QUOTE (von Döbeln @ Aug 5 2007, 23:43 )

QUOTE (eskil @ May 25 2007, 15:01 )

Har Psilander förläst sig någon av James Cobbs böcker möjligen? Målbilden är ju som klippt och skuren för "The Seafighter Taskforce". Den slagstyrkan består dock av två fartyg; kryssaren USS Cunningham och amfibiefartyget USS Evans F Carsson. Det flytetyg som Psilander är ute efter som skulle fylla båda dessa fartygs uppgifter samtidigt torde bli något som liknar gamla helikopterkryssarna av Moskva-klass.
Att försöka bygga ett fartyg som ska kunna utföra så många olika uppgifter brukar sluta med att man får ett väldigt stort och dyrt fartyg som inte är särskilt bra på någonting.
Efter att ha skummat igenom inläggen i denna tråd står tre saker klara:
1. De fartyg flottan projekterar, de som ligger i provturskommandon samt de som är på väg ut i förband faller i huvudsak inom ramen för det nya insatsförsvaret. Att Visbyklassen är större både vad gäller storlek och tonnage än Göteborg och Stockholmsklasserna är helt logiskt, då de ska ha en helt annan uthållighet för att kunna uppträda i andra hav än Östersjön.
2. Alla diskussioner om driftskostnader går tillbaka till den politiska styrningen av hela FM och därför kanske inte passar sig här.
3. Flera inlägg här verkar längta tillbaka till svunna tider, då härars och flottors styrka avgjordes av antalet soldater, kanoner, fartyg och tonnagens storlek. Idag är storheter som informationsövertag, teknologiska spjutspetsar och samarbeten över gränserna viktigare. Dock ligger vi i Flottan liksom i FM i stort farligt nära gränsen för att inte kunna försvara, freda och hävda vårt eget territorium, vilket ju bör ses som en statsrättslig och folkrättslig skyldighet. Men här kan diskussionen återigen tangera det politiska.
Jag väljer att svara mig själv, i brist på öppen tråd som svarar på den mycket stora frågan: vilka fartyg behövs egentligen i framtiden i Sverige? (ungefär så, tråden låstes av Blågul idag eller igår).
De stridsfartyg som utvecklas idag i Sverige är i allt väsentligt i framkant teknologiskt. Kunskapen att utveckla marin materiel med denna potential är ett gott arv från kalla kriget. Exemplet YSB 2000/korvett typ Visby visar också på möjligheter att utveckla konceptet mot nya uppgifter i ett insatsförsvar. Såsom helt riktigt antytts på annan plats här i SJÖ så projekterades denna fartygstyp under slutfasen av invasionsförsvarets tid.
De problem Marinen och Flottan har att möta hänger samman med de stora avgörande frågorna för hela FM. Vilka hot finns framgent (man talar gärna om 10-20-årsperioder)? Vilka samarbeten kan vi göra med olika allianser, förbund och partnerskap av skilda slag, hur påverkar detta vår alliansfrihet? Hur ser egentligen vår alliansfrihet ut idag, hur ser den ut i morgon? Vad vill skattebetalarna betala för Flottan och FM? Ska vi försvara vårt eget territorium, eller ska FM skapa styrkor som skickas utomlands? Har vi råd med både och?
Det går att fortsätta ställa dessa frågor i all oändlighet, men det som återstår till sist är mycket lättfattliga och enkla, i grunden moraliska principer, vilka kan sammanfattas i en enda fråga: ska vi försvara vårt territorium med vapenmakt eller ej? En gång för länge sen var detta i hvudsak kungens yttersta beslut, i vår tid har riksdagen beslutat att ja, det ska vi. Som jag ser det har alla vi som engagerar oss i försvarsfrågor i en eller annan form ett ansvar för att visa på brister i hur vårt land löser alla de uppgifter som kan kopplas samman med just fredandet av det egna territoriet.
I Flottans fall handlar det nu om att fysiskt och okulärt kunna övervaka det egna territoriet, samt avviska kränkningar av skilda slag- detta faktum kvarstår även efter invasionsförsvarets upplösning. Radarövervakning, satelliter, samarbeten med grannstater, informationsövertag är viktiga komponenter i detta. Men det som är en risk i vår tid är att vi kommer att sakna enheter att skicka ut om något skulle hända. De mest kvalificerade fartygen kanske då finns i Medelhavet, ubåtarna samövar med den amerikanska ubåtsflottan i Stilla havet.
Vi måste ha råd med både och. Därför förordar jag följande fartygsbestånd från och med 2012:
-6 Visbykorvetter (totala antalet beställda, gissar att det är 6, rätta mig gärna om jag har fel)
-2 korvetter typ Stockholm
-4 korvetter typ Göteborg (livstidsförläng i stället för att avveckla; har hört rykten om detta?)
-8 minröjftg typ Landsort/Styrsö
-5 ubåtar typ Gotland
Dessa fartyg utgör kärnan i Flottan. Tillkommer lednings- och lagfartyg. I allt väsentligt kan dessa fartyg på ett mycket kvalificerat sätt ingå i olika internationella åtaganden; för en tid sedan deltog en av våra korvetter exempelvis i ett uppdrag i Medelhavet. Både Visbyklassens och de äldre korvetterna är relativt enkla att anpassa för längre företag till sjöss, även utanför Östersjön.
Men, för att åstadkomma både och, internationellt deltagande och nationell säkerhet, förordar jag att Hugin/Kaparenklassen ersätts på ett sätt som åtminstone inte offentligt är känt ännu. De patrullbåtar vi hade ända fram till FB 2004 var från början tänkta att ersätta och komplettera de äldre vedettbåtarna, olika typer av bevakningsbåtar i kustartilleriet, samt även utgöra en lätt ytattack. Vi som tjänstgjorde ombord verkade främst inomskärs, men fartyget kunde förtjänstfullt verka i hela Östersjöområdet.
Mitt förslag är att de tre patrullbåtsdivisioner vi hade, 13., 46., och 48., baserade på ostkusten 13. (Berga), 46. (Karlskrona) och 48. (Göteborg) åter sätts upp. En ny fartygstyp behöver inte vara särskilt avancerad, Styrsötypen utgör en utmärkt plattform. Beväpningen ska dock ändras, en ny SSM som ersätter de gamla pingvinrobotorna, 40 mm art räcker säkert. Organisationen bör integreras med de två sjöstridsflottiljerna på samma sätt som de gamla divisionerna var delar av ytattackflottiljerna.
9-12 fartyg i tre divisioner, på så sätt är vi även nationellt trovärdiga i vår örlogsflotta, och inte bara teknologiskt långt framme och stolta över detta i internationella vatten!