QUOTE (Nimitz @ Jun 2 2005, 13:40 )

Det var den suraste natt jag haft, har genomfört liknande moment vid barmark, och det är en barnlek i jämförelse.. Tror nog att Atterhemskan kan hålla med om det.. Deras patrull hade inte samma disposition på natten men väl lika kärv belastning över tiden..
Sedan kommer det komma andra saker som inte är direkt kopplade till uppgiften som är lite sådär.. Men det kommer ni med all säkerhet att upptäcka..

Tja, här kommer jag och svarar lite sent, men alla ni som ska rycka in, lyssna på Nimitz, han låg i min pluton, och jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han har koll på läget. Jag drar dock gärna några andra, lite kortare historier, om någon vill läsa. Jag gillar nämligen att dra historier.
Först från kompaniövningen. Ingen snö, men nattpatrullering. Vi letade spårupptag i råterräng. Den gången tog det oss 45-50 minuter att ta oss 100m in i skogen. Jag skämtar icke. Vi hade mörkersikten, men det var ändå bäcksvart. Du kunde inte vid något tillfälle sticka ut handen framför dig utan att den slog i något. Vi klättrade över nedfallna träd. Vi nästan ramlade nerför små branter. Vi klättrade över stenåsar och åkte rutchkana ner på andra sidan. Vi köttade igenom grenverken på det ena trädslaget och det andra. Vi gick med lera upp till haserna, eller så fastnade fötterna i snåren, eller slant och tappade fotfästet på stenarna eller stockarna. Vapnet var naturligtvis i vägen, räkna alltid med att vapnet är ivägen. Vi hade svårt att hitta varandra. Jag, minst i gruppen och med hunden som jag ibland fick lyfta fram/över, gick längst fram och försökte patrullera (leta fi). Hehehe. Det var, kan medges, inte den mest effektiva patrulleringssträckan någonsin. I slutet av det, efter vi till sist fick godkännandet att vända om och patrullera någon annanstans, tog det nästan lika lång tid att ta sig tillbaka. Det är sådant man inte fattar är möjligt förrän man upplevt det.
Sedan på slutövningen hade min grupp lyckats få arbetspass natt hela övningen... första kvällen i fält, när alla var fräscha, skulle vi ha återhämtning mellan 18.00 och 23.30 för att påbörja arbete 24.00. Men försök sova när alla springer omkring och bygger förläggning runt tältet, och du ännu inte är det minsta trött... det blev väl en 2-3 timmar, som bäst. Vi var annars i arbete hela tiden; spår och patrullering. De första två dagarna efter den återhämtningen det hade vi vid två tillfällen fått order om 6 timmars återhämtning, som båda gångerna inom en timme bröts av någon nödsituation. Våran fordonsförare fick order om återhämtning för att få köra, medan resten av oss låg på observationsplats under andra natten (där vi sov någon timme var). Som tur är, efter tre dygn i den stilen, kom blågul fram till att hela plutonen såg ut som stridsvärde två, och hela plutonen förutom 4e grupp och staben (som var piggast) fick 14 timmars återhämtning. Då sov man gott.
Tredje historien. Från snö-övningen som Nimitz beskrev. Min grupp, med mig hundföraren som alltid i täten, når äntligen vår patrullstig (råterräng, naturligtvis). Vi ligger inne nere i blekinge och har snödräkt, men vare sig skidor eller snöskor, för blekinge brukar inte få sådan snö. Så går vi nerför en liten slänt... och där står jag plötsligt med snö till midjan. Det är mer stridsvästens bälte med fickor än mina fötter som fångar upp fallet. När jag försöker ta mig fram/upp ramlar jag framlänges och hamnar liggande på magen med fötterna uppe från marken, och utan att nå marken med armarna. Jag var som en sköldpadda på rygg - fast en vpl på mage. Vad skulle jag göra? Jag bara låg där och skrattade: "du skämtar!". Till sist kom fordonsföraren och lyfte tillbaka mig på fötter. Stora starka fordonsförare är bra.
Fjärde historien. Slutövningen. Gruppen är slutkörd. Vi får order om att avbryta en patrullering och rycka ut för att ta ett spår efter en flyende fiende som anfallit 4e grupp. Vi åker dit, får hjälp genom bäcksvart, tät terräng till spårupptagsplatsen. 4e grupp slipper spåret då de är utmattade. Vi har radiobekymmer: vi hör staben, men de hör inte oss. Nimitz och 1sta grupp hör oss dock. Med hans hjälp förklarar vi för staben att vi är i lika dåligt skick som 4e grupp. 4e grupp håller med oss. Min hund
står och sover med
svansen mellan benen. En av de få gånger min gruppchef spårat ur: det var nog tur att staben inte hörde vad han gastade ur sig. Tur att Nimitz diskret omformulerade det innan han vidarebefodrade det till staben. Men ordern står kvar: ni skall spåra. Så jag väcker hunden och övertygar henne om att spåra. Hon spårar. Terrängen är inte vänlig. Och efter en timme kommer nya besked från staben: släpp det där spåret, det är inte viktigt. AAARGH!
...och sista historien. Efter ett arbetspass på närmare 14 timmar på slutövningen, får min grupp plötsligt en klockren vindmarkering. Vi följer upp. Där ligger en b-styrka på tre man och deras blågul och sover sött i sina sovsäckar. De vaknar av hundens flåsande. Blågul säger något om att om inte hunden varit där skulle de försökt skjuta sig ut. Hahaha! Vi stod med fötterna på deras vapen och piporna mot dem när de kom ur sovsäckarna.
Sådant är stridsvärdeshöjande. På en halv sekund har hela gruppen glömt att man är trött och less och komig och hungrig och fryser i morgonfrosten såfort man stannar. Plötsligt står f-soldaterna där, och istället för att klaga och tvivla på hundens förmåga och tycka att allt är skit, så flinar de brett från öra till öra. Och det är sådant som gör de där långa arbetspassen och spåren och varenda (nå, varannan åtminstone) meter råterräng värd svetten.
Angående styrka så kan jag säga att jag var svagast bland gb - enda tjejen där. Vid inryck klassades jag utan tvekan som för svag för min befattning... pliktverket messed up. Men man bygger upp sig snabbt. Och man kommer väldigt långt på vilja och motivation. Och när det gäller att klara långa arbetspass, då gäller det lika mycket att vara uthållig i kroppen som att vara utthållig i huvudet: plikttrogen, trogen sin uppgift, över allt annat. Det spelar ingen roll om du är så trött att du ser i kors. Får du ordern skall du ändå gå där och försöka läsa din lika utmattade hunds alltmer halvhjärtade arbete. Inte alltid roligt, men när du genomfört det får du ibland känna en liten varm nöjdhet.
Hälsningar från en numare civil hufö och lycka till på er som ska rycka in,
Atterhem