Här är ett skelett till vad jag har tänkt skall bli
en insändare till Vårt Försvar. Kommentarer? Bör jag ersätta I och G
med några riktiga beteckningar så det blir lite tjatigare men mindre
kryptiskt? Vad saknar ni som kan sådant här? Jag har medvetet försökt
undvika brigad och bataljonsexercis och uppräknande av system.

Insatsförsvar som kan växa och krympa.

Försvarets huvuduppgift är att värna landet och nu skall mycket av den
dagliga uppgiften lösas på stort avstånd så konflikter kan bli lösta
innan de når över EU:s eller Sveriges gräns. Det är
insatsförsvarets behov som motiverar de flesta nysatsningar och som
skall ta den största andelen av totalförsvarsbudgeten.

Insatsförbanden skall klara av att lösa så kvalificerade uppgifter att
vår insats gör skillnad och de behöver vara så bra att vi blir en
viktig sammarbetspartner inom EU och för de demokratiska stormakterna.
Bra egenskaper är kort utryckningstid, kvalificerad förmåga, stor
numerär och uthållighet. Jag tror att kort utryckningstid gör oss
extra intressanta för våra sammarbetspartners, uthållighet ger
trovärdighet och kvalificerad förmåga är ett krav för att det skall
vara meningsfullt.

Jag skissar här på en organisation som ger flera av dessa goda
egenskaper och som utöver det ger anpassningsbarhet och ett bra
försvar vid direkta hot mot sverige.

Grundenheten är ett insatsförband, I.
För att I skall kunna vara uthålligt måste I kunna avlösas och det
måste på ett ordnat sätt bildas nya I när kontrakt går ut. Den minsta
kompletta insatsorganisationen blir då 3 x I, ett I under kvalificerad
övning eller insats, ett I under lättare övning och vila och ett I under
uppbyggnad.

Insatsgrupperna skräddarsys självfallet för sina uppdrag. Man väljer
ut rätt personal, förser dem med rätt typ av fordon och tillför
specialister. Men oavsett vad det är för specialistförmåga som behövs
behöver den finnas i flera uppsättningar för att bli uthållig.

Personalen till I kommer förenklat från tre håll. Från
grundutbildningsförband, återvärvning inom I och från civila livet,
kanske via hemvärnet.

För att värnpliktiga snabbast möjligt skall kunna göra ett bra arbete
i I behöver grundutbildningsförbanden G vara så lika I som möjligt.

Det minimala antalet G för att göra organisationerna så lika som
möjligt är 3. G får arbeta så nära I som behövs för att överföra
erfarenhet och ge god inspiration till att skriva på I-kontrakt.

Den minimala organisationen i detta tankeexperiment blir då
3 x I och 3 x G.

För att I skall vara kvalificerade och för att minimera risken för att
soldater skadas under insats behöver de tillföras ny materiel i god
takt, mindre serier än tidigare under invasionsförsvarets tid men
oftare. Det betyder att I normalt sett inte hinner slita ut
utrustningen. Arvet av fortfarande tämligen modern utrustning lagras.

För uthålligheten och likformighetens skull bör alla funktioner som
krävs för en enhet insatsförmåga köpas in i tre eller sex exemplar.
Tre roterande inom de tre I och tre till om det är utrustning som
skall ingå i grundutbildningen av värnpliktiga. I vissa fall kan G
klara sig med arv från I men det bör inte vara det normala.

Om I snabbt behöver växa i styrka utökar man rekryteringen, där är
hemvärnet och ev reservofficersverksamhet en viktig personalreserv.
Utrustningen lånas i första hand från G som får klara sig med
förrådsställt arv. Om tillväxten sker på medellång sikt utökar man
även G med arv i väntan på nyleveranser av utrustning. På lång sikt
utökas I och G i storlek och antal efter behov.

När det gäller arv av pesonal försöker man fånga upp värnpliktiga som
inte skriver kontrakt i Hemvärnet för att hålla dem aktiva och bevara
och utveckla kompetens. Övriga fd G och I soldater krigsplaceras i
förband med arvsutrustning som vid lugnt världsläge enbart finns på
pappret. Officerare som övar på större gruppers strid får göra det på
G förbandens gemensamma övningar som givetvis samordnas med I
förbandens övningar. Uppbyggnad av förband övas när man sätter ihop
nya I förband.

Det här ger ungefär den ständiga förmågan en I på mission och en I i
kuppförsvar utöver hemvärnets förmåga. G förbanden är cykliska och kan
inte räknas som en pålitlig resurs. Under korta perioder om det blir
kris borde man kunna utveckla förmågan 2 x I. Med ett års mobilisering
kan den totala förmågan av I, G och repövade lagerförband rimligtvis
bli ca 10 x I. Dvs en enhet pålitligt och uthålligt insatsförmåga ger
en tiofaldig självförsvarsförmåga om ett års förvarning ges.

Jag har här inte sagt någonting om hur stort I förbandet är. Det jag
föreslår är att det görs så stort att vi har råd med 3 x I och 3 x G
strukturen eller motsvarande som ger mycket god uthållighet. Om
omvärlden blir hotfullare bör behoven av insatser öka. Om de
förstärkningarna görs uthålliga genom att de görs gånger sex för
uthållig insats och motsvarande grundutbildning ger det automatiskt en
motsvarande ökning av självförsvarsförmågan. Dvs vi börjar rusta när
världen blir orolig långt bort för att förhoppningsvis lösa problemen
där i stället för att vänta tills det har misslyckats och hotet är
nära.

Vad skall då I innehålla? Det som ger mest förmåga för pengarna är
specialisering till en funktion vilket vore perfekt om vi var en
delstat i USA. Eftersom arvet av personal och materiel utgör större
delen av vårt territorialförsvar behöver I förmågan vara mångsidig.
Det blir i någon mening en minityrarme som självständigt kan lösa
mindre uppgifter. Vi måste givetvis välja att kunna klara uppgifter
som är användbara för självförsvar av sverige.

Vid nedrustning behåller man samma 3 x I och 3 x G struktur men
minskar på värnpliktsuttagningen och rekryteringen och ställer
tillbaka materiel i förråd.

Att det är 3 x G är inget heligt tal, jag vet inte vilket antal som är
optimalt. Troligtvis kommer en skillnad mellan I och G förband vara
att man i I förbanden har fler sittplatser i olika typer av fordon som
väljs efter omständighet än vad man har infanterister medan man i G
förbanden fyller alla varianter för att få fler att rekrytera till I
förbanden.

Andra detaljer är att styrketillväxt av territorialförsvaret kanske
kommer att ske genom att hemvärnet förstärks med ärvd materiel och mer
övning, det beror på hur det nya hotet ser ut. Skulle vi mot förmodan
hamna i en ny kalla-kriget situation är det uppenbart att man man
utöka antalet G förband och ställer upp förband som repövas på samma
sätt som på 50 och 60 talen.

Budgetmässigt dominerar I förbandens personal, materiel och övningar
och därefter G förbanden. Sedan behövs det mycket mindre budgetar för
kompleterande renodlade territorialförsvarsfunktioner som tex fast
luftövervakningsradar, civilförsvar, hemvärn för personalarv,
lagerhållning för materielarv och forskning och utveckling.
Förändringar i ett områdes förutsättningar får inte nolla de andras
budget då det gör att anpassningsförmågan blir lidande.

Det kritiska för att detta skall fungera är att politiskt bestämma att
insatsförmågan skall vara kvalificerad och uthållig, att arv av
personal och materiel från insatsuppgifterna skall tas tillvara för
att ge anpassningsförmåga och självförsvarsförmåga och att när det
behövs en ny förmåga skall den dimensioneras så att även den blir
uthållig.

Mycket väl genomtänkt!

Jag gillar starkt din tankegång att skapa en struktur för en tydlig målbild, d v s producera ett I. Det är lite som Ford gjorde när han hittade på löpande-bandet, där det bara var att variera bredd/hastighet/antal linjer och det är precis det man inte har inom FM idag.

Som kritik är det två saker jag tänker på. 1 - Organisationsschema, det impar alltid på gubbar i ledande befattning, särskilt militärer, att kunna visa det du säger på 100 rader text i en bild (vad är det man säger?1000 ord, en bild!). 2. Kostnadsfördelning i procent mellan G och I, vilket skulle göra att det bara är att sätta in den tilldelade summan och direkt se hur stort I blir.

Det låter i stort bra, tycker jag. Däremot så finner jag inga större skillnader i tänket mellan Redin och Syrén. Men å andra sidan kanske jag har dragit fel växlar på det ÖB har sagt?

Hur har du tänkt dig personalförsörjningen avseende officerare samt övrig personal med längre kontrakt >3år?

En sak som jag finner intressant i "drömmen" är uttalandet om "stor numerär". Vad innebär det? Ur vilket perspektiv?
Om jag ska sätta in begreppet "stor numerär" i "Insatsförbandet I" så innebär det divisions storlek. Detta för att det är min uppfattning om vad stor numerär innebär på den internationella arenan. Om det vill jag bara säga:
Gärna för mig.

/Krook

Visst är det ganska likt Syréns.

Tips till dig Magnus Redin är att kolla in (kommer inte ihåg nr, har den inte med mig där jag sitter just nu, men kalla den - ) ÖB´s underlag för FB04-proppen. Där tar han upp just personalförsörjningen.

Jag har inte information och kompetens nog för
att göra en sådan kostnadsuppdelning.

Det närmaste jag kommer är att minst 50% av
budgeten skall gå till insatser, lön till I-anställda,
lön till I kontrakterade, I-materiel, G-materiel som
är identisk med I-materiel och när ingen insats är
igång räknat från den normala insatsnivån köper
man på sig extra förbrukningsförnödenheter.

Om en anställd/kontrakterad kostar 100 kkr per
månad inklusive allt och 10 G sek går till personal
ger det 8000 gubbar. 10 G sek till materiel osv
borde sedan räcka bra. Så ett I borde vartefter
det ställs om växa mot 2500 man.

Sedan borde insatser som är extra svåra eller om
de går över en viss mängd betalas med extra
pengar ur statsbudgeten.

Alla andra funktioner kan fungera bra med rejält
mindre budget.

Jag tänker mig något i stil med:

Gnetaspåret:
-> G, de med goda förutsättningar utbildas till gruppbefäl.
-> I-tjänst på kontrakt med viss vidareutbildning
-> I-tjänst på kontrakt med viss vidareutbildning
Upprepas tills man får något av beskeden:
-Vi vill anställa dig som fast yrkesofficerare.
-Du är duktig men nästa varv blir nog ditt sista,
du bör börja tänka på en civil karriär.
-> Helt specialiserad vidarutbildning inom yrkesofficerstjänsten.

För att få fart på det bör folk som är duktiga på kontraktstjänsten
på något sätt erbjudas högskoleutbildning att varva mellan
kontrakten utan att det ger ett löfte om fast tjänst, den
utbildningen måste då även vara civilt attraktiv.

Sidospåret:
I någon ordning:
G tjänst eller utomordentlig tjänst i någon frivilligorganisation.
egenbekostad civil(!) högskoleutbildning med någon kompetens
som är militärt intressant.
-> I-tjänst på kontrakt.
... Därefter som ovan.

När någon hoppar av på någon nivå:
-> Försök värva till hemvärnet.

När någon fast anställd officerare inte längre behövs eller börjar
tappa förmåga:
-> Hemvärnet edyl så den förmåga som finns kan utnyttjas
maximalt.

När någon fast anställd är ett hopplöst pucko som inte kan
avskedas:
-> Utvärdera vad som gick fel i rekryteringen och utbildningen.
-> Skicka till kiruna som glesbygdsstöd i stället för radiotjänst.
(Jag avskyr snett uppåt som begrepp men vet inte hur vanligt
det är i praktiken. )

När någon sprängs och hamnar i rullstol:
-> Bra pension.

När någon blir nazist eller motsvarande.
-> Ut med huvudet före, tyvärr kan inte intjänad pension dras in.

Har du spekulerat något om antalet individer per tjänst i I-förbanden?
Jag tänkte på vilken rotations/insats-frekvens du ser framför dig. Den bild jag fick när jag läste var den av en rätt så tät frekvens, vilket ger en stor belastning på personalen, vilket i sin tur inverkar menligt på insatsens kvalitet (enligt FHS).

I min värld (jag har egentligen ingen) behövs minst fyra (4) officerare per tjänst i US med kommande system.
En som är insatt, en som är under utbildning för insats, en som grundutbildar värnpliktiga, samt en som återhämtar efter insats och vidareutbildar sig.
Det ger 1,5 år mellan insatserna.
Detta förutsätter: Inga längre vidareutbildningar, ingen familj, inga längre sjukdomar eller skador, inga längre kommenderingar, mm.

/Krook

Mitt tänk kommer från ordinär lump, lite blandat läsande
på nätet, lite FOA tidningar odyl, div massmedia, div debatter
på nätet för ro skull, blandade böcker där max 10% har haft
militär anknytning, arbetslivserfarenhet och så har jag från
och till funderat på sådana här frågor och saker som
gränsar till det. Skulle gissa att jag har lagt 2000 - 3000 h
på det, mest i form av tankelek när jag har tråkigt eller
inte somnar sent utan senare. Jag har ingen som helst
officersutbildning, jag har aldrig haft tillgång till någon
kvalificerad organisatorisk eller historisk information, jag
har inte studerat området på något systematiskt sätt utan
bara sett en liten kunskapsskärva eller intressant insikt här
och där och sedan vävt ihop det med egna funderingar.

Om jag har samma tänkande som ÖB beror en del på att
vi har delat några öppna källor, jag har som alla andra sett
trender men mest ser jag det som ett gott tecken på att jag
inte är helt ute och cyklar. Kul!

Jag har läst ÖB:s bok Vägen frammåt men jag har ingen
uppfattning om honom och har inte försökt förstå honom,
jag är inte snabb på att lära mig folk.

Ambitionen med det hela är att ha roligt, hitta något sällskap
att spåna i, försöka få koll på om mina funderingar har något
värde och om de har det prestigelöst försöka hjälpa till med
att få försvaret att fungera lite bättre. Jag älskar att få vfsh
som jag är i kontakt med att fungera lite bättre och jag
känner mig otrygg med dagens försvar och försvarspolitik.
(Men det är ett hobbypyssel, det är inget att leva på,
inkomsten är en helt annat projekt. )

Nu har jag tillgång till den - den heter "Försvarsmaktens förslag till fortsatt reformering samt kompletterande underlag till försvarsbeslut 2004" (2004-04-30, HKV beteckning 23 383:66707). Kolla in bilaga 3 "Redovisningar rörande personalförsörjningsområdet".

Om du känner och orkar är det bara att ringa eller besöka FM och begära ut den (allmän, offentlig handling), oftats kan de skicka en kopia alternativt så får du ställa dig och kopiera på stället. Du bör dock vara beredd att betala porto.

Jag ser det som en individ per tjänst i I-förbanden
men det finns tre I-förband i olika fas i insatscykeln.
Det ger tre individer per uthållig insättningsbar I-tjänst.
Jag har inte gjort någon skillnad på meniga och officerare.

Utöver det bör det för de tjänsterna i I-förbanden varje
år finnas tre värnpliktiga i G-tjänst och för vanligt infanteri
blir det nog mera bortåt sex eller mer att rekrytera ur till
I-förbanden. Jag vet ej hur många värnpliktiga en
officerare kan utbilda i genomsnitt.

Jag vet inte heller med vilken cykeltid I-förbanden skall
rotera. Det borde bero på vad den viktigaste pågående
insatsen kräver. Det kan bli makligt halvårsvis typ:
Utbildning -> insats/övning -> vila/övning -> insats/övning.
Eller med någon månad om det är brinnande krig som
vi måste delta i. Det spelar ingen roll för min skiss utan
anpassas efter situationen.

Jag vill absolut inte se mål som "nu skall vi samla ihop
resurser till en insats" i kombination med "Det räcker
om vi totalt kan samla ihop 1200 pers". Då borde det
vara lätt att man bygger upp så man klarar en kraftsamling
och sedan kan man inte göra mer än det för sedan är
resurserna slut och man får hanka sig fram med småpanik
och påpeka till riksdagen att vi bör dra oss ur för nu är vi
slutkörda.

Jag vill ha situationen:
Vi kan skicka en I direkt, vilka delar av I skall vi skicka
och vilka fordon skall de ta med sig?
När de är trötta har vi redan en I i vila.
Samtidigt bygger vi som vanligt upp en ny I.

En I är det riksdagen lovar EU osv att vi kan ställa upp
med och en I är det vi lovar svenska folket att vi
ställer upp med och för de som anser att det är dyrt att
ha så mycket organisation för en I får vi vara pedagogiska
om viktigheten med uthållighet och att stå för sina löften
och att det även är det som ger oss god förmåga till
självförsvar.

Tackar!
Jag provar att ringa i morgon och kollar om det
går att få en kopia skickad.Det är lite för
ambitiöst att åka från Linköping för att få tag
på en kopia.

Ok, jag förstår.
Ämnar du som nytillträdd Försvarsminister sänka den internationella ambitionen eller kommer ditt I-förband motsvara dagens ambition (i volym) med två bataljoner samt tre mindre enheter insatta?

Jag trodde nämligen att du skulle ha dina tre I-förband insatta över tiden.

/Krook, som tycker det här är intressant

Som nytillträdd försvarsminister skulle jag slakta allt
som inte passar i de tre I förbanden och G förbanden
och de slaktrester som är något att ha för framtiden
placeras i förråd om de är materiel och i hemvärnet om
de är personal. (Men inte med generalslön om det kan
undvikas. )

I blir så stort som vi har råd med. Allt normalt
budgetdragspelande skall hamna i I och dess direkta
stödfunktioner som G. Detta så det viktigaste målet
och de tilldelade medlen kan hänger ihop de närmaste
decennierna.

De mindre funktionerna och deras poster i budgeten
påverkas mindre av den anpassningen uppåt eller nedåt.
Territorialförsvarets unika specialfunktioner behövs oavsett
storleken på I, den planeringen kan vara mycket långsiktig.
(De blir fler om I blir så litet att I inte har en "komplett"
förmåga. Min modell bryter då vartefter ihop. )
Civilförsvar kan vi rimligtvis inte vara utan. Även om
världen blir helt fredlig dröjer det lite längre innan vi har
tämjt vädret och alla risker för pester och massiva
kemikalieolyckor.
Torrluftsförråd och några administratörer kan bara inte vara
så dyrt att det inte går att ha förråd för arv.
Mängden frivilliga till hemvärn varierar troligtvis långsamt
och man vill vårda återrekryteringsbasen för insats och
styrketillväxt oavsett hur stort I är ända tills den dag vi har
total världsfred.
Forsking och teknisk utveckling får sin egen post, den kan
relativt lätt dragspelas om man beställer små projekt.

Jag kan komma med långa önskelistor på vad I borde
innehålla men jag önskar allra mest att få en vettig struktur
på försvaret och dess styrning.

Skulle jag få min önskelista skulle det bli en ambitionshöjning
och I skulle bli som en liten amerikansk marinkår.



Här kommer ett exempel på önske I på ganska kort sikt och
jag har ingen aning om det är en rimlig önskelista.
Listan bygger på tre saker:
1. Alla viktiga funktioner för självförsvar behöver finnas med
så arvs och anpassningstankarna fungerar.
2. Det skall helst finnas fraktresurser så insatsen inte behöver
vänta på att de skall ordnas, det är meningslöst att ha folk
i hög beredkap om de inte kan ta sig dit de behövs.
3. I närheten av hyfsat rimlig jämfört med vad vi har på pappret i dag.

Två korvetter. (När de är utslitna blir det större båtar. )
Två ubåtar. (Lägre prioritet. )
En pool med begagnade RoRo fartyg för frakt av I.
( Roro fartygen ersätts vartefter med specialanpassade
logistikfartyg med helikopter, ledningsfunktion och
självförsvarsbeväpning, de blir en del av en kustnära
insats och då behövs det två per I. )
En pool med fraktflygplan. (Räcker det med att ha två
ständigt tillhands på en tillfällig flygbas? Här lär vi inte
ha råd med en riktigt bra förmåga, vi får nöja oss med
insats i de områden som vi kan ta oss till med bil eller
båt och sedan får vi vara beroende av stormakter när
det behövs C-17. )
En grupp stridsbåtar.

En grupp generellt basskyddsinfanteri.
En liten flygbas. (Allt utom banor och hårda ytor. )
En liten flottbas. (Dvs stödfunktioner för att göra det bästa
möjliga av en vänligt inställd befintlig hamn. )
En helikoptergrupp.
Ett dussin eller två med Gripar.

En UND grupp med en massa elektronik.
(Satellitmottagare, UAV, olika radarsystem, signalspaning, osv)
Ledning med stab.
Ett fältsjukhus.
Logistik. (Och mer logistik, det skall vara så
bra att man kan kriga på riktigt. )
En försvarsgemensam pool med så mycket lastbilsfraktförmåga
att hela I kan åka lastbil om det finns väg från sverige till
insatsområdet.

En luftvärnsgrupp.
En pansargrupp.
En artillerigrupp.
Flera infanterigrupper med olika specialisering
som kan åka i stridsbåtar eller lätt splitterskyddade
fordon, eller hjulburna pansarfordon eller stridsfordon 90.

Specialister på olika språk och kulturer.
Civilt användbar ingenjörsgrupp.
Lån av folk från civilförsvaret vid missioner
med stor humanitär del.


Oj, jag sa inte hur stor en grupp är, attans.
B)

Till Magnus Redin

Avser du att ha förmåga att försvara Sverige?

Om JA på ovanstående fråga.

1. Hur stor del av Sverige kommer du att försvara? I hur många riktningar vill du kunna försvara landet?

2. Hur länge avser du att försvara landet?

3. Mot vad vill du kunna försvara landet?

Du får gärna svara kortfattat ( ett erfarenhetsvärde från dina tidigare inlägg )

Äntligen kom det jag saknade i hela tråden. VAD ÄR UPPGIFTEN, VAD ÄR DEN DIMENSIONERANDE MOTSTÅNDAREN. Utan dom två informationerna är hela tanketråden meningslös. Man måste veta vad man skall gör och mot vem man skall göra det. Annars blir det bara ett meningslöst spekulerande. (men hade inte alla väldigt höga hattar förr i tiden?) Det är därför som det beställdes 204 JASar under kalla kriget, den då dimensionerande motståndaren krävde ett starkt flygvapen, idag har den dimensionerande motstånderan andra resurser oc då blir det lite mycket med 202 JASar.
Alltså Magnus, vad vill du att dit drömförsvar skall kunna göra och mot vem?

Ja!

1. Alla större städer, hamnar och flygfält.
Koll på hela ytan och lite till och förmåga att
slänga ut en mindre fientlig styrka.

2. Helst ett år innan folket börjar svälta och inte
bara hungra. Det framgår inte ovan men jag är förtjust
i att ha bra civilförsvar för att klara div katastrofer vare
sig de är naturkatastrofer eller utförda av människor.
Men skall försvaret hålla i ett år får det inte vara ett värre
angrepp än en avspärrning och seriösa nålstick.
I princip överlevnad om någon katastrof skulle få EU att
kollapsa men inte att någon skulle hinna bygga upp en
arme för att ta vår skogsindustri, elkraft, odyl.

3. Strategiska överfall, storskaligt sabotage, samt
mer eller mindre naturliga katatsrofer som pest odyl.
Samt hjälpa Finland försvars sig mot landinvasion vilket
hjälper oss själva.

Jag skickade strax före jul en förbättrad version till
Vårt Försvar, nu håller jag tummarna.

Huvuduppgift:
Att snabbt och uthålligt kunna ställa upp med så mycket
(militär) insatsförmåga att vi blir en intressant
sammarbetspartner för världens demokratiska stormakter
samt att vi kan ge ett meningsfullt bidrag till EU:s säkerhet.
(EU:s gräns blir "första" Sverigegränsen. )

Dimensionering:
Se ovan och I måste innehålla alla förmågor som krävs för
att få ett kuppförsvar för Sverige samt de som ger ett arv
som ger ett invasionsförsvar som klarar små hot och alla
kunskaper som behövs om det behöver rustas upp.

Klarar man inte ovanstående faller idén men ca 40 Gsek
per år borde räcka till det med lite marginal.

Bra "sidomål":
Att I och G skall kunna användas för att stödja Finland om
de invaderas. Vilket även ger grundförmåga om vi framöver
skall hjälpa till att skydda någon annan del av EU.

Som det är nu kan försvarsförmågan "falla ihop" fritt eftersom
vi kan välja godtyckligt små insatser. Den "krok" jag föreslår
att hänga upp den på räknas inte i en viss mängd
fiendesoldater och utrustning utan att vi skall kunna göra en
skillnad beroende på hur illa världsläget är. Flummigt men
bättre än att jag försöker mig på bataljonsuppräkning.

Jag behöver experthjälp för att sätta ett lämpligt
"golv" för olika förmågor. Min tumme räcker bara
till "det är nog rimligt".

Sedan behövs det mer experthjälp för att sätta
en lämplig ambitionsnivå över "golvet" efter vad
omvärlden behöver, vad stormakterna finner
intressant på lång sikt och vad vi har kunskap och
arv att bäst utföra.

Exempelvis:
Vad säger erfarenheterna från Jugoslavien om
den minsta meningsfulla mängden stridsvagnar i
liknande situationer? Det är ännu svårare för mig
att veta vad det krävs för antal besättningar,
infanterister och stödpersonal.

Hur många flygplan behöver man ha med sig för
bra spaningsförmåga och för att hela tiden kunna
understödja några infanterigrupper?
Hur mycket jakt måste man ha med sig för att kunna
hålla undan tex världens 10 minsta icke försumbara
flygvapen?

Hej och hå, det var inte lite. Du vill tillbaka till det glada 80-talet vad avser storlek på FM. Kan vara svårt att motivera med dagens milt sagt ansträngda statsbudget

Givetvis vill jag ha ett rejält försvar. Säkerligen
vill jag ha mer än vad som går att motivera politiskt.
Fick jag önska fritt skulle det bli ett överdimensionerat
glatt 80:tal. Och så skulle vi kunna ta emot en miljon
flyktingar och elnätssammanbrott i ett halvår skulle
ge ca fem döda.

Men det är inte det intressanta även om det kan vara
intressant att jag vill använda det internationella
insatsförsvaret som ett sätt att få självförsvar. Och
jag tror att man då som en bieffekt kan få en rimlig
reglering av "självförsvarsförmågan".

Det borde gå att få mycket mer insatsförsmåga för
försvarspengarna och då som andrahandseffekt
och med en mindre del av budgeten en
självförsvarsförmåga som hålls fräsch.

Du får väldigt gärna ge mig lite verklighetsförankring
i förmågor, volymer och kostnader. (Ev omöjlighet
pga gamla avtal, fel personal i organisationen och
politiskt ointresse kan vi väl bortse ifrån? Annars blir
det inget av tankeexperimentet. )

Edit: Klumpiga syftningar.

Bra då är vi överns om att Sverige bör / skall försvara

Skämt och sido! Det du vill kunna göra det kräver betydligt mycket mera än vad vi i Sverige har nu och framförallt vad vi kommer att ha efter det nyligen bestämda försvarsbeslutet.

Men jag behöver lite förtydligande. I punkt 1 svarade du bla. så här.

"Koll på hela ytan och lite till och förmåga att
slänga ut en mindre fientlig styrka."

Avses hela Sveriges yta? Samt vad menar du med mindre fientlig styrka?

Är det en på marken framryckande fi förstärkt med strv eller är det bara psk fordon? Framförallt hur stor är den fi?

Punkt 2.

"...ha bra civilförsvar för att klara div katastrofer vare
sig de är naturkatastrofer eller utförda av människor."

Avses naturkatastrofer utförda av människor alt katastrofer motsv 11 sep?
Hur du än menar tolkar jag sådan verksamhet som terrorism. Det anser JAG inte vara något för civilförsvaret. Krishantering motsv undantaget.

Sammanfattningsvis så tror jag som redan nämts tidigare att för att klara sådana uppgifter så måste vi till baka till det gamla i någon form.
Jag tror att batlajonsstrukturen är för liten för att kunna lösa den typ av uppgifter som du vill kunna lösa. Jag tror att man måste upp på minst Brigad struktur för att klara dom uppgifterna.

Då får jag säga något svårt: Jag vet inte.

Sedan får jag gissa, jag kan inte på egen hand få ihop
mitt förslag till något som är färdigt för omedelbar
användning, det behövs yrkeskunniga militärer till det.

Den absoluta ambitionsnivån är att få en bra struktur
på försvaret så att det ger mycket beredskap och pang
per peng och att I måste vara så stort och mångsidigt
att I + G + arv räcker för att ge Sverige ett bra självförsvar.

Jag tror att försvarsmiljarderna med en bättre struktur
och avslutning/avbetalning av kallakriget åtagandena
borde räcka till rätt rejäla I och G förband. Men jag vet
inte hur rejäla eller var "golvet" finns för att det skall
vara rimligt att tex ha kvar ubåtar eller stridsflygplan.

Med koll på hela sveriges yta menar jag att vi skall
ha fasta och rörliga radaranläggningar, sonarer,
sammarbeten med polisen osv, flygspaning, båtar och
patruller så vi kan veta vad som händer inom sveriges
gränser, spana över gränserna och kunna sammarbeta
med grannarna. Givetvis uppbackat med lämpliga
kommunikationsystem. (Spotta och fräs, NBF är som IT,
framtiden, den tar bara tid att bli klar. )

När det gäller vad som är en mindre styrka skulle jag
helst vilja fuska och räkna baklänges från arvet och
se vad det går att få ihop det. Räcker 1/3 eller 1/6 av
122:orna för att pansardelen av ett I skall kunna lösa
svårare uppgifter än I med enbart stridsfordon 90?
Blir kostnaden rimlig? Om "ja" sätter jag ambitionsnivån
efter det och 121:orna placeras i förråd eller G förband
och skrotas kanske om ca 10 år när det är dags att
köpa någon nyutvecklad Israelisk(?) stridsvagn för att
klara svårare I insatser med små förluster.
Jag oroas över planer på att lägga ned stridsvagnarna
eftersom jag uppfattar det som att man ger upp
förmågan att på något effektivt sätt slå mot en fiende
på svensk mark.

2.
Civilförsvaret ser till att folk överlever och snabbare
återhämtar sig oavsett om det är efter terrorism eller
naturkatastrofer. Polisen och underrättelseväsendet har
huvudansvaret för att förhindra terrorism. Försvaret är
reserv om terroristerna blir för många eller för tungt
beväpnade för att polisen skall kunna klara av dem.
Försvarets och polisens uppgifter kommer att överlappa
ungefär vid al-quieda.


Den nivå jag hoppas på är att ett I ungefär motsvarar
en brigad som är tunn på folk men har överskott på
materiel och ett G är större än en brigad för att få folk
till alla I-tjänster. Ett I kommer inte att samtidigt kunna
lösa alla uppgifter som finns i uppgiftslistan eller som
det finns materiel till.
Efter ett års mobilisering av arv och övning skulle
3 x I + 3 x G + arv ungefär ge förmågan 10 I vilket
verkar rimligt. Dvs det blir tre grupper med vad stabsfolk
har övat med varje år, tre samtidiga G-avgångsklasser.
(Sablar, jag utgår inte från texten ovan utan min färdiga
insändare... )

Ett I på plats och med järnvilja skulle typ kunna skydda
srebrenica, skydda en hamn, flygspana över ett mindre
land, hålla en special forces grupp med flygunderstöd
om det finns ett lämpligt gripenflygfält nära, odyl.
Men för större operationer krävs det större grupper så
de måste vi lösa ihop med andra länder.

I behöver helst vara så stort att Amerikansk, Fransk och
Brittisk stab ofta har "få med svenskarna" som en punkt på
PP-presentationen inför en fredsbevarande eller
fredsframtvingande operation och då för att få praktiskt
användbar förmåga och inte politiska poäng. Då betyder vi
något för folk med mycket större resurser och det blir
lättare att få bra löften för den dag vi själva ligger illa till.

Jag har full förståelse för att man inte ensam kan ta fram en "ny" försvarsmakt. Våra generaler och politiker klarar ju inte av det och dom är som bekant några stycken.

Att vi måste göra någonting åt vårat försvar det är ställt utom allt tvivel. Hotbilden nu kontra kalla kriget är som bekant lite förändrad.

Min fasta övertygelse är att Sverige inte kommer att klara av någonting av värde avseende väpnad strid, det har vi inte kunnat sedan förra försvarsbeslutet heller för den delen.
Jag ser återigen ett typiskt svenskt beteende. Vi har hittat en ny "grej" vi måste gå vidare med ( ex int tj ). Då gör man det fullt ut utan tanke på att man har en svans som historiskt sett ligger 30-40 år tillbaka i tiden. Alla förändringar skall också genomföras så fort det bara går. Det får det resultatet att hela organisationen kommer i självsvängning, och ingen har kontroll på någonting.

Det i sin tur ger utrymme för panikartade beslut, läs de två senaste FB ( enl min uppfattning )

Nu ska jag bli lite invansionnostalgisk. Det är nog rätt att stormakt RÖD (politiskt korrekt att inte peka ut ett land ) ej har någon större militär förmåga IDAG.
MEN det står nog ett och annat fordon och vapensystem oanvända i förråd idag. Dom är nog i dagsläget ej brukbara, men mtrl finns.

Ponera följande tankeexempel. Stormakt Röd vill återta lite mark som dom har tappat. Dom gör ett sk återtagande (förövrigt ett populärt uttryck i svenska FM), hur många man och hur mycket mtrl kan dom ha på krigsfot inom 1 år? Jag tror att det är en betydande mängd.
Skulle dom sedan få för sig att invadera Sverige, vad kan då Sverige visa upp?
Ingenting, utan vi har som vanligt ski...t i det blå skåpet.

Vad vill jag ha sagt med det här något flummiga inlägget. Sverige nedrustar så att vi bara klarar av int tj, medan vi på hemma plan inte klarar av någonting. Jag tror inte det är rätt väg att gå, men vi är ju trots allt där nu.

Tror du att det kan vara en framkomlig väg att bli bra
på några typer av internationell tjänst och den vägen
upprätthålla en självförsvarsförmåga mot tex ett
återtagande ryssland som får en knäpp ledare?

Något jag gillar med den internationella tjänsten är att
den nästan hela tiden är aktiv. Invasionsförsvaret
"användes" inte och kunde då driva bort från
verkligheten, tiden det tog innan infanteriet fick
splitterskydd är ett bra exempel på det problemet.

Jag tror att min idé kan hålla över några årtionden
oavsett om EU går i stå eller utvecklas vidare och det
borde fungera inom Nato eller motsvarande. Vid
stor hottillväxt hemmavid blir I delen ett ständigt
tillgängligt kuppförsvar för att skydda en mobilisering
och G utbildar mobiliseringsbara förband. Övergången
till det och nedrustningen när hotet är över kan ske
gradvis utan att totalbyta system.

Till Magnus Redin.

Ja det tror jag, att ha konceptet battle group även på hemmaplan. Men det är ingen ny idé, stridsgruppstanken har funnits ett tag.

MEN det måste finnas alla förmågor i BG. Sedan måste det finnas ganska många av dem. För man försavar inte ett land med 5 BG. Men som sagt tanken att samma typ av förband skall kunna försvara sitt eget land likväl som att genomföra mission i utlandet den köper jag fullt ut.

Då kommer det ytterligare ett MEN, och det är inte ett litet men heller. Det är mtrl, den mtrl vi skickar på internationell tj den är oftast upphottad för att den skall duga utomlands. medan den mtrl vi har hemma inte är upphottad utan har den specen som FMV har satt.

Skall du ha systemet att BG skall kunna verka nationellt och internationellt då måste man hotta upp all mtrl vi har och vad kostar inte det?

Det här är känsligt för mig och därför kommenterar jag den här delen, trots att jag tror att du inte menat något illa.

Tre brigader med järnvilja kunde inte skydda Srebrenica -95. Mandatet och den politiska viljan tillät inte det även om kapaciteten fanns.

Redin: När du ändå är igång så kan du väl spåna fram en ny ledningsstruktur för FM?
Politisk-, strategisk- och operativ ledning bör även ses över, tycker jag.

Slut känslosam OT
/Krook

Jag får be om ursäkt.
Och direkt göra det värre... :(

Jag uppfattade det som att båda den politiska viljan
och mängden folk och materiel på plats brast, det
var alltså bara viljan som brast och infanterister som
vart sittande med ingen chans att göra något åt det.

Jag vet inte hur stor mängd som hade varit tillräcklig om
den politiska viljan hade funnits. Det jag far efter är
att det är bra om en grupp är tillräckligt stor och
välutrustrad för att för att få en hyfsat stor terroriserande
styrka att tveka och backa. Om den är så liten att den
själv inte kan stoppa ett hyfsat stort hot räcker det
inte med svensk politisk vilja i en knivig situation och
de som utför insatsen kan tvingas bli passiva åskådare
utan ens en möjlighet att bli ordervägrande hjältar.

Det hör givetvis ihop med att välja rätt missioner och
inte ta för svåra. Men det borde ändå finnas någon rimlig
minsta storlek som jag saknar kompetens och kunskap
att räkna ut.


Om jag tar frågan om politisk, strategisk och operativ ledning
på allvar:

Jag tror att folks upplevelser av försvaret påverkar
försvarsvilja, engagemang och efter ett tag försvarspolitiken.
Icke ändamålsenlig materiel som är så kass att en lekman
inser att den är usel, inställda repövningar odyl signalerer
att det är oviktig verksamhet vilket en stor del av folket
lär sig.
G, I och HV verksamhet med tydliga mål, bra övningar
och ändamålsenlig materiel (Behöver inte vara ny) borde
få en försvarlig del av befolkningen positivt inställda till
försvaret. Likaså bra I insatser.
Sedan tror jag det är bra om politik inte blir helt tabu inom
försvaret så de som agerar politiskt inte bara blir
företagsfolk, lokalpatrioter, pensionärer och en och annan
galning som struntar i karriären.
Idealet är att folk som kommer hem från I insatser delar med
sig av sina erfarenheter inom försvaret och via andra kanaler
som påverkar politiken, tex direkt eget engagemang.
Detta blir den demokratiska återkopplingen för att på lång
sikt hålla försvarspolitiken vettig.

När det gäller strategisk ledning ser jag det som en politisk
fråga på kort sikt. Där får man hoppas på bättre konkurrens
om den politiska makten så inget etablerat gäng kan ta den
för given och det blir viktigare att få in ny kompetens.

Jag vet inte hur den operativa ledningen fungerar annat än
att jag har fått intrycket att försvarsmakten sköter det själv
och väl men inte får budget att göra ett riktigt bra jobb.
Även här antar jag att försvarsmakten tar tillvara
erfarenheterna från I insatserna, den verksamheten blir den
viktigaste för att hålla organisationen fräsch. Hur den skall
organiseras har jag ingen åsikt om, bara att den hela tiden
skall testas i verkligheten.

Den operativa ledningen för civila katastrofer har precis visat
sig vara icke-fungerande. Det kan säkerligen dras en massa
slutsatser av det och organiseras bättre. En del av det kan
kanske även vara bra för den rent militära sidan. Och samma
sak här, den måste rutinmässigt rycka ut vid större katastrofer
så vi vet att den fungerar och så den kan bli bättre. Här kan
vårt katastrofbistånd samverka med vårt eget trygghetsskapande.

Som generell princip gillar jag när statliga funktioner kan
fungera väl även när andra gör fel inklusive icke fungerande
politisk styrning. Dvs politikerna bör sätta upp spelet och
pjäserna så det blir självspelande. Det går väl ihop med
min egen ideologi och tankar om att flyttta verksamheter från
statlig styrning till fria marknader. Något som tyvärr inte går
bra med det mesta av försvar, rättsväsende och civilförsvar
som går utöver vad det civila samhället brukar hantera.

Eller så var du kanske bara ironisk?

Tanken är att all ny materiel som köps in skall
vara lämplig för I tjänst, "upphottad".

Och den skall köpas in i sådan takt att arvet av
nästan toppmodern materiel från I tjänst och G
utbildning med identisk materiel räcker för att
ge den på ett år mobiliseringsbara reserven
och flexibilitet att vid behov utöka I och G fortare
än vad man kan göra genom nya
materielbeställningar.

Det blir 3 stycke I BG och tre stycken G BG och
därutöver vad arvet räcker till. Jag gissar på
att vi efter ett års återtagning/mobilisering får
ca 10 "BG" arme (I + G + arv), 4 "BG" flyg (I plus
arv) och 4 "BG" flotta (I plus arv).

Skulle man byta organisation skulle det ta några
år att fylla upp I med rätt materiel och personal.
Till G förbanden och deras utbildningsfunktion finns
det nog överflöd, överflöd som är arv att spara.

Nej, för f-n, jag var inte ironisk. Tvärtom!

I och med att du blir försvarsminister och genomdriver FB08 så måste du ju ha en helhetssyn på försvaret under beslutsperioden. Och då är ledningen av absoluta vikt. Vad jag försökte klämma ur dig var en alternativ ledningsorganisation och -idé för "din" försvarsmakt.

Hur ska dina I och G:n ledas?
Med vilken organisation?
Vilken ledningsfilosofi ska gälla?
Vilken målsättning ska Sverige ha med sitt försvar?

Alltså får du nu skapa en egen Militärstrategisk doktrin. För utan en inriktning så äga organisationen föga värde.


För er som inte vet:
Strategisk nivå (Regering och HKV) - Både politisk och militär (den militära brukar redovisas som militärstrategisk nivå) hanterar ärenden på en större skala. Hur ska FM användas, hur ska kriget vinnas och dyl. Något förenklat.

Operativ nivå (OPIL) - Leder stridskrafter ur alla försvarsgrenar i ett skapligt stort perspektiv.

Taktisk nivå (Taktiskt kommando och neråt till komp) - Leder stridskrafter ur egen försvarsgren.


/Krook

Poäng, jag behöver nog ett år till av fritidsgrubblande
från och till. Ett problem är att jag har på tok för liten
erfarenhet av nuvarande organisation (i princip ingen)
och har bara varit aktiv i småföretag, småföreningar
och följt open source världen med linux odyl.

En av få användbar observationer är att stora organisationer
förefaller göra samma misstag som små, storleken är i
sig inget skydd för fel eller garant att man gör rätt.

Jag är väldigt förtjust i att individer alltid är viktigare
än organisation och att det är individerna som är
organisationen. Så en bra organisation är en som vartefter
ger dugligare individer. Men hur man får till denna goda
cigarr?

Min helt personliga målsättning med försvaret är att jag
vill sitta hemma välbeväpnad och vara feg, tyvärr är det
inte den resursmässigt optimala taktiken, den ger inte
ordentligt med erfarenheter, den hjälper inte andra
utanför landets gränser och den är inte politiskt möjlig.
Så jag försöker överge den men det går inte så bra
personligen då jag inte är på väg mot någon mission eller
så. Enda nyttan med den är att jag får anledning att
tvivla lite extra. :(

Just nu utan att tänka om på något skulle jag sätta
försvarets mål till:
I första hand försvara Sveriges folk och land.
I andra hand försvara EU.
Detta sker genom att:
Att med civila och militära insatser gynna demokratiska
värderingar, skydda civilbefolkningar och lösa konflikter
utanför EU:s gräns.
Vi skall ha förmågor som är viktiga för att tillsammans
med demokratiska länder lösa dessa uppgifter.
Dessa förmågor skall vara så kompletta att vi får god
förmåga att försvara vårt eget land och vid katastrofer
skydda vår egen civilbefolkning.
I sammarbetena skall vi sträva efter att få goda
kontakter med och löften om stöd vid kriser från andra
demokratiska länder. Det kan i förlängningen innebära
NATO-medlemskap eller andra formella sammarbeten.

Den enda ledningsfilosofi jag har privat är "Den som gör
något bestämmer" som även innebär att man skall vara
beredd att ta fullt ansvar, ekonomiskt och annat om det
var fel. Det fungerar i alla fall i idéella föreningar och för
att utveckla mjukvara. Vete 17 vad som fungerar militärt,
det behövs någon form av meritokrati där det går att
komma med nya idéer.

För att valet av lämpliga insatser skall fungera måste det
finnas öppen kommunikation mellan försvarsmakten och
riksdagen. Riksdagen måste ha information och kompetens
nog att ta riktigt bra beslut. Jag skulle uppskatta om det
sattes en extra peng på varje insats utöver den löpande
budgeten och att den löpande budgeteten ger de rimliga
reserverna. Detta så man inte lastar på mer uppgifter än
pengar samtidigt som det inte blir akut penningbrist så
fort något inte går enligt plan. Här förskräcker tidigare
försvarsbeslut. :(

Vilket är rätt kaxigt.

Konsekvent utfört skulle det kräva mer mestadels
polisiärt försvar mot terrorattacker.

Om Ryssland utvecklas åt diktaturhållet kommer en
sådan politik att bokstavligen reta upp dem vilket
kräver förstärkningar av territorialförsvaret.
(Främst bättre NBF, luftförsvar, sjöherravälde i
Östersjön och möjlighet att hjälpa Finland )

Likaså skulle det reta upp Kina. Jag tror inte att
vår exportindustri skulle tacka mig om det
genomfördes konsekvent. Det går dock att låtsas
som det regnar så länge som de inte saboterar
demokratisering och lugn i andra länder än inom
kommunistkinas gränser. Börjar de med det är
vi tillbaka i kalla kriget, i bästa fall USA+EU+Div
mot Kina.

Sjöherravälde i Östersjön? då lär nog Kockums få sätta igång och bygga, helst igår, och då räcker det inte med några små Visbybåtar ;)

Jag tog nog i lite men det jag menade var möjlighet
att helt på egen hand stoppa alla möjligheter till
landstigningar om världsläget går helt åt skogen.
Samt skydda handelssjöfart vilket rimligtvis kan ske
i sammarbete med andra östersjöländer som har
samma behov. Som en bieffekt ger det troligtvis
möjlighet att blockera andras handelssjöfart men
börjar man med sådant gentemot Ryssland är man
nog inte ute på tunn is utan på väg genom slaskisen.
Tanken är inte att ha slagskepp. (Men hellre många
fler Visby med bättre luftvärn än större båtar. )

Uppgiften underlättas drastiskt av att det är så nära
till egna flygbaser. Jag skulle gissa att rustningen om
det går illa skulle bestå av mindre förstärkningar av
flottan med tonvikt på minröjning och ubåtar om
ubåtsvapnet finns kvar och någon form av masstillverkad
Torped-Mina-Sensor med kommunikationssystem
osv för motsvarighet till KA och för ev avspärrningar.
Kanske även ny sjömålsammunition till armens indirekta
eldkraft. Och givetvis förstärkningar av flygvapnet.
Jag skulle gissa att även ett litet 3 x I flygvapen räcker
ganska långt om de har rätt beväpning.

Det kan lämpligtvis kombineras med att förbättra väg
och järnvägsförbindelserna med Norska hamnar om
det är lugnare på Atlanten. Det minskar de ekonomiska
skadorna av en blockerad Östersjö och är världen lugn
och harmonisk är det även användbart för handel med
och över Ryssland vilket gynnar en god ekonomisk
utveckling vilket ofta gynnar en fredlig utveckling.

Nu har jag grunnat lite till även om det går segt när man är förkyld.

Att försvaret i stort fungerar illa med mål som inte nås, mål som inte hör ihop med medlen, dålig pang per peng, att sektorn missbrukas för andra mål, att det finns dålig demokratisk återkoppling från de som vet och kan till de som pratar och röstar, odyl är lätt att konstatera.

De här stora problemen märks i media och div öppna forum så det går att få grepp om dem och då det är stora generella problem kan man ta hjälp av ideologiska tumregler, uppfattningar om hur folk fungerar i stort och funderingar runt "flöden" av idéer, kunskap, personal och materiel och få ihop något. Tydligen återuppfann jag en egen variant av Battle Groups anpassade efter att ge utlandsförmåga och egenförsvarsarv. (Jag har hört BG uttrycket tidigare men inte läst på om det och inte reagerat speciellt mycket på det, jag är inte i A2K klass när det gäller möperi och det finns massor med folk i forumet som är mycket mera pålästa än vad jag är. )

Motivet för att grunna lite extra utöver slumpmässig tankelek och innehåll av häftig teknologi var att uselheten hos försvarspolitiken och försvarsmakten irriterade mig och gav otrygghetskänslor.

Men när det gäller Organisation och Ledningsfilosofi vet jag inte om några problem med hur det fungerar i dag i försvarsmakten och hur det fungerar är dolt för mig. Man behöver troligtvis vara mera inne i orgnisationen för att få en bra uppfattning om den och kunna komma med bra förslag på förbättringar.

Så jag kan bara komma med självklarheter som att uppgifterna måste styra organisationsformen, att övning och framförallt insats visar vad som praktiskt fungerar, osv enligt tidgare inlägg.

Jag skulle nog föredra separat ledning av olika I och G så det går lättare att jämföra individers, stabers och organisationers funktion så man får något att utgå ifrån när nästa I skall sättas upp och nästa omgång G skall utbildas. Sist i G utbildningen skall alla fungera under en gemensam ledning som då övar sig på att samordna dem.

Men jag har ingen aning om var man skall börja eller vart man skall komma annat än att det hela tiden måste prövas, rimligtvis tar det här jobbet aldrig slut och organisationen blir aldrig helt klar. Vad som fungerar bäst borde likt pedagogiken i en skola bero på de inblandade individerna (I det fallet lärare och elever) så det finns ingen slutgiltig objektiv bästa organisation.

Så jag skulle på sätt och vis vilja se försvarsmakten som ett ledarskaps och organisationsuniversitet som inte behöver "stelna till" fören den dåliga dag det snabbt behöver rustas upp och man får köra enligt den senaste modell som med nu aktiva officerare fungerade bra med nyinrykta G-soldater och nyvärvade civila till I.

Så bedömningen blir i den "utbildande" delen:
FM funktion eller individ som ger andra fungerande kunskaper -> morot.
Som dessutom är kreativ -> dubbel morot.
FM funktion eller individ som inte ger andra kunskaper -> piska.
Som dessutom är ivägen för kreativitet och organisationsutveckling -> AJ.

(Var det bättre med obrutna rader? )

Var det någon speciell tanke med 5 BG?

Jag vet inte hur stor en internationell-tankesmedja-BG är.

Mina I skall som sagt ha minimistorlek efter vad som behövs för att självständigt lösa "mindre" internationella insatsuppgifter samt innehålla det som behövs för att utgöra en komplett del av själförsvaret. (Självförsvar är ett politiskt uttryck. ) Jag vet inte hur de skulle relatera till vedertagna BG och jag hoppas innerligt att de kan göras större än minimistorleken.

Till Magnus Redin

Nä antalet 5 BG var bara taget ur luften. Det kändes "rätt" i det ungefärliga antalet BG som våra politiker av idag tror sig kunna försvara ett land.

Min uppfattning om antalet man som ingår i en battlegroup är ~1500 man ( den svenska BG ) Skall man försöka sig på en mer eller mindre kvalificerad gissning på hur många BG som behövs för att försvara Sverige på flera platser och under längre tid samt kunna genomföra internationell tj så tror jag antalet BG bör vara MINST 100 st.

Då tror jag ändå det måste finnas vissa specförband, även om BG skall vara "självförsörjande / självgående" i mångt och mycket. Exempel på förband kan vara Trängtrupperna för att kunna hålla underhållskedjan till BG igång, Signaltrupperna för att kunna bygga ut sbnät osv.

Jag får ev in en insändare efter rätt ordentlig omarbetning, här
är den version jag skickade in strax före jul:


Insatsförsvar för Sveriges säkerhet.

Försvarets huvuduppgift är att värna landet och nu skall mycket av den
dagliga uppgiften lösas på stort avstånd så konflikter kan lösas
innan de når över EU:s eller Sveriges gräns. Det är
insatsförsvarets behov som motiverar de flesta nysatsningar och som
skall ta större delen av totalförsvarsbudgeten.

Insatsförbanden skall klara av att lösa så kvalificerade uppgifter att
vår insats gör skillnad och de behöver vara så bra att vi blir en
viktig sammarbetspartner inom EU och för de demokratiska stormakterna.

Bra egenskaper är kort utryckningstid, kvalificerad förmåga, stor
numerär och uthållighet. Jag tror att kort utryckningstid gör oss
extra intressanta för våra sammarbetspartners oavsett numerären.
Uthållighet ger trovärdighet och kvalificerad förmåga är ett krav för
att insatserna skall vara meningsfulla.

Jag skissar här på en organisation som ger flera av dessa goda
egenskaper och som utöver det ger anpassningsbarhet och ett bra
försvar vid direkta hot mot Sverige.

Grundenheten är ett insatsförband, I som innehåller alla förmågor och
all materiel som skickas för att utföra en viss insats. För att
insatsen skall kunna genomföras uthålligt måste I kunna avlösas och
det måste på ett ordnat sätt bildas nya I när personalkontrakt går ut.
Den minsta kompletta insatsorganisationen blir då tre stycken I, ett I
under kvalificerad övning eller insats, ett I under lättare övning och
vila och ett I under uppbyggnad.

Insatsgrupperna skräddarsys självfallet för sina uppdrag. Man väljer
ut rätt personal, förser dem med rätt typ av fordon och anna materiel
och tillför specialister. Men oavsett vad det är för specialistförmåga
som behövs behöver den finnas i flera uppsättningar för att bli
uthållig, två måste alltid finnas tillhands och en tredje vara på
gång.

Personalen till I kommer förenklat från tre håll. Från
grundutbildningsförband, G, återvärvning inom I och från civila livet.
I det civila har hemvärnet en viktig roll för att hålla folk aktiva
och kunniga så de lättare kan värvas och göra ett bra arbete.

För att värnpliktiga snabbast möjligt skall kunna göra ett bra arbete
i I behöver grundutbildningsförbanden, G vara så lika I som möjligt.

Det minimala antalet G för att göra organisationerna så lika som
möjligt är 3 stycken. G får arbeta så nära I som behövs för att
överföra erfarenheter och ge god inspiration till att skriva på
I-kontrakt.

Den minimala organisationen i detta tankeexperiment är då
3 x I och 3 x G.

För att I skall vara kvalificerade och för att minimera risken för att
soldater skadas under insats behöver de tillföras ny materiel i god
takt. Det behövs mindre serier än tidigare under invasionsförsvarets
tid men de behöver levereras oftare. Det betyder att I normalt sett
inte hinner slita ut utrustningen. Arvet av fortfarande tämligen
modern utrustning lagras.

För uthålligheten och likformighetens skull bör alla funktioner som
krävs för en I enhet insatsförmåga köpas in i tre eller sex exemplar.
Tre roterande inom de tre I och tre till om det är utrustning som
skall ingå i grundutbildningen av värnpliktiga. Exempelvis har bara I
korvetter medan både I och G har stridsbåtar. I vissa fall kan G
klara sig med arv från I men det bör inte vara det normala.

Om I snabbt behöver växa i styrka utökar man rekryteringen, där är
hemvärnet och ev reservofficersverksamhet en viktig personalreserv.
Utrustningen lånas i första hand från G som får klara sig med
förrådsställt arv. Om tillväxten sker på medellång sikt utökar man
även G med arv i väntan på nyleveranser av utrustning. På lång sikt
utökas I och G i storlek efter behov.

Organisationen skall inte slösa bort resurser. Ett viktigt arv är
personal. Man försöker värva värnpliktiga som inte skriver I-kontrakt
till hemvärnet för att hålla dem aktiva och bevara och utveckla
kompetens. Likaså försöker man värva f.d. I-kontrakterade till
hemvärnet. Övriga f.d. G och I soldater som ej engagerar sig
frivilligt krigsplaceras i förband med arvsutrustning som vid lugnt
världsläge enbart finns på pappret. Förrådshållning med torrluft och
få adminsitratörer blir en liten kostand i budgeten och oavsett I:s
storlek behöver man vårda personalarvet för att få goda möjligheter
till återvärvning vid plötsliga behov av mer personal.

Officerare som övar på att leda större gruppers strid får göra det på
G förbandens gemensamma övningar som givetvis samordnas med I
förbandens övningar. Tre G plus ett I blir den landets bästa
ledningskompetens. Uppbyggnad av förband övas när man sätter ihop nya
I förband och varje år genomför en G utbildningsomgång. Om världsläget
är fortsatt relativt lugnt genomförs ingen repetitionsutbildning med
arvsförband som enbart finns i förråd och på papper.

Det här ger den ständiga förmågan att ha en I på mission och ca en I i
kuppförsvar utöver hemvärnets förmåga. G förbanden är cykliska och kan
inte räknas som en pålitlig resurs. Under korta perioder om det blir
akut kris borde man kunna utveckla förmågan två I. Med ett års
mobilisering kan den totala förmågan av I, G och repövade lagerförband
rimligtvis bli ca 10 I. Dvs en enhet pålitligt och uthålligt
insatsförmåga ger en tiofaldig självförsvarsförmåga om ett års
förvarning ges.

Jag har här inte sagt någonting om hur stora I förbanden är. Det jag
föreslår är att de görs så stora att vi har råd med 3 x I och 3 x G
strukturen. Om omvärlden blir hotfullare bör behoven av insatser öka.
Om de förstärkningarna görs uthålliga genom att vi följer strukturen
och gör dem gånger sex för uthållig insats och motsvarande
grundutbildning ger det automatiskt en motsvarande ökning av
självförsvarsförmågan. Dvs vi börjar rusta när världen blir orolig
långt bort för att förhoppningsvis lösa problemen där i stället för
att vänta tills det har misslyckats och hotet är nära.

Vad skall då I innehålla? Det som ger mest förmåga för pengarna är
specialisering till en funktion vilket vore perfekt om vi var en
delstat i USA. Eftersom arvet av personal och materiel utgör större
delen av vårt territorialförsvar behöver I förmågan vara mångsidig.
Det blir i någon mening en minityrarme som självständigt kan lösa
mindre uppgifter. Om I förbandens anpassning till hot långt bort
automatiskt skall ge en höjning av självförsvarsförmågan behöver I
innehålla alla viktiga rörliga delar i ett försvar av Sverige. Om I
inte innehåller tex flygstridskrafter eller stridsvagnar blir vi
tvugna att hålla igång och motivera en parallell organisation för
enbart territorialförsvar. Det ger en mera överblickbar, lättstyrd och
lättmotiverad organisation om territorialförsvaret utöver I, arven
från I och hemvärnet bara består av en mycket liten budgetpost med
fasta installationer odyl.

Vid nedrustning efter en upprustning behåller man samma 3 x I och 3 x
G struktur men minskar på värnpliktsuttagningen och rekryteringen,
minskar på gruppernas storlek och ställer in materiel i förråd och
hänvisar personal till annan karriär och hemvärnet. Tydlighet måste
vara en dygd så försvaret inte lovar mer än vad som kan levereras,
utan tydlighet försvinner möjligheten till bra politisk styrning.
Försvaret behöver inte tveka när arvet sparas på ett ordnat sätt.
Givetvis underlättas en sådan nedrustning efter en upprustning om så
stor andel som möjligt av officerarna är korttidskontrakterade.

I och G förbanden kommer att skilja sig åt bemanningsmässigt. I kommer
att ha fler sittplatser i olika typer av fordon än det finns
kontrakterade infanterister, man skickar splitterskyddade bilar,
pansarfordon på hjul, stridsfordon 90 eller stridsbåtar beroende på
vad insatsen kräver. G förbanden fylls helt med värnpliktiga får att
få gott om förare och infanterister att värva till I.

Andra detaljer är att eventuell styrketillväxt av territorialförsvaret
kanske kommer att ske genom att hemvärnet vid behov förstärks med ärvd
materiel och mer övning beroende på hur de nya hoten ser ut. Skulle vi
mot förmodan hamna i en ny kallakriget situation är det uppenbart att
man kan utöka antalet G förband och ställer upp förband som repövas på
samma sätt som på 50 och 60 talen.

Budgetmässigt dominerar I-förbandens personal, materiel och övningar
och därefter G förbanden. Sedan behövs det mycket mindre budgetar för
kompleterande territorialförsvarsfunktioner, civilförsvar, hemvärn,
lagerhållning av materielarv och forskning utöver vad de täta
beställningarna till I och G motiverar. Förändringar i ett områdes
förutsättningar får inte nolla de andras budget eftersom det förstör
anpassningsförmågan.

Det kritiska för att detta skall fungera är att politiskt bestämma att
insatsförmågan skall vara kvalificerad och uthållig, att arv av
personal och materiel från insatsuppgifterna skall tas tillvara för
att ge anpassningsförmåga och självförsvarsförmåga och att när det
behövs en ny förmåga skall den dimensioneras så att även den blir
uthållig.

En I är det riksdagen lovar EU och folket att vi ställer upp med. Till
de som anser att det är dyrt att ha så mycket organisation för en I
får politiker och militärer vara pedagogiska om viktigheten med
uthållighet, att stå för sina löften och att det även är det som ger
oss god förmåga till anpassning och självförsvar.

Jaha Magnus Redin!

Nu är det dags!
Utvärdera och kommentera.

/K

Vad svårt det är att låta bli att bli upprörd över hur illa det fungerar.

2005 känns som länge sedan i försvarspolitiken, idag har opinionen svängt från Redins optimering av ett insatsförsvar. Läste visserligen i senaste numret av hemvärnstidningen att Håkan Juholt fortfarande motiverar närvaron i Afghanistan med att det handlar om narkotikabekämpning.
Tanken om att Sveriges försvar börjar i konflikter utomlands är en tanke som allt färre vidhåller. Det var att slå blå dunster, däremot verkar Redins realpolitiska ansats, att det handlar om inflytande, stärkts i opinionen. På så sätt har ärligheten ökat, att man kan vara ärlig om sådana ting är samtidigt oroande.

Att skapandet av insatsförband, enhet I, etc skulle bli försvarets huvuduppgift, det blev aldrig verklighet. Nu står vi inför frågan hur ett extrembantat försvar skall klara av någonting alls, det verkar varken bli hackat eller malet. Förhoppningsvis utgår man från tanken på hur ett integritetsförsvar skall klara insatser på ett hyggligt vis istället för tvärtom.

Jag är lite deppig när det gäller grundfunderingarna.

Den realpolitiska ansatsen är viktig då jag är övertygad om att risken för krig om fysiska resurser och handelsmönster ökar.
Det beror på att världsekonomin och politiken stressas av flaskhalsproblem när t.ex. oljefält sinar och efterfrågan på resurser ökar genom befolkningsökning, industrialisering och höjd levnadsstandard. Samtidigt skapar industrialisering möjligheter att nyttiggöra nya resurser så det finns en kraftfull möjlighet att lösa problemen genom investeringar i effektivitet, produktion och resurssnålare konsumtionsmönster. Åt andra håller verkar olika miljöskador där klimatförändring kan bli en av de värsta, sammanbrott i världshandel som förstör marknadsmekanismer och skärper konflikter som de nuvarande problemen med rishandeln, religiöst-ideologiska konflikter där folk vill slåss för att dominera eller slippa domineras av andra kulturer och vidskepligt dravel och vansinnesinkompetens som Mugabes regim som ensamt fördärvar några procent av världens matproduktionsförmåga.

Jag skulle inte bli förvånad om politiken om 5-10 år är sådan att det skulle ges ett internationellt tyst medgivande för invasion av ett land som Zimbabwe för att återställa jordbruksproduktionen, det räcker nog med en period av hungerkravaller i delvis nyindustrialiserade länder för att det skall ske. Jag tror inte att vi kommer att vara insyltande i något sådant, vi kommer att ha fullt upp med att fördjupa relationerna med våra och EU:s viktigaste handelspartners för att hålla dem stabila.

För vår del är det viktigaste att vi ökar vår produktionsförmåga och värde som handelspartner genom att investera i effektivisering, ny energiproduktion och produktion av sådant som efterfrågas i en förändringstid. Då blir det intressant för andra länder att stödja oss, vi kan bjuda över många andra om kritiska insatsvaror och vi bidrar till att höja välståndsnivån i världen. Så jag skulle hellre se hundratals miljader investerade i järnvägar, nya kärnreaktorer och industrianläggningar än ett återställande av invasionsförsvaret. Går det sedan helt åt helvete med den globala politiken kan vi förhoppningsvis göra som under andra världskriget och chansa på ärolös överlevnad genom att handla med äckelregimer som hotar oss men även då måste försvaret fungera så vi kan skydda ett hot om att spränga våra egna industrier...

Jag tror alltså att framtiden på kort och medellång sikt är någonstans mellan grå, att det blir en jobbig men i längden fruktsam tid, och nattsvart men det går inte att kriga sig ur problemen. Fundamentalt beror det på att krig äter resurser och produktionsförmåga så skulle någon stormakt försöka sig på det i tron att man har överväldigande styrka är det riktigt illa för då kommer tiotals eller hundratals miljoner att lida och dö pga resursbrist och uteblivna investeringar. Så det är på en global nivå en fråga om att försöka stabilisera läget medan de utmärkta tekniska potentialerna förhoppningsvis blir verklighet så framtiden på längre sikt blir riktigt ljus. Under en sådan period får det inte löna sig att börja röva av grannarna för då går ännu en region åt helvete och det är oerhört viktigt att hålla igång handeln.


För försvaret tror jag fortfarande på att satsa på kontinuerlig produktion av "I" då det är den friskaste delen som kan nå upp till riktigt bra kvalitet. Vi borde ha något i stil med bildandet av NBG i kontinuerlig drift i stället för att det är ett undantag i en vardagslunk som inte förefaller producera någonting alls. Sedan skall vi ta vara på den kompetens som en sådan produktion ger och flödet av materiel så vi får mer flexibilitet och en större självförsvarsförmåga på ett kostnadseffektivt sätt. Går det sedan utför i den internationella politiken så det börjar kapprustas och förberedas för totalt krig som under kalla kriget har jag varit för optimistisk men då finns det i alla fall något militärt friskt att utgå ifrån samtidigt som vi då verkligen har försökt bidra till en bättre lösning på riktigt oroande trender och det känns bra.

Det vore även bra med lite mer civilförsvar och tålighet i grundläggande infrastruktur så samhället tål oförutsedda händelser och sabotage.

Tänk vad skönt det vore om både försvarspolitiken och försvaret började fungera så den funktionen går att lita på medan andra mycket dyrare och större problem förhoppningsvis blir lösta. De är så dyra att de inte blir lösta genom att plocka miljarder från försvarsbudgeten, det behövs mycket större förändringar i samhälle och statsbudget. Å andra sidan, så länge kampen inom försvarspolitiken är någon miljard, regemente eller vapensystem hit eller dit tror jag att försvarspolitiken och försvarsmakten förblir ofungerande.

I princip rätt men som vanligt har man inte släppt sargen med hur försvaret skall användas. Modellen bygger på att man använder instasförbanden ungefär som nu, i en gammal trött FN modell. Dessutom tas inte hänsyn till hur försvarets skall användas på hemmaplan, dels som krisstöd, dels terriotoriell integretet.

1. Som liten nation vinner vi mest internationellt på att ha en stark flotta. Jmfr Holland eller för den delen Danmark. Då kan vi vara snabbt på plats och ha närvaro runt om i världen, och snabbt kunna sätta in resurser där svenskar och svenska intressen är hotade, likväl som europeiska intressen. Det behövs ingen särskild (trög) FN mission för att et fartyg skall vara på plats. Viktigt är också att avtalen förändras så långa tider till sjöss kan bli en normal del i verksamheten. Att köra båt i medelhavet borde inte vara mycket dyrare än att göra det i Östersjön.

Flottan borde se ut på följande sätt.
2 Stridsstödfartyg (Absalon eller Rotterdam-klass) vara 1 i insats
4 Fregatter (F125), två i insats
12 korvetter (4 GBG+, 6 Visby, 2 K40)
6 ubåtar
2 + 2 Tankfartyg/ stödfartyg (inhyres för insatser)
12 patrullbåtar/ minjakter
RoRO tonnage inhyres för uppgiften

Denna flotta ger möjlighet till en anständig insatsförmåga och god möjlighet till utbildning och upprätthållande av territoriell intigritet.

2. Armén och amf måstre omstöpas för uppgiften. Armén måste ta formen av US marines. Där normalvägen in är via sjön, strategiskt transportflyg kan bara användas initialt. Amf måste släppa kalla kriget och bli commandos dvs i mycket släppa alla sina tunga system och lita på understödet från flottan. De skall förflytta sig med stridsbåt och helikopter, inte ha en massa tunga fordon, granatkastare och minor etc. De skall vara den initiala säkringsstyrkan så de tunga fordonen kan skeppas in.

3. Helikopterfrågan måste lösas, nu är de för få, och för dyra. I princip skall varje förband i G resp I ha en organisk hkp divison. Tunga transport hkp kan samordnas men specialiserade hkp som ubj och attackhkp bör tillhöra resp vapenslag.

4. Insatsförsvaret är en större omstöpning än vi tror. Det kräver helt nya saker för att det inte skall bli halvhjärtat. Det krävs en helt ny mental bild av FM, inte bara hos officerare och manskap men frsmförallt politiker och allmänheten. Centralförsvaret (ibland kallat invasionsförsvaret) måste man helt bryta med och återta en mer aktiv roll i världen, samtifdigt som vi inte får överge våra gränser hemma. Världen är inte längre svart och vit utan allmänt grådaskig.

Jag vet inte hur bra nyligen genomförda och pågående insatser är men jag har inte uppfattat några problem annat än att jag inte begriper varför man har spridit ut sig så mycket. Det jag tror kommer att ske är att egennyttan blir tydligare i att gynna förutsättningarna för handel och svaga demokratier vilket är en samhällsform som vi känner för och som vi har lätt att ha ett utbyte med. Det finns ingen konflikt mellan det och humanitära och humanistiska insatser annat än att vi inte ger oss på för oss omöjliga uppgifter.



Jag utgår från att grundfunktionen i ett försvar är armen med dess stödfunktioner. Sedan har vi ett arv i form av ett ganska starkt flygvapen, ubåtsvapen och ganska lite båtar. Utgående från det kan det vara klokt att satsa på flyg och ubåtar och samverka mycket nära med länder som har nästan identiska intressen som Norge och Danmark. Mår de länderna bra mår vi bättre och vise versa.



Jag tror det vore klokt med en betoning på ubåtar och logistik/stödfartyg och de borde även kunna serva visbybåtar. Det är nog billigare att förse ubåtarna med längre räckvidd än kvalificerade eskortfartyg till logistikfartygen och sedan lita till våra grannar för fregatter.

För att vid behov och några års varsel kunna hindra någon från att använda Östersjön tror jag det viktigaste är att behålla vapen och sensorkompetens och för att upprätthålla strid i skärgård kompetensen borde man kunna samarbeta med Finland.



Det enda vi har råd med är att armen skall kunna åka gummihjulslastbil eller RoRo fartyg och vi lär inte bli så stora att det är realistiskt att landsätta på en fientlig plats med större hot än sabotörer odyl. Är det en så hård konflikt är det för stort för oss och vi får göra något annat.

Jag har ingen uppfattning om vad som skall vara Armé och vad som skall vara amfibiestyrkor annat än att de rimligtvis måste kunna samarbeta full ut. Armén borde tex kunna skjuta på mål till havs och det är inget fel i att ha granatkastare på stridsbåtar. Jag är inte förtjust i vapengrenstänkande och parallella förmågor, det förefaller slösaktigt och oflexibelt.



Ännu ett område som borde samordnas på nordisk nivå, det är bara att försöka igen då den ekonomiska nyttan och förmågenyttan är stor. Jag är föresten skeptisk till rena attackhelikoptrar då de förefaller väldigt dyra att köpa och driva. Kan motsvarande förmågor åstadkommas med enklare helikoptrar, nya vapen till flyget eller beväpnade UAV?



Japp, men för den sakens skull skall vi inte ge upp självförsvarsförmågan.

Den nya rollen drivs på av att vi nu är mycket mera beroende av en global värld och vi bryr oss även mycket mer om hur andra människor har det. På 50 talet hade gränserna kunnat stängas och vi hade klarat oss hyfsat i några år och hur många brydde sig egentligen om katastrofer på andra sidan jorden?

Du Psilander.... med den flotta du målar upp där behöver varken Armén eller Amf omformas, det kommer inte finnas ett korvöre till något annat än just flottan.

Pessimist

Den är i paritet med danska, norska och hollänska flottan, vilket jag tycker är rimligt som jämförelse. Skulle vi sluta riva sönder tusenlappar i kallduschen genom betala ockerhyror för fastigheter vi en gång betalat byggkostnader för och att FortV och SFV slutar höja hyrorna för de fasigheter vi har kvar så deras kassa alltid går + - 0. Vi borde även se över våra avtal så inte de kan bli en reglerfaktor för övningsverksamheten.

Blir manskap för dyrt kan man alltid förlänga vpl tiden och implementera pliktlagen hårdare. Men dagens ungdom känner nog efter lite för mycket för att det skall funka.

Vi kan även lägga ner kustbevakningen och överföra delar av deras anslag och verksamhet till FM. Kosnader för missioner skulle även kunna tas ur biståndsmedlen, om SIDA och Röda Korset får kan väl FM få också.

Skulle vi gå med i NATO och ha en försvarsbudget i paritet med NATO-länderna (ca 45 miljarder kr) vore det ännu enklare.



Vilket i mina ögon är felaktigt.
- Sverige är "nästan" en ö-nation, 2/3 av våra gränser är havsgränser, och en stor del av landgränsen utgörs av en våra "allierade" i form av Norge som också gränsar mot havet. Finska gränsen är den enda som enkelt kan hotas från landsidan. Nu är invasion inte problmet utan vår förmåga att visa närvaro i vårt närområde vilket flottan och flyget är det enda rimliga.

Min uppfattning är att en stark flotta stöttat av en liten men naggande god armé är det bästa receptet på effektiva operationer utanför eget territorium. Armén är idag kritiskt liten, liksom flottan. 2000års nivå för armén är rimlig, medan flottan behöver helt omstöpas för uppgiften med stödfartyg och fregatter.

Handeln över världshaven är ekonomins lungor, 80-90% av all handel går via havet och 60% av jordens befolkning bor inom 100km från kusten. Behärskar man haven, behärskar man ekonomin. Även om varken Sverige eller terrorister, & skurk stater kan aspirera på det men de kan skada ekonomin allvarligt genom att anfalla strategiska transporter av tex olja från persiska viken, containerfartyg på Nordsjön osv. Vågar inte redarna trafikera ett område som Suez, Panama eller andra förträngningar kommer priserna drastiskt stiga vilket får stora följd effketer.

Bara pirater ställer till stora problem och har bla tvingat hjälpsandningar till Somalia att ta långa omvägar över land på dåliga vägar med mindre kapacitet och även där pirathot. Skulle man kunna eskortera fartygen till Mogadishu så skulle 200 lastbilslaster nå fram per fartyg och armén skulle slippa behöva sprida ut sig längs långa transportvägar inåt landet utan kan kraftsamla på att få ut hjälpen på och säkra lokalbefolkningen från rövarband.

Det är oansvarigt av Sverige att inte kunna delta i skyddet av transportlederna till sjöss
Örlogsfartyg ger därför mer effekt än armén i en globaliserad värld.