Har själv råkat ut för div problem när man roterar hem (eller är hemma på leave) så jag tänkte lägga upp en tråd om vad som ni som är anhöriga kan förvänta er när era kära kommer hem!

Jag tänker inte skriva något själv utan jag vill höra era åsikter, vad ni har upplevt som värst!

P.S kolla in dessa länkar!



http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=14206

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=21860

http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=23728

jaja inte alla på en gång!!

Själv så upplevde jag det så att när man är i AOR så längtar man hem ( eller längtar och längtar, man saknar den där möjligheten att kunna åka förbi polarna/flickvännen när man vill och kolla hur läget är med de som man bryr sig om ) när man är hemma på leave så vill man bara tillbaka. Speciellt i mitt fall när man i AOR för en indikation på att förhållandet är på väg att ta slut... eller när man är hemma på leave och man läser ett pressmeddelande på mil.se att en ur ens plut blivit allvarligt brännskadad..

Så för er som är kvar här hemma, flickvänner, pojkvänner, mammor, pappor eller vänner bli inte förfärade om era älskade kommer hem och uppträder annorlunda under leaven ( semestern ) eller om ni får konstiga mail/ tfn samtal kl 02 på natten meddans han/hon är på plats i AOR ( förmodligen så har vederbörande inte haft möjlighet att ringa tidigare )

sesådär nu vill jag se lite inlägg på den här tråden!
Det finns garanterat tonvis med lessons learned ifrån alla dessa yxor som besöker detta forum frekvent.
Kort och gott, hur kan vi som är hemma underlätta för de som har en flickvän, pojkvän, mamma, pappa eller vänner som just nu är på plats i ett AOR?

""- Ni som är våra familjer måste förstå att ni är mycket, mycket viktiga för oss. Men ni måste också ha förståelse för att vi får en "andra familj" där nere i form av kamraterna. Just kamratskapet betvder oerhört mycket och man svetsas samman på ett speciellt sätt under de förhållanden och den press som vi trots allt lever med."" slut citat"
" Joakim Brodin C 1 Plut 8 komp BA 03"


Källa
http://hem.spray.se/komlanz/ba03/press2.htm

Tips och råd till oss som är kvar hemma? Var det så tråden hette?
Jag är kvar hemma och jag tycker att det är ett delat ansvar för hur vi uppträder mot varandra vid leave och efter mission. Jag har full respekt och förståelse för uppdraget, men för relationen och förhållandet är vi ansvariga båda två. Jag menar att de som kan vara svårt är att Ni ute på mission ibland säkert kan uppleva saker och händelser här hemma som ett I-landsproblem, men det är det inte i den värld vi här hemma lever i, det är "vår" (och Er) vardag det handlar om.

Jag försöker att på alla sätt och vis uppmuntra/stötta min man med de medel som står till buds, när han befinner sig långt borta. Det jag uppskattar är att veta att Ni tänker på oss och att ni har/tar kontakt (för makten över kommunikationen äger inte vi här hemma)

Det är katastrofalt tungt emellanåt att vara den som bli kvar hemma och tidvis går vardagen i ett rasande tempo - mao upp och ner och det vänder fort... Jag ser fram emot när det slutat vända av den här anledningen... ;)

@AKje:
"Jag försöker att på alla sätt och vis uppmuntra/stötta min man med de medel som står till buds, när han befinner sig långt borta. Det jag uppskattar är att veta att Ni tänker på oss och att ni har/tar kontakt (för makten över kommunikationen äger inte vi här hemma)"

Kontroll över kommunikationen har inte den som är ute heller... Min fru kan berätta ALLT om en satellit-telefon-antenn (puh!) som blåste ner vid ett jävligt olämpligt tillfälle.

Jag är relativt förtrolig med vad om kan hända vad gäller kommunikation, men jag tror och hoppas att du förstår vad jag menar. Vi har inte möjligheten att ringa för att höra er röst, när längtan kryper sig på, utan vi får ställa vårt hopp till "telepatin" och detta kan ibland vara lite tungt .

Thats my point. Det där med kommunikation funkar på två håll. Gossebarnet (eller -tjejen) på utlandstjänst kan ju också vilja ringa hem när som helst och höra sin älskades ljuva stämma.

jag tycker att det är lite ego att säga till sin sambo/man/fru/familj att de ska förstå att ni har skaffat er en ny familj som är så speciell. Hur tror du man som annhörig känner sig då?

Jag förstår att ni har en stark kontakt och att ni inte alltid har det så lätt på missionerna men kom också ihåg
att det är frivilligt och att det är inte alltid lätt att vara den som är hemma heller. Den som står kvar på samma j*vla plats och stampar och bråttas med vardagen som förändras drastiskt!

Det är så självklart att man ska förstå dem i utlandstjänst men när ska man börja förstå de som blir lämnade hemma?

Helt rätt, det är dags för ganska många, jag säger inte alla, att börja förstå dem som är hemma också. Vill absolut inte tvinga på min fru ett liv där jag bara tänker på mig själv med mitt ego i centrum. Hon har klarat ut att hon inte skulle tycka om en eventuell ny mission och det respekterar jag. Vi har nu efter många och långa samtal sökt en observatörsmission dit även hon och barn kan följa med. Vi får se om jag/vi blir antagna men vi ser båda fram emot möjligheten. Personligen så skulle jag självklart kunna tänka mig, om jag bara tänkte på mig själv, att åka på en till truppmission till något land, kanske ett jag inte varit i, men låter ändå bli att söka eftersom vi är ett team, vår familj.

Familjen hemma drar ett STOOORT lass när vi är borta... Att också prata om att kamraterna blir ens familj gör inte saker och ting lättare för den egna familjen. (Kanske borde vi hålla den typen av uttryck för oss själva?)
//
T
DB09,DB14,FS06

Tack för att du förstår! Det betyder väldigt mycket!

Kristina

Vi pratar ofta om den här typen av frågor i vår kamratkrets. En av mina bästa vänner är just nu i AFG och innan han åkte samtalade vi än mer om detta. Förvisso träffade han sin fru när vi gjorde mission i Bosnien där hon var och arbetade för en NGO men det är ändå inte helt självklart att "vi" alltid skall sätta våra egon i centrum och åka. Min fru gillade inte ens militärer innan vi träffades så det har varit en lång "kamp" att få henne att acceptera att jag haft/har ett sådant liv kvar trots att jag arbetar civilt. Att försöka förklara för henne hur "vårt" system fungerar och att vi faktiskt inte skall likställas med IDF (Israel) eller US ARMY som är krigförande har varit ganska svårt. Hon har under åren också träffat många av mina gamla missionskompisar och insett att människor, oavsett kön, i gröna kläder är riktigt trevliga och inte alls så krigiska som hon alltid trott i sin uppväxt...

Tänkte också på en sak som du skrev i din krönika.. Skall ta upp med pers på Artreg att de skall försöka att bli bättre på anhörigkontakten.. Fast det beror nog på vilka resurser det tar men jag kan i alla fall nämna det så kanske det kan förbättras jämfört med tidigare missioner.

Ni som varit borta och lämnat egna barn hemma, hur har det fungerat?

En vuxen person har ju lättare att förstå och upplever kanske inte tid på samma sätt som ett barn.

Hur förklarar man ett halvår - 2år för ett litet barn?

"Om två julaftnar är jag tillbaka, lille gosse"?


Har någon varit hemma och upplevt hur barnen reagerat på att en förälder är långt borta på lång tid?

Under fire: Har ingen egen erfarenhet eftersom jag inte har några barn än, utan vårt första kommer i februari men hörde från en kollega att det var enklare, i alla fall i deras situation då, att barnen var ganska unga. De var 2-4 år vid en av hans missioner och eftersom de inte hade riktigt samma tidsperspektiv som vi vuxna så var det enklare. De hade iaf inte tid att prata med pappa eftersom Bolibompa var på tv, även fast pappa bara ringde någon gång i veckan. Han beskrev det också som att deras oro var mindre eftersom de inte förstod att det kunde vara farligt där pappa var.

Som sagt, lite hörsägen men ändå..
// T
DB och FS

Det lär du ha rätt i.

Förmodligen är man blödigare själv, som förälder, när barnen är i den åldern...

heej
jag har en liten fråga hur d funkar med post o såna grejer till dom som är på mission, kan de ta emot paket o sånt eller är d bara brev som gäller? hur fungerar d med leveranserna av ev.paket, vågar man få halv-färskvaror skickade eller kan d ta hur lång tid som helst innan d kommer fram?

Det kan ta ett tag ja, kring en vecka idagsläget beroende på vart i världen det ska. Det går normalt sätt att skicka både brev och paket.

För mig/oss var det som följer:

När jag åkte på min senaste mission var mina söner 5,5 respektive 4 år gamla.
Det gick rätt så bra under min tid därnere med några rejäla bottennapp som när min yngre son fyllde 4 och jag ringde hem och gratulerade honom varpå han började gråta av längtan. Frugan började givetvis också gråta då och vid det tillfället så kände jag verkligen att jag var på fel plats.
Annars gick det tämligen bra. Det var ytterst sällan som det var gråt i telefonen när jag ringde hem och leavarna gick fantastiskt bra, tom. nedresorna efter varje leave.

Efter hemkomst så har jag i svängar varit borta hemifrån på arbete och vid de tillfällena så har min äldre son varit väldigt ledsen för att han är rädd att jag ska vara borta så länge igen. Han minns tydligt hur länge jag var borta under missionen. Det gör inte den yngre så vad honom anbelangar så kan jag åka, han hade inget tidsperspektiv när jag var på mission.

Så kan det skilja mellan en 5,5-åring och en 4-åring.

/K

Har sökt familjemission nu... Så om det blir av så blir iaf inte fru och barn hemma utan förljer med dit jag ska..

Jaaa, det är inte lätt för dem som är kvar hemma.

Problemet är ju - i alla fall för min och min sambos del - flerbottnat. För det första är det svårt för henne att skilja på sak och person - hon jämför sig själv med en mission, och när jag säger att jag skulle vilja åka iväg igen så känner hon att Missionen är viktigare för mig än vad hon är. Jag har väldigt svårt att förklara för henne att det liksom inte går att jämföra.

Kommunikationen är oerhört viktig och det har fungerat bra de senaste gångerna i Kosovo och Liberia. Men det klart, när linerna av någon anledning inte funkar blir det av naturliga skäl kärvare. Det är inte helt enkelt att greppa att det i alla lägen inte bara går att fixa satcom:en eller vad det nu är som inte funkar. Återigen ett pedagogiskt problem att förklara. Men oavsett hur bra sb-kanalerna funkar så är det ju ändå svårt att upprätthålla den där vardagskommunikationen som man är van vid.

Även om man själv inte tycker att anhörigdagar och infoträffar är särslkilt "heta" har det ju visat sig att de är väldigt uppskattade av de anhöriga - så också av min sambo. Det får en ju att önska att det skedde oftare både som möten anordnade av förbanden, infobrev mm, och kanske till och med någon form av informella möten anhöriga emellan. Man kan ju leka med tanken på att Utlandstyrkan kanske till och med skulle kunna "anställa" någon anhörig per län, region eller vad som, som skulle ha som uppgift att sprida information och bara finnas som stöd när det behövs.

Man kan ju kanske även leka med tanken på någon form av nätverk för mera handfast hjälp till anhöriga som är kvar hemma. Det är ju faktiskt så att snö ska skottas och saker ska lagas även fast man är 450 mil från huset/lägenheten. Tänk om det fanns ett nummer varje anhörig kunde ringa och få hjälp inom något enstaka dygn med allt från att byta däck på bilen till att rensa det där avloppet som har satt igen och lämna in gräsklipparen som har slutat fungera. Om nu inte FM och US kan fixa en sådan organisation kanske "man" får fixa det i privat regi - något för SoldF att ta tag i kanske . . . . . . . . ?!? Det hade onekligen varit en stor hjälp.

LtX
KS03, KS09, LA03

Va bra! Jag tycker att det har varit dåligt med info. och kontakt med oss anhöriga på Olofs mission.

Jag har själv funderat på att starta ett nätverk för oss anhöriga som är kvar hemma, vad tror du om det?

Kristina

Gör det!
Och om du behöver hjälp så kanske Fredsbaskrarna kan hjälpa till med något.

/K

Kristina: Håller med Krook, klart att du skall starta ett nätverk som sen kan utvecklas. Fredsbaskrarna kanske kan bidra med hjälp också..

God Jul til alla!!

Ja jag kanske skulle göra verklighet av mina planer.... Tack för stödet!

God jul och gott nytt år!

//Kristina

Hej

har du någon särskild kontakt på fredsbaskrarna som du tror kan hjälpa till med nätverket?

tack på föhand!

//K

Kristina: Tyvärr inte, är själv inte aktiv i f-baskrarna (inte än iaf) men maila till förbundet så kanske de kan sätta dig i kontakt med rätt person/-er.

Hej!

Tack ändå för tipset, har faktiskt redan fått en kontakt! Så nu får vi se framöver om jag kan få ihop något....

//K

Spännande!!

Hej!

Jag är ny medlem här och ser på flera inlägg att det är samma tankar som rör sig hos flera som hos mig.

Min pojkvän har ännu inte åkt iväg och det kommer säkert att dröja ett tag tills han gör det också. Men för mig är det helt nytt med den här världen (vi träffades för ett halvår sen) och eftersom han redan gjort utlandstjänst innan vi träffades, så är det mer främmande för mig. Han har varit i Kosovo och söker nu utlandstjänster i både Kosovo och Afghanistan här framöver. Jag vill stötta och vill inte vara ett hinder för att han ska komma iväg, men det är klart att det känns jobbigt att tänka tanken att han ska åka, speciellt när man inte hunnit få en gemensam stabil grund att stå på. Jag hoppas att vi hinner att få det innan det blir aktuellt att han åker.

Men det jag ville säga är att jag hela tiden får höra av andra att jag måste köpa läget, han har valt att arbeta inom Försvaret och då måste jag förstå att det kommer att innebära utlandstjänster, jag måste förstå hur det är när de kommer hem, jag måste förstå att det är en annan värld och som en andra familj på missionen osv osv. Jag förstår - men vill också få en viss förståelse tillbaka. Jag tror att jag skulle vara stark nog att orka att han åker iväg, det är inte det, utan jag är rädd för att det aldrig kommer att vara över... När han är klar, då vill han väl åka på nya uppdrag? Och nya? Och nya... Han har pratat om familjemissioner, men hur vanligt är det att man får åka på sådant?

Jag tror att jag vet hur jag känner, men behöver väl kanske bara några upplyftande tips och råd på hur man orkar med ett liv som "militär-fru"....?

Många bra inläfgg, jag ska läsa vidare

Åsa

Hej Åsa!

Jag känner på pricken igen mig i vad du skriver, min sambo sa till mig efter tre veckors förhållande att han skulle söka utlandstjänst och jag kände precis som du. Det tog dock tre år in i vårt förhållande innan han väl åkte. Jag kände likadant ända fram tills det att han hade åkt.

Han åkte i höstas och kommer hem om en vecka! Jag är glad att han åkte men jag ska inte sticka under stolen med att det har varit skitjobbigt mellan varven men det fungerar ändå bra! Ovetskapen var nog det som gjorde att det var så jobbigt innan han åkte.

Jag kan bara säga att jag vet hur du känner men det går lättare och bättre än vad man tror, oftast! Man blir starkare som par.

Familjemissioner är väl inte, vad jag vet, så jätte vanligt i Sverige men det förekommer och vad jag har förstått är det mer observatörstjänster.

Ta det som det kommer och försök att inte oroa dig, det kommer gå bra!

Kram
Kristina!

Hej Kristina och alla andra!

och TACK för de orden! bara det att man får höra att det faktiskt finns andra som känner elelr har känt samma sak, gör ju att man inte tror att man är helt galen och överkänslig. Jag skulle tippa att det tar ca 2 år innan han kommer iväg också och jag kommer säkert att lära mig mer innan dess hur tankarna går i hans huvud.

Det värsta är väl att man tänker på att man framöver vill ha barn och jag vill inte gärna hamna ensam hemma med barn när han vill iväg på flera och nya missioner. men mycket ska väl hända innan dess Jag träffar ju en del av hans vänner, där flickvännerna får vara ganska förstående, och där det verkar vara kämpigt med många utlandstjänster. När det kommer till observatörstjänsterna är det ju också ett helt år, vilket känns extremt länge.

Något jag också vill ta upp här, är oron jag misstänker att jag kommer att känna. Att vara borta från varandra är ju en sak, men jag skulle vara extremt orolig, speciellt kanske om han åker till Afghanistan, där det verkar bli mer oroligt uppåt norra delen. Jag skulle ha ont i magen hela tiden tror jag över att inte veta om han är OK och att inget hänt honom. På så sätt skulle jag hellre vilja att han är borta ett år som observatör, där det kanske är lite mindre oroligt, beroende på var man åker såklart.

Hur handskas ni alla med denna oro....?

Kram Åsa

Hej Åsa!

Det där med oron har varit helt ok, min sambo kom hem från afghanistan nu och det har fungerat jätte bra. Ibland kan jag väl tycka att media förstorar upp en del saker men visst har det blivit mer oroligt och jag är glad för att han inte var med i den missionen som åkte ner nu! Det har varit relativt lugnt under den perioden han var nere.

Jag trodde också att jag skulle vara jätte orolig men det har jag "bara" blivit om han inte hört av sig på ett tag och om det hänt något särskilt i hans område. Det beror ju också på vad din kille får för befattning hur mycket han är utanför campen osv.

Man lär sig att leva med det, snabbt, och man får försöka att inte oroa sig för mycket, händer det något så får man ta det då. Det kan lika gärna hända DIG något här hemma. Det har min sambo gått och oroat sig för där nere om mig!

Men nu är han snart hemma igen och det ska bli underbart!!!!!

Kram till er alla!

kristina

Hej!

Min man åkte ner på sin första mission till afghanistan nu i början av april och det har väl inte varit annat än turbulent.
Självklart är man orolig men jag måste lita på min mans omdömme och att han vet vad han vet vad han gett sig in på.
Vi håller kontakt varje dag genom sms, mail eller telefon. Har tagit för vana att önska varandra godnatt varje kväll via sms.
Jag tror att det är viktigt att man försöker behålla "vardagen" så långt som möjligt och samtalen får handla mkt om det "vanliga" som händer här hemma - Anders min man berättar om sin dag på "jobbet" så mkt han nu kan berätta.
Jag försöker ta en dag i sänder och vara som vanligt, men det går väl inte förneka att det känns ensamt ibland.

Vad jag tycker är jobbigaste är väl alla andra som ringer mig så fort Afghanistan är uppe på tapeten, de ger en konstant påminnelse om att Anders inte är hemma och jag kan inte få konfrimerat från honom direkt att allt är ok.
Men kanske man får ta det, även andra i vår omgivning känner naturligtvis oro. Det leder ju till ett samtal som ger möjlighet att ventilera vad man känner. Sedan är väl detta ett mkt bra forum att ta del av varandras erfarenheter och ge stöd till varandra.

Hälsningar Maggan