QUOTE (Lt P @ Dec 17 2004, 10:07 )
Officerskåren tiger och lyder.
Tyvärr så har de försvarsanställda mycket sig själv att skylla för att situationen blivit som den är. Hotbilden mot Sverige kan de förstås inte göra mycket åt, men de om några kunde göra regeringen uppmärksam på att besluten saknar förnuft. I stället väljer landets officerare som vanligt att lyda order och knota på som vanligt och gnälla i matkön, på mässen och på befälsrum. Visst finns det undantag, såsom det s.k. översteupproret och några enstaka debattörer, men mer än så blir det tyvärr inte. Den kompetens och erfarenhet som den samlade officerskåren sitter på behåller de för sig själva vilket resulterar i onödigt slöseri med skattepengar och än fler bittra förtidsavgångna officerare.
Att ingen startat upp en samlad slagkraftig intresseorganisation är för mig obegripligt. Det enda som synts är det smutskastande "varförskadelägganerossnärdeandradärnereärsämreänoss" som dök upp i Östersund.
Det var mina 10 öre i frågan.
Har officerskåren satts på samma plats som kungen?
Att de skall vara ett ornament och inte en aktiv del
av demokratin?
Det är bra för landet med kompetenta och styrbara
tjänstemän och hur skulle det bli om det var
generalerna som förde utrikespolitiken? Men det
förutsätter att styrningen är sund. (Den kan iofs bli
väldigt mycket värre innan det är bättre med
militärdiktatur, det går att byta ledning i allmänna
val och teoretiskt skulle systemen sedan kunna
förnyas, det gick på 1800 talet när det var
genomkorrupt. )
Jag uppfattar makten i sverige som att den är ingift
med tjänstemannakadrerna och att en av statens
viktigaste uppgifter i praktiken är att hålla många
partitrogna tjänstemän med jobb.
Kanske har officerskåren gett upp och köpt läget och
anpassat sig till det? För vad har man för att man är
idealist och sätter ett väl utfört jobb främst? Kanske
blir man då bara en arbetslös stackare. Det är bättre
att vara tyst, få sin lön och kanske smyga in lite bra
jobb om det inte stör något viktigare mål?
En anledning att inte lägga så mycket ansvar på
officerare för att de inte har engagerat sig är att de
MÅSTE lyda för att organisationen skall fungera under
krig. En olydig militärkultur blir en icke fungerande
kultur. Det ger extra ansvar för de högre officerarna.
När försvann den naturliga dialogen mellan höga
officerare och ledande politiker om det gamla
gemensamma målet att ge landet trygghet? Det som
tidigare var det viktigast målet och det var väl så att
glesbygdspolitik, industripolitik, osv utnyttjades
för att få ett bättre försvar? Eller har det alltid varit
tvärt om?