Skalden är tvekande,
på vägen han stå, undrar;
Skall jag framat gå,
och nya marker vinna?
Eller vända bak,
och vinna åter,
vad som förolyckats?
Skalden ber om vänners kloka råd,
ty vänner känna en bäst och ge godast råd.
Första vännens råd:
Gån framåt, vinn nya marker!
Ty de gamla markerna är utnyttjade,
och bringa föga trygghet.
Andra vännens råd:
Gån bakåt,
och vinn åter vad som förolyckats.
Men hasta!
Ty tiden väntar inte i gamla marker!
Tredje vännens råd:
Jag ville icke råda i detta,
då förhastade råd,
kan vara av både ondo och godo.
Skalden,
inte mycket visare av vänners råd,
Står fortfarande på vägen:
Tänka:
Fegt av vänner,
att endast komma ord,
vilka gratis är,
då han behövt hjälp med alla valen.
Skalden har format ett beslut,
rakaste vägen han tar,
trots vänners svek,
vilket bränner ont i själen.
Skalden vänder sig, tar vägen hem.
Skalden är ej längre stående.
Han vandrar vägen fram.
Stärkt i hjärta.
Stärkt i själ,
då detta tvingats fram,
av vänners onda svek.
En del, säga skulle,
att skalden vandra bakåt.
Men efter tvivel och sorg,
är ej resan samma.
Skalden ha stannat,
åter han stilla stå.
Han kommit till de vägskäl,
som han icke såg när han gav sig av.
Skalden stå länge,
undra vilken väg som blir bäst att vandra.
Ty han vet de som skulle sagt vägen hem,
och de som skulle sagt vägen till äventyret.
Skalden är återigen rådlös,
men hoppas på hjälp,
från nya och gamla lierade...
Skaldens hjärta äro trött,
Hans sinnen verkar icke mer.
Han har gett upp.
Nu han göra,
Vad han genast borde gjort.
Han lägger sig,
Lägger sig ned för att dö.
Styket äro nu klart,
efter knåpande på ett halvt år.
Det är i högsta grad levande,
och innehållet är sant...
Nestor ska tydligen låta bli att leka med webdesign, och jag ska sluta leka med poesi