Vet inte om det beror på mängden kaffe jag druckit denna morgon eller om det är solen som skiner som fått min kreativa sida att vakna idag ....

De två reportagen av GF i Kalla Fakta, om den Svenska ISAF styrkan i Afghanistan, har fått många att reagera starkt.
Om DU hade fått samma chans/uppdrag som GF, att göra en kritisk granskning av verksamheten som den Svenska styrkan i Afghanistan bedriver, hur hade du gått till väga?

Då menar jag inte det rent tekniska, utan hur hade du lagt upp reportagen? Vilka hade du intevjuat? Vad hade du viljat få sagt med DITT reportage, hur hade DU "vinklat" reportagen?

Här är DIN chans att ge journalister i allmänhet och Kalla Faktas redaktion i synnerhet, en lektion i hur det BORDE gått till!

Personligen så hade jag fokuserat på följande:

Min "vinkling" hade varit att granska om den Svenska styrkan gör någon nytta i deras AOR.

Jag hade viljat belysa följande områden:

• Vilket mandat har ISAF i Afghanistan?
• Vad innebär mandatet i praktiken?
• Vad har ISAF för mål med verksamheten i Afghanistan?
• Vilka arbetsmetoder används för att uppnå dessa mål?
• Har de insatser, ISAF i allmänhet och den Svenska styrkan i synnerhet, genomfört varit inom ramen för mandatet?
• Om inte, varför? (gäller både om man gjort för mycket eller för lite)
• Vad anser lokalbefolkningen om ISAFs närvaro i området?
• Vad finns det för långsiktig plan för utvecklingen av Afghanistan?

Jag hade försökt att intervjua:

• Ett antal "locals", för att försöka få fram både positiva och negativa synpunkter på ISAF.
• Svenska soldater som ingår i styrkan, så väl "högt som lågt".
• Någon representant för den övergripande ledningen av ISAF.

Mitt "budskap" hade varit att få fram en saklig och objektiv bild av vad den Svenska insatsen i Afghanistan går ut på, hur bra/dåligt den bedrivs, om den gör någon nytta och vilka eventuella förändringa/förbättringar som behövs för att uppnå det mål som insatsen syftar till att uppnå.

Hade trolitvis krävt mer tid än 2 st 30-minutersinslag ...

Kalla Fakta, Uppdrag granskning och liknande produktioner har inte riktigt samma syfte som ditt upplägg, vilket jag tolkar som propaganda för försvarsmakten (konstigt annars i den här miljön iofs.).
De vill ju grotta lite mer i saker och hitta förhållanden under ytan, lagvidrigheter, moraliska tvetydigheter etc. Alltså skapa en debatt kring frågor.

Den Objektiva bilden av de svenska styrkorna passar sig säkert skitbra i andra lägen men jag tvivlar att Kalla Fakta hade gillat den.

/J

Hade jag varit reporter och fått chansen att åka till Afghanistan så hade jag nog koncentrerat mig mer på att vinkla det ur befolkningens perspektiv, vad tycker dom, hur har deras liv förändrats, vad har ISAF hjälpt dom med. Tycker det är fel att säga "visa hur det borde gått till" visar man bara på det positiva och vinklar det till FMs fördel så gör man ju precis som GF fast tvärtom...

Jag hade granskat alla granskande program...

/J

En intressant paradox, men jag kan bara hålla med. Där hade kanske både det ena och det andra avslöjandet kunnat göras.

Har gjorts ganska ofta. Mediemagasinet i SVT granskade just Uppdrag granskning, vilket lär ha skapat lite sur stämning i korridoren på TV-huset i Göteborg - de båda redaktionerna satt intill varandra. I flera år har Vår grundade mening diskuterat de här frågorna i radio. Det finns säkert hundra olika mediebevakarorganisationer som granskar medier ohyggligt detaljerat, och det finns slutligen en hel rad organisationer av typen Pressombudsmannen och Granskningsnämnden för Radio och TV som granskar granskarna.

Ursäkta jag säger det men PO och GRN är skämt.

För det första är det bokstavstolkning och "Hellre fria än fälla" som gäller. För att dessa institutioner skall reagera så skall det vara verkligt tydliga övertramp. Det skall i praktiken vara Expressen vs Persbrandt för att de skall bita ifrån sig rejält. Men alla tvetydigheter där det går att tolka det de säger på ett för reportern fördelaktigt sätt så att denne kommer undan, trots att den underförstådda vinklingen var enorm, gör att PO och GRN inte fäller.

För det andra är handläggningstiderna enormt långa. För GRN till exempel är det inte ovanligt med handläggningstider på 9-12 månader. I ett samhälle där storyn är glömd inom en vecka efter programmet är det helt meningslöst med sådana granskningar.

För det tredje är påföljderna skrattretande. Det är en liten smäll på handen. Och det faktum att PO/GRN har fällt någon får en minimal notis som om man inte bevakar media riktigt noggrannt lätt missar.


Vidare ligger det i Yttrandefrihetens/Tryckfrihetens natur att skydda media. Detta är givetvis bra, men det ger också den enskilde reportern en enorm makt mot den enskilde medborgaren. Då vi har meddelandeskydd, förbud mot förhandsgranskning, källskydd och så vidare, så står de reportern fritt att säga nästan vad han/hon vill och man kan inte säga emot om man inte har stora resurser. Detta är ett demokratiskt problem då det lägger stor makt i händerna på fåtalet människor utan att dessa har en granskande motvikt eller något som låter dem ta ansvar för om de gör fel.

Därför vill jag köra en granskning mot granskarna för att se vad f-n de sysslar med egentligen. Vad sades gentligen på intervjun? Vilka fakta lyftes fram och vilka fakta ignorerades? Vilka personer intervjuades? Vad hade de för motivering att säga det som de gjorde? Vad hamnade på klipprummets golv och vad blev kvar i reportaget? Och vilka egenintressen har reportern/mediebolaget i att presentera historien på det sätt som de gör?

Tryckfrihet och Yttrandefrihet ger makt. Men makt kräver ansvar. Tar de som fått denna makt sitt ansvar eller utnyttjar de den för själviska ändamål? Viktiga frågor att besvara.

/J

Du talar om en makt som ligger i händerna på ett fåtal människor, som om medierna vore ett slags statlig myndighet. Men medierna är konkurrensutsatta. Konkurrensen är en faktor som gör det svårt att driva ett medieföretag och basera sin rapportering på rålögner. Som vi kan se i fallet Kalla Fakta och Afghanistanreportaget, har andra medier gått in i frågan från ett annat håll: öppnat för kommentarer från FM etc. Det existerar inte någon Statens Normalredaktion som producerar Statens Nyheter. Ganska nyss hade Uppdrag granskning ett reportage om brister i bevakningen av en uppmärksammad misshandelsrättegång.

Du talar om PO:s och GRN:s makt- och tandlöshet, och det ligger en hel del i det du säger, men båda organisationerna är ganska mycket mer på hugget när det gäller skyddet av just ENSKILDA. Att företag, organisationer, myndigheter blir kritiserade brukar inte vara så ruskigt prioriterat. Och påföljderna är kanske ganska små, rent ekonomiskt, men det anses som något mycket otrevligt att behöva läsa upp ett klandrande från radionämnden. Sen pågår ständigt en etisk diskussion bland journalister (faktiskt!). Svenska medier är oerhört - i mitt tycke ofta i överkant - försiktiga när det gäller enskildas integritet.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Medier granskas och ska tåla att granskas. Och perfekt kommer det aldrig att bli. Demokratins styrka är att den aldrig försöket vara perfekt.

Jag skulle snarare vilja påstå att det är tvärt om: I och med att media är konkurrensutsatt och det råder en stenhård kamp om läsare/tittare så gör detta att media tänjer på gränserna får att få till den löpsedel/den programannons som får människor att haja till och lägga dagens tidningsslant/den där timmen på kvällen till att se just deras program.

Och allt eftersom samhället mognar och utvecklas så blir det svårare att hitta någon som egentligen gör fel. Vi har så mycket kontrollinstanser och fallbacks, samt att det finns regelverk och organisationer på plats för att ta hand om felsteg, att det är svårt att hitta någon egentlig skandal. Den omaskerade sanningen blir inte svart eller vit... den hamnar någonstans på gråskalan. Komplexiteten gör att man inte kan stå upprört och säga "Usch vad fel det blev här" utan det blir ett "Ja, jo, kanske hade de inget annat val än att göra så... trots att vi inte gillar resultatet".

Sådana nyheter säljer inte. Och då börjar man skapa dem...

EDIT:

Exempel: Sexbrottsmål brukar ge stora svarta rubriker. Men vad sade domstolen egentligen? Om domstolen säger "Brott kan ej styrkas" för att bevis saknas så är det ingen nyhet. Man kan inte bli sur på domstolen för det. Så vad händer? Då börjar verkligheten ändras. När åklagaren inte kan motbevisa den tilltalades påståenden så heter det "Domstolen valde att tro på honom istället för henne". När man inte kan utesluta att alla alternativ som innebar samtycke så heter det "Domstolen menade att hon var med på det". Och i värsta fall blir ett avskrivet mål på grund av avsaknad av bevis till "Rätten tyckte att hon fick skylla sig själv att hon blev våldtagen".

Det må hända.... men att säga "Ja men jag är den som bryter pressetiken minst" är inte tillräckligt. När man kan säga "Jag uppfyller pressetiken avsikter till punkt och pricka", då har vi kommit någon vart.


Medhåll.

/J

Marx för ungefär samma resonemang: kapitalismen innebär att konkurrensen utplånas. Profithungern utrotar mångfalden (enligt Marx). Men konkurrensen fungerar inte alls riktigt så enkelt: folk gör inte sina medieinköp helt utifrån löpet på Expressen. De absolut flesta kvällstidningsköpare köper tidningen oavsett vad som står på löpet.
Jag kan hålla med om att det finns rätt mycket tröttsamma tendenser inom medierna. Kändisfjolleri, TV-såpefixering, infantilisering. Men samtidigt växer det ju fram rätt kvalificerade medier. Vill man inte titta på TV3 kan man följa riksdagsdebatter i SVT24. Vill man inte läsa Aftonbladet Klick! så kan man läsa Fokus.
Det funkar ungefär som sockerberoendeboomen. Det säljs en förfärande massa översockrade transfettlivsmedel, billigt och tillgängligt. Men ALLA väljer inte att äta chips och pepsi till lunch. Det säljs en förfärande massa överinfantiliserade pseudoinformationsmedier, billigt och tillgängligt. Men ALLA väljer inte TV3 och .SE.

Förresten: till kvällstidningarnas försvar vill jag passa på att säga, att de är de enda som försöker göra Irakkriget till en fråga om människor. Johanna Hildebrandts resa i Irak förvandlar den trötta standardrapporteringen om 45 döda i ett självmordsdåd i Kerbala, till en berättelse om människor som försöker leva ett värdigt liv. Det är synnerligen sällsynt man ser sånt i "seriösa" medier. Och jag tror inte att Aftonbladet säljer just några lösnummer på en sån grej. De gör det för att de tycker att det är angeläget.

Att det finns "stammisar" hos varje lösnummertidning håller jag med om... men det är en klar skillnad mellan tidningar som lever helt på prenumeranter - som DN, Sydsvenskan - jämfört med aftonbtabloiderna. Det krävs enbart minimal analys för att se att Aftonbladet och Expressen näst intill desperat försöker sälja med ytliga, snabba sensationsnyheter medan de stora morgontidningarna som redan har en fast kundbas är betydligt "djupare" och har osexigare nyheter. Givetvis finns det guldkorn hos aftonpressen, som just Hildebrant och även för Aftonbladet Yrsa Stenius.... men de är få och sällankomna.

Och givetvis är det inte sant att folk enbart får sin information ifrån Aftonbladet. Men ändå... de finns där och de förorenar nyhetsutbudet.

Vidare... vad gäller just granskande program... där är utbudet faktiskt inte så stort. Som exempel: många finns det egentligen som "granskar" svenska Afganistanstyrkan? Det finns ingen konkurrens på granskingen därför att man granskar alltid olika ämnen. Det är inte så att jag kan se en granskning av sexhandeln i Sverige på Kalla Fakta för att sedan slå över till Insider och se deras konkurrerande gransking sexhandeln där. Granskande program är inte konkurrensutasatta på det viset utan alla har unika produkter, trots att de är inom samma område.

/J