QUOTE
Vad jag är ute efter är att man inte automatiskt skall göra orsak-verkanskopplingen mellan försvarspolitiken under det kalla kriget och det faktum att vi inte utsattes för väpnad aggression. Det skulle kunna ha varit så att väpnad aggression mot Sverige ändå inte var intressant, så att säga. Att bedöma svensk försvarspolitik endast med variabeln "blev eller blev inte utsatt för väpnad aggression" är en för kraftig förenkling. Och den som inte lär av historien...

Det enda samband jag någonsin såg under de år då jag studerade detta på heltid för läääänge sedan, dvs mellan svensk försvarspolitik och hotbilder, är att det svenska försvaret alltid varit som mest tandlöst och haft som lägst försvarsförmåga när det reella, så att säga "mätbara" hotet (tex utbrotten av de båda världskrigen mfl tillällen) , varit som störst.
Uppenbarligen finns en släpning mellan upplevd hotbild och försvarspolitiken som enklast förklaras med att det tar MYCKET lång tid att ställa om försvaret samt att det saknas MYCKET långsiltiga perspektiv i omvärldsanalysen.
Exempel: Vi rustade ner efter första världskriget, upplevde en ökad hotbild i och med andra världskrigetsutbrott, försökte ställa om förvaret och var färdiga 1949 med ett imponerande flygvapen, en klart konkurenskraftig flotta och en helt ok armé.
Vilka lärdomar BORDE vi, eller rättare sagt försvarsberedninge, ha dragit av tex detta exempel? Göran Person och hans vänner utlovade 10 år av fred - dom tio åren har snart gått och hela tiden "rullats" framför oss så än i dag utlovas/beräknas med tio år av gynnsam utveckling i vårt närområde. Om tex Ryssland kolapsar eller tar en aggresiv och odemokratisk (mer än idag under kjesare Putins välde) riktning då står vi med rumpan lika bar som 1939...
Jag säger inte att vi ska ha 31 brigader som på den gamla "goda" tiden. Allt jag pekar på är ett behov av långsiktiga perspektiv och alternativ planering för produktion av krigsförband. Dessutom undrar man om det trots allt inte finns något att lära av historien....