Har idag kört ett stenhårt pannbenspass med den svenska byråkratin som vikt.
Det började med att jag marscherade ner till vårdcentralen, en sträcka på 800 m, för att ta reda på varför jag känt mig så hängig på siståne. Väl inne i väntrummet utspelar sig följande dialog när jag ska anmäla mig:
- Hej, jag hade beställt tid hos Mik...
- Har du nummerlapp, frågar den kvinnliga receptionisten.
- Ööh, nej.
- Du måste ha nummerlapp, säger hon och pekar över det totaltomma väntrummet.
Jag vänder mig om och tittar på nummerlappshållaren,
Men va fan.
- Men det är ju ändå ingen annan här, säger jag lite förbryllat.
- Spelar ingen roll, du måste ha nummerlapp.
- Jaha, säger jag och traskar över och tar en.
- Sådär.
- Vilket nummer?
- Ööh, 48
- Då får du sätta dig och vänta, det är nummer 47 nu.
- Va!

, men det är ju ingen här.
- Nähä, men du får sätta dig och vänta.
- Skojar du med mig eller!
- Nej, du får sätta dig och vänta.
Nåväl, efter typ fem minuter kommer min läkare och frågar efter mig.
- Nilsson
- Ja det e ja.
- Varför sitter ni här, man ska anmäla att man kommit hit.
Jag har fan aldrig varit med om något så urbota jävla löjligt, korkat, genomidiotiskt.
Hur det gick på hos läkarn? Jodå, han sa åt mig och komma tillbaka om det inte blev bättre inom några veckor, vilket gör att jag får vila ytterligare från träningen. Gött, jag som redan har abstinens.
Mitt förtroende för den svenska vården är just nu ungefär exakt +- 0.
I vilket fall har jag genom undersökande forskning kommit fram till varför vi har så långa vårdköer i det här landet.
EDIT: Dubbelpostade till råga på allt.