tänkte starta en tråd om den mentala delen (kämparglöd och allt möjligt) och se vad det finns för roliga tips m.m. för träning om det nu går att träna detta.

Vad man hört så är ju den psykiska biten minst lika jobbig som den fysiska biten på de "hårda" utbildningarna, om inte alla.

Så kom me lite tips och info om ni sitter inne på nåt

tjena....

jaa du har aldrig hört nån säga just denna fråga du ställer men men ska försöka klura ut hur jag har lyckats....

jag tycker en bra grej att gör är att typ de grejer du är rädd för gör du t.e.x gå nära en pitbull....för jag tror på så sätt blir du mindre rädd för saker och du kan tänka tillbaka å säga om jag klarade gå nära en pitbull så måste jag kunna springa t.e.x 10 mil

kämparglöde är typ enkelt å ställa sig in på tänk hela tiden att du måste bli bäst i varje övning osv...och att det kan inte finnas nån bättre än dig så just därför måste du visa det när det gäller.
och tänk hela tiden jag kan inte förlora för att förlora de gör kvinnor inte män.....

och en sista grej är att lyssna på nån musik som gör dig på krigar humör typ för det hjälper mig jätter mycket ett tips är Eye of a tiger den som spela på rocky filmerna hehe

hoppas att du förstår mig och lycka till

Träningstips: Ställ alltid upp om någon ber dig om hjälp med något vettigt. Även om det är farsan, morsan eller brorsan.

Att alltid tänka: Jag springer tills jag stupar, de kunde vart värre eller bäst av allt: det är inte jobbigt, jag klarar mer, jag står fortfarande! (om du inte gör det kan du ju tänka att du fortfarande lever, däremot om du inte längre lever då kanske du kan börja inse fakta =P)

kom i håg att frasen "GE UPP" finns inte!! .. och ALLT går utom gamla klockor och små barn.

Du övar bäst upp viljestyrkan genom att göra saker du tycker är jobbigt. Så enkelt är det. För dom som inte tycker nåt är särskilt jobbigt är det statisk träning som gäller. På pannan ställ!

Under min tid i lumpen gick jag stenhårt efter två motton:
1. Inget varar för evigt
2. Smärta är tillfälligt, ära för evigt


Det hela går ut på att hur jobbigt någonting änn må vara så finns det ett slut på det, även om du för tillfället inte ser ljuset i tunneln, så kommer det jobbiga att ta slut för eller senare. Ibland är ljuset i tunneln tyvärr ett tåg men det gäller att hela tiden motivera sig själv, tex "vad som än händer, vilken bajsmacka det än må vara så kommer jag att klara det och om si och så många timmar/dygn sitter jag i bastun och skämtar om det här". Tänk alltid positivt!
Att klara någonting jobbigt, själv eller med sina kamraterm, och kunna blicka tillbaka på det är för mig guld värt!

Det handlar om att gå in med en inställning och stå fast vi den.

Gör dig beroende av SJ för att ta dig till skola/arbetsplats och hem igen. Det tränar ditt tålamod ganska mycket.

ööööö? jag hoppas verkligen att du skämtar? annars blir jag mörkrädd.


edit: men det kanske också bara är något vi av det kvinnliga könet blir....

En del av de mer macholaddade träningslokalerna har lappar med hårda citat på, det finns en poäng i det. Läste om en person som satte en lapp i taket ovanför skrivbordet, "Du är inte klar än, fortsätt jobba", något i den stilen. Varje gång han lutade sig tillbaka såg han lappen, tydligen ganska effektivt. Nätet är fyllt av citat om motivation, bara att börja googla. Själv har jag planer på ett bildmontage med texten "Regn är ingen ursäkt".

Tillägg: "Det är bara en övning, den har ett slut" var mitt mantra under fångprovet. Tveksamt hur mycket det hjälpte, men jag klarade mig igenom iaf.

Jag vet fan inte hur man svarar på ett sånt korkat uttalande

Jobba i skogen, avverkning...

När saker och ting känns pissigt, så tänk på att det ALLTID finns dom som har det värre!

Mina 5 öre
/T

Hihihi


Jag brukar faktiskt tänka på tjejer i löparspåret när det börjar bli drygt , kanske lite udda men vafan.

Hahah ja dom 2 meningarna tar ju ut varandra. Antingen väljer man att märka ord eller så gör man det inte

Ett tips är att vid löparbanor gömma dig i skogen och vila, när någon springer förbi så spurtar du förbi. Det får en att känna sig duglig när passen är för jobbiga.
(jag har inte testat.)

Hoho, känns som lite "våldtäktsvarning" på den. Tänkt dig en ensam tjej i skogen, så helt plötsligt tokrusar det ut en kille ur skogen och jagar efter henne. Känns obra, men allt för motivationen!

Precis! Allt för motivationen!

min mantra brukar vara


" det är friskt"

eller

"det är nyttigt"

eller

"det här mår kroppen bra av"

I fjällvärlden räcker det bara att titta upp och beundra den vackra naturen för att man ska få ny energi

rent konkret.. dra ut och spring, i ett alldeles för högt tempo, gärna efter att du precis ätit så att du får håll... Sen springer du tills du känner att du antingen 1: måste stanna annars så spyr du eller 2: du har sådan mjölksyra i benen att du inte kan hålla det tempot längre..

de tränar pannbenet att springa o lida samtidigt, ett sådant pannben är extremt bra att ha om du ska göra ngn tyngre tjänst

Bra tips... det låter alltid lätt när man sitter och läser det men när man väl ger sig ut och kör krävs det mycket för att palla trycket.

jag brukar tänka på en skala som jag såg i en bok, som berättar hur mycket man pallar med.

såhär såg den ut:

[såhär mycket tror din morsa att du orkar]
|
|
|
|
|
[såhär mycket tror du att du orkar]
|
|
|
|
[såhär mycket tror ditt befäl att du orkar]
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
[såhär mycket orkar du]

in o jobba på löpningen, pannbenet kommer komma under vpln ändå!

Jag brukar sätta på en favorit låt från Rocky 4, när han börjar träna stenhårt.

En gång drog jag ut i skinande sol och blå himmel, men efter 5km så vände vädret och helt plötsligt började det verkligen ös regna och därefter hagla. Det smällde på min vindtäta jacka och snärtade som fan i huvudet. Då tänkte jag "En elitsoldat klarar alla slags väder, kämpa på!!!" och då ökade jag hastigheten, fast jag hade 5km kvar och inte såg någonting, kunde knappt öppna ögonen för haglet snärtade.

Kan säga att jag kände mig rätt maffig när jag kom hem, helt dyngsur! Skorna vägde bly och jag luktade inte direkt hallon.

Jag brukar alltid försöka tänka en liten bit i tagen, en liten bit till. När det är som tyngst när man är ute och springer kan man fokusera på något man vet kommer efter en bit, en sväng eller något och när man passerat den fokuserar man på nästa mål, nästa sväng eller något liknande.

Sen finns det ett citat jag gillar: ''Du har inte förlorat förrän du har gett upp''

Man ska alltid försöka tänka positiva tankar, få det till en vana.
Om man bara letar tillräckligt noga och blandar med lite lite fantasi så finns det alltid något positivt med allt dåligt. Oftast rätt under näsan på en.
Affirmation kallas det när man medvetet säger eller tänker saker till sig själv som hjärnan snappar upp och ställer in sig på, om man bara går och klagar (eller om folk runt en gör det) så tolkar hjärnan det som att allt är skit och man blir deprimerad.
Om man går och tänker att fan vilken upplevelse jag får vara med om, se hur det är att klara sig utan mat i en vecka. Det här kan jag skryta om sen! etc.
Så snappar hjärnan upp dom positiva signalerna och man blir att må bra.
Om man får in vanan att tänka postivit istället för negativt kan det göra väldigt mycket resten av livet, finns forskande folk som säger att det även har fysisk verkan att tänka positivt, bättre hälsa och sånt.

När man når den där "nu, nu är fläsket stekt" och inte orkar mer. Just när det kommer så gör du sista ruschen, som brukar kunna ge en sådan kick att du orkar vidare ett par kilometer till... Slutligen kommer man in i rätt flås igen och sen rullar benen på av sig själv.

Jag brukar även måla upp ett "åsne-fiskespö" - modell Kalle Anka.
Men istället för morot i spöt är det något jag verkligen vill ha, exempelvis ett visst utbildningstecken, en ny tant etc. Föremålet springer en armlängdsavstånd + 5 cm framför mig och jag försöker jaga den / det.

Låter en aning bisarrt kanske, men det funkar!



Edit: Omgruppering av orden

vi gjorde en grej utav meningen "fy fan va bra vi har det". Den fick bara plockas fram när de var som allra jävligast och när någon kom med infallet så började alla alltid garva, oavsett hur tråkigt man än hade det!

Jag gör lite av en liknande grej, jag byter bort ordet jobbigt mot skönt, så om man ska säga/tänka:fyfan va jobbigt! så säger/tänker man: fyfan va skönt! då känner man sig såpass sjuk i huvet att man kan springa en bit till.

Krampar kroppen då krampar kroppen dvs den säger NEJ JAG VILL INTE, JAG ORKAR INTE MER = tvärstopp ... när kroppen sagt sitt då kan man vara glad att man försökte eftersom detta inte har särkilt mycket med psyket att göra... har man kommit dit utan att huvudet tagit stryk så har man ett starkt psyke (antar jag) ... spring förslagsvis Göteborgsvarvet? Lysande psykträning faktiskt, man lär sig: Jag dog inte, det gör ont men de gick skitbra.

Jag är mark- och anläggningsarbetare. Jobbar man inom det yrket blir man var dag mycket skitig. Man är ute i alla väder oavsett snöstorm eller extrem värme. Ingen annan yrkeskategori har så många förslitningsskador (vad jag vet), iaf inom byggbranschen. Få jobbar som det, ännu färre vill jobba som det. För att beskriva min vardag kortfattat;

Grävmakinisten gräver av ett avloppsrör = anläggaren får hoppa ner i hålet och laga det samtidigt som det rinner för fullt ur det avgrävda röret.

Ca 250 m2 betongplattor som väger 22 kg/styck ska läggas. Plattorna är 40x40 cm stora. Det är snöstorm. Betongplattorna har vassa kanter som sliter sönder handskarna i ett nafs och blöt betong fräter ner skinnet på fingrarna.

Du ska gräva ner en dränering (ett rör som läggs i marken för att förhindra vatten från att tränga in i diverse byggnader/hus) runt ett 13000 m2 stort fält som ska bli en ny industri. Det ösregnar och leran når dig upp till höfterna.

Detta är som sagt bara vissa delar av min vardag som kanske inte är särskilt roliga. För övrigt vill jag tillägga att anläggningsyrket helt underbart när vädret tillåter och jag ångrar inte mitt yrkesval. Dock har jag några metoder för att underlätta arbetet då situationen är liknande ovannämnda; Tänk på en rolig historia, något klantigt som en kompis gjorde på fyllan och dylikt. Hjälper mig oerhört mycket. Sen kan man säga till sig själv när det regnar: "Regn är bra. Det fyller luften med syre och man ser fram emot de soliga dagarna mer." Att komma på liknande saker om värmebölja, snöstorm mm är också ett sätt att klara av mera.

Att hela tiden pressa sig till max fungerar för mig vilket stärker känslan av att inte ge upp. "Nu har du sprungit 1,5 mil och har 6 km kvar då ger du knappast upp"
Ibland känns det skönt att "stänga av" den mentala biten, det är ju bara att springa svårare än så är det inte.

Den som säger att det bara är att koppla bort det jobbiga, tror jag inte en sekund på. I annat fall så har nog denna inte upplevt något riktigt jobbigt.

För min del är de viktigaste faktorerna för att orka fortsätta min självbild och andras förväntningar.

Jag tror att jag är en kille som inte ger upp när jag bestämt mig för något. Än så länge har jag inte svikit detta påstående om mig själv. Det känns viktigt för mig att leva upp till denna självbild, att jag aldrig ger upp eller klagar. För det är den killen jag är och vill vara.

Sen har vi andras förväntningar som också är viktiga, får jag möjlighet att genomföra vpl på ett ansträngande förband då skall jag F*n leva upp till kraven, både de formella och informella. Det sägs ju att jägare aldrig ger upp, ska jag då nån dag kunna bli det så måste jag ju leva upp till detta. Innan inryck har man en förväntad bild av hur det skall vara. Detta är i många fall bra. Det får värnpliktiga att tro att det förväntas saker av dem. Rycker man in på K3 exempelvis så förväntar jag mig att folk är snärtiga, inte klagar och aldrig ger upp. Den bilden har jag fått av tidigare årskullar. Därför är det nu upp till oss att leva upp till detta.

Hade man däremot förväntat sig att rycka in på något ställe man trodde var "slappt", men som det senare visar sig ställas höga krav, då kan det bli svårt attt ställa om tror jag.

Men i slutändan handlar det nog om att bestämma sig. För att göra detta krävs vilja vilket är den största framgångsfaktorn.
Vissa fixar det inte, vid något tillfälle bestämmer de sig att det är viktigare att ligga hemma i en skön säng än att bära den gröna baskern. Förhoppningsvis är det inte jag.

Let´s talk about it! Vilka saker jag har upplevt hör inte hit, men varför anser du att man inte kan koppla bort det jobbiga?
Att bara släppa det och tänka på något annat? Eller att ändra inställning, lägg på ett leende under den pissiga marschen?

Att ändra inställning kan man göra, att vara positiv å inte klaga. Absolut! Det är ett av de bästa sätten.

Om ansträngningen är sådan att man kan koppla bort den eller tänka på annat så är det troligtvis inte särskilt jobbigt. När det är riktigt riktigt jobbigt så kan jag inte släppa det, det är jobbigt, de e sant. Men man ska ju även klara av jobbiga saker. Kan du tänka på annat och glömma att det är riktigt jobbigt då är du f*n en ubermench. Jobbigt är jobbigt, oavsett om man tänker på annat.

I min värld, där jag, Christer lever...

Jag ser det som att när man tex. är ute coh springer milen och pressar hela tiden så underlättar det om man kopplar bort det för ett tag och tänker på härliga stunder. Att pressa känns som att det lägger sig på den "undermedvetna" nivån, vilket kroppen då gör automatiskt.

Jag tror att man kan koppla bort huvudet, exempelvis bara titta på fötterna på gubben framför å bara gå.

Koppla bort och koppla bort... är väl lättare att tänka att det är skönt.

"mmm vad sköna mina skoskav är, detta är njutning i hög grad!" "ooh vad härligt när det krampar i vaderna... detta är livet." liknande tankar fungerar för mig. I övrigt så funkar det väl bra att gilla läget...

Jag vet inte om fler har upplevt det här, men jag tycker det är lättast att pressa sig när man redan är seg och trött. Man är liksom mindre mentalt närvarande om man har sovit för lite och är allmänt trött i kroppen. Iofs så är väl det inte så himla lyckat att pressa sig hårt om man redan har träningsverk eller är stel, fast jag tycker iaf det är SKÖÖNARE att ge järnet då!

En möjlighet är ju också att bli förbannad på sig själv. Typ om man är ute och springer och benen håller på att ge vika så blir man vansinnig på att man inte klarar mer och pressar fram enegi som man inte visste man hade och bara maler på. Detta kan också resultera i en ganska komisk löpstil...

Jag brukar nog köra en kombination av först intala mig att det är skönt och att jag förtjänar det här! sen så blir man litte arg och sen att "låta ganska högt" funkar okså. när man har dom där 2 sista kilometrarna kvar på milen så kan nog en och en annan hög grymtning komma över läpparna....

Dessa fraser kör jag:

"Varje sekund du tillbringar såhär kommer du få tiofallt tillbaka i framtiden!"

"Klarar dom klarar du!"

"Vill man bli bäst måste man anstränga sig mer än nödvändigt."

Ypperlig motivation, särskilt man gör sega men nödvändiga saker som löpning, repklättring...

Hur bär man sig åt för att komma iväg? Har inga problem när jag väl är ute men jag har hiskeligt svårt att börja.. mitt "ambitiösa" träningsschema kom helt av sig, först pga ett avslutande läxberg i skolan, och sen pga en ihållande förkylning.. och nu är det jätyttesvårt att ta sig ut o träna...

det var enkelt i höstas, då tränade jag inför att mönsrta till jägare eller spaning och tänkte att jag måste klara att springa i ösregn för att kunna bli det... med utb. reserven och platsen som stabsass försvann all träningsmotivation...

Någon som har några tips för hur jag skall komma igång igen mentalt? Försökte som sagt på marinjägarprogrammet (dvs. "Tviinga" ut mig) men det gick åt pipan pga ovanstående orsaker.

Utan träningsmotivation så tränar man ju inte... så enkelt är det. Se till att skaffa en ny motivationskälla eller försök bli beroende av träningens endorfiner...

Själv tänker jag:
"Ta i lite till, det finns mer att ta av"
"Det gäller bara en liten stund, ta i utav bara h*****e"
"Nu ska jag visa de j******a!"
"Det är värt det"
"Bara kärringar och svaga människor ger upp"
"En liten bit till bara, en liten bit till bara..."

kanske nån fler också...

De hjälpte mig bla med:
* Fälttestet, klådde vårt fysmonster till kapten samt hela plutonen. 3, 31 minuter. (jag kunde inte gå på en kvart)
* Fältjägarmilen, under en träning hade vi uppställning direkt efter fyspasset. Jag såg inte när resten av min pluton avbröt träningen och skyndade sig till uppställningen. Sen fick jag panik då jag inte såg någon annan på ett tag, spurtade som f*n till uppställningen. Spydde och fortsatte, kom i tid och kände mig oerhört stärkt av någon anledning.
* Fälttest nr 2, Livgardet. Klådde fysmonstret till MP.

Tilläggas kan att jag är en blekfet norrlänning som väger mellan 85-90 kg. Utövar fysik aktivitet väldigt sällan.

Det där med att ta sig för att träna ha jag skitsvårt för.
Precis innan jag fick anställning på mitt nuvarande jobb pajade min bil, och jag jobbade förståss på det skift som ingen av mina andra kompisar gjorde.
Vad gör man? Jo, jag skaffade en cykel.
Nu är det vecka 9 eller 10 som jag har cyklat till och från tre-skifts-jobbet, 7-8 km enkel väg.
Nöden har ingen lag, dessutom så fysar man lättare om man inte har något val.

Ses i Nijmegen!