@Step:
Nej du, väldigt få tjänster i armén är en dans på rosor. Det skulle väl vara strftp då... ;) ;) ;)
Humm... roliga berättelser från lumpen... finns ju en massa, men som eg bara är roliga om man var med själv, eller åtminstone känner de inblandade personerna. Men jag kan väl göra ett försök.
Det finns två sorters övningar, de som pågår hela dygnet, och de som pågår under "kontorstid". Naturligtvis pågår även dessa hela dygnet officiellt sett, men efter 18-tiden tenderar det att bli mycket "åtehämtning i bakre läge". Att på dessa övningar passa radionäten under natten, men i snitt ett eller två inkommande anrop per natt, blir gärna lite långtråkigt, framförallt som övriga stabsmedlemmar gärna går och lägger sig, med avskedsfrasen "skicka nån från helpdesk om nån ropar efter mig". Det är inte alltid så lätt att få tag i någon form av litteratur, och förbindelseprov är inte så roligt som det låter (även om man såklart måste göra det lite då och då i alla fall). Alltså, vad göra? Det är lätt hänt att man,
naturligtvis utan att släppa passningen ( ;) ), ägnar sig åt "enskild soldats återhämtning".
Under en av många sådana nätter, satt jag i hytten, bekvämt nersjunken i min kontorsstol, och var kanske inte helt vid medvetande. Plötsligt hör jag i ett töcken hur någon snubblar fram genom stabstältet, och hinner precis få ner fötterna från bordet och börja pilla med ett av mina magasin, som om jag precis höll på att fylla det med 5,56 efter rengöring

(man får bara sova på sin post om ingen ser). Stabschefen kommer in, och ber mig åka till järvägsstationen och hämta en reservofficer som skulle vara med och öva. Under tiden skulle han passa näten åt mig. Han påpekade också hur bra det var att jag höll mig vaken, och till på köpet vårdade min materiel istället för att läsa den Expressen som låg i hytten (Jag hade redan läst den). "Jo, det är ju viktigt",

tyckte jag och lämnade hytten.
Efter att ha återvänt från stationen, skulle jag gå in och meddela att uppdraget var utfört, utan att plutonen hade lidit några förluster. När jag närmar mig hytten, hör jag ett märkligt, liksom raspande ljud där inifrån. Väl inne finner jag majoren i samma position jag hade nån timme tidigare, nämligen med fötterna på bordet, händerna knäppta över magen och ögonen slutna. Ett förbindelseprov över DART med radion på högsta volym fick honom att flyga upp som en magasinsfjäder. Med skamsen blick dröp han iväg mot tältet med löfte om att snarast skicka en ersättare så att jag skulle få gå och lägga mig.
Om det är någon som får stå för kaffehämtande i staben, så är det ju assar. Det ingår ju egentligen inte i uppgifterna, men "så är det". Under återstoden av denna övning kom stabschefen förvånande ofta in i hytten med kaffetermosen och serverade. Undrar varför?