Jag har en Atari 800XL, Med Boulderdash, Gauntlet mm!

Hade en amiga cd32:a också..

Var amiga cd32 något att ha?

Med tre nya datorer har Commodore åter kommit in i händelsernas centrum. Först kom en IBM-kompatibel PC, som satte en helt ny prisnivå på persondatorer. Just nu lanseras en fullvuxen hemdator som ett stort kliv uppåt från gamla sextiofyran. Och i kulisserna väntar datorn, som redan blivit en sensation - Amiga!

Av PÄR RITTSEL

* Det allra märkligaste med Commodores IBM-kopia PC 10 är priset. En respektabel och i alla avseenden kompatibel persondator för 18000 plus moms satte plötsligt en ny prisnivå. Så effektivt, att den nu blivit ett riktmärke för konkurrenterna. Ja, inte IBM förstås, men de allt fler nya och gamla utmanarna, som naggar IBMs herravälde i kanten.

Det finns kompatibla datorer och det finns kompatibla datorer. Några är det nästan, andra i det närmaste och några si så där. Commodores maskin klarar alla tillgängliga IBM-program så vitt jag vet - och varken Commodore, konkurrenterna eller utländska datatidskrifter har hittat några nämnvärda blottor i den vägen.

Jag skriver den här artikeln på en Commodore PC 10 - jag köpte mig en i somras och borde alltså vid det här laget veta vad den går för.

Stor och tystlåten...
Datorn ser ut att vara större än den är. Den kantiga formen och släta fronten lurar ögat. Yttermåtten är ungefär som IBMs. Den lilla monitorn ser en smula vilsen ut på den stora lådan.

Tangentbordet är för mig en avgörande faktor i umgänget med datorn. Commodore har hittat rätt, med ett bra anslag, snabbt och ganska lättfjädrat, bra design med rejäla retur- och shifttangenter, separata siffertangenter och varningsljus i "Caps" och "Num"-låsningstangenterna. Bordet känns stabilt och går att vinkla upp. Sammanfattningsvis bra mycket bättre än förebildens.

Systemboxen har två skivenheter till höger, två japanska BASF-verk i halvhöjd, prydligt staplade på varandra. De har fungerat oklanderligt bara man blir van vid låsknappen, som mest liknar en utkastare. Självfallet ger de 360 KB på 5 1/4-tums disketter.

På baksidan av systemenheten hittar man fyra tomma kortplatser, en femte ockuperad av utgången till den monokroma skärmen. Två 25-poliga kontakter är parallell respektive seriell utgång (bra, det spar en kortplats) och så hittar man den mycket tysta fläkten där bak, bredvid huvudströmbrytaren.

... och med hyggligt minne
Gläntar man på locket finner man ett stort, och en smula primitivt tvådelat, moderkort. För övrigt är det mycket gott om plats, lagom för en hårddisk - som finns på den cirka 10 000 kr dyrare PC 20.

Grundutförandet på den enklare modellen bjuder på 256 KB minne, uppbyggt av en rad 256 KB-chips. Plats finns för ytterligare en bank sådana och två rader 64 KB-chips. Allt som allt kan man få ihop till 640 KB RAM.

Centralprocessorn är den gängse Intel 8088 som tickar i den mycket blygsamma och allt för gängse IBM-takten 4,77 MHz.

Bildskärmen är det inte mycket att säga om. Det är en taiwanesisk produkt, som man oftast möter med Philips namn på. När jag väljer halvfet stil i Wordstar eller det svenska "Ordbehandling för PC..." lyser bokstäverna upp med en obehaglig luddighet och skärpan i allmänhet är inget att hurra för. En ljusning kan dock blir det grafikkort för färg och monokrom skärm, som Commodore kommer att leverera under hösten. Inkluderat i priset och gratis till oss som redan köpt en dator!

För övrigt passar marknadens tillbehörskort i Commodorens lediga kortplatser för utbyggnad efter egen smak.

Ett magert häfte
En kollega till mig hävdar envist, att vissa datorleverantörer gör medvetet usla handledningar, så vi ska hitta något att klaga på - och kanske glömma något annat klagomål. Commodore är i så fall en sådan firma, ty den lilla tyska (!) broschyren med titeln "User Manual" är en sorglig tingest. Kanske har den numera ersatts av en engelsk (svensk är väl inte att tänka på?), men då missar framtida köpare den sorglustiga avslutande meningen i häftet:

"Vergessen Sie neben all der Arbeit den Spass nicht!"

Jag vill inte förstöra läsövningen med en översättning. Datorn är faktiskt byggd i Tyskland, vilket förklarar en del.

Annars får man två rejäla pärmar på köpet i form av Microsofts MS-DOS och GW BASIC-handledningar. De är på engelska medan DOS-meddelandena översatts till svenska på programskivan. Bortsett från att (åtminstone på min version) man får åkalla Basictolken från DOS-kråkan ">" med "GWBASIC", vilket inte stäm mer med handledningen. Men det verkar ju logiskt.

Commodores PC 10 och 20 har kanske inte mycket som väcker uppmärksamhet än priset. Men det är inte det sämsta argumentet, för idag behöver man inte betala mer för en ordinär persondator av bra klass.

Kanske finns det redan ännu attraktivare erbjudanden, men jag tycker jag fått ganska mycket för de ganska få kronor jag lagt på datorn och en Seikosha SP-800 matrisskrivare, som för dryga tretusen ger mig en någorlunda snabb utskrift plus en hygglig "nästan brev-kvalitet". Det är som att köra en Volkswagen, men hur många behöver en sportbil?

Sextiofyrans hippa storebror
En gång var Vic-20 och den större 64:an välkända namn i den kortlivade hemdatorsvängen. Med Commodore 128 får den marknaden nu en attraktiv nykomling.

Premiärvisningen skedde på mässan i Älvsjö i slutet av september och det vi fick se var en tilltalande, modern platt låda i sober grå färg. Ett fullvuxet tangentbord med separata siffertangenter och dito funktionstangenter mötte användaren.

På baksidan finns en rad utgångar, som får en bra förklaring i manualen. Jag räknade till en seriekontakt, två spelkontakter, en vanlig användarport och en kassettingång. Därtill både RGB och vanlig monokrom utgång.

Till glädje för alla 64-ägare, kan den nya datorn ta alla program och tillbehör från den gamla datorn. Till och med kassetterna kan användas. Två olika uppsättningar av markörtangenter ger full 64-kompatibilitet.

I 64-läge körs centralprocessorn 6510 i takten 1,02 MHz och därtill används ljudchipset 6581, 64 KB ROM och 16 KB RAM.

I det normala 128-läget arbetar datorn med processorn 8502 samma ljudchip, 128 KB RAM och 64 KB ROM. Direktminnet kan byggas ut till 612 KB som en RAM-disk.

Vad som är ännu roligare, är att datorn tillika kan arbeta med operativsystemet CP/M! Ty den innehåller också den gamla trotjänaren, microprocessorn Z80. I detta läge blir Commodoren en gängse åttabitars CP/M-dator. Den arbetar med CP/M Plus som utnyttjar alla 128 kilobajten (och upp till 512 som RAM-disk efter utbyggnad).

I CP/M-läge kan man arbeta med 40 eller 80 tecken i bredd och med 16 färger på skärmen. Koppla dessutom till den nya skivenheten 1571, som kan läsa CP/M-80-skivor från Osborne och Kaypro, och det börjar likna något!

Till det hela finns en skarp RGB-skärm med bra färger, som ger 640×400 punkter. Halva upplösningen gäller i 64-läge.

Priserna är knappa 4 000 kr för datorn, lika mycket för skivenheten och aningen mer för färgskärmen. Inklusive moms.

Det återstår att se vem som köper detta. Är det ett självklart steg uppåt för Vic-64-ägare? De får en mångsidig, snabbare och kraftfullare dator utan att behöva slänga ut de gamla programmen. Och på köpet klivet in i CP/M-världen. För att vara en dator, som satt sig mellan två stolar, verkar den sitta någorlunda tryggt.

Amiga blir en ny milstolpe
Commodore är i kris, meddelar dagspressens ekonomisidor. Med en förlust på 80 miljoner dollar under det senaste kvartalet sällar sig Commodore till alla andra krisföretag i branschen. Ett 100-miljonerslån kan inte betalas och 700 anställda sägs upp.

Förklaringen kan vara stora lager av gamla Vic-64or och givetvis stora kostnader för de nya produkterna PC och C128. En stor slant kostade det också att köpa ett fantastiskt datorprojekt, som hette Amiga.

Bättre än så kunde nog inte Commodores nya ledning (efter Tramiels enmansledning) satsa. För Amigan tycks bli en sensation. Sansade bedömare i till exempel amerikanska BYTE svävar ut i en lång (13 sidor) och entusiastisk förhandsrapport och andra vittnen verkar lika upphetsade.

Vi har inte 13 sidor till förfogande, och har inte heller sett Amigan, som kommer till Sverige först nästa år, så det får bli en kort sammanfattning:

Grovt förenklat kan man säga Amiga påminner om MacIntosh, fast i färg. Mus, ikoner och Mac-liknande menyer finns där. Men dessutom är Amigan IBM-kompatibel med vissa tillbehör! Och dess styrka ligger inte minst i dess häpnadsväckande grafiska möjligheter. Skärmen ger en färgbild av TV-kvalitet med mycket avancerade möjligheter till animation.

Lägg till det "multitasking", alltså förmågan att köra fler program samtidigt, en hög hastighet och ljudmöjligheter i god syntklass. Minnet kan byggas ut till långt mer än någon kan behöva.

Undra på att mina kompisar som sysslar med animation och musik inte talat om mycket annat än Amiga i sommar!

Ett slag mot Apple
MacIntosh var en milstolpe med sitt mänskliga sätt gentemot användaren. Men dess begränsningar blev snart påfallande - enbart svartvitt, långsam hantering, svårigheter för fristående programmakare att anpassa sig och svårigheter att bygga ut minneskapaciteten.

Amiga är tvärt emot MacIntosh en öppen dator. Den inbjuder till programtillverkning (lika lockande för affärsgrafik som för häftiga spel med sina grafikmöjligheter) och den är likaså förberedd för ett stort urval tillsatsenheter.

En 3,5 tums diskett ryms i maskinen. Floppydisk och hårddisk är redan på väg, liksom en mus. Redan i år kommer skivenheten för 5 1/4-tumsdisketter tillsammans med en IBM-emulator för cirka 500 dollar.

På baksidan finns utgångar för ljud (fyra kanaler), bild (bl a RGB digitalt och analogt) och en diskutgång med plats för tre drivverk. Vidare en parallellport, en serieport och en expansionsutgång.

Maskinens svindlande hastighet bygger dels på processorn 68000 från Motorola, dels på ett finurligt sätt att avlasta den en massa arbete via co-processorer. 68000-processorn arbetar internt med 32 bitar och via bussen 16 bitar. Klockfrekvensen är över 7 MHz, så det går undan redan där.

Allt detta ska säljas för 1 295 dollar. Räkna med att den kommer att väcka ännu mer uppmärksamhet. Nästa år blir Amigas!