Invasionsförsvarets syfte var att avskräcka från anfall genom att bedömas vara tillräckligt besvärliga för en angripare. Dock har jag aldrig sett något om hur besvärliga vi bedömdes kunna vara av stormakt röd.
Finns det några numera läckta eller offentligjorda Und-bedömningar av vilka resurser som skulle behövts för att betvinga Sverige, samt vilket typ av angrepp mot sverige som skulle varit aktuellt i scenario storkrig i Europa. Angrepp syftande till total ockupation, delvis ockupation, utslagning av aktiv militär förmåga FV/Marin/mekförband utan ockupation eller att inte angripa alls?
Olof

Frågan är vad cyckelskytte hade gjort om en division bmp-1 hade rullat fram. Men vi behöver inte fantisera om det, vi vet ju numera att sverige hade avtal med USA hela tiden backom ryggen på svenska folket.

Oavsett vad man tycker/tror om invasionsförsvaret kan det nog vara bra att specificera sig lite tidsmässigt, kalla kriget var trots allt ganska långt och det säkerhetspolitiska läget lär ju ha ändrats en del över tiden, både för vår del och för Sovjet.

Inte direkt huvudet på spiken, men denna länk berör ämnet lite: A sea of rusting tanks

Nu minns jag inte var jag har fått det ifrån, så ta det med en nypa salt, men jag har läst att Sovjet räknade med att ett anfall mot Sverige skulle bli mycket besvärligt, givet att vi fick tillfälle att mobilisera klart. Jag minns förutspådda förlustsiffror på 200000; minns ej om det var förluster överlag - vilket låter rätt rimligt - eller förluster i döda - vilket låter bisarrt mycket. Därför skulle ett angrepp mot Sverige ske kuppartat så att man kunde få ett fotfäste innan vi hunnit mobilisera. Jag minns inte om detta inkluderade kärnvapeninsatser eller ej, men eftersom Warzawapaktens krigsplaner i princip alltid förutsatte bruket av kärnvapen fram tills 80-talet så hade de troligen använts.
Enligt Fred och fruktan av Wilhelm Agrell betraktade Warzawapakten fr o m 1963 (tror jag det var, har inte boken här) inte längre Sverige (och Österrike) som neutrala, och vi skulle ha angripits på första dagen i händelse av ett krig med Nato.

Din fråga är "Hur väl nådde invasionsförsvaret sitt mål?". Mitt svar blir - till hundra procent efter som vi aldrig blev invaderade.

Rolex har helt rätt - det är den uppfattade hotbilden eller de uppfattade förlustsiffrorna eller de uppfattade X som är viktiga när man skall analysera bedömmanden och beslut.

Allt för ofta räknar man stridsvagnar, flygplan och soldater för att analysera när det i själva verket är viktigare att undersöka hur många motståndaren TROR att det finns eller TRODDE att det fanns.

Men är det inte lite av en björntjänst att lura fienden att man har mer än man har i en del fall?

I det stora hela kanske det inte är det men om fi. köper det (fiktiva antalet) och utgår från det så är man ju tvåa direkt..

Fan vilket bra svar!!
I mitt tycke ett svar som i stort sätt avslutar denna tråd.
Sedan kan man alltid speckulera i en massa, om och men. Eller om vårat cykelskytte vs. BMP:er
eller varför inte TGB20 vs. atackhellikoper avskräckte våra fiender.

Vi har i många tidigare inlägg visat vår vördnad för goda handlingar inte minst på SOLDINT forumet.
Det kanske till och med är på plats med ett "RESPECT" för alla som har varit krigsplacerade som såg till att vi verkade farliga nog för att slippa invation

Eller var det som vanligt det "tysta diplomatiken" som våra politiker hela tiden tjatar om som räddade oss???

Men faktum kvarstår Vi blev alldrig invaderade!

[quote name='Rainman' date='Oct 24 2005, 11:44 ' post='393719']
[quote post='393675' date='Oct 24 2005, 08:42 ' name='FK H']


Men faktum kvarstår Vi blev alldrig invaderade!
[/quote]

Beroende på att vi hade ett lämpligt försvar eller beroende på att inget intresse fanns för att invadera Sverige?

Jag är fel person att bedöma vilket.
Men min personliga åsikt (rätt eller fel ??) är att:
Men visst hade vi kunnat bita ifrån litegranna men inte tillräkligt för att freda oss helt.
Om sedan det lilla bett avskräcker från invasion kan bara fienden svara på.
Nej det hade nog blivit grillakrig för hela slanten för dom som överlevde invasionen.

Men den största anledningen till att vi slapp undan är nog att vi inte var tillräckligt interesanta.
Sen så måste man nog blanda in den världs omspännande politiken också. Hade NATO hjälp oss?, hade ett angrepp på Sverige startar WW3?? mm.
Det finns inte bara en eller två saker att ta hänsyn till när man spekulerar i varför vi aldrig blev angripna.
Men en del i den ekvationen är givetvis de ivasionsförsvar vi hade.

Ha de.

[quote name='EO4' date='Oct 24 2005, 12:55 ' post='393738']
[quote name='Rainman' date='Oct 24 2005, 11:44 ' post='393719']
[quote post='393675' date='Oct 24 2005, 08:42 ' name='FK H']


Men faktum kvarstår Vi blev alldrig invaderade!
[/quote]

Beroende på att vi hade ett lämpligt försvar eller beroende på att inget intresse fanns för att invadera Sverige?
[/quote]

Det spelar ingen roll!

Det enda som betydder något är att ingen tyckte att vinsterna med en invasion överträffade riskerna med densamma.

Skrev själv en uppsats en gång om "den röda faran" där jag inte undersökte om det förelåg ett Sovjetiskt hot mot Sverige 1949-53 UTAN I STÄLLET undersökte hur de svenska politiska och militära beslutsfattarna såg på det Sovjetiska hotet.

I detta fall är det ju upplevelsen av ett sovjetiskt hot eller ickehot som är det intressanta om man vill studera de svenska beslutsfattarnas handlande. Det är inte lika intressant att räkna stridsvagnar och undersöka det exkata sovjetiska militära styrkan.

Jamenvisst, vi gör som jänkarna och inför en "Cold-War Vicory Medal"!

Sverige som lyckades lura alla andra, vi är ju de riktiga vinnarna, utan vare sig kärnvapen eller "Star-Wars"-projekt.

Men även med en annorlunda säkerhetspolitik samt annorlunda inriktning och dimensionering av försvarsmakten - hade "någon" då tyckt att vinsterna med en invasion överträffade riskerna?

Vad jag är ute efter är att man inte automatiskt skall göra orsak-verkanskopplingen mellan försvarspolitiken under det kalla kriget och det faktum att vi inte utsattes för väpnad aggression. Det skulle kunna ha varit så att väpnad aggression mot Sverige ändå inte var intressant, så att säga. Att bedöma svensk försvarspolitik endast med variabeln "blev eller blev inte utsatt för väpnad aggression" är en för kraftig förenkling. Och den som inte lär av historien...

Vi hade självklart inte kunnat stå emot hela den sovjetiska krigsmakten, men det hade inget enskilt NATO-land heller kunnat. Men som sagt, uppenbarligen bedömde Sovjet Sveriges försvar som så pass potent att man räknade med mycket stora förluster vid en invasion av ett mobiliserat Sverige. Det är visserligen möjligt att de överskattade det svenska försvaret, men med tanke på hur förhållandevis lätt det är att få reda på information om sådant i vårt samhälle hade de troligen en hyfsat god bild, även om de kanske inte hade detaljritningar av Muskö.

Men absolut, det vore oerhört naivt att tro att det enbart var Sveriges försvar som var orsaken till att vi inte invaderades, precis som att det knappast var vårt försvars förtjänst att tyskarna inte invaderade oss under Andra världskriget. Ett Sverige i sovjetiska händer skulle ha gjort Norge omöjligt att hålla för NATO, så min personliga åsikt är att ett angrepp på Sverige syftande till ockupation hade utlöst storkrig.

Kanske det är jag som inte förstår, men som jag ser det så blev invasionsförsvaret aldrig testat.
Inte hade väl Sverige ensamt blivit anfallen utan att t.ex. Finland eller något annat land också invaderats?

Lite OT detta men en en kul grej ändå:

Satt och bläddrade i ett gammalt Lexikon igår och letade upp en faktaruta över Sveriges försvar. 1983 fanns det vid full mobilisering ca 850 000 man i Försvaret. Och detta är bara stridande trupper. Tillkommer samband och underhåll.
Storbrittaniens försvarsmakt summeras till ca 500 000 man.

Hade faktiskt inte trott att vi hade så stor FM på 80-talet.

Nja, de 850 000 männen var hela FM. Mindre än hälften av dessa var brigad- och fördelningsförband.

Som BJE säger. Observera de över 200 fristående bataljonerna som ingick i försvaret väldigt få av dessa var kategori 1 så att säga.

Frågan är som sagt besvarad. Det vi kan fråga oss är om resurserna som avsattes utnyttjades kostnadseffektivt.

Skulle exempelvis en övergång till ett kärnvapenbaserat försvar på 60-talet varit mer kostnadseffektivt? Om man avskaffade värnplikten och satsade på ett yrkesförsvar uppbyggt för att skydda kärnvapen (som OT, vad borde de kärnvapenbestyckade och atomdrivna ubåtarna som säkerligen behövts döpts till?) .

Sovjetisk doktrin ger väldigt få lägen där man enbart genomför ett anfall mot Sverige eller Sverige/Finland (Operation Garbo scenariot är rätt hårt skruvat för att verka trovärdigare). BJE har ett par gånger påpekat bristen på landstigningstonnage i Östersjön, samt behovet av att helt nedkämpa det svenska flyget först samtidigt som man bör ha överraskningsmomentet kvar (svårt att kombinera). Ett möjligt alternativ var alltid ett begränsat anfall över norra Sverige och Finland med målet att nå Norge och slå ut Narvik, Bodö och Tromsö fälten i syfte att låta Nordflottan komma ut och leka i Atlanten. Frågan är om fri passage hade tillåtits om Ryssen begärt detta?

Svaret borde vara frågan: Vill vi lämna natos kärnvapenparaply och avsäga oss allt annat stöd?

Ett alternativ till kärnvapenubåtar hade kunnat vara något tusental silos med första steget i en tung medeldistansrobot och något hundratal andrasteg och stridspetsar med alla dyr elektronik som slumpmässigt transporterats runt mellan robotsilos och underhållsverkstäder.

(Samma princip i mindre utförande och med konvenktionella robotar som flyttas runt odelade skulle kunna fungera om vi någon gång i framtiden skulle behöva återupprätta det fasta kustartilleriet. )

Det hade blivit dyrt, tokdyrt och en politisk pina med svenska kärnvapenstyrkor. Det är mycket billigare och politiskt enklare att vara kompis med en och helst flera kärnvapenrustade demokratier.
Nu har vi två inom EU och två inom Nato, det är tillräckligt men vi borde nog vara med i Nato. På längre sikt och med en fortsatt god politisk utveckling borde vi hålla god kamratskap med Indien. Om Nordkorea eller Kina börjar ställa till det och USA försvagas kommer vi nog att få anledning att bli extra kompis med Japan...

Det enda samband jag någonsin såg under de år då jag studerade detta på heltid för läääänge sedan, dvs mellan svensk försvarspolitik och hotbilder, är att det svenska försvaret alltid varit som mest tandlöst och haft som lägst försvarsförmåga när det reella, så att säga "mätbara" hotet (tex utbrotten av de båda världskrigen mfl tillällen) , varit som störst.

Uppenbarligen finns en släpning mellan upplevd hotbild och försvarspolitiken som enklast förklaras med att det tar MYCKET lång tid att ställa om försvaret samt att det saknas MYCKET långsiltiga perspektiv i omvärldsanalysen.

Exempel: Vi rustade ner efter första världskriget, upplevde en ökad hotbild i och med andra världskrigetsutbrott, försökte ställa om förvaret och var färdiga 1949 med ett imponerande flygvapen, en klart konkurenskraftig flotta och en helt ok armé.

Vilka lärdomar BORDE vi, eller rättare sagt försvarsberedninge, ha dragit av tex detta exempel? Göran Person och hans vänner utlovade 10 år av fred - dom tio åren har snart gått och hela tiden "rullats" framför oss så än i dag utlovas/beräknas med tio år av gynnsam utveckling i vårt närområde. Om tex Ryssland kolapsar eller tar en aggresiv och odemokratisk (mer än idag under kjesare Putins välde) riktning då står vi med rumpan lika bar som 1939...

Jag säger inte att vi ska ha 31 brigader som på den gamla "goda" tiden. Allt jag pekar på är ett behov av långsiktiga perspektiv och alternativ planering för produktion av krigsförband. Dessutom undrar man om det trots allt inte finns något att lära av historien....

Oavsett utgången IB66M vs. Su24 Grodfot så hade det varit jobbigt med ett värnkompani i varje bonnahamn. Det ÄR lättare att urlasta om inte folk skjuter 75mm värnkanon på en hela tiden. Att sedan cykelskyttebataljonen som ofta mobiliserade nå´n mil ifrån hamnen anfaller när man är halvvägs med att lyfta ur sin last kan också ge problem. Så, visserligen var lokalförsvaret inte "top-of-the-line" men ivägen torde de ha varit i alla fall.

Jag håller med - två haltande jämförelser men i alla fall:

- Hur väl mätte sig Sovjetarmén mot Afghanerna?
- Hur väl mätte/mäter sig Sovjetarmén och dess ryska efterföljare mot Tjetjenerna?

Kan irreguljära, inledningsvis bristfälligt utbildade och utrustade, men starkt motiverade förband bita i från sig ordentligt (dessutom på ryssarnas bakgård) så undrar man vad en Rudolf sjutisjua hade kunnat ställa till med. Trots sin bristfälliga utrustning så hade man ändå haft PV-vapen, varit hyfsat militärt utbildade, haft en förmåga att strida och manövrera i högre förband, varit grymt motiverade och slagits för sin fosterjord och sina liv.

Haltande jämförelse jag vet, men en intressant tanke ...