QUOTE (VMI2002 @ Sep 14 2007, 17:29 )

Mycket bra inlagg! Haller med i nastan allt!
Men jag vidhaller fortfarande att detta kan inte vara grund for att folk undgar ansvar. I polisverksamheten till exempel sa kan poliser fallas for tjanstefel, aven om det skedda har hant under pressade omstandigheter.
Det mesta av HV/FMs skarpa verksamhet sker under pressade, och till och med traumatiska, forhallanden. Man kanske maste tanka igenom hur utbildningen sker om man inte har personal som kan agera val under press?
Förstår vad du menar...men, det är inte förbjudet att meddela sig med vem man vill i vilket ämne som helst, så länge det inte är sekretessbelagt. Alltså inget tjänstefel. Vill man(organisationen) trots allt försäkra sig om att allting sköts på ett proffsigt sätt gäller det att föra diskussionen och samtalen innan något händer. Rutiner och framförallt förståelsen om varför det bör skötas på ett visst sätt måste vara väl genomarbetat och förankrat i organisationen. Med kunskap och tydlig policy kommer de flesta självmant klura ut vad som är lämpligt eller inte. Självcensur helt enkelt.
Ha även i åtanke att det inom FM skall vara/är tillåtet att göra felbedömningar utan att det skall riskera hela karriären. Detta för att säkerställa att ingen underlåter sig att agera av rädsla för att göra fel, och därmed sågas till knäna och mobbas ut av gemenskapen. I stället för att bemöta dem som gör misstag med straff, är det lämpligare att tillrättavisa, hjälpa, utbilda etc. Det gagnar alla i slutänden. (Observera att "fel" inte avser sådant som uppenbart strider mot FM regler och policys)
Jag kan nästan sätta min tumnagel(billigt) på att vederbörande i det aktuella fallet inte har arbetat med rutiner och policys kring information i media. Har man inga interna regler i förbandet kan man ej heller bryta mot dem, så att säga.
Följande är också något att tänka på när man väljer vem som författar/godkänner artiklar som publiceras på hemvärnet .se. Ur hemvärnet.se
Citat;Behövs någon utbildning?
Som tidigare skrivits finns inga formella krav och det krävs inga speciella kunskaper i webbteknik eller programmering för att jobba med hemvarnet.se. Däremot är det viktigt att webbredaktören är bra som skribent/ informatör samt kan jobba med digitala bilder.Slut citat.
Vederbörande i det aktuella fallet har agerat enl. allmän rekommendation, aktat sig för att oombedd uttala sig för media i egenskap av offentlig person. De avspisades, enl. egen utsago. Har heller inte uttalat sig via FM infokanaler. Huruvida en artikel på hemvärnet.se är att betrakta som en FM/ offentlig infokanal vet inte jag. Rikshemvärnsrådet är "ägare" och därmed ansvarig. Juridiskt måste det betyda att det är styrelsen som är direkt ansvarig, och alla vi andra indirekt.
I praktiken så hade det varit samma sak som att byta till civila kläder och titulera sig lärare, och sedan stövla in på vilken lokaltidning eller nätforum som helst.Visserligen har man uttalat sig som repr. för Hv.
Är inte ute efter att hitta syndabockar här. Vill snarare resonera kring frågan om det rent faktiskt begåtts några formella fel, om man bortser från att språkbruket och tidsaspekten kunde varit lite putsat. Jag vet inte vad som är rätt och fel, så därför är jag intresserad av hur man allmänt ser på saken.
Det är naturligt och angeläget att man sprider information om de insatser Hemvärnet gör. I synnerhet inom sitt eget förband. Hemvärnet.se är både en extern rekryteringsfrämjande portal, samtidigt som den skall främja infoutbytet internt. Det bästa i det aktuella fallet borde varit att informera egen personal via andra kanaler, efter att insatsen utvärderats. Därefter kunde man gått ut via t ex hemvärnet.se och kortfattat redovisat vad som hänt. Att beskriva en olycksplats behöver inte nödvändigtvis göras. Tror att "alla" har en ganska klar bild av vad en olycksplats är.
Vad gäller förberedelser för traumatiska upplevelser så är det väl så att man inte på förhand kan veta hur man själv eller kamraterna kommer att reagera. Man kan inte härda sig utan att förändra sin personlighet, och det skall vi ju inte göra. Vi är dem vi är. Därför behöver vi skyddsnät i form tydliga rutiner. Som jag sa tidigare så kan man utgå ifrån att ingen går opåverkad ur en liknande händelse. Mao bör man förutsätta att de som utsatts för något traumatiskt inte är lämpliga att utan distans och bearbetning, uttala sig i medier. Ta dem ur tjänst, ge dem den hjälp som behövs, därefter kan de medverka i sammanfattning och utvärdering om de vill. Känner vederbörande att det skulle kännas bra att få ösa ur sig allt otäckt man varit med om så kan det väl inte vara fel, bara det görs i andra forum än i det "offentliga" rummet.
Jag tror det finns en vits med att utse speciella infobefäl förutom att de ges en adekvat utb. Många gånger arbetar de inte direkt i verksamheten(på fältet så att säga) De har redan den fysiska distansen, och vid en händelse har de per automatik den psykiska distansen, och kan således se situationen ur ett nyanserat perspektiv ganska omgående. Detta betyder inte att de skulle vara oberörda, men de är inte direkt inblandade.
Upprepar det igen.....utbildning, information och resonemang kring etik och rutiner. Det blir bra då!