QUOTE (Kenny @ Feb 10 2006, 17:38 )

Ajdå.. inte tänkt på det geografiska.. kanske inte är så poppis att dra hem hunden till sthlm varje helg.. Får samtliga ansöka om att bli HF och i så fall gäller samma sak till PtrlCh? Låt säga att man inte klarar att bli HF, vet du om man automatiskt blir PtrlCh eller får man nöja sig med annat?
Kan hälsa att jag minsann låg som hufö och är bosatt i Stockholm. Det var ingen större fara. Först fick vi förvisso genomlida den förbannade bussresan (lämna F17 kl 16.00 på fredagen, framme i hemmet mellan 24.00 och 1.00, lämna hemmet 15.00 på söndagen, framme 24.00-1.00, stör hela logementet och börja veckan med 5 timmars sömn, inte gick det att sova på bussen bland alla högljudda vpl med dåligt filmsortiment, heller). Hunden älskade det inte direkt, men det gjorde ingen annan heller, och det gick vägen.
Vi Stockholmare tjatade och tjatade om flyg, vilket vi efter ett halvår erbjöds varannan resa, dvs på halvtid (och vi hade helgtjänst på halvtid, så det blev heltidsflyg, i alla fall för min del...) Då var det bara att släpa hundbur till hunden varje helg (inte tung. men mycket krånglig att bära). Jag lyckades få lämna den över helgen på arlanda några gånger (mycket inofficiellt, naturligtvis) vilket underlättade.
Största problemet var när tåg skulle bokas. Då var det förvisso inte just att vi bodde i Stockholm som var felet. Felet var att det bokades tåg i allergiker-avdelningen. Vilket man naturligtvis anmälde. Vilket inte hjälpte. Inte ens tredje gången man personligen ringde reseavdelningen och påpekade att SJ inte ville ha en i allergikeravdelningen med hund, och eftersom man inte hade bokat plats i husdjurshörnan (kanske ett dussin platser totalt i hela tåget) fick man inte vara där heller, så kunde de VÄNLIGEN boka plats i husdjurshörnan?! Men icke.
Blir du inte hufö får du bli något annat. Det löser sig. Är du bra med hundar ser instruktörerna det och gillar dig. Är du kass med hundar får någon annan bli hufö, och det är lika bra egentligen. Synd bara om många som söker är bra men bara några platser finns...
Det är som ryktet säger: hufös hund går före allt. Den äter innan dig, får sin säng ordnad på bekostnad av din sömntid och följande dags värme (ja, den ska sova i din värmejacka trots att pälsen är blöt), den rastas på kasern under din lunchrast (när alla andra sover), skall helst morgonrastas i fält innan alla andra går upp, och utfodras i fält när alla andra äter, då du bara kastat en macka i bakfickan på stridsvästen (som den antagligen kommer att stjäla när du böjer dig ned för att fylla på dess vattenskål, naturligtvis med vatten som du VÄRMT på ditt osamarbetsvilliga jägarkök för hunden ska inte dricka kallt). Och när du ute i t-bas har ägnat dyrbar sömntid åt dess kvällsmål (serverat i uppvärmt vatten, naturligtvis) och mer tid till dess bädd, så kommer den ändå att nonchalera ditt slit och sova ute i regnet, och när den står blöt och kall med svansen nere och blänger på dig på morgonen, jo, då är allt ditt fel.
Nej, jag är faktiskt inte bitter. Jag älskade den där jycken över allt. Min bästa vän, min skugga, min stridsparskamrat. Efter värnplikt som hundförare skulle jag aldrig få för mig att gå ut i skogen under krig utan en hund. Huvudskälet är följande: vill du upptäcka en smygande fi trettio meter bort, eller tre hundra meter bort? I only ask. Dessutom är det rätt skoj när man i sällskap av gruppchef nervigt väntar på att ett befäl av den läskigare typen ska dyka upp och skälla ut en, och det första som händer när befälet kommer är att hunden (vanligtvis världens snällaste) går upp i försvar. ("Men Exxa då! Tyst på dig!", vilket hunden helt rätt tolkar som "Duuuktig vovve.")
Oj, oj, oj. Jag undrar om jag någonsin kommer lära mig det där med "kortfattad". Men ursäkta mig. Nu ska jag gå och nostalgi-a mig och längta tills min vovve pensioneras och jag (förhoppningsvis!) återfår den.