Kriga på och sprid kunskapen vidare i leden är mitt råd. Vapen finns det obegränsat och faktumet att Du inte har ett personligt sådant är inget skäl att deppa och undvika övning. Låna eller improvisera så går det bra för dig och ditt förband.


MVH

Eftersom jag nyligen har lämnat in K-pisten men ännu inte fått möjlighet att lära mig AK4B är jag som jag skrev i början "mellan två vapen". Jag har i ett antal månader hört att det snart ska ordnas med utbildning m.m. men det känns som om det är mycket snack och lite verksta.

Jag hoppas verkligen att det här ordnar till sig. Både med vapenfrågan och övningarna i befattning. Det är ju kul att hålla på!!

Det är möjligt att denna fråga har avhandlats tidigare. Jag har sökt men inte hittat något. Om jag upprepar är jag tacksam för en signal om detta med hänvisning till lämplig tråd.

Jag har den senaste tiden funderat lite kring mitt avtal med HV och min, som det ser ut just nu, svårighet att uppfylla det antal timmar jag skrivit på för. Om problemet med att uppfylla avtalet hade varit mitt alena hade jag inte behövt fundera, men nu är det inte riktigt så det ligger till. Mitt problem är snarare att jag inte ges möjlighet att kunna öva i den utsträckning jag skulle vilja. Jag tillhör en frivilligorganisation och är alltså inte "vanlig" skyttesoldat. Detta verkar vara det stora problemet.

Alla våra övningar riktar in sig på dessa känns det som. Men jag då. Jag behöver också öva i min befattning. Men icke. Övning efter övning går utan att min och mina kollegors befattning används. Jag har påpekat detta för komp.chefen som visserligen verkar hålla med om att det är ett problem, men händer det något? Nej! Jag trodde i min enfald att alla som har avtal med HV behövs. Men uppenbarligen är det inte så. Vissa kan man tydligen undvara och bara plocka fram någon gång ibland.

Hur kan man tro att intresset att vara med ska finnas kvar? Än så länge har jag inte gett upp helt, men visst har jag mina tvivel på att vara kvar i organisationen. Det verkar ju ändå inte vara något som är intresserad.

Det jag mest undrar är ändå hur jag ska lyckas uppfylla det avtal jag de facto har skrivit under. Att jag ska göra 20 timmar per år. Jag vill, men får inte förutsättningar.

Nu är det säkert någon som tycker att "det är ju bara att hänga med på andra övningar". Tyvärr. Det går inte heller. I den röra som just nu (eller konstant) råder så befinner jag mig så att säga mellan två vapen. Jag har lämnat in k-pisten men ännu inte fått ut något nytt vapen. På frågan om när detta ska ske får jag bara svar att "Jo men det är klart. Det måste ju ordnas så snart som möjligt. Vet inte när dock"

Usch! Det här inlägget blev lite rörigt , men jag måste bara få skriva av mig min frustration. Hoppas någon har några tröstens ord att ge mig, eller tips på vad man kan göra i en sådan här situation.

*snip*
Jag har varit hemvärnssoldat och sjukvårdsspecialist (läs hemvärnssjukvårdare) sedan 1999 och hade precis samma problem som du tidigare.
Jag var en av de berömda nollorna i ett par år för att jag inte kände att jag betraktades som en "riktig" soldat, vilket var det jag ville vara. Så jag bestämde mig för att göra lumpen för att få komma in i Försvarsmakten på riktigt. När jag kom tillbaka efteråt var det mycket lite som hade förändrats. Jag insåg dock ganska snabbt att det aldrig någonsin hjälper att klaga. Avtalspersonalen är experter på att gnälla, se problem och vägra vara med på saker och ting. Jag var en av dem. "Jag ska minsann inte bära bår", "Vi FÅR faktiskt inte vara närmre striden" (ståendes 1 km från allt roligt), "Mäh, varför skulle JAG åka ut på en skarpskjutning? Jag är ju SJUKVÅRDARE, jag bär inte vapen... dessutom är det kallt!". Hade jag träffat mig själv idag hade jag antagligen fått en stroke. Man kan inte förvänta sig att man får vara med i verksamheten om man inte själv tar ansvar för sin utveckling. Förbandscheferna ska inte behöva "ge" tid eller plats för övning, den ska planeras in från början och för det krävs att någon istället TAR plats och kommer med konkreta förslag. Det har jag gjort på min bataljon och nu är vi en självklarhet i verksamheten.

Om mina sjukvårdare nu inte har något att göra på övningarna så är det 50% mitt fel som gruppchef so minte tagit mitt ansvar och 50% deras för att de av någon anledning inte tar eget ansvar för sin utveckling och därför inte velat vara med och övad fast spaning, grupps former, SIB eller vad det nu må vara. Vi måste också ha grundläggande kunskap i detta. Sjukvårdsutbildningen kan vi sköta vid sidan om på samma övning så kan vi vara med i själva övningen när vi kan. Jag inser att det är lite annorlunda för kockar, men ditt problem är inte unikt. Jag säger att vi har oss själv att skylla. Vi kanske inte har skapat den här situationen själva, men det är vi som väljer att underblåsa konflikten genom att bejaka problemen istället för att göra något åt dem.

Jag är ärligt trött på en del avtalspersonals divalater. Vi är hemvärnssoldater i första hand och är helt värdelösa för verksamheten om vi inte ser oss som det. Genom att se oss som annorlunda skapar vi själv en segregation som ingen är förtjänt av. Specialisterna (läs avtalspersonalen) måste själva stå upp för sin sak och se till att bli dugliga soldater för att vinna breddhemvärnets respekt och påvisa vår breda kompetens. Om en förbandschef inte själv kommer på att de ska planera in specialisterna i verksamheten så är det bara att sticka ett PM i handen på honom och tala om att "det här är vad vi tänker göra under er övning i SIB när vi inte är med er och övar". Våra specialistkompetenser är bara en pytteliten del av allt det vi måste kunna som soldater. Jag bär inte vapen, men jag är med under SIBen i alla fall för att få förståelse för kedjan.

Efter många långa diskussioner står det fullständigt klart att enda sättet att råda bot på detta ständiga gnäll från höger och vänster om att ges plats och besvärliga integrerade övningar är att vända upp och ner på hela rekryteringsprocessen och redan från början skapa ett enat förband. Alla hemvärnssoldater MÅSTE rekryteras på samma sätt och utbildas gemensamt från början. Specialistutbildningarna ska komma i andra hand. En person som är hemvärnssjukvårdare bara för att kunna sjukvård är ärligt talat helt värdelös i min sjukvårdsgrupp. Tänk om man under värnplikten skulle börja med befattningsutbildningen på en gång och sedan lära ut de grundläggande kunskaperna lite ad hoc. Fullständigt vansinnigt! Trots det är det precis den lösningen Hemvärnet valt att använda. Det är så man kan gråta! Jag är som sagt inte sjukvårdare i första hand och inte "Rödakorsare" utan sjukvårdssoldat, precis som det finns skyttesoldater.

Men ingen kan ändå skylla på att det är fel på systemet, vi väljer vad vi ska göra med vår verksamhet. Nya rutiner kan förbättra framtiden, men jag väljer själv hur jag vill använda min fritid. Om det är någon som inte tycker att de utvecklas i Hemvärnet så har de två alternativ. Ta tag i situationen och förändra den eller sluta.