Varför byggde man under kalla kriget inga hårda kustartillerianläggningar i hamnarna när ett av hoten var atombombsanfall som banar väg för invasion?

Det borde varit elegant att bokstavligen bygga in dem i kajer för att garantera att ett snabbt utslagande av kanonerna fördärvar hamnen.

Kanske svårt att upprätthålla erforderlig säkerhet och bevakning i fredstid? Hamnar är ju ofta rätt tätbefolkade med okända personer från främmade makt.

Nu spekulerar jag: Kustartilleriet kraftsamlades inte till enskilda hamnar (undantag finns som Gävle) utan till tänkta landstigningsstränder (Ystad, Trelleborg, Gotlands östkust), basområden (Karlskrona) eller skärgårdsområden (Söderarms sg, Ålands hav).
I alla hamnar (av rang) fanns ju f.ö minspärrtroppar, men artilleriet placerades för att hejda en annalkande invasionsflotta och inte för att bekämpa den förste soldaten som satte foten på kajen. Artilleriet behövdes bättre på andra ställen än i hamnen, och därför sköttes hamnförsvaret av utrangerade stridsvagnstorn och andra pjäser. Ju längre bort från hamnen som Polnocnan sjunker, desto bättre.

Mina nie ören

Jag håller (som ofta annars) med C 2. pjäs.
Ett tillägg är att det skjuttekniskt ofta hade varit svårt att placera KA-kanoner värda namnet inne i en hamn. Mer seriöra kanoner (gamla stridsvagnstorn är ej medräknade) behöver ordentligt fritt skottfält för att kunna utveckla sin fulla potential i form av räckvidd. Detta är svårt att åstadkomma i en hamn med alla pirar, kajer, båtar (ok då fartyg) osv, men mycket lättare om man kan välja pjäsplats lite mer fritt. Projektilernas banor är så flacka att man antingen hade fått bygga KA-torn i hamnen eller se till att stora delar av hamnen var garanterat tom och att inget stack upp och det rimmar inte så bra med en effektiv hamn varken i fred, kris eller krig.

Dessutom krävdes det för ett modernt KA-batteri rejält med bra berg (eller i vissa fall jord) att spränga ner anläggningarna i. I hamnområden finns oftast inte detta.

Vissa batterier löste två uppgifter, bla så kunde batteri Söderarm antingen hejda invasionsföretag mot främst Kapellskär eller hejda inträngande i Bottenhavet.
Man planerade apropå detta att bygga ett 12/70-batteri på Roten, men detta kom aldrig till utförande. Det skulle därmed ersätta det gamla 15,2 cm-batteriet RN och lösa samma uppgift, hejda inträngande i Bottenhavet.
Även Bråviken, Luleå, Karlshamn och Göteborg har jag för mig skulle få 12/70 enligt ursprungsplanerna. Dessa skulle då byggas i en andra serie runt mitten av 80-talet.

Ännu längre fram på horisonten fanns SjöFrontSystem 2000, vilket var en studie avseende framtida fasta KA-förband. Snarare borde dessa kallas "halvrörliga" eftersom man bla studerade en rörlig pjäs placerad i beredskapsläge i ett bergrum. Det var förmodligen tänkt att pjäsen skulle rulla ut, skjuta, och därefter omedelbart rulla i skydd igen.

Personligen hade jag gärna velat se fasta RBS 15-troppar, något som borde kunnat ha fördelarna många robotar, hög eldkraft, lågt personalbehov och förmåga att snabbt komma till skott.

En annan intressant tanke borde varit lätta 57 mm batterier baserade på 57 mm fartygspjäser. Fördelar som allmålskapacitet och förmåga att slå ut små snabba mål (tex svävare) är i mina ögon inte helt fel.

Trälge var också påtänkt för ErsTA (12/70). De lätta fasta batterier på Bofors 57mm akan du har i åtanke, deras uppgift borde ju kunna lösas av befintliga batteriers (både lätta och tunga) luftvärnspjäser. Jag vet att detta övades rätt frekvent. Verkan av 57mm ammunition är nog ganska begränsad, men det hade onekligen varit kostnadseffektivt om man byggde kassemattlavettage. Men, rörliga robotbatterier med RBS 52 eller RBS 17 gjorde förmodligen jobbet bättre, och de fanns ju i organisationen.

Ett annat alternativ är att, som på flera finska kustfort, förse strv-torn med IR-dämpande huvar och sedan montera dem i berg. Dessa pjäser, som har beteckningen 100 56 TK, var/är enbart avsedda som komplement till fortens huvudbeväpning, och torde ha bra verkan mot mindre landstigningsfarkoster och liknande. Här finns en bild:

http://www.rannikonpuolustaja.fi/rp395/10056tk.htm

Hur skulle priset bli jämfört med de fasta eldrörsbatterierna? Är du inte rädd för robotarnas ökade störningskänslighet jämfört med eldrörsartilleri?

Har det för övrigt aldrig funnits några svenska fasta torpedbatterier? Jag kan inte minnas att jag någonsin läst om sådana, och är nyfiken på varför man valt att skippa dem när man haft eldrörsbatterier och minstationer.

Man utvärderade både eldrörsartilleri och robotbatterier inför anskaffningen av ERSTA. Eldrörsartilleriet vann på överlägsen stridsekonomi. Detta var dock innan RBS 15 fanns till, så om ERSTA-projektet varit tio år senare så hade man kanske kommit fram till ett annat resultat.



Kan heller inte erinra mig några svenska torpedbatterier. Jag skulle tro att anledningen är att vi inte har norsk geografi med dessa djupa fjordar.

Det var just det jag tänkte på. Några 120 mm granater lär ju vara rejält mycket billigare än en Rb 15. Frågan är då hur priset för en 120 mm artilleripjäs är jämfört med motsvarande anordning för Rb 15?



Men behövs det djupa fjordar för att kunna verka effektivt med torped? Finns det verkligen inget ställe i Sverige där det hade varit lämpligt med ett torpedbatteri? En torped har ju trots allt bra mycket bättre räckvidd än en mina...

Det behövs nog hyfsat branta stränder för att ett torpedbatteri ska vara funkis. Sedan är det väl även här ett ekonomiskt inslag. Även om det skulle finnas ett eller två ställen där man kunde bygga ett torpedbatteri så vore det nog dyrt att utveckla ett sådant bara för att bygga två stycken. 7,5/57 och 12/70 var ju i princip serieproducerade i stora serier.

Har du, eller någon annan, någon aning om hur branta stränder som behövs?



Borde det inte gå att (åter)använda en del torpedmateriel som utvecklats för ubåtarna? Hur många torpedfort byggde norrmännen efter VK2?

Edit:

Borde det inte gå att skjuta ut torpederna från övervattensluckor i ett torpedfort? Det gör man ju från vanliga fartyg. Är denna metod begränsad till lätta torpeder på de vanliga fartygen?

A2Keltainen skrev: Ett annat alternativ är att, som på flera finska kustfort, förse strv-torn med IR-dämpande huvar och sedan montera dem i berg. Dessa pjäser, som har beteckningen 100 56 TK, var/är enbart avsedda som komplement till fortens huvudbeväpning, och torde ha bra verkan mot mindre landstigningsfarkoster och liknande. Här finns en bild:

http://www.rannikonpuolustaja.fi/rp395/10056tk.htm

Jamen, A2, DET är en annan sak. Den principen har funnits i Sverige sedan Hedenhös hade shorts. De kallades värnkanoner och ingick i värnkompanier med äldre värnpliktiga och fanns i stort sett i varenda hamn och i anslutning till kustartilleriets anläggningar. Den senaste modellen hette Vkan 74 och byggdes på slutet av 1980-talet till början på 1990-talet. Här är en bild på den:



75 mm kanon och två 7.62 mm kulsprutor. Det var dock inte kustartilleriets utan arméns lokalförsvar och hemvärnet som betjänade värnkanonerna.

Vad är den relevanta skillnaden mellan värnkanonerna och de pjäser ni diskuterade ovan? Att värnkanonerna skjuter direkt eld medan de andra skjuter indirekt eld?

Edit:

Enligt den här sidan;

http://www.mil.fi/merivoimat/esikunta/toim_kalusto_16.dsp

så har 100 56 TK en räckvidd på 15 km, vilket borde innebära att den skjuter indirekt eld, om jag inte helt missförstått det hela.

Cyrus, Allan; Kungl Kustartilleriet 1902 -1952 sid. 49

Tack! Råkar du även veta hur "korgtuberna" såg ut och hur de fungerade?

Exakt hur de såg ut vet jag inte, men korgtuber betyder ju att man lägger torpederna i korgar (det är altså inga tuber i ordets egentliga mening) som sedan sänks ned i vattnet. Torpederna avfyras inte utan får puttra iväg för egen maskin (eventuellt kan de få en mekanisk knuff i rätt riktning). Förfarandet tyder ju på att batteriet på något sätt var inbyggt.


Tillägg:
Torpedbatteriet på Oscarsborg som var delaktigt i sänkningen av Blücher var utrustat med korgtuber - och insprängt i berget.

Det finns ju en torpedstation på Långnabbsudde på Utö. Inte något torpedfort precis, men det kan i alla fall täcka hela Mysingen med torpedeld.

Värnkanonerna hade en praktisk räckvidd på 1-2 km och de lätta 57mm-batterierna 5-7 km. Jag tror att portén på 57mm fartygsmonterad akan är 6-7 km.
Värnkanonerna var avsedda för indirekt eld, en av värnkanonerna i Västerviks skärgård hade 500m som maxavstånd!

Jag tror nog att de "tänkta" 57 mm akanbatterierna skulle ha någon form av extern mätstation, som Arte 734 kanske. Och det hade ju knappast värnkanonerna...


Vet du om kapjäs m/T55 är radarrriktad, A2? Eller får måldata från extern mätstation?

Det borde rimligtvis vara möjligt. Men den stora fördelen med ett torpedfort skulle ju vara att man kan lägga alla öppningar under vatten, dvs med väldigt gott skydd. Om man har torpedluckorna över vattenytan så får man ju samma problem som med eldrörs- KA, nämligen att oavsett hur bra skydd huvuddelen av anläggningen har så är verkansdelarna sårbara.

Beträffande hur pass branta stränder som behövs så har jag ingen aning, jag gissade bara. Fast i Oxdjupet så är det ju hyfsat brant...

Lätt batteri m/05 (57/05)

Batterichef med stab

S-pluton (Stabsgrp, SB-grp, SBB-grp)
Pjäspluton ( 3 pjäsavdelningar á en 57 mm akan)
Mättropp (1 l mätavd Arte 734, 1 nsrravd)
Markstridspluton ( 3 skgrp, 1 grggrp)
Trosspluton ( Amgrp, kokgrp, sjvgrp, fdngrp, repgrp)
Lvto ( 2 Lvrbgrp RBS 70, 1 chgrp)

Så här kanske?

Som jag förstått det, så får 100 56 TK i normalfallet skjutdata från batteriets centrala eldledning. Pjäsen har sedan även periskop, laseravståndsmätare, värmekamera och skjutelementräknare för att medge skjutning utan central eldledning.

Men vänta nu.. ArtE 734 klarade väl inte luftmål? I vår hypotetiska 5,7/05 ska det ju givetvis vara ArtE 740..

Samgruppering med tunga fasta sjöfrontförband vorde en intressant tanke. Då skulle tanken vara att allmålskanonerna skyddar sina större släktingar från exempelvis helikoptrar. Ersättare till 40 mm pjäserna, men med högre eldkraft och större verkansavstånd..

Undrar förresten vilka kalibrar man studerade i SFS 2000.. Med tanke på utvecklingen mot "standardammunition" så antar jag att man var inne på att gå upp till 15,5 cm?

I den finska artikeln ovan så nämns för övrigt att man i finska kustartilleriet efter VK2 funderade på att använda lv-pjäser som lätta ka-pjäser. Man valde dock istället att använda strv-torn.

Tja, fast det finns ju robot mot luftvärn. RBS ska ju (i teorin åtmionstone) kunna bekämpa sjömål (mindre båtar förmodligen). Problemet är ju dels att det blir svårt att få befintliga RBS70/90-system fortifikatoriskt skyddade samt att vi nu

...glidit rejält OT...


A2: Då faller det på plats. Att använda strv T55 som värnpjäs verkade ett tag lika hightech som vkan 74. Men nu begriper jag.

I de tidningsartiklar jag läste om "Faströrligt" KA på den gamla goda/onda tiden så var det 15,5 som gällde. I princip så var det "bandkanon på hjul" som skulle glida runt mellan olika skyddsrum.

Hur kraftfull och hårdhudad behöver pjäsen vara för att vara värdig en bekämpning som även förstör hamnen? Iofs cyniskt resonerat men trevligare än att man själv spränga hamnen sönder och samman för säkerhets skull.

Om man skall leka med tanken borde det ha räckt med en 12/70 pjäs länkad till ett yttre 12/70 batteri. Kanske nedskalat och mer peroende av yttre personalavlösning och ammunitionspåfyllning för att få ned volymen på anläggningen. Och helst borde tornet kunna sänkas ned så man kan ha det mitt i en "truckplatt" yta.

Det är nog ingen vettig tanke men det är skoj att spekulera.

Skulle världen bli ondare och det skulle dyka upp ett behov av kustartilleri skulle jag föredra kompletering av armemateriel med uppgraderingar och specialammunition och sedan att fordonen placeras i bergtunnlar eller ovanjordsskyddsrum som är så tjockväggiga att de kräver mer än en enkel UAV för bekämpning. Då kan systemen rullas iväg för andra behov när de har fyllt sin uppgift i krig och när det blir fred efter ett kallt eller varmt krig kan huvuddelen av bunkrar odyl vara så utförda att de kan ha en civil användning. Mindre kapitalförstörelse och så bevaras de inför nya ofärdstider.

12/70-pjäsen kräver en 18 m djup pjäsbrunn, och tornet är 4 m i diameter, så en enkel lösning skulle nog varit ganska körd bara på den punkten.

Ja och nej, Bofors TAPJ 9101 kräver 18 meter, men Bofors TAPJ 9102 torde kräva mindre. Skånebatterierna grävdes väl inte ner lika djupt som skärgårdsbatterierna? Har jag hört...

*Besserwissermode OFF* B)