Fick mig en rejäl tankeställare igår.

Satt och pratade med en internet vän över MSN som bor i Kroatien och vi kom in på värnplikt m.m.
Iaf så visade det sig att han hade varit värnpliktig i forna Jugoslavien och precis blivit anställt befäl när kriget kom.

Han berättade att han fortfarande hade ångest över vad han gjort och varit med om, det värsta sa han var när de låg och sov på natten och små grupper av serber grupperade upp grk i skogen och skickade in 10-15 granater rätt på de sovande soldaterna. Paniken, skriken och mörkret var en hemsk kombination.

Många soldater dog direkt där de sov utan chans.

Att likvidera någon som krypskytt var tydligen extra hemskt också iom att man såg personen så tydligt i kikarsiktet innan man kramade av avtryckaren.. :(

Han hade senare tagit sig till Kroatien och han tänkte aldrig flytta därifrån.

Allt detta tog väldigt hårt på mig. Han min vän som jag spenderat många roliga timmar med i ett spel på internet, vi som skämtat och haft roligt medan han burit på denna "hemlighet" hela tiden.


Allting kändes väldigt avlägset från min verklighet i min mysiga lägenhet i säkra Sverige, även om jag själv varit med om en del saker i mitt liv så var jag utan ord när han berättade allt detta. Vad skulle jag svara eller säga? Sånt här händer ju bara på film!


Visst jag har utbildning, jag är utbildad för krigsföring men att utföra detta i verkligheten känns avlägset och ej realistiskt. Lumpen var en oskyldig tid av bus, skoj med polarna och erfarenheter.

Men att kriga på riktigt, finns det ens i våra sinnen här i Sverige, skulle chocken, förnekelsen, obegripligheten vara så total att vi skulle kunna utföra något nyttigt eller slå tillbaka ifall något skulle hända?


Långt och flummigt möjligen detta men behövde skriva av mig lite...

Svartberg
Det är ej flummigt
Och det ger även mig en liten tankeställare.
För man vet ju alldrig vad ens vänner bär på för hemska minnen.
Som du precis upptäckte.
Vet precis hur det är att skriva av sig lite.
Gjorde det precis själv om ett annat ämne på en annan sida.
Det är skönt att kunna skriva av sig då och då.

Mvh
404 Skenberg

Jag tror nog att oavsett hur många realistiska krigsfilmer du ser, oavsett hur många böcker om andra världskriget du läser, och oavsett hur många stridsfältsreportage du hör, kommer du aldrig kunna förbereda dig på vad det egentligen innebär att behöva döda och kanske dö i strid.
Jag tror att den absolut största majoriteten personal i försvarsmakten aldrig någonsin har behövt vara rädda för att vilket ögonblick som helst mista sitt liv.
Själv är jag bara tacksam för att ha slupit uppleva detta.
Om/När kriget kommer, kommer vi vara förbereda? Antagligen inte.
Kommer vi klara av det? Jag hoppas det.

Att prata med någon som sett kriget slår allt du kan läsa dig till eller som du ser på film. Detta oavsett om personen varit i Bosnien, Falludja, Khe San eller deltagit i slutstriderna i Berlin.

Jag är väl knepig, men när jag hör folk berätta om deras erfarenheter blir jag mer och mer säker på mitt engagemang i min pluton för att försöka förhindra att dessa hemskheter inte ska drabba mina nära och kära.

Självklart men jag ställer mig ändå frågan, "skulle jag fixa det?"

Såklart omöjligt att veta, hrr knepigt detta..

Jag satt på läkarmottagningen och väntade på min tur, brevid satt en man och grät.

Hur e det fatt? frågade jag honom. Då kom det, mannen var från Iran och han hade varit soldat, han visade kort hur han såg ut när han blev släppt efter att ha varit krigsfånge. Det var ingen vacker syn, så ordentligt torterad att han så ut som en nyflådd hare.

Jag mitt nöt sa att det är inte du, för det där kan ingen överleva, då tog han av sig sin tröja och visade ärren, FY F*N.

Han berättade att han lever ensam pga han vaknar på natten av att han slår efter allt som finns i rummet, för att försvara sig. Och smärtan han har gick inte att berskiva sa han.

Men anledning att han grät var varken minnena eller smärtan, utan för att hans läkare hade precis sagt till honom att det inte var något fel på honom och att det inte fanns något läkaren kunde göra.

När man hör något sånt så känns inte sina egna krämpor så allvarliga.

Det finns erfarenheter som man kan leva utan, en är om man hade klart av samma behandling som den stackaren.

Hemskt men samtidigt är jag stolt över att Sverige tar emot och tar hand om människor som gått igenom detta.

Denna tråden blir väl i viss mån relaterad till Dannes tråd i luckan om hur vi övar.

Min tio ören är att vi alldeles för lite i sverige diskuterar och mentalt förbereder oss för vad som kan hände i krig på "mikro-nivå".

Jag brukar se till att alltid inflika för mina vpl olika små mentala bilder när man övar.

1. Vi bor i Sverige och har det bra, men verkligheten är den att det vi övar för kan innebära att du Nilsson tillsammans med Pettersson sitter i skydd där borta. Du nilsson hör en gren som bryts i skogen så din blick vandrar ditåt. Precis samtidigt hör du ett plopp och någon form av knall. Man är ju snabb i tanken så du hinner tänka "va fan är det som rinner på min kind" innan du vänder på huvudet och inser att Petterson inte har något ansikte kvar och att den grå-rosa sörjan i ditt ansikte och på din uniform faktiskt är det som är kvar av Pettersson skalle och hjärna. Det är inte bara en verklighet utan tyvärr en trolig verklighet om vi verkligen skulle hamna i krig. Hur skull ni hantera detta? Titta djupt in i er själva och var ärliga, hur skulle du reagera om vi tar av oss machokostymen i några sekunder och verkligen gräver djupt.

2. Kronhäll, du kikar snabbt upp över stenen du har tagit skydd bakom för att se vad som händer framför dig i terrängen. I nästa sekund finns du inte, dina kamrater kommer sörja dig, dina släktingar kommer få den tråkig nyheten hemma osv. Det viktigaste är dock att du inte finns mer Kronhäll, du är död, kommer aldrig känna något mer. Du existerar inte mer. Sekunderna innan hade du ingen aning om att det skulle hända. Det enda sättet att minska risken för detta är att öva öva öva, och inse vad minsta misstag och oförsiktighet kan innebära.




Jag har sett många soldater snacka kn*lla, vilken nattklubb de skall gå till ikväll, hur bra deras nya magpull är osv... för att sedan några sekunder senare när de hört ovanstående se ganska bleka ut. Krig är något förbannat obehagligt, och det är tyvärr extremt få som inser vad det är som vi faktiskt övar på/för. Observera att ovanstånde exempel inte på något sätt kräver att du är i en stridande befattning, det kan lika gärna vara två kockar som sitter post osv.

Det mentala är extremt viktigt, och jag tror att vi ibland fokuserar lite mycket på att hantera den mentala situationen före, under och efter krig, och undviker att diskutera den faktiska fasan av kriget.

GMY

Med tanke på att dagens värnpliktiga inte får bli utskällda eller "kränkta", dvs få någon som helst åthutning tror jag att den mentala förberedelsen är obefintlig.

Visst, nu kommer jag få massa skit om att man inte blir en bättre soldat för att man får skäll, men jag är ändock övertygad om att en soldat som fått lära sig att ta skit, förtjänt som oförtjänt, ändå har större chans att klara sig mentalt än en soldat som bara fått pussar och kramar under värnplikten....


Förtydligande: Jag menar inte att vi skall ha det som i Ryssland, men värnpliktsråds-militär är inte heller ultimat. Jämför jag med mig själv och de som hade bättre uppväxt kan jag säga att jag inte bryter ihop för minsta lilla såsom en del av "husetfullt-uppväxt människorna" jag känner kanske gör.

Det där har jag funderat över när jag var förlagd i tält. Gav att jag började skissa på hur man skulle kunna konstruera ett fjärrverkande värmesökande anti-infanteri-moral vapen för att åstadkomma en sådan effekt. Är det vidrigt för mig borde det vara vidrigt för fienden om det blir krig. Men den bästa sporten är givetvis att fundera ut sådant som gör krigande onödigt.

Du har fel. Dagens värnpliktiga får mycket väl bli utskällda och även kränkta om det handlar om en övning med just det syftet. Men jag tror att du även har fel i att sådan behandling förbereder en soldat mentalt för hur det är att se sina vänner långsamt dö utan att kunna hjälpa dem, eller vakna mitt i natten av granateld och inse att allt har skitit sig och att du troligtvis kommer att dö.

Lättöl>> Så du tror att en soldat som aldrig blivit utsatt för psykisk press har exakt samma förutsättningar som en som genomgått "hårdare" utbildning att klara psykiska påfrestningar?
Tror inte jag. Dessutom skrev jag inte i att "hårdare" behandling förbereder för att se folk dö, men att jag tror att man i alla fall är något bättre förberedd än den som bara fått sjunga we shall overcome...



Att dagens värnpliktiga får bli utskällda tvivlar jag starkt på, när jag låg inne 99-00 hade det luckrats upp ganska kraftigt. Vet en kille som skallade sin gruppchef och kompanichefen ville inte anmäla det....undrar varför ? Kan det vara för att det ser dåligt ut i Värnpliktsrådets statistik ? Vi hade en i pluton som sa åt en Fk att hålla käften, vad tror du hände med honom ? Inte ett skit.

Nu var det ju inte det du skrev, utan du skrev att
"Med tanke på att dagens värnpliktiga inte får bli utskällda eller "kränkta", dvs få någon som helst åthutning tror jag att den mentala förberedelsen är obefintlig."
Och nej, jag tror inte utskällningar eller kränkningar i form av åthutningar påverkar den psykiska stabiliteten märkbart. Du klyver hår här tycker jag. Jag tror att det finns avsevärt bättre sätt att förbereda någon psykiskt än att skälla och gorma. Skäll och gorm funkar kanske som stressfaktor och i vissa fall som någon slags pondusförstärkare.


Jag fattar inte vad du är ute efter? Din kompanichef gjorde något straffbart. Vad har det med befäls utskällningar och kränkningar av soldater att göra?

Att en soldat använde ovårdat språk mot en överordnad? Ja enligt ditt resonemang så ska fänriken vara tacksam, för det gjorde honom till en psykiskt stabilare människa.

Men det finns väl andra moment som kan vara långt mer psykiskt påfrestande än ett befäl som skriker åt en bara för sakens skull?

Nu tog ju tråden en, för soldf, ganska "normal" vändning. Jag tror inte det var riktigt det som var syftet med tråden i sig. Sök gärna på valfria ord som hårdast, pedagogik eller motsv. Som jag skrev innan så känns tråden lite, om än lite, besläktade med Dannes i luckan. Jag bollar dock upp några frågor här som kanske vi kan spinna vidare på om trådförfattaren tillåter det....

Hur förberedda är vi idag på krigets hemskheter?

Hur kan vi bli bättre förberedda mentalt på det obehagliga som kriget drar med sig?

Som jag skrev tidigare upplever jag kanske ett något för stort fokus på åtgärder efter krigets "trauma" men hur kan vi förbereda oss? Bör vi hyra in individer som kan föreläsa om hur djävligt det egentligen är, givet att de är stabila nog att göra det? Eller gör vi oss då en PR mässig otjänst och skrämmer bort folk? Skall vi ha någon slags mental träning?

Slutligen, frågan huruvida ett "hårt inryck/gu" förbereder oss har väl redan diskuterats till leda ne c'est pas?

Bollen är fri, och hyffsat rund om Allah vill :P

GMY

Som jag försökte få fram tror jag på mental träning. Vilka känslor kan jag förvänta mig när min närmste vän dör? Hur ska jag själv ställa mig till döden? Jag är övertygad om att inte alla i gruppen har funderat över detta.

Sedan är det ju den där biten med krigets svineri.

Håller med lättöl..

Jag upplever det som att vissa ser lösningen i "hårdheten" och andra i "pedagogiken" men någonstans har vi tappat det äckliga och obehagliga. Vi diskuterar alldeles för sällan att folk dör, att folk kommer få vidriga skador osv.. Krigsgravtjänst (motsv) övas sällan och då kanske främst av UH bitarna. Har tyvärr hört kommentarer som "Nä usch, hur skulle det se ut" när folk i ramen för övning ville beställa kylcontainers då vi hade haft stora förluster.

Men hur övar man det mentala på bästa sätt, jag kan inte tänka mig att mina "äckliga exempel" från tidigar inlägg här i tråden kan vara ens i närheten av optimala.

GMY

Har haft tankar i samma banor som den person som startade tråden.

Har pratat med människor som slogs i forna jugoslavien redan under ww2 och ären därkring, som slagits för tyskarna under samma krig, som deltagit i gerillakrigföring mot Saddam etc.

Jag har insett att jag aldrig kan förstå förrän jag är där. Vilket jag hoppas slippa - men det är väl så sant som det är sagt. Om vi vill ha fred skall vi öva för krig.

Men samtidigt oroar jag mig nästan ännu mer för en sak. Efteråt? Du överlevde kriget - och det var fasansfullt. Men minnen finns alltid kvar. Kanske inte värre - men också något som är viktigt att minnas.

Det svåra är inte att döda, det svåra kommer efteråt.

är ett citat jag inte minns var jag hört men som jag tycker är tänkvärt

Undrar vilket evolutionärt syfte de känslorna skulle ha kunnat fylla om det går att statistiskt säkerställa att de finns och är vanliga.

Svår fråga det här..Går det att förbereda sig för "krigets verklighet".
Antagligen inte, dock så går det nog att försöka få den initiala chocken att gå över så snabbt som möjligt. När jag gjorde GU så sa våra befäl att i händelse av krig så skulle man vid första chans till att göra eldöverfall (motsv), där det egna förbandet har förmåga att vara på förhand, så skulle man använda sig av hela förbandet (största möjliga del) just för att få alla soldater delaktiga i en första stridkontakt.
Har ingen aning om detta är ngt som tillämpats eller har tänkt att tillämpas i skarpt läge men det var vad jag fick höra.