Nedanstående artikel av professor Wilhelm Agrell publiceras idag i Svd. Agrell tar verkligen I med hårdhanskarna här men i mitt tycke har han rätt. Vad anser ni? Diskutera och motivera era åsikter.


..........

Sverige har efter åratal av existensiell ångest och svarta budgethål till sist strukit flagg, tömt mobiliseringsförråden och flytt fältet. Vi har inte bara avvecklat vårt territorella försvar - vi har i själva verket avvecklat varje tanke på ett sådant

På mindre än femton år har Sverige gått från ett nationellt existensförsvar till en säkerhetspolitik baserad på övertygelsen att något territoriellt försvar inte längre behövs och att de militära resurserna i fortsättningen endast äger relevans som politisk markör i gemensamma västliga åtaganden i fjärran konflikt­områden. Det svenska territoriet är endast intressant som övningsfält och utskeppningsstation.

Detta är den snabbaste och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringsprocess Sverige genomgått sedan stormaktstidens slut.

Det svenska försvaret har följaktligen avvecklat all verksamhet och planering för försvar av det egna landet och insatser i dess närområde. Detta utgör ett svar på tydliga politiska signaler att det enda uppdrag som kan motivera försvarsanslagen är deltagandet i internationella operationer.

Dessa insatser har emellertid ett tydligt och ofta öppet redovisat drag av symbolpolitik; det centrala är inte vad som uträttas i det aktuella konfliktområdet utan själva den demonstrerade villigheten att delta. Detta är ett internationellt fenomen som Sverige snabbt och systematiskt anpassat sig till.

Denna totala fokusering på internationella insatser med ett symboliskt syfte kan kritiseras från två utgångspunkter: relevansen i verksamheten och symbolikens vidare säkerhetspolitiska nytta.

Det centrala med den svenska närvaron i Afghanistan är att den finns där och att den fortsätter. ­Detta från många internationella åtaganden välkända förhållande skapar starka incitament att skydda den egna styrkan, eftersom förluster snabbt kan leda till ifrågasättanden på hemmaplan.

De internationella insatserna riskerar på detta sätt att hamna i ett ­operativt moment 22 där deras ­påverkan på förhållandena i insatsområdet är begränsade eller obefintliga, eller i vissa lägen negativa. Tanken på internationella insatser som symbolpolitik är i grunden felaktig och leder ofrånkomligt till att de korrumperas, även om deltagande personal och förband försöker göra sitt bästa.

Sverige visar flagg och får sitta med vid bordet. Symbolpolitiken skall på detta sätt kunna omsättas i en outtalad säkerhetsgaranti om Sverige trots allt skulle uppleva ett behov av beskydd. Sverige gör enligt detta synsätt investeringar i den ­stora västliga säkerhetsbanken ­genom deltagandet i multinationella styrkor som ISAF och KFOR.

Detta är emellertid ett önske­tänkande som är grundat på en feltolkning av historien.

Den multinationella förbrödringens antagna säkerhetsgaranti är mycket osäkrare än det kalla krigets numera också för den svenska allmän­heten kända västliga återförsäkringar. Dessa byggde inte på ­föreställningar om politisk belöning utan på västmakternas strategiska kalkyler och operativa överväganden. Sverige skulle hjälpas därför att detta låg i västmakternas intresse. Och Sverige kunde hjälpas därför att landet förfogade över tillräckliga egna resurser för att göra hjälpen meningsfull.

Denna problematik hade Sverige själv upplevt från motsatt håll i sin planering under 1930-talet. Förberedelserna för en intervention i händelse av ett sovjetiskt anfall mot randstaterna i öster inskränkte sig till Finland. De baltiska staterna ­bedömdes alltför svaga, endast Finland skulle kunna stå emot ­angreppet österifrån så länge att svensk hjälp skulle hinna fram.

Men militärt bistånd avgörs alltid i sista hand av politiska överväganden i det ögonblick det skall ges, ­något som Finland fick erfara vid det sovjetiska angreppet 1939.

EU är en ekonomisk gigant men dess så kallade säkerhetsarkitektur består av svaga institutioner och vilar ytterst på en tvivelaktig och oprövad förmåga till sammanhållning inför utpressning och ­allvarliga yttre hot. Den säkerhet som det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget upplever komma från ”inbäddningen” i EU handlar om en föreställning om säker­het, inte om en analys av faktisk förmåga och politisk vilja. Vid en allvarlig kris kan denna föreställning om säkerhet komma att förflyktigas bokstavligt talat över en natt.

Allt detta skulle vara irrelevant om bilden av en framväxande ny säkerhetsordning baserad på ekonomisk integration och samarbete vore ­entydig. Men det är den inte.

Utvecklingen i den ryska säkerhetspolitiken går numera på punkt efter punkt tvärs emot de antaganden som EU:s och därmed Sveriges ­säkerhetspolitik kommit att grundas på. En konflikt med Ryssland betraktas trots detta som otänkbar och finns inte med i de alternativ som EU:s krishantering laborerar med.

Innebörden av detta är inte att en sådan konflikt skulle vara omöjlig eller ens osannolik, däremot att EU garanterat saknar politiska och ­militära förberedelser och att det inte ens finns några tankar om detta otänkbara.

Att Ryssland skulle resa sig ur den stora oredan var en av de säkraste långsiktiga säkerhetspolitiska prognoser som kunde göras redan i början av 1990-talet. Uppenbart var också att detta Ryssland på nytt skulle börja definiera sin nationella säkerhet i geostrategiska termer av intressesfärer, skydds­zoner och områden med vitala och (upplevt) rättmätiga säkerhets­intressen.

Om Ryssland kommer att utnyttja militär makt gentemot en omvärld som övergått till att agera enligt en ny globaliserad säkerhets­ordning, där militära maktmedel i stor utsträckning bortdefinierats, så kommer detta utnyttjande inte att följa samma mönster som ­under det kalla kriget.

Dels behövs det inte eftersom man inte agerar mot en militärt ­organiserad motståndare, dels öppnar själva det globaliserade säkerhetssystemet för framgångsrikt systemförstörande skurkstatsagerande och nya former av statsterrorism, beteenden som knappast hade varit möjliga och i vart fall inte gett samma utdelning i det gamla systemet.

Man kan här jämföra med framväxten av olika former av grov internationell organiserad brottslighet som just exploaterar de möjligheter som en fri rörlighet av personer, varor, tjänster och pengar skapat förutsättningar för. Utifrån ett traditionellt maktpolitiskt perspektiv borde vi kanske snarast förvänta oss framväxten av dessa fientliga mutationer på statsnivå, snarare än harmoni och samarbete i den goda ömse­sidighetens och globaliseringens tecken.

Det gamla hotet återuppstår inte. Men hotet om väpnat våld kan återkomma och då i en transformerad form, så som varit fallet de senaste tvåhundra åren.

Försvarspolitik är inte ett statligt politikområde bland andra. Dess innebörd är en återförsäkring mot sådant som man helst inte vill skall hända, mot det värsta som kan vänta bortom den framtidshorisont som vi inte riktigt vet var den är belägen. De senaste femton åren har vårt land istället närt förhoppningar, till stor del därför att det svenska politiska etablissemanget absorberats av och i EU-projektet.

Omdefinierandet av försvarets uppgifter har utifrån denna ­process varit helt följdriktig, det nationella uppdraget har uppfattats som passé. Och vad värre är: som småttig bakåtsträvande ­bypolitik i den stora dynamiska samarbetsstrukturen. Försvaret har följaktligen efter åratal av existentiell ångest och svarta budgethål till sist strukit flagg, tömt mobi­liseringsförråden och flytt fältet.

Skrotandet av det gamla invasionsförsvaret, med dess myckenhet av patetiskt arvegods från fornstora dar, var en välgärning. Men med ut till tippen följde också sådant som kanske borde ha sparats, och vad värre är, sådant som inte får kastas även om dess värde inte omedelbart framgår.

Sverige avvecklade inte bara ett territoriellt försvar från 1900-talet, man avvecklade i själva verket tanken på varje territoriellt försvar, vilket är något helt annat. Detta kan på sikt visa sig vara ett långt mer förödande inkasserande av en uppfattad fredsdividend än den ofta framhållna parallellen 1925 års försvars­beslut.

Wilhelm Agrell

professor i underrättelseanalys vid Lunds Universitet

Det finns inte så mycket att säga egentligen, Agrell har i stort sett rätt även om jag kanske skulle kunna hitta någon detalj i hans beskrivning att ifrågasätta. Men jag ids inte.

Jag har tillhört dem som såg Wilhelm Agrell som en skäggig fredstomte. "Freds- och konfliktforskare, vad är det för djävla trams och varför ifrågasätter han Försvarsmakten?" tyckte jag på 80-talet. Så här i efterhand kan jag bara konstatera att han i stort sett hade rätt redan då. Hans sågning av marginaldoktrinen är suverän och den ifrågasätter nog ingen idag. Frågan är bara hur länge det kommer att dröja innan den här sågningen ses som självklar och folk börjar undra "hur f-n tänkte de egentligen där runt sekelskiftet?".

Agrell väljer, precis som många andra, att inte erkänna att Svenska beredskapsförband faktisk kan sättas in i Sverige om läget så kräver.

Poängen är att det inte räcker för ett territoriellt försvar ev ett land av vår storlek, kanske vatikanstaten...

Håller med Agrell till 100%, tyvärr.
Output av 40 miljarder i försvarsanslag är pinsamt och det är inte med stolthet jag är en del i det...

Jag kan inte se att han förnekar det. Men våra beredskapsförband kan knappast sägas utgöras ett territorialförsvar värt namnet. Även om man lägger till NBG så är det inte en imponerande lista precis.

Visst, skulle ett estniskt hemvärnskompani landstiga i Värtahamnen så kan nog Försvarsmakten hantera detta utan problem. Men en större insats än så? Eller snarare, är det någon som på allvar tror att det ligger någon tanke på ett insats i Sverige bakom vilka beredskapsförband vi har? Eller är det bara den internationella, "symboliska", arenan som motiverar uppsättandet av dessa? I det senare fallet, har Agrell då inte rätt i att tanken på ett territorialförsvar är avvecklad?

Jag har läst länkarna du skrev och jag kan inte göra annat än att hålla med dig. Jag är inget annat än novis på området men jag vet (tror mej veta) ungefär hur många soldater det går på en pluton (typ 30-50?), att det är tre, fyra plutoner på ett kompani och ungefär lika många kompanier på en battaljon.
Och dom ord jag läser på länkarna är pluton, kompani och ibland battaljon, men inget mer än det (typ brigad eller division). Jag kan inte tänka mej att dessa förband, även om dom är överlägsna kvalitétsmässigt och har andra fördelar som en försvarare har (god trängkännedom och liknade), skullle kunna göra något som helst motstånd mot en invasion (läs: rysk invasion), möjligtvis lite gerillakrigföring men inget annat.

Vi har trots allt ca 450 000 km² att försvara, att vara stark överallt är att vara svag överallt...

Som svar på din fråga, dieseltrollet: nja, är tanken på ett territorialförsvar är avvecklad? Det vet jag inte, men det vi har när det gäller territorialförsvar är nog inte mer än en tanke...

I hans bok "Om kriget inte kommer" från 1979 skissade Agrell ett försvar med ett litet insatsförsvar som kan upprätthålla beredskapen och klara av incidenter och en stor milis (hemvärn med pv- /lv-robotar) som ska kunna avskräcka angriparen från invasion. Det försvar som han beskriver skulle definitivt vara bättre än det vi har idag - man kanske även än det vi hade under 1980-talet (som i sin tur hade varit fantastiskt under VK2!). Hade Agrell rätt redan då?

Hade han rätt i att dåtidens försvar inte var det bästa? Ja, det får man väl säga nu med facit i hand. Det var rätt mycket Potemkinkulisser över stora delar av invasionsförsvaret.

Hade han rätt i att lösningen var ett "hemvärn med pv- /lvrobotar"? Det är jag inte lika säker på.

Så Agrell har gått från "skäggig fredstomte" till sanningssägare. Vi verkar ju alla hålla med Agrell men vad är lösningen. Som någon sade, hemvärn med Lv/Pv robotar är inte lösningen.
Så vad är då lösningen nu när invasionsförsvarets Potemkinkulisser är borta. Yrkesarme kanske? Skulle vi få mer för de 40 miljarderna då? England som har en yrkesarme, ock mycket större befolkning och mer resurser än Sverige verkar ändå inte ha råd med så stora styrkor. Med trupper i Irak och Afganistan så är det bara ca 500 man kvar i reserv enligt uppgift i SvD.

Att bygga om Hemvärnet mer mot national guard är väl en territoriell lösning. Mer utbildning, tyngre utrustning, bättre ersättning. Hur det än skulle bli så skulle det garanterat ge mer försvar för pengarna än vad vi använder idag inom FM.

Lösningen? Jag anser att den Försvarsmakt som FB96 beslöt om låg på en rimlig nivå. Visst var det fortfarande ett "förrådsställt invasionsförsvar", men det behöver inte vara en dålig idé i sig. Trots allt var det "det förrådsställda invasionsförsvaret" som skickade iväg BA01 till Bosnien, fältsjukhus till Somalia och Saudiarabien och hade bataljoner på Cypern och i Libanon under lång tid.

Men invasionsförsvaret modell FB96 hade avvecklat de värsta Potemkinkulisserna och mekaniserade de brigader som skulle finnas kvar. Det innebar en handlingsberedskap som vi idag inte har.

Jag är mer orolig vad denna avsaknad av handlingsberedskap ger.

Jämfört med Finland som bibehållit ett volymmässigt rätt stort försvar med en god kvalitet, har Sverige avhänt sig handlingsalternativet att bli undsatt, genom att ha denna låga nivå rent styrkemässigt så är tröskeln för att övervinna Svenskt motstånd och ta alla viktiga punkter i Sverige väldigt låg och med det sannolikheten till framgång vid en insatts hög.

När man sedan mobliserat en tillräckligt stor undsättningsstyrka så är kriget redan över och man möts av realiteten att Svenskt territorium redan är besatt och besättande styrkan redan uppnåt sin målsättning.

Allt som kvarstår i ett sådant läge är förhandling via diplomati.

Även förmågan att stärka försvaret inom en rimlig tid är kraftig beskuren eftersom man avvecklat en redudance kapacitet i utbildning och utrustning. Allt måste man bygga upp från nytt igen skulle behov uppstå. Erfarenheten från 2:a Världskriget är slående, systemet hann inte med i svängen när klimatet blev kallare.....


Charlie Spartan

Att rakna gubbar blir fel i det storre sammanhanget. Titta istallet pa formagor. UK kan bevisligen projicera sina forband och anvanda dem for offensiva operationer av brigads storlek. Och det kan inte Sverige.

Han har rätt i sak. Funderar på om man skulle försöka fråga honom i person vad han tycker man bör ersätta det med.

Problemet är att försvaret har hanterats som ett transfererings system i statsbudgeten (alltså socialförsäkringar odyl) och inte det det är, En nödvändig del av statens utgifter för att motivera statens existens.
Försvaret är trots allt den yttersta säkrningen för att staten kan upprätthålla sitt våldsmonopol.

Ett yrkesförsvar är bättre på allt det som vi vill kunna använda det till. Det tror jag ärligt talat nog inte många kan neka till. Man får bättre tränade soldater som är lättare att sätta in i utlandstjänst eller få snabbt insatsklara för tjänst i landet. Det finns enligt mig inte några större moraliska problem med att sätta in yrkessoldater i farliga situationer eftersom de per definition är medvetna om riskerna när de tar värvning.
En värnpliktig å andra sidan är tvingad. Jämför med USA och draften under Vietnam.

Dock måste man vara medveten om att ett yrkesförsvar kostar mer. Jag har (som jag visat ett antal gånger här tidigare och blivit halvt utskrattad ) gjort överslagsberäkningar på det och med en personalbudget på ca 20 miljarder kan man ha ca32000 anställda. Problemet blir träning och materiel kostnader, det räcker inte med de resterande 20 miljarderna för detta om man vill ha hög kvalitet.

Sen är jämförelser med USA och UK missvisande då deras flottor och kärnvapen kräver stora summor. Hangarfartyg är notoriskt dyra i drift.

Det tror inte jag. I alla fall inte bättre i bemärkelsen mer effektivt. Mitt argument finns här.

Hemvärn med pv-/lv-robotar var min formulering. För att göra Agrell något mer rättvisa har jag letat fram boken och Agrell menar att vårt dåvarande invasionsförsvar är anpassat efter sig själv dvs att hotbilden med storinvasionen är formulerad utifrån det försvar som vi har. Hotet är i stället överraskande anfall och därför ville Agrell ha:
- en stående beredskapsstyrka (Gräns- och territorialpolisen) med 6-12 timmars beredskap, 6-10 rörliga markförband upp till bataljons storlek, 30-40 operativa jaktflygplan, små luftvärnsrobotförband med tyngre lv-robotar, lätta marina bevaknings- och ytattackenheter samt små spärrförband med bl a kontrollerbara mineringar (totalt mindre än 5 000 man);
- en stor "milis" (500 000 man) organiserade i kompanier - bataljoner med fler robotar jämfört med dåvarande skyttebataljoner och en beredskap om 12-24 timmars beredskap för att sätta upp förband med 60-70 % bemanning.

"Det utmärkande draget för milisen, och det som skiljer den från dagens försvar, bör vara dess enkelhet vad gäller organisation, utrustning, ledning, mobilisering och stridsuppgifter."

Hur såg det verkliga hotet ut under 1980-talet? Sovjetunionen hade definitivt inte några resurser för någon strategisk landstigningsoperation i Sverige och det hade krävs en omfattande tillförsel av trupper till Leningrads Milo och en invasion av Finland för att ens ta sig till den svenska gränsen. Agrell menade 1979 att hotbilden då var orealistisk och jag har inte sett något som tyder på att han skulle ha haft fel.

Varifrån kommer denna uppgift?

hehe, ja verkligen! Givetvis hade dom det.

Att öka mängden trupp kan man med lätthet göra om man har ett yrkesförsvar. Jämför med Weimarrepubliken och det efterföljande. Tyskland under Weimar fick ha 100000 man. Tyskland vid krigsutbrottet hade någonstans runt 60 divisioner alltså i runda tal 600000 soldater, vilket växt till den styrkan på runt 5år.

Man skall ha ett yrkesförsvar för att kunna få den handlingsfrihet detta ger och för allt som vi idag vill kunna använda militären till är yrkesförvaret överlägset. Om sen tiderna blir sämre kan man med lätthet införa en ytterligare gren av armén som är värnpliktig och får sin träning av de redan välutbildade officerarna och underofficerarna i yrkes delen.
Om vi jämför med nuläget. Våra grupp till plutonchefer är till stor del värnpliktiga med en utbildningstid på max 15 månader. Så att sätta upp en pluton tar minst 15 mån idag. Varför skulle det ta längre tid då?

Utbildningsresurserna finns där. Eller kan inte en underofficer som har varit det i kanske 10 år utbilda värnpliktiga lika väl som han utbildar yrkesfolk om det skulle behövas?
För utlandstjänst och för att skydda landet mot strategiskt överfall är en yrkesarmé det bästa. För att skydda landet i händelse av andra världskriget 2 så är värnplikten det bästa.
Det är ganska tydligt eftersom i princip alla andra västländer går mot mer och mer yrkes. Spanien och Frankrike har exempelvis helt avskaffat värnplikten. I Tyskland krymper den. Nej, den är en chimär från forntiden.

Läste du hela mitt inlägg? Tillväxten är för mig ett argument (jag tror inte att det blir lika lätt att växla Reichswehr mot Wehrmacht i 2020-talets Sverige som i 1930-talets Nazityskland), men även om det är US som är huvuduppgiften så tror jag alltså att vi skulle få soldater som är sämre på peacekeeping och counterinsurgency med en avskaffad värnplikt.

Är det ingen mer än jag som tror att den nuvarande regeringen arbetar för att införa ett yrkesförsvar?
Motståndarna till ett yrkesförsvar ligger ju till mesta del i våra partier åt vänster. Genom att sänka försvarsbudgeten lägger man mer press på ÖB och försvaret i stort som senare kommer lägga mer press på riksdagen. Efter ett tag kommer det svenska försvaret vara i princip obefintligt och således måste en ny och bättre lösning hittas. entré yrkesarmé..

De fördelarna du kan hitta med en yrkesarmé är att du med lätthet kan sända redan färdigutbildad trupp på utlandstjänst, du behöver inte slösa resurser på att återutbilda nya kullar av soldater för varje missionsrunda och du kan bibehålla ett eget försvar med trupper i hemlandet som är på utbildnings alternativt ledighet / vila.
När läget förvärras kan du dra hem soldater från utlandet och påbörja en mobilisering av vilande enheter. De soldaterna har redan erfarenhet och nödvändigt utbildning i och med sin utlandstjänst.

På vilket sätt?
Varför skulle en soldat med erfarenhet vara sämre än en som saknar detsamma?
Tron att det skulle vara någon enorm fördel med att soldaterna har andra arbeten (hur många har det egentligen?) tror jag personligen är överskattad. Framförallt eftersom de fortfarande i princip skulle ha samma bakgrunder med gymnasium osv.

Jag påstår inte att det är lätt att växla men jag säger att idén om att ett massförsvar med 800000 man i uniform inte är rimlig. Inte ens med ett värnpliktsförsvar av kinesisk modell (inga rättigheter alls...) skulle vi kunna ha råd att utrusta folk med mer än en bössa och ett par kängor.

Det finns mycket propaganda om hur utomordentligt bra våra fredsbevarande styrkor har varit. Hur mycket av den är egentligen neutral? Hur mycket av den är konstruerad för att visa nyttan av det hela för svenska folket?
Har inte sett många rader om sveriges förträfflighet i fredsbevaring från neutrala källor. Än mindre vid det du kallar counterinsurgency. Där är utbildningen ännu viktigare och det är utbildning/erfarenhet som är en av yrkesförsvarets största fördelar.

...och du måste betala marknadsmässig lön för alla du vill ha under fanorna, även när de är på ledighet eller vilar, med dina ord.

Vi pratar mycket få människor eller en radikalt ökad försvarsbudget. Jag tror inte att folket är berett på det senare.

Jag tror du har rätt i att svenska folket inte är beredda på att betala mer i skatt bara för att få ett yrkesförsvar. Däremot tror jag det är fullt möjligt att med dagens försvarsbudget få ett begränsat yrkesförsvar som fortfarande bygger på värnplikt men med några stående förband som består av yrkesanställda soldater. Jag talar här om storleksordningen 3000-4000 heltidsanställda soldater. Alltså en typ av blandförsvar som både har krigsplacerade värnpliktiga, frivilliga soldater till hemvärnet, soldater med tidsbegränsade anställningar i t.ex. utlandsstyrkan och i beredskapsförband och yrkesanställda soldater i stående förband med strid som främsta uppgift som kan fylla uppgifter som t.ex. Core Battalion i NBG.

Har aldrig påstått något annat än att det skulle för ett vettigt försvar kräva utgifter i storleksordningen 3% av bnp eller ca 75 miljarder.
Att svenska folket efter att i många år matats av "den eviga fredens tid är kommen" och "lumpen suger" etc så är försvarsviljan antagligen i ett bottenläge. Men det hjälper inte att stillatigande se på.
Det enda som en fortsatt satsning på värnplikten kommer leda till är krympande anslag och total instabilitiet samt oanpassningsbarhet till en föränderlig värld.
Att notera är att de enda som verkligen lyckats anpassa sig är de länder som redan från början hade yrkesförsvar.

Men som sagt.
Visst att gå över till yrkesförsvar med nuvarande budget om man vill bibehålla hygglig utrustningsnivå är omöjligt. Som jag sagt i många trådar. Personalkostnaderna på ett hyggligt yrkesförsvar hamnar på i runda slängar 30 miljarder (50000 anställda).

Och gissa om jag, och sannolikt de flesta med mig, hellre skulle anställa lite konstaplar och undersköterskor för större delen av den ökningen.

Ja, det tror jag med.

Med personalkostnader på 30 miljarder så borde den totala kostnaden för FM bli...? 65 miljarder? Nä, förmodligen närmare 80.

/K

Som sagt.
3% av bnp. Har aldrig påstått något annat.
Sa aldrig att det var gratis, sa att det var det bästa. Man får vad man betalar för. Vill man ha en Mercedes betalar man för en, vill man ha en Dacia så betalar man för det.

Det är inte ett motsatsförhållande mellan ett starkt försvar, ett bra rättsväsende och en bra sjukvård.
Tron i Sverige att saken ligger så till är fånig och felaktig. Men är inte något som har med denna tråd att göra.

Ifall man skulle skicka alla tredjeterminare + NBG till Vatikanen så skulle det bli ganska trångt på Petersplatsen...
Jag säger inte att det vi har är tillräckligt för att försvara hela Sverige samtidigt, men jag tror inte heller att någon fiende har resurser att anfalla hela Sverige samtidigt heller.


Jag tror att Agrell är på rätt väg med den modellen. Jag tror också att det är åt det hållet vi är på väg med beredskapsförband + nationella skyddsstyrkor. Bara nu inte den statsfinansiella snålheten gör att det bara blir en tummetott av allt.

När jag läste Lars Ulfvings bok "Rysk krigskonst" så var mitt bestämda intryck att Sovjetunionen inte hade haft möjligheter att genomföra en strategisk landstigning i Sverige.

Agrell (1979):
"Klart är att storinvasionen är det angreppsfall som passar det svenska försvaret bäst, det angreppsfall där alla försvarets enheter kan samverka på avsett sätt och utveckla största styrka. Därför utgör storinvasionen det lämpligaste angreppsfallet för det nuvarande svenska försvaret, det angreppsfall med vilket försvaret kan understryka behovet av sin existens." (s. 69)

"Frågan måste nu ställas på sin spets: är det överhuvudtaet rimligt att tänka sig ett stort upplagt sovjetiskt anfall både på centralfronten och mot Östersjöutloppen/Nordnorge och mot Sverige? Att låsa tiotals divisioner, flera luftlandsättningsdivisioner, marininfanteri, flera taktiska flygarméer, transportflyg och landstigningstonnage för att nå så diffusa mål som "genvägar" till strategiskt betydelsefulla områden som norska atlantkusten och Östersjöutloppen förefaller inte rimligt." (s. 73)

Agrell menar i stället att ifall Sovjetunionen skulle anfalla Sverige så skulle anfallet komma överraskande och definitivt innan försvaret hunnit mobilisera.

"Ett överraskningsanfall från Sovjetunionen mot Sverige skulle framförallt kunna riktas mot en rad hamnar i Östersjöområdet, liksom mot civila och militära flygplatser i syd-, väst- och mellan-sverige. Ett sådant anfall skulle ske samtidigt som försvarets övervakningsmedel och luftförsvarssystem paralyserades genom en plötslig insats av attackflyg- och telekrigföring. Så fort hamnar och flygfält säkrat skulle ytterligare resurser pumpas in med transportflyg och handeslförtyg. Själva plötsligheten och bredden i ett anfall av detta slag sklule förmodligen ha goda möjligheter att tillfälligt överväldiga ett svenskt försvar som inte är stridsberett och därmed spoliera de vidare möjligheterna till ett meningsfullt motstånd" (s. 83)

Det beror nog på hur man definierar "strategisk landstigningsoperation". Är det en operation Overlord-liknande sak där man skickar i land ett antal divisioner över stränder, så räcker det med en titt i Marinkalendern från tidigt 80-tal för att se hur lite landstigningstonnage Sovjetunionen hade i Östersjön för att se att det inte skulle gå.

Å andra sidan hade inte ens USA den mängden landstigningstonnage heller.

Tror ingen räknar med att de på kort sikt ska kunna genomföra en upprepning av en av världens största militäroperationer.

Nej, men nu var det inte USA som utgjorde vår hotbild heller, vad än neutralitetskramarna säger. Stormakt Röd skulle komma åkandes över Östersjön,
det var målbilden.

Sanningen var att de inte hade så mycket att komma åkandes i, när vi pratar sådant specialiserat tonnage som krävs om man inte har en fungerande hamn att lasta ur i. Som sagt, det hela beror på vad man lägger i begreppet "strategisk landstigning".

Alla amfibieoperationer i den skalan bygger ju på att man kan ta en hamn och sedan skyffla in män och materiel med vanliga RORO-fartyg och passagerarfärjor.

På sikt ja. Men det är just det där med tagandet av hamn och landstigningen innan dess som är problemet. För den som planerar att köra rakt in i en befintlig hamn och börja lasta av kommer att få problem.

Jämför med Falklandskriget och hur britterna landsteg på ön.

Skulle inte detta vara en strategisk landstigningsoperation som SSSR kunnat genomföra?

Frågan är väl snarast om vi hade beredskap att klara av den.

Man skall snarare jämföra med försvaret i Schweiz där de som är krigsplacerade har fullgod personlig utrustning i hemmet och snabbt kan mobiliseras med modern utrustning och försvarsförmåga.

Stene

En stor fördel med en värnpliktsarmé är att den inte är lika lätt att manipulera och använda mot demokratin i ett land - dessutom minskar risken för att man ansvarslöst använder den för olika luddiga politiska mål - á la Irak för USAs del. De flesta debattörer i USA som diskuterat behovet av införandet av värnplikt anser att den politiska ledningen skulle få det mycket svårt att angripa t ex Irak och hålla ockupationen igång med en värnplitsarmé. Att ha en yrkesarmé bestående av "möpar" och rekryteringscentral för krafter från extremhögern är inte särskilt lämpligt. Återigen - bäst med en armé á la Schweiz.

Stämmer inte - titta på Finland. Halva försvarsbudgeten och ett avsevärt bättre och mer balanserat försvar. De stora kostnaderna i det svenska försvaret är att man använder detta som en finansieringspool för företagsstöd för utlandsägd försvarsindustri samt transferreringssystem för statligt ägda fastighetsbolag mm.

Det är dagens sanning, tyvär är den svenska ekonomin beroende av försvarsindustrin oavsett vem som äger den i slutändan.

Frågan är bara hur man resonerat i samband med ett antal nedläggningar, exemplet med de stängda KA anläggningarna är bara för talande exemple på hur dumt det kan bli med MINA pengar.

Att försegla ett antal batterier kostade/kostar ca 100års driftkostnad av desamma. Hade man då inte kunnat ha dem i malpåse under besparingsåren för att vid bättre ekonomi skrota dessa etappvis under säg 50 år?

Diskussionen gällde alltså yrkesförsvar. Finland kan ha infört det de senaste veckorna, men det tror jag inte.

Att det svenska försvarets effektivitet kan förbättras har jag skrivit om på många ställen här på forumet. Att man då borde snegla österut i vissa fall är självfallet.

Hur mycket av försvarets lönekostnader försvinner i form av "kommunbidrag"? FortVs "marknadsmässiga" hyror? Vad är försvarsmaktens verkliga kostnader?

J.K Nilsson

Nu satte du fokus på rätt fråga Nilsson. Den har jag ställt mig många gånger och det är i högsta grad relevant, inte minst i jämförelsen med andra.

/K

Jag tycker omställningen av FM är på rätt väg. En stor verksamhet med en stor del av årsbudgeten knuten i fasta kostnader såsom t.ex. mtrlköpskontrakt, anläggningar m.m. är inte lätt att ändra på kort sikt. Försök att ändra långsiktiga uppbundna materielinköp till köp av annan tjänst/materiel har inte lyckats. Denna stora kostnad löses ut på längre sikt med utgående kontrakt och avyttring av delar som inte krävs av insatsförsvaret. Det som frigörs nyttjas sedan direkt till insatsförsvaret utan längre uppbindningskostnader.
Viktigt är att politikerna låter omställningen verka ut så att personalen får förtroende för denna omställning.
Bra är det också att vi agerar mer internationellt med utökat samarbete för att tidigare kunna agera som aktiv part i hot som kan stävjas tidigt. Därmed har vi utökad buffertzon till vårt territorium.
En omriktning är också att underrättelsetjänsten får bredare område och utökade resurser för att ge underlag för hotbildsbedömning, då vi har mindre förbandsresurser och kortare förvarningstider.
Försvarsmakten är ett medel för politikerna att ha till grund ör en trovärdig utrikespolitik. Vad politikerna långsiktigt vill med utrikespolitiken kan man fråga sig. Där tycker jag inte de är tydliga.
Antingen vill de inte vara tydliga eller så vågar de inte lita på svenska folket.
Vi får se.

Visst har Agrell rätt, men samtidigt är det viktigt att komma i håg vissa saker. Detta rör riktningen av och målen för vår nya Försvarsmakt. Vi är långt ifrån där ännu, därför har professorn i underättelseanalys helt rätt i sin beskrivning av läget. Kanske är det också för sent, som Agrell i sina slutrader ger sken av att frukta. Men hoppet bör vara det sista som överger en soldat, likväl varje medborgare som vill tro på sitt land.

För första gången sedan 1960-talet, kanske så långt tillbaka som sedan tiden omedelbart efter andra världskriget, så är vi på väg mot ett försvar, en krigsmakt, som står i paritet med de hot den är avsedd att möta, de uppgifter av skilda slag den ska utföra, samt småningom förhoppningsvis även blir något medborgarna är beredda att betala för. Hur då? I tre punkter tänkte jag förklara detta.

1. Ekonomi. Som ett arv efter andra världskrigets akutlösningar och snabba inköp av materiel skapade man enligt min teori en kultur inom Krigsmakten (term för Försvarsmakten intill 1975), där ekonomin underordnades de behov som för tillfället styrde. Detta hade varit en nödvändighet 1939-45, fungerade ytligt sett utmärkt under 1950- och 1960-talets rekordår, men kom att bli förödande på sikt. Från omkring 1970 och framåt har de prioriteringar som gjorts i utbildning och materiel i alldeles för hög grad styrts av ekonomin i försök att manövrera bort från de svåra obalanser och skenande kostnader som blivit följden av krigstänkandet från 1940-talet. Samtidigt levde administratörer och politiker kvar i tänkandet från världskriget, vilket i maskineriet gav till följd att obalanserna fanns kvar, om än förminskade, in i 2000-talet.

Idag rensar man upp i det finansiella träsk som Statsverket i allmänhet och FM i synnerhet utgjort in i vårt sekel. En slimmad organisation med god ekonomisk insikt och ett annat tänkande kring detta byggs upp, även i andra statliga myndigheter. I min mening kommer skillnaderna snart att vara enorma jämfört med för 10-20 år sedan. Detta gagnar medborgare och skattebetalare.

2. Förmåga. Insatsförsvaret byggde på en tanke om ett numerärt starkt folkförsvar med en mobtid på 24-72 timmar. Detta var liksom det ekonomiska tänkandet ett arv från det stora kriget, och fungerade tillfredsställande ungefär lika länge som ekonomin, till omkring 1970. Därefter sprang det materiella, operativa och militärkompetenta läget ifrån Sverige i de länder som kunde tänkas utgöra våra möjliga fiender i en väpnad konflikt.

I dagens insatsförsvar är flexibilitet ett ledord, vi ska fjärma oss från 1900-talets statiska försvarstänkande. En del av de styrkor vi skapar kan användas både utomlands och här hemma, men vi bygger samtidigt upp ett nationellt försvar. Överbefälhavaren har medgivit att det internationella försvaret hittills fått stor uppmärksamhet i media, men lyfter samtidigt fram hur det nationella försvaret kommer att byggas upp och organiseras framgent. Båda dessa inriktningar i det framtida försvaret kommer att vara lika viktiga.

3. Demokrati. I en demokrati bör försvaret av det egna territoriet angå alla medborgare. Detta var det tyngsta skälet bakom den allmänna värnplikten. Nu genomför mellan 15 och 20% av de värnpliktiga militär grundutbildning, vilket redan idag medför en av de absolut största utmaningarna inom fältet demokrati i vårt land den närmaste tiden. För tiidigare har GU medgivit att i alla fall hälften av medborgarna fått en gedigen kunskap om Försvarsmaktens roll och värde i samhället. Men hur gå till väga nu? ÖB:s förslag om obligatorisk försvarsupplysning i skolorna är vällovligt, men räcker detta?

I framtiden bör den allmänna värnplikten kanske ersättas av någon form av samhällstjänstgöring, där militär utbildning bör vara ett av flera alternativ. Samtidigt är jag tämligen övertygad om att vårt lilla land inte ensamt klarar av att freda sitt territorium, om i en framtid 10-20 år framåt nya invasionshot uppstår. Då är det så dags; vad göra? Det finska exemplet är intressant; att bibehålla en stor numerär och ett starkt försvarsengagemang hos folket, samtidigt som man närmar sig Nato och sedan länge har en högre aktivitet i EU. Finland bör här ses som ett föredöme för Sverige. Tillsammans med länder som Storbrittanien, Tyskland och Frankrike visar det att i 2000-talet är det möjligt att förena sitt eget nationella försvar med internationella åtaganden och olika former av samarbeten.

Återigen- professorn har alldeles rätt, men låt oss inte förmörkas av detta utan hoppas på framtiden i dessa för oss alla avgörande frågor för vårt land!

Von Döbbeln:

Frågan är hur flexibelt vårt försvar är?
Vad får vi för pengarna?

För 40 miljarder får vi 1-2 bataljoner i tjänst. Att kalla något flexibelt betyder inte att det är det. Till och med försvarmakten säger att det för att få 5-6000 man insatsberedda tar det minst 1 månad. För mer än det tar det mer än ett år.

Sen att igen gå till ett tänkade "när hotet kommer så har vi tid att förbereda oss".
Sist vi tänkte så togs beslutet 4 år för sent och det tog oss 9 år att bli klara. Det är sannolikt dyrare att rusta som en hoppjerka än att ta ett långsiktigt beslut om vilken typ av anfall man skall kunna möta med egna resurser och bygga från det samt att samarbeta för att möta större hot genom ett fullt medlemskap i NATO och därmed ha USA som yttersta garant för vår säkerhet.

Vi har aldrig i modern tid kunnat möta en storinvasion själva. Inte ens under kalla krigets kallaste dagar kunde vi det. Men försvaret vi hade då var åtminstånde på pappret dugligt. I verkligheten var det nog ganska värdelöst pga att det inte fanns stående förband. Men vi kunde i varje fall inbilla oss att vi kunde bli lämnade utanför eller inte vara första målet.
Alltså vi ska inte ha ett sk. centralförsvar. (med hänvisning till centralförsvarsprincipen som var rådande här fram till efter vk1 och även spelade stor roll senare) Utan vi skall ha ett försvar som baseras på manöverkrig. Där kan vi dra nytta av vår yta. Det är svårt att bedriva manöverkrig på liten yta.

Jag är av den övertygelsen att tvinga folk att tjänstgöra vare sig det är i försvaret eller nån annan samhällstjänst är dumt och kontraproduktivt. Försvarsviljan är sannolikt mer proportionerlig till förmågan än något vagt "demokratiskt" att alla skall tjänstgöra. Jämför exempelvis med länder som har yrkesförsvar. Har inte sett någon siffra på att försvarsviljan i USA eller UK är lägre än här. Snarare tvärtom. De är stolta över sina respektive krigsmakter. De vet att deras krigsmakter tjänar dem. Att en värnpliktig krigsmakt skulle vara någon garant mot militärkupper är nog högst tveksamt då de flesta militärkupper snarare skett med värnpliktiga.

Å andra sidan brukar ju inte den fria viljan räcka när det skall till att krigas. Som historiskt exempel blev ju Storbrittanien tvungna att införa värnplikt under 1vk när de frivilliga tog slut (bokstavligen tog slut). Men visst nationalism och äventyrslystnad räcker långt, men frågan är om vi har tillräckligt av det i vårt land för ett försvar som är mer än "symboliskt".

Jag vet inte om jag kan hålla med dig om det...under en KFÖ 1973 så övades försvar mot sjöinvasion enligt klassiskt Stormakt Röd försöker landstiga någonstans på den svenska kusten(Röd simulerades av fartyg ur Kustflottan, var den skulle landstiga var okänt för de övade) Efter att par spaningsföretag kunde den fientliga styrkan lokaliseras. Under den första vågen attackerades fi av nio(9) divisioner A 32 Lansen + en fyrgrupp AJ 37(första deltagande för AJ 37 i en större övning) Inom ett förlopp om nindre än 10 minuter sammanstrålade lasten om Rb 04 på målkakan.
Även om ett Sovjetisk landstigningsföretag är väl skyddat av fartygsburet Lv så ställer 9 divisioner attackflyg till en hel del problem. Så jag tror att under delar av kalla kriget så kunde vi bita ifrån oss rätt rejält.

Och vart var de fartygens flygeskort? Hur stor var förbekämpningen av flygbaserna? Hur många flygbaser blev utslagna?
KFÖ:er var i mångt och mycket tillrättalagda för att visa en teoretisk styrka samt att de var imponerande för pressen och kunde eventuellt få försvarsviljan att öka genom tron att vi var starkare än vi var. Det ser trots allt imponerande ut med hela bataljoner som kommer traskandes/cyklandes.

Påstår inte att vi inte kunde bita ifrån oss givet att allt var mobiliserat.
Kom ihåg att man ansåg att den 12 april 1940 så visade vi vår pansrade näve mot nazi tyskland. Den bestod då av 12 B3:or utan jakteskort. (antar att man hoppades att eventuella tyska piloter skulle skratta ihjäl sig)
Det är symboliskt mest för nationellt propagandabruk.

Fartygen hade givietvis ingen flygeskort eftersom sovjetiskt flyg under hela kalla kriget inte kunde verka utanför egen "STRIL" täckning, alltså väntade man med anfallet tills ev eskort hade lämnat kakan. Samma sak med förbekämpning, kolla vilket sovjetiskt flyg som hade räckvidd in över svenskt territorium, inte så många som man lätt tror, de räckviddssiffror som man läser om i populär litteratur är ofta fulltank men i övrigt tom. Så det gäller att ta i beaktande att dom skall ta sig hit med en last som är värd namnet. Så förbekämpning är inte de massiva attackregementen som många förespeglar sig, här gäller det att kolla upp siffror och vad som finns bakom dessa.
Vad gäller förvarning så kände vi till inmarschen i Ungern ett par dagar innan den ägde rum, ett ev anfal mot Sverige borde även det generera en del förvarning. Så pass att FV kunnat ombasera till krigsfälten och med den mängd krigsfält som vi hade vid denna tid så är det ganska resurskrävande att förbekämpa alla. Även Ryssens resurser var inte outtömliga vid denna tid.