Tänkte prova en grej här bara...
När man är polisaspirant skall man, (i alla fall i Halland), föra "loggbok" över vad som händer under ens aspiranttid. Jag hittade min loggbok härom dagen och tänkte göra som LRRP gjorde: publicera lite utdrag här på forumet. Det kan kanske ge en liten inblick i polislivet och jag får se om min "författarådra" är något att ha! ;)
Polisliv
Under min aspiranttid tillbringade jag några veckor på en del av de olika avdelningar som finns inom polisen. Några veckor var jag på våldsroteln, några på Länstrafikgruppen, LTG, några med hundförarna och så vidare. Detta som jag ska berätta om nu hände under den sista perioden av aspiranttiden som jag tillbringade med utryckningspolisen. Jag har valt att kalla denna lilla betraktelse ur en polisaspirants liv för:
”DÖDSPATRULLEN”
Del 1: ”Mumien”
Jag skulle egentligen ha haft det yttre befälet, YB, som instruktör och följaktligen åkt med honom, men en del av de nio veckor jag tillbringade i turlag D, var han på semester och jag fick åka med dennes vikarie, VYB.
Sommaren 2003 hade varit lång och varm och värmen hade hållit i sig långt in på hösten. Detta var den elfte oktober och det var varmt och skönt för att vara så sent på året. Vi hade börjat klockan 07.00 med kaffe och utsättning precis som vanligt. Det hade inte hänt något speciellt och vi skojade och retades med varandra i turlaget som man brukar göra. Trots att jag var ny hade jag kommit in bra i gänget och jag stormtrivdes, både med jobbet och med jobbarkompisarna. Jag och min instruktör Hasse hoppade in i befälsbilen 5900 och njöt för fullt av det fina vädret och den utsikt som staden hade att bjuda på. Det hände inget speciellt på ett par timmar och vi gled mest runt och rutinpatrullerade, det som brukar kallas ”herrarnas fria åkning”.
Plötsligt sprakar det till i radion och vi hör hur radiooperatören inne på länskommunikationcentralen, LKC, ropar på oss:
– ”5900 från 50, kom”
Jag greppade luren, då jag var bisittare och alltså hade ansvaret för radion, och svarade:
– ”5900 svarar Sannarp, kom”
– ”Kan ni ta en lägenhetsundersökning, kom”?
En snabb blick på Hasse för att kolla om det är ok och sedan svarade jag jakande. Jag har sedan för mig att radiooperatören avslutade radioanropet och ringde oss på mobilen eftersom det kan vara lite känsligt med adresser och personuppgifter på radion. I alla fall i icke akuta fall. Vi får en adress som bara var ett par hundra meter längre bort, men innan vi åker dit frågar Hasse lite om personen som bor i den lägenhet som vi ska undersöka. Släktingar? Jobb? Och så 10 000 – kronorsfrågan: När hörde någon av den saknade senast?
När Hasse ställt frågan blir operatören tyst en liten stund, bara en kort stund, men ändå tillräckligt länge för att jag ska hinna ana oråd…
-”Sista kontakten var i månadsskiftet mars – april!”
Jag och Hasse tittar på varandra och han frågar om jag vill göra detta eller om vi ska kalla på en annan patrull, men det vill jag inte, så vi svarar att vi åker direkt. Vi får reda på att mannen som ska bo i lägenheten hade haft kontakt med socialen och att en representant för socialen skulle finnas på plats med en bovärd, som skulle låsa upp åt oss. På vägen fram diskuterar vi möjliga scenarion, men hela tiden dyker samma tanke upp: tänk om han legat död hela denna långa, varma sommar? Hur ser det ut? Vad luktar han efter en så lång tid i en sådan värme?
När vi kom fram till adressen tar vi fram videokameran, eftersom alla dödsfall som hamnar på polisens bord dokumenteras på film. Vi tar också fram ”likmappen”, med gummihandskar, ID – band att fästas kring den dödes handled, blanketter och lite annat smått och gott. Därefter kliver vi in i trappen och letar upp mannens namn på tavlan innanför dörren och tar trapporna upp till rätt våning. (Poliser åker inte hiss, skulle bli ganska så pinsamt/farligt/jobbigt/allt av det tidigare om hissen fastnade. Mer om detta senare.) Utanför en dörr står två män och presenterar sig som socialarbetare och bovärd. När bovärden låst upp återgick han till sina tidigare uppgifter och socialarbetaren tar ett par steg bakåt. Jag och Hasse tar varsitt djupt andetag och öppnar dörren…
Innanför dörren ligger en stor hög med reklam, telefonkataloger, inkassobrev med mera. Vi ställer oss på tröskeln och luktar lite försiktigt. Det luktar inte så farligt, kanske lite, fast inte som en död person, utan mer som om man rest bort och glömt att tömma kylen. Framförallt luktar det inte som jag föreställt mig att ett nästan åtta månader gammalt lik som legat i över 20 – gradig värme ska lukta! Eftersom mannen hade sitt ursprung i ett annat nordiskt land, började vi fundera på möjligheten att han åkt dit för att hälsa på släkten, men den stora postmängden talade emot detta, men lukten var ju inte så kraftig… Förutom posten på golvet står det en rollator, en tvättkorg och några väskor i hallen. Hallen ger i övrigt ett stökigt intryck och socialarbetaren bekräftar att hyresgästen har alkoholproblem till och från. Vi tar oss försiktigt förbi postberget och går längre in i den korta hallen. När vi kommit till hallens slut är det en öppning till vänster och en rakt fram som leder till ett litet ostädat kök. Jag tittar in i köket och undrar lite vad det är som knastrar på golvet. Jag går kanske ett halvt steg bakom Hasse när han säger: -”Jaha, där ligger han”!
Jag tittar in i rummet till vänster, vardagsrummet visar det vara, och på golvet ligger mycket riktigt mannen. Han ligger på rygg och har bara på sig ett par jeans. Hans ena arm är höjd i huvudhöjd, men vilar på den nedersta hyllan på en bokhylla som stod vid en vägg. Mannen är uttorkad, närmast mumifierad. Jag kom att tänka på alpmannen Ötzi som jag hade läst en artikel om i Illustrerad Vetenskap bara några dagar före. Mannens hud var rynkig och brun, nästan läderaktig. Golvet runt mannen var förstört av mannens likvätskor i en cirkel med kanske en meters radie. En stor, mörk fläck med uppluckrade och förvridna parkettbitar markerar med alldeles tillräcklig tydlighet var vätskan har runnit någonstans. Vätskan har även sugits upp av tapeten, cirka 40 – 50 cm upp på väggen. En flyttkartong som stod på golvet säckade betänkligt av fuktskadorna. Rummet var i övrigt mycket stökigt och fyllt med smutsiga kläder, flaskor och burkar. En säng, en soffa, ett lågt soffbord, ett skrivbord och en liten låg hylla stod också i rummet utöver bokhyllan. Hasse bad mig att öppna balkongdörren och när jag gick en bit in till i rummet för att göra detta krasade det ännu mer under kängorna. Jag tittade ner och fick då förklaringen till krasljudet. Det var massvis med döda flugor som låg på golvet! Fluglarverna som fötts i mannens kropp hade utvecklats till vuxna flugor och dessa hade inte haft någonstans att lägga sina larver. De hade sedan hunnit dö innan vi kom dit. Mannen hade bevisligen legat länge. Jag sträckte ut stegen och gick ut på balkongen, solen sken och himmeln var blå…
Full Version: Polisliv
Ja, så kan det gå. Jag måste säga att med tanke på hur det hade kunnat vara känns det som alla inblandade, inklusive den döde, kom ganska lindrigt undan, han liksom bara dog där på golvet en dag. Tänk om han hade behövt ligga och dö i sin säng i två veckor. Tänk om ni kommit i början på juli...
En dag skola vi alla dö. Alla andra dagar ska vi inte det.
En dag skola vi alla dö. Alla andra dagar ska vi inte det.
se där ja! Ngt som jag väntat på att få läsa ett tag. Riktigt roligt.
Bra skrivet. Publicera gärna mer, mycket mer
Som sagt, vill läsa mycket mer av din dagbok.
/Niklas
Bra skrivet. Publicera gärna mer, mycket mer
Som sagt, vill läsa mycket mer av din dagbok.
/Niklas
Bra skrivet frippe.
Intressant läsning.
Kom gärna med mer från loggboken.
Intressant läsning.
Kom gärna med mer från loggboken.
Mer!
Tack..
Tack..
Så länge ni inte kommer in i fikarummet med blöta skor efter att ha varit på lite mer "blöta" lägenhetsundersökningar så är jag tacksam! ;)
Bra skrivet!
Bra skrivet!
Det finns en serie som återkommer på BBC med jämna mellanrum: "A Life Of Grime", där ett kamerateam följer diverse olika äckliga, olustiga, kladdiga och allmänt vidriga jobb. Än så länge har de haft... tusan, jag minns inte vad de flesta heter på svenska, så jag kör listan på engelska:
Efter det visade de obduktionen.
- Coroner
- Health And Safety officers
- Ratcatchers
- Binmen
- Cleaners
- Exorcist (ja, tro't eller ej!)
Efter det visade de obduktionen.
Mycket intressant läsning, Frippe. Mer!
@ Torak.
Jo, när man tittar på CSI så verkar det ju rätt glamoröst (relativt sett i alla fall). Jag kan inte ens föreställa mig själv hålla på att gräva i gamla lik/spyor/etc etc.
@ Torak.
Jo, när man tittar på CSI så verkar det ju rätt glamoröst (relativt sett i alla fall). Jag kan inte ens föreställa mig själv hålla på att gräva i gamla lik/spyor/etc etc.
Jag skulle nog klara det (men inte tycka om det), men spyor klarar jag inte. Helt vomofobisk, serru.
Bör kanske klarifieras att Life Of Grime är på riktigt, inte dramatiserat, bara så ingen missförstår.
Bör kanske klarifieras att Life Of Grime är på riktigt, inte dramatiserat, bara så ingen missförstår.
QUOTE (Torak @ Sep 28 2004, 12:41 )
- Coroner
- Health And Safety officers
- Ratcatchers
- Binmen
- Cleaners
- Exorcist (ja, tro't eller ej!)
Då kör jag en liten ordlista:
1. Rättsläkare
2. Socialarbetare (?)
3. Råttfångare
4. Sopgubbar
5. Städare
6. Exorcist
@Fu Frippe
Intressant läsning, och jag läser gärna mer. Som blivande polis suger man ju åt sig all tänkbar information om vad som komma skall. När gjorde du din aspiranttid?
Intressant läsning, och jag läser gärna mer. Som blivande polis suger man ju åt sig all tänkbar information om vad som komma skall. När gjorde du din aspiranttid?
QUOTE (Torak @ Sep 28 2004, 12:41 )
[*]Health And Safety officers
Undrar om inte hälsovårdsinspektör vore en mer korrekt översättning?
Har små funderingar på o bli polis också.
Hur långt tid tar det o utbilda sig till polis?
Hur lång tid tar det om man t.ex vill bli kriminalare?
Hur gör man för att gå med i nationella insatsstyrkan, dom kanske t.o.m har hemsida?
Hur långt tid tar det o utbilda sig till polis?
Hur lång tid tar det om man t.ex vill bli kriminalare?
Hur gör man för att gå med i nationella insatsstyrkan, dom kanske t.o.m har hemsida?
Intressant läsning, mer sådant tack!
Och vad gäller din författarådra finns det inget att anmärka på.
Mvh Fu Sjöstedt
Och vad gäller din författarådra finns det inget att anmärka på.
Mvh Fu Sjöstedt
Nu kommer fortsättningen på del ett av "Dödspatrullen".
När jag vädrat in lite frisk luft påbörjade vi den mindre trevliga delen av jobbet. Avvisitation av den döde. Jag drog på mig ett par latexhandskar och gick fram till den döde mannen. Det var med blandade känslor som jag betraktade mannen framför mig. Nyfiken över hur han såg ut och vemod över att en människa kan vara så ensam att ingen saknar en på åtta månader… En litet sting av äckel fanns där också någonstans långt inne i magtrakten. (Grannen i lägenheten bredvid, en gammal dam, kom ut när vi höll på att öppna dörren och klagade på att det hade luktat illa för några veckor sedan. Hennes åtgärd var att tejpa för nyckelhålet till sjutillhållarlåset…)
Jag tog mig tillbaka till verkligheten och tog ett så djupt andetag som jag vågade av den luft som fanns i lägenheten. (Det är svårt att förklara hur det luktade, men det var inte så starkt som jag trodde det skulle vara men ändå tillräckligt för att tränga sig på hela tiden i bakgrunden. Den lukten har jag, otroligt nog, känt från en levande person också, med fruktansvärt dålig munhygien, men det är en annan historia). Efter andetaget koncentrerade jag mig och kände genom mannens framfickor. De var tomma. Han hade inga smycken eller någon klocka så det slapp jag ta av honom. Nu återstod bara bakfickorna… Precis när jag skulle ta tag i honom och välta över honom på sidan sa Hasse att jag skulle vänta lite. Kroppen skulle filmas och fotograferas. Inte mig emot, mannens kropp hade liksom klistrats fast i golvet av likvätskorna.
När fotograferingen var över anlände killarna från Fonus och de erbjöd sig att kolla mannens bakfickor och jag var inte sen att tacka ja. Inget där heller. Återigen är det svårt att beskriva, men en kropp som sitter fast i golvet med hjälp av sina kroppsvätskor låter på ett speciellt sätt när den vänds över på sidan och lossnar från golvet…
Ryggsidan av mannens fotograferades också och sedan lades mannen på Fonus bår och täcktes över. Begravningskillarna gick sedan ut med mannen till sin bil och jag och Hasse började kolla posten för att kanske få ett hum när han senast levde. Under tiden som vi kollar i posthögen märker vi att lukten har ökat i intensitet när Fonus lyfte upp mannen. Kroppen som vi trodde var uttorkad var fuktig på undersidan, och när inte kroppen låg som ett lock för lukterna fick de fritt utlopp.
När vi kollat posten en stund ringer LKC och säger att tekniska roteln vill göra en undersökning och att vi ska spärra av lägenheten. Hasse säger till mig att gå ner till bilen för att hämta en avspärrningsskylt och eftersom det börjar lukta mer och mer så är detta ett uppdrag jag med glädje utför. När jag kommer ner hinner jag precis vinka till Fonus när de kör iväg och sen tar det ett litet tag innan jag hittar en avspärrningsskylt i bilen.
Med skylten i handen går jag in i huset igen och går in i hissen. Det var ju trots allt sex våningar upp. När jag tryckt på rätt knapp och hissen börjat sin makliga vandring uppåt märker jag mitt misstag. Fonus har kört båren i hissen och i detta trånga utrymme blir lukten väldigt påtaglig och frän. Jag börjar andas i korta tag genom munnen och äckelkänslan växer sig lite starkare. ”Fan, går inte hissen snabbare?” tänker jag och förbannar min lathet. Jag vet ju mycket väl att man inte ska åka hiss och det framgick med alldeles tydlig klarhet för mig just då.
Väl uppe på rätt våning slår jag nytt myndighetsrekord i att lämna en hiss och sträcker fram skylten till Hasse, som berättar för mig, återigen, att man inte ska åka hiss. När jag berättar om att jag nu lärt mig denna läxa med hjälp av luktsinnet flabbar han lite åt mig innan vi låser dörren och sätter upp skylten. När vi kommer in på station går vi direkt till tvätthallen och använder högtryckstvätten på kängsulorna…
Efter att ha avrapporterat dödsfallet snackar vi genom dagens händelser och dricker lite kaffe. Jag säger nåt om att det kommer att dröja innan jag käkar torkat kött och liknande dåliga skämt. När klockan blir 15.00 går vi hem för att sova några timmar innan vi börjar igen 23.00 och det är då del två av historien om hur jag och Hasse kom att kallas ”dödspatrullen” fortsätter.
Jag har vissa dubier om nästa del eftersom Fk. Mandrake är med på ett hörn. Men ni är ju vuxna och skall väl klara sådana påfrestningar?? :P
När jag vädrat in lite frisk luft påbörjade vi den mindre trevliga delen av jobbet. Avvisitation av den döde. Jag drog på mig ett par latexhandskar och gick fram till den döde mannen. Det var med blandade känslor som jag betraktade mannen framför mig. Nyfiken över hur han såg ut och vemod över att en människa kan vara så ensam att ingen saknar en på åtta månader… En litet sting av äckel fanns där också någonstans långt inne i magtrakten. (Grannen i lägenheten bredvid, en gammal dam, kom ut när vi höll på att öppna dörren och klagade på att det hade luktat illa för några veckor sedan. Hennes åtgärd var att tejpa för nyckelhålet till sjutillhållarlåset…)
Jag tog mig tillbaka till verkligheten och tog ett så djupt andetag som jag vågade av den luft som fanns i lägenheten. (Det är svårt att förklara hur det luktade, men det var inte så starkt som jag trodde det skulle vara men ändå tillräckligt för att tränga sig på hela tiden i bakgrunden. Den lukten har jag, otroligt nog, känt från en levande person också, med fruktansvärt dålig munhygien, men det är en annan historia). Efter andetaget koncentrerade jag mig och kände genom mannens framfickor. De var tomma. Han hade inga smycken eller någon klocka så det slapp jag ta av honom. Nu återstod bara bakfickorna… Precis när jag skulle ta tag i honom och välta över honom på sidan sa Hasse att jag skulle vänta lite. Kroppen skulle filmas och fotograferas. Inte mig emot, mannens kropp hade liksom klistrats fast i golvet av likvätskorna.
När fotograferingen var över anlände killarna från Fonus och de erbjöd sig att kolla mannens bakfickor och jag var inte sen att tacka ja. Inget där heller. Återigen är det svårt att beskriva, men en kropp som sitter fast i golvet med hjälp av sina kroppsvätskor låter på ett speciellt sätt när den vänds över på sidan och lossnar från golvet…
Ryggsidan av mannens fotograferades också och sedan lades mannen på Fonus bår och täcktes över. Begravningskillarna gick sedan ut med mannen till sin bil och jag och Hasse började kolla posten för att kanske få ett hum när han senast levde. Under tiden som vi kollar i posthögen märker vi att lukten har ökat i intensitet när Fonus lyfte upp mannen. Kroppen som vi trodde var uttorkad var fuktig på undersidan, och när inte kroppen låg som ett lock för lukterna fick de fritt utlopp.
När vi kollat posten en stund ringer LKC och säger att tekniska roteln vill göra en undersökning och att vi ska spärra av lägenheten. Hasse säger till mig att gå ner till bilen för att hämta en avspärrningsskylt och eftersom det börjar lukta mer och mer så är detta ett uppdrag jag med glädje utför. När jag kommer ner hinner jag precis vinka till Fonus när de kör iväg och sen tar det ett litet tag innan jag hittar en avspärrningsskylt i bilen.
Med skylten i handen går jag in i huset igen och går in i hissen. Det var ju trots allt sex våningar upp. När jag tryckt på rätt knapp och hissen börjat sin makliga vandring uppåt märker jag mitt misstag. Fonus har kört båren i hissen och i detta trånga utrymme blir lukten väldigt påtaglig och frän. Jag börjar andas i korta tag genom munnen och äckelkänslan växer sig lite starkare. ”Fan, går inte hissen snabbare?” tänker jag och förbannar min lathet. Jag vet ju mycket väl att man inte ska åka hiss och det framgick med alldeles tydlig klarhet för mig just då.
Väl uppe på rätt våning slår jag nytt myndighetsrekord i att lämna en hiss och sträcker fram skylten till Hasse, som berättar för mig, återigen, att man inte ska åka hiss. När jag berättar om att jag nu lärt mig denna läxa med hjälp av luktsinnet flabbar han lite åt mig innan vi låser dörren och sätter upp skylten. När vi kommer in på station går vi direkt till tvätthallen och använder högtryckstvätten på kängsulorna…
Efter att ha avrapporterat dödsfallet snackar vi genom dagens händelser och dricker lite kaffe. Jag säger nåt om att det kommer att dröja innan jag käkar torkat kött och liknande dåliga skämt. När klockan blir 15.00 går vi hem för att sova några timmar innan vi börjar igen 23.00 och det är då del två av historien om hur jag och Hasse kom att kallas ”dödspatrullen” fortsätter.
Jag har vissa dubier om nästa del eftersom Fk. Mandrake är med på ett hörn. Men ni är ju vuxna och skall väl klara sådana påfrestningar?? :P
QUOTE (zultan @ Sep 28 2004, 19:44 )
Har små funderingar på o bli polis också.
Hur långt tid tar det o utbilda sig till polis?
Hur lång tid tar det om man t.ex vill bli kriminalare?
Hur gör man för att gå med i nationella insatsstyrkan, dom kanske t.o.m har hemsida?
Hur långt tid tar det o utbilda sig till polis?
Hur lång tid tar det om man t.ex vill bli kriminalare?
Hur gör man för att gå med i nationella insatsstyrkan, dom kanske t.o.m har hemsida?
1. Två år på skolan och ett halvår som aspirant.
2. Du kan söka en krimtjänst direkt om där är några lediga tjänster, men räkna inte med att få den om du inte jobbat några år. Det kan röra sig om allt från 5-10 år... (Men vem vill jobba bakom ett skrivbord? Krimmare är väldigt långt från Gunvald... ;) )
3. NI söker man när de har rekryteringstid, men även här måste man ha jobbat ett antal år... Tror inte NI har någon hemsida, men kolla på www.polisen.se
Kalasintressant läsning! Mer!
lite OT
finns det inte något som heter politi, och som har som uppgift i våra storstäder att ta hand om lik vid brottsutredningar?
jag har sett något repotage om detta på tv, för en massa år sen men inget jag riktigt kan komma ihåg.
google gav iallafall inga svar.
en fråga till, dessa trevliga flugor som dyker upp vid dödsfall.
är de enbart i lik och as?
hade en invasion av sånna för ett par veckor sedan, men eftersom jag inte kunde hitta vare sig döda grannar som deras husdjur, så stod jag frågande till deras uppkomst.
däremot har jag lärt mig att inte glömma bananer framme, när man åker på veckolånga jobb, under varma veckor i juli.
om man inte är för kemisk krigföring med mystiska tailändska myggmedel bör man lägga dessa i grön påse, och kasta dem.
inte glömma framme på soffbordet.
finns det inte något som heter politi, och som har som uppgift i våra storstäder att ta hand om lik vid brottsutredningar?
jag har sett något repotage om detta på tv, för en massa år sen men inget jag riktigt kan komma ihåg.
google gav iallafall inga svar.
en fråga till, dessa trevliga flugor som dyker upp vid dödsfall.
är de enbart i lik och as?
hade en invasion av sånna för ett par veckor sedan, men eftersom jag inte kunde hitta vare sig döda grannar som deras husdjur, så stod jag frågande till deras uppkomst.
däremot har jag lärt mig att inte glömma bananer framme, när man åker på veckolånga jobb, under varma veckor i juli.
om man inte är för kemisk krigföring med mystiska tailändska myggmedel bör man lägga dessa i grön påse, och kasta dem.
inte glömma framme på soffbordet.
QUOTE (bushman @ Sep 28 2004, 21:45 )
finns det inte något som heter politi, och som har som uppgift i våra storstäder att ta hand om lik vid brottsutredningar?
jag har sett något repotage om detta på tv, för en massa år sen men inget jag riktigt kan komma ihåg.
jag har sett något repotage om detta på tv, för en massa år sen men inget jag riktigt kan komma ihåg.
Jag kan inte stoltsera med att vara polis (visserligen har jag kraftigt övervägt att söka till polishögskolan ett par gånger, men det hör inte hit), men jag har för mig att en politiavagn är smeknamnet på en bårbil.
Hur som helst, Fu Frippe: Ett mycket gott initiativ och för mig en given tråd att prenumerera på. Jag sällar mig till skaran som skulle bli mycket glad om du fortsatte skriva.
For thy bewinged words, I salute thee!
Edit: Måste lära mig slå på hjärnan innan jag postar, måste lära mig sl ...
Du har nu sett till att göra något jag funderat på under en tid... Jag har själv en del erfarenheter som jag skulle kunna kasta in på forumet. Jag ska bara se till att få arslet ur vagnen...
QUOTE (Gerle @ Sep 28 2004, 23:03 )
i så fall som i norska också.
enligt dokumäntären så var det ett fornnordiskt ord.
så långt kommer jag i håg.
vet ej om detta finns kvar eller om fonus har tagit över.
Ang Politbilen. Den kommer mycket riktigt för att hämta avlidna.
Vilket företag det är som utförtjänsten vet jag inte. Kanske är det t.o.m någon landstingsgrej?.
Vilket företag det är som utförtjänsten vet jag inte. Kanske är det t.o.m någon landstingsgrej?.
QUOTE (bushman @ Sep 28 2004, 21:45 )
Finns det inte något som heter politi, och som har som uppgift i våra storstäder att ta hand om lik vid brottsutredningar?
Det stämmer bra. Politi AB i Solna. Tror f.ö. att de bytte namn för kort tid sedan.
Kul jobb... 
EDIT: Syftar alltså på de som jobbar enbart med att ta hand om döingar.
EDIT: Syftar alltså på de som jobbar enbart med att ta hand om döingar.
Ja du, allting kan inte vara roligt jämt. Finns alltid nån som inte har möjlighet att välja.
I övrigt är Fu Frippes "dagbok" väldigt intressant, kan kanske avliva vissa myter om polisyrket.
I övrigt är Fu Frippes "dagbok" väldigt intressant, kan kanske avliva vissa myter om polisyrket.
@Fu Frippe
Något om mig? Nu är jag nästan nyfiken....i mina små grottor händer det ju aldrig något intressant.... ;)
Något om mig? Nu är jag nästan nyfiken....i mina små grottor händer det ju aldrig något intressant.... ;)
Väldigt intressant. Väntar med spänning på en fortsättning.
HJÄRTSLITANDE UPPTÄCKT
En kväll i februari månad skickades jag och kollegan på ett jobb där "någon har slagit sönder sina fönsterrutor på tionde våningen".
På vägen fram talar jag och kollegan om vad vi kan komma att möta. Tankegångarna lutade åt att det var en psykiskt sjuk människa eller en "tjacknojig" narkoman vi skulle möta. Men som alltid lämnar man alla möjligheter öppna i tankarna...
Väl framme på adressen ser vi mängder av glas, tallrikar, blomkrukor och diverse husgeråd liggandes nere på gatan.
Vi meddelar LKC att vi är på plats och informerar dem om hur det ser ut på platsen, samt att vi lämnar bilen och "går över på bärbar".
När vi kommer upp på tionde våningen är det knäpptyst. Vi kommer fram till att de krossade fönsterrutorna måste tillhöra den lägenhet vars dörr vi står utanför.
Jag spärrar dörren med ena foten för att sedan sakta öppna brevlådan för att lyssna och titta in. När brevlådan öppnas känner jag ett vinddrag som för med sig en kraftig stank. Det är tyst i lägenheten.
När jag står och lyssnar i brevlådan kommer det fram två katter och tittar upp på mig. Längre in i lägenheten råder kraftig oordning. Det ser i det närmaste ut som att lägenheten har blivit genomsökt av inbrottstjuvar.
Jag tittar igenom brevlådan medan kollegan ringer på dörren. Ingen rörelse - inget ljud.
Jag ställer mig upp och känner på dörrhandtaget. Dörren är olåst. När dörren öppnas slås vi av en vedervärdig stank. För att påkalla den som eventuellt uppehåller sig i lägenheten säger vi att "det är polisen" och frågar om det finns någon i lägenheten? Det är tyst...
I hallen ligger det mängder med kläder, post, påsar, använda blöjor och avföring... Jag hör hur kollegan säger något tyst för sig själv.
Jag och kollegan tittar på varandra och kommer fram till att vi "går in". Jag som går först av oss tar upp min batong och behåller den outslagen. Jag ser en hall som leder rakt in i lägenheten. Rakt fram står toalettdörren öppen. Det finns även en dörr in till vänster och en till höger längst ned i hallen. Jag går sakta in i hallen och gör en "kik" in i det högra rummet. "Det satt ett barn där", var det första jag tänkte... Jag kikar igen... Jo, mycket riktigt, det gjorde det... Jag talar om det för kollegan som nickar svarande åt mig. Jag hade precis tittat in i vardagsrummet. Vid den andra kiken hade jag också sett att det fanns en dörr in till höger längre in i vardagsrummet, vilket jag talar om för kollegan.
Jag kikar in i rummet till vänster som är ett kök. Längst in i köket ser jag att det sitter en människa intill kylen. Jag tittar igen och får se en kvinna sittandes på baken med knäna uppdragna mot huvudet. Ansiktet gömmer hon i sina händer. Jag tilltalar henne med orden att "det är polisen som är här". Jag ser hur kvinnan reagerar på det jag nyss sade med ett litet knyck i kroppen. I övrigt sitter hon stilla. Fönsterrutorna i köket är trasiga, vilket släpper in en kall februarikyla.
Jag säger till kollegan att stanna kvar i köket, under tiden jag söker igenom resten av lägenheten. Jag återvänder in till vardagsrummet där barnet sitter mitt på golvet. Jag uppskattar barnets ålder till ca ett år. Jag kastar ett snabbt öga i rummet och hittar ännu ett barn som ligger och sover på en soffa. Soffan är belamrad av allsköns bråte. Det sovande barnet ser ut att vara något år äldre än det första.
Rummet till höger inne i vardagsrummet är ett sovrum - men tomt på människor. Jag säger till till kollegan att "det är klart". Jag riktar upp LKC och meddelar "lugnt på plats".
Jag hör hur kollegan försöker tala med kvinnan ute i köket. Själv blir jag stående inne vardagsrummet och försöker ta in det jag ser.
Vardagsrummet är möblerat med en soffa + ett soffbord samt en tv som står direkt på golvet. Golvet är täckt av matrester, avföring från katterna samt barnen, kläder, påsar, reklam och annat.
Jag tittar återigen på det lilla barnet som tyst sitter på golvet. Min blick möts av två små ögon som håller fast vid mig. Det är först nu jag förstår vad vi verkligen har hamnat på för ett slags jobb. Barnets blöja är så full av avföring att det har vällt upp på ryggen och magen samt pressats ned på benen. Jag böjer mig ned till barnet som fortfarande är tyst. Återigen möts våra blickar. Jag känner ett vrede fyllas upp inom mig samtidigt som jag känner mig kraftigt tagen av det jag nu ser. Jag klappar det lilla barnet på huvudet och småpratar med det. Barnet håller i något samtidigt som det fäktar med sina små armar. Jag ser sedan att barnet sitter och håller i avföring från någon av katterna. Försiktigt plockar jag bort avföringen ur händerna på barnet och ger det en platskloss att hålla i istället. Barnet är endast iförd blöjan, varför jag sveper in det i en stickad tröja som jag hittar. Det sovande barnet låter jag ligga kvar ostört och oventandes om att deras räddning äntligen finns i lägenheten...
Jag går, kryssandes mellan allt bråte och annat äckel som ligger i rummet, ut till köket och frågar kollegan vad han fått fram? Kollegan svarar att hon är "mentalt slutkörd - hon säger inte mycket". Jag säger till honom att det ligger två barn ute i vardagsrummet och att han skall gå dit och titta. Kort därefter säger kollegan att han ringer socialjouren.
Inne i köket står det tallrikar med mögliga matrester på bordet. I övrigt ligger det ciggarettfimpar, räkningar, tomma matförpackningar etc. Det ligger till och med avföring från katterna runt om på bordet. Jag visste inte om jag skulle vara förbannad eller ha förståelse för att något gått riktigt snett här... Jag kunde inte släppa tanken på barnet som satt på golvet, vilket gjorde att jag tittade ut i vardagsrummet igen. Jag ser hur min kollega sitter på huk samtidigt som han smeker barnet på kinden med ena handen och har mobiltelefonen i den andra.
Jag försöker tala med kvinnan. Kvinnan tittar upp på mig - hennes ansikte ser härjat och slitet ut. Den trötthet och uppgivenhet hon visar får mig att förstå att hon givit upp. Jag säger till kvinnan "att vi skall hjälpa henne och barnen". "Vi fixar det här...". Kvinnan brister ut i gråt... Det känns som att jag drog ut proppen till den behållare som härbergerar hennes uppgivenhet och maktlöshet... En uppgivenhet hon haft under en lång tid...
Jag hukar mig ned och stryker min hand över hennes hår och talar lugnande med henne. Hon tar snabbt tag i min hand och trycker den mot sin kind, samtidigt som hon, gråtandes, säger: - "hjälp mig... snälla hjälp mig.. Jag orkar inte längre...".
Jag tar upp min mobiltelefon och ringer upp vakthavande befäl och informerar honom om läget samt vilka åtgärder vi vidtagit. Han säger krasst: - "OK, då blir det socialjouren för barnen och psyket för henne då, eller? Jag svarar att det bör bli så och att jag skall tala med henne och försöka få med henne på frivillig basis.
När socialjouren ringer på lägenhetsdörren vaknar även det andra barnet och börjar genast gråta. Kollegan informerar soss om läget samt berättar att vi har för avsikt att försöka få med oss kvinnan upp till psykakuten.
När jag talar om för kvinnan att socialjouren är här för att hjälpa till med barnen och att vi vill tillse att hon får någon att prata med, så tackar hon... Jag ser hur luften går ur kvinnan... På något sätt känns det som att hon slappnar av och förstår att den hjälp hon så länge velat ha, men inte vågat bett om, har kommit...
Barnen togs om hand av socialjouren och kvinnan skjutsades upp till psykakuten.
När vi släppt av kvinnan och börjat rulla in mot stationen för avrapportering var det knäpptyst i bilen under en lång stund...
Jag har än idag ingen aning om vad det var som gick snett i kvinnan och hennes barns liv, än mindre om hur det gått för dem.
En kväll i februari månad skickades jag och kollegan på ett jobb där "någon har slagit sönder sina fönsterrutor på tionde våningen".
På vägen fram talar jag och kollegan om vad vi kan komma att möta. Tankegångarna lutade åt att det var en psykiskt sjuk människa eller en "tjacknojig" narkoman vi skulle möta. Men som alltid lämnar man alla möjligheter öppna i tankarna...
Väl framme på adressen ser vi mängder av glas, tallrikar, blomkrukor och diverse husgeråd liggandes nere på gatan.
Vi meddelar LKC att vi är på plats och informerar dem om hur det ser ut på platsen, samt att vi lämnar bilen och "går över på bärbar".
När vi kommer upp på tionde våningen är det knäpptyst. Vi kommer fram till att de krossade fönsterrutorna måste tillhöra den lägenhet vars dörr vi står utanför.
Jag spärrar dörren med ena foten för att sedan sakta öppna brevlådan för att lyssna och titta in. När brevlådan öppnas känner jag ett vinddrag som för med sig en kraftig stank. Det är tyst i lägenheten.
När jag står och lyssnar i brevlådan kommer det fram två katter och tittar upp på mig. Längre in i lägenheten råder kraftig oordning. Det ser i det närmaste ut som att lägenheten har blivit genomsökt av inbrottstjuvar.
Jag tittar igenom brevlådan medan kollegan ringer på dörren. Ingen rörelse - inget ljud.
Jag ställer mig upp och känner på dörrhandtaget. Dörren är olåst. När dörren öppnas slås vi av en vedervärdig stank. För att påkalla den som eventuellt uppehåller sig i lägenheten säger vi att "det är polisen" och frågar om det finns någon i lägenheten? Det är tyst...
I hallen ligger det mängder med kläder, post, påsar, använda blöjor och avföring... Jag hör hur kollegan säger något tyst för sig själv.
Jag och kollegan tittar på varandra och kommer fram till att vi "går in". Jag som går först av oss tar upp min batong och behåller den outslagen. Jag ser en hall som leder rakt in i lägenheten. Rakt fram står toalettdörren öppen. Det finns även en dörr in till vänster och en till höger längst ned i hallen. Jag går sakta in i hallen och gör en "kik" in i det högra rummet. "Det satt ett barn där", var det första jag tänkte... Jag kikar igen... Jo, mycket riktigt, det gjorde det... Jag talar om det för kollegan som nickar svarande åt mig. Jag hade precis tittat in i vardagsrummet. Vid den andra kiken hade jag också sett att det fanns en dörr in till höger längre in i vardagsrummet, vilket jag talar om för kollegan.
Jag kikar in i rummet till vänster som är ett kök. Längst in i köket ser jag att det sitter en människa intill kylen. Jag tittar igen och får se en kvinna sittandes på baken med knäna uppdragna mot huvudet. Ansiktet gömmer hon i sina händer. Jag tilltalar henne med orden att "det är polisen som är här". Jag ser hur kvinnan reagerar på det jag nyss sade med ett litet knyck i kroppen. I övrigt sitter hon stilla. Fönsterrutorna i köket är trasiga, vilket släpper in en kall februarikyla.
Jag säger till kollegan att stanna kvar i köket, under tiden jag söker igenom resten av lägenheten. Jag återvänder in till vardagsrummet där barnet sitter mitt på golvet. Jag uppskattar barnets ålder till ca ett år. Jag kastar ett snabbt öga i rummet och hittar ännu ett barn som ligger och sover på en soffa. Soffan är belamrad av allsköns bråte. Det sovande barnet ser ut att vara något år äldre än det första.
Rummet till höger inne i vardagsrummet är ett sovrum - men tomt på människor. Jag säger till till kollegan att "det är klart". Jag riktar upp LKC och meddelar "lugnt på plats".
Jag hör hur kollegan försöker tala med kvinnan ute i köket. Själv blir jag stående inne vardagsrummet och försöker ta in det jag ser.
Vardagsrummet är möblerat med en soffa + ett soffbord samt en tv som står direkt på golvet. Golvet är täckt av matrester, avföring från katterna samt barnen, kläder, påsar, reklam och annat.
Jag tittar återigen på det lilla barnet som tyst sitter på golvet. Min blick möts av två små ögon som håller fast vid mig. Det är först nu jag förstår vad vi verkligen har hamnat på för ett slags jobb. Barnets blöja är så full av avföring att det har vällt upp på ryggen och magen samt pressats ned på benen. Jag böjer mig ned till barnet som fortfarande är tyst. Återigen möts våra blickar. Jag känner ett vrede fyllas upp inom mig samtidigt som jag känner mig kraftigt tagen av det jag nu ser. Jag klappar det lilla barnet på huvudet och småpratar med det. Barnet håller i något samtidigt som det fäktar med sina små armar. Jag ser sedan att barnet sitter och håller i avföring från någon av katterna. Försiktigt plockar jag bort avföringen ur händerna på barnet och ger det en platskloss att hålla i istället. Barnet är endast iförd blöjan, varför jag sveper in det i en stickad tröja som jag hittar. Det sovande barnet låter jag ligga kvar ostört och oventandes om att deras räddning äntligen finns i lägenheten...
Jag går, kryssandes mellan allt bråte och annat äckel som ligger i rummet, ut till köket och frågar kollegan vad han fått fram? Kollegan svarar att hon är "mentalt slutkörd - hon säger inte mycket". Jag säger till honom att det ligger två barn ute i vardagsrummet och att han skall gå dit och titta. Kort därefter säger kollegan att han ringer socialjouren.
Inne i köket står det tallrikar med mögliga matrester på bordet. I övrigt ligger det ciggarettfimpar, räkningar, tomma matförpackningar etc. Det ligger till och med avföring från katterna runt om på bordet. Jag visste inte om jag skulle vara förbannad eller ha förståelse för att något gått riktigt snett här... Jag kunde inte släppa tanken på barnet som satt på golvet, vilket gjorde att jag tittade ut i vardagsrummet igen. Jag ser hur min kollega sitter på huk samtidigt som han smeker barnet på kinden med ena handen och har mobiltelefonen i den andra.
Jag försöker tala med kvinnan. Kvinnan tittar upp på mig - hennes ansikte ser härjat och slitet ut. Den trötthet och uppgivenhet hon visar får mig att förstå att hon givit upp. Jag säger till kvinnan "att vi skall hjälpa henne och barnen". "Vi fixar det här...". Kvinnan brister ut i gråt... Det känns som att jag drog ut proppen till den behållare som härbergerar hennes uppgivenhet och maktlöshet... En uppgivenhet hon haft under en lång tid...
Jag hukar mig ned och stryker min hand över hennes hår och talar lugnande med henne. Hon tar snabbt tag i min hand och trycker den mot sin kind, samtidigt som hon, gråtandes, säger: - "hjälp mig... snälla hjälp mig.. Jag orkar inte längre...".
Jag tar upp min mobiltelefon och ringer upp vakthavande befäl och informerar honom om läget samt vilka åtgärder vi vidtagit. Han säger krasst: - "OK, då blir det socialjouren för barnen och psyket för henne då, eller? Jag svarar att det bör bli så och att jag skall tala med henne och försöka få med henne på frivillig basis.
När socialjouren ringer på lägenhetsdörren vaknar även det andra barnet och börjar genast gråta. Kollegan informerar soss om läget samt berättar att vi har för avsikt att försöka få med oss kvinnan upp till psykakuten.
När jag talar om för kvinnan att socialjouren är här för att hjälpa till med barnen och att vi vill tillse att hon får någon att prata med, så tackar hon... Jag ser hur luften går ur kvinnan... På något sätt känns det som att hon slappnar av och förstår att den hjälp hon så länge velat ha, men inte vågat bett om, har kommit...
Barnen togs om hand av socialjouren och kvinnan skjutsades upp till psykakuten.
När vi släppt av kvinnan och börjat rulla in mot stationen för avrapportering var det knäpptyst i bilen under en lång stund...
Jag har än idag ingen aning om vad det var som gick snett i kvinnan och hennes barns liv, än mindre om hur det gått för dem.
gripande och hjärtskärande, minst sagt!
uppriktigt sagt imponerande att ni orkar med, heder åt er...
uppriktigt sagt imponerande att ni orkar med, heder åt er...
Med riskt för att bli utskälld för både det ena och det andra så efter ett tag så bryr man sig faktiskt inte så mycket om det man är med om. Om man skulle bry sig allt för mycket så skulle man bränna ut sig.
Vissa saker berör en dock mer än andra, vad det är kan skifta från person till person, det beror på vad man själv kan "relatera" till.
Vad det gäller mig personligen så berörs jag inte särskilt illa av döda barn (visst det låter sjukt men så är det). Jag har inga egna barn och relaterar därför inte föräldrarnas smärta eller förlust till mig själv.
Däremot berörs jag väldigt illa av ensamma äldre som far illa och lever ensamma, som får ligga i sin egen avföring dagar i sträck när de fallit och skadat och sig och ingen saknar dom. Detta kanske eftersom jag själv har gamla föräldrar och kan relatera till det (omtanken om mina egna föräldrar).
Vad som "triggar" en att ta åt sig mer än "vanligt" vet man inte i förväg, först efter ett tag så känner man vad som känns värre eller lättare. Det behöver inte ens vara "svåra" jobb (lämna dödsbud, ta hand om döda). Det kan lika gärna vara rutinjobb (ex ta hand om utslagna alkoholister om någon man själv känner är alkoholist) etc etc.
Vissa saker berör en dock mer än andra, vad det är kan skifta från person till person, det beror på vad man själv kan "relatera" till.
Vad det gäller mig personligen så berörs jag inte särskilt illa av döda barn (visst det låter sjukt men så är det). Jag har inga egna barn och relaterar därför inte föräldrarnas smärta eller förlust till mig själv.
Däremot berörs jag väldigt illa av ensamma äldre som far illa och lever ensamma, som får ligga i sin egen avföring dagar i sträck när de fallit och skadat och sig och ingen saknar dom. Detta kanske eftersom jag själv har gamla föräldrar och kan relatera till det (omtanken om mina egna föräldrar).
Vad som "triggar" en att ta åt sig mer än "vanligt" vet man inte i förväg, först efter ett tag så känner man vad som känns värre eller lättare. Det behöver inte ens vara "svåra" jobb (lämna dödsbud, ta hand om döda). Det kan lika gärna vara rutinjobb (ex ta hand om utslagna alkoholister om någon man själv känner är alkoholist) etc etc.
Håller med i ditt resonemang, roninn!
Vissa jobb berör mer än andra, men jag brukar vanligtvis lämna detta i och med att jag låser skåpet och går hem.
Det händer dock att man funderar på vissa saker innan man knoppar in.
Vissa jobb berör mer än andra, men jag brukar vanligtvis lämna detta i och med att jag låser skåpet och går hem.
Det händer dock att man funderar på vissa saker innan man knoppar in.
fortsätt med era berättelser, killar.
tror att vi alla behöver få veta mer om er vardag.
själv har jag vart vansinnig i sommar pga allä barnföräldrar, som släpat med sina tre åringar, till gyllene tiders konserter.
och sedan släpp dem vind för våg bland minst 10 000 vuxna människor, för att helhjärtat ägna sig åt öltältet.
men vad fan är mitt litta jävla problem jämfört med den sociala vardagen.
jag kan ta detta med att äldre människor ligger och dör i sina lägenheter.
det må låta syniskt, men jag ser det lite som deras egna problem.
människan är ett socialt djur och ser man inte till att vårda sitt nätverk så riskerar man att dö ensam.
jag ser det som en självklarhet att hälsa på de som bor i min trapp.
vill inte de hälsa är det deras problem, och uppför de sig rent illa så slutar jag hälsa på dem, svårare än så behöver det väl inte vara?
nu bor jag i ett hus där jag gissar att ingen skulle kunna ligga skadad eller avliden mer än ett par dagar.
visserligen tycker jag inte om min granne som har dille på att hålla kolla på oss andra, men inser att det kanske fyller en social funktion i allafall.
gubben är sjukpensionär, är lite tjatig men va fan, man får väl bjuda på lite dö snack ibland.
han är ju inget fyllo utan bara lite översocial.
lite som gamla tiders portvakt.
att det får gå så långt som det gjorde i fallet med barnen är ju hemskt.
men tyvärr något som kommer att hända fler gånger i framtiden.
det hederliga svenska folkhemmet finns inte längre, och den sociala misären kommer att visa sig från sin allra hemskaste sida.
tror att vi alla behöver få veta mer om er vardag.
själv har jag vart vansinnig i sommar pga allä barnföräldrar, som släpat med sina tre åringar, till gyllene tiders konserter.
och sedan släpp dem vind för våg bland minst 10 000 vuxna människor, för att helhjärtat ägna sig åt öltältet.
men vad fan är mitt litta jävla problem jämfört med den sociala vardagen.
jag kan ta detta med att äldre människor ligger och dör i sina lägenheter.
det må låta syniskt, men jag ser det lite som deras egna problem.
människan är ett socialt djur och ser man inte till att vårda sitt nätverk så riskerar man att dö ensam.
jag ser det som en självklarhet att hälsa på de som bor i min trapp.
vill inte de hälsa är det deras problem, och uppför de sig rent illa så slutar jag hälsa på dem, svårare än så behöver det väl inte vara?
nu bor jag i ett hus där jag gissar att ingen skulle kunna ligga skadad eller avliden mer än ett par dagar.
visserligen tycker jag inte om min granne som har dille på att hålla kolla på oss andra, men inser att det kanske fyller en social funktion i allafall.
gubben är sjukpensionär, är lite tjatig men va fan, man får väl bjuda på lite dö snack ibland.
han är ju inget fyllo utan bara lite översocial.
lite som gamla tiders portvakt.
att det får gå så långt som det gjorde i fallet med barnen är ju hemskt.
men tyvärr något som kommer att hända fler gånger i framtiden.
det hederliga svenska folkhemmet finns inte längre, och den sociala misären kommer att visa sig från sin allra hemskaste sida.
Jag måste bara säga att det är just sån't som ibland får mig att vilja bli polis! Fy fan vilken bra uppgift, snacka om att vara viktig och göra något stort men känna sig pytteliten i sammanhanget. Jag avundas dig faktiskt - den vars gärning rymmer både skratt och gråt lever ett stort liv. Och jag blir återigen varm inombords av att det hela tiden finns människor som du, Fu Frippe! Heder och ära, min vän.
Tack för de fina orden, men det är ju inte bara jag... 
Jag är på utbildning nu så ni får vänta lite på del två av "Dödspatrullen", men ni andra får gärna skriva mer, det är kul att utbyta erfarenheter...
Jag är på utbildning nu så ni får vänta lite på del två av "Dödspatrullen", men ni andra får gärna skriva mer, det är kul att utbyta erfarenheter...
Intressant och gripande läsning.. "keep up the good work" på alla sätt 
Okej, tänkte bidra med en liten episod från min och Fu Frippe:s gemensamma arbetsplats. Detta utspelade sig dock på "den gamla goda tiden" innan Frippe kom till oss och innan KVV hade tagit över arrestbevakningen......
En tidig kväll runt 23 tiden sitter jag och tittar på TV i "Guldfiskskålen" som vi kallar vår vaktkur. Allt är lugnt på "Hotell Gripen" och inte en buse är vaken.
"Väck ej den buse som sover" är ett gammalt arrestvaktsordspråk, varför jag försiktigt öppnar dörrarna när jag gör tillsyn. Dörren ut från arresten öppnas och Innre befäl kommer in och förkunnar i all sin vishet: -De kommer in med nånting!
När han utrycker sig på det viset förstår jag att det inte är riktigt klarlagt vad personen som kommer in har gjort.
Och in kommer patrullen. Med sig har de en man i 40 årsåldern som verkar ha tagit tillräckligt amfetamin för att göra en elefant hög. Han är extremt "spattig" och igång men inte på något vis aggressiv. Det mest utmärkande med honom är att han har mönster ritade på kinder och panna. Dessa mönster är ritade med läppstift. Även läpparna har fått sig en duvning.
Det visar sig att patrullen har hämtat upp honom på en adress känd för att där bor narkomaner. När de kom till platsen var alla fönster i lägenheten öppna och ut genom den strömmade det omisskänliga ljudet från en porrfilm på högsta volym. Mannen är uppenbarligt påverkad varför han tas med för provtagning. Innre befälet beslutar att han får stanna kvar för att nyktra till. Jag påbörjar tillsammans med en polis avvisiteringen. Eftersom han är misstänkt för narkotikabrott tar vi av kläderna för att kontrollera att han inte har några droger gömt i dem eller någon annanstans på kroppen. När t-shirten åker av upptäcker vi en svart spets BH och efter att byxona är av avslöjas ett par matchande trosor. Redan här har vi svårt att hålla oss för skratt. När BH är av drar vi ner trosorna för att göra den minst trevliga delen av jobbet, kolla efter saker mellan skinkorna.
Döm om vår förvåning när det bak från trosorna trillar ut en glödlampa!!!!!
Killen är vid detta laget inte så "spattig" längre utan mer tystlåten och under småhysteriskt fniss låser vi in honom på 8 timmar i totalt drogfri miljö med statligt reglerad temperatur!
Ville bara belysa att det händer mkt skoj oxå!
En tidig kväll runt 23 tiden sitter jag och tittar på TV i "Guldfiskskålen" som vi kallar vår vaktkur. Allt är lugnt på "Hotell Gripen" och inte en buse är vaken.
"Väck ej den buse som sover" är ett gammalt arrestvaktsordspråk, varför jag försiktigt öppnar dörrarna när jag gör tillsyn. Dörren ut från arresten öppnas och Innre befäl kommer in och förkunnar i all sin vishet: -De kommer in med nånting!
När han utrycker sig på det viset förstår jag att det inte är riktigt klarlagt vad personen som kommer in har gjort.
Och in kommer patrullen. Med sig har de en man i 40 årsåldern som verkar ha tagit tillräckligt amfetamin för att göra en elefant hög. Han är extremt "spattig" och igång men inte på något vis aggressiv. Det mest utmärkande med honom är att han har mönster ritade på kinder och panna. Dessa mönster är ritade med läppstift. Även läpparna har fått sig en duvning.
Det visar sig att patrullen har hämtat upp honom på en adress känd för att där bor narkomaner. När de kom till platsen var alla fönster i lägenheten öppna och ut genom den strömmade det omisskänliga ljudet från en porrfilm på högsta volym. Mannen är uppenbarligt påverkad varför han tas med för provtagning. Innre befälet beslutar att han får stanna kvar för att nyktra till. Jag påbörjar tillsammans med en polis avvisiteringen. Eftersom han är misstänkt för narkotikabrott tar vi av kläderna för att kontrollera att han inte har några droger gömt i dem eller någon annanstans på kroppen. När t-shirten åker av upptäcker vi en svart spets BH och efter att byxona är av avslöjas ett par matchande trosor. Redan här har vi svårt att hålla oss för skratt. När BH är av drar vi ner trosorna för att göra den minst trevliga delen av jobbet, kolla efter saker mellan skinkorna.
Döm om vår förvåning när det bak från trosorna trillar ut en glödlampa!!!!!
Killen är vid detta laget inte så "spattig" längre utan mer tystlåten och under småhysteriskt fniss låser vi in honom på 8 timmar i totalt drogfri miljö med statligt reglerad temperatur!
Ville bara belysa att det händer mkt skoj oxå!
mandrakes berättelse påminner mig om mina åtta år i säkerheten på en något stor festival vid sjön hulingen i småland.
eftersom jag är ansvarig för säkerhet på festivalområdet natte tid och vi camperar ihop med ordningsvakterna har man fått sett en del.
jag och min kollega brukar kalla det världens bästa dokusåpa, eller "darwin awards".
ett år fick vi ett radioanrop att vi skulle vara röda korsets 1:a hjälpen grp behjälpliga.
de hade ett fall som de behövde hjälp med på publik-campingen.
när vi anländer till brytpunkten hittar vi ett par flinade röda korsare och en mindre folksamling.
mitt i folksamlingen ligger den "skadade".
mannen som är i 25-års ålder är endast iklädd ett festivalarmband och en gren.
grenen som är grov som min handled, sticker ut ur det som på latin kallas rektum.
vi frågar RK:arna vad de har gjort för åtgärder, och de säjer att de larmat ambulans som är på väg.
den har bara vart i väg med någon annan jackass-ass aspirant, som inte lärt sig hur man använder ett spritkök.
och främmande utväxter i rektalregionen är inget hörprioriterat objekt.
således kör inte ambulansen inte i sporrskräck från vimmerbys sjukhus.
killen med grenen sover också djup, med hjälp av div medel.
RK har lagt honom i en något improviserat framstupa sidoläge.
att försöka säja till de som passerar "att här finns inget att se, cirkulera" känns rätt onödigt.
vi konsenterar oss istället på att de som kommer förbi och tittar nyfiket inte skadar "jack med bön-själken" ännu mer.
minen på ambulans killarna är minst sagt munter när de anländer.
nu uppstår ett problem.
den tallgren som offret har utstickandes ur sin tarmöppning får ej plats i ambulansen.
ambulans-sjkv får syn på min leatherman supertool och frågar om det finns såg på den.
jodå, och ett avverkningsarbete påbörjas.
under denna fas börjar törnrosa återfå medvetandet.
men detta löses medels någon trevlig spruta, som den andre ambulans-killen ger törnrosa i armen.
de förklara att:
det är nog bäst han sover, de vet inte vad han har tagit.
och de vill inte ha en knarknojig, naken, och med 25 cm grov tallgren utstickande ur röven fastspänd och vrålande inne i ambulansen.
med gemensama krafter får vi upp törnrosa på båren och avtransporten börjar.
vi återvänder till vår securitykontor och skall avrapportera denna händelse till skiftledaren.
en avrapportering som slutade med att skiftledaren vrålar "ut era dumjävlar, kom tillbaks när ni slutat att tokgarva"
under samma festival får även ett gäng hip-hopare för sig att stjäla en åk-gräsklippare,och ge sig ut på publik-campingen.
men detta är en annan historia......
eftersom jag är ansvarig för säkerhet på festivalområdet natte tid och vi camperar ihop med ordningsvakterna har man fått sett en del.
jag och min kollega brukar kalla det världens bästa dokusåpa, eller "darwin awards".
ett år fick vi ett radioanrop att vi skulle vara röda korsets 1:a hjälpen grp behjälpliga.
de hade ett fall som de behövde hjälp med på publik-campingen.
när vi anländer till brytpunkten hittar vi ett par flinade röda korsare och en mindre folksamling.
mitt i folksamlingen ligger den "skadade".
mannen som är i 25-års ålder är endast iklädd ett festivalarmband och en gren.
grenen som är grov som min handled, sticker ut ur det som på latin kallas rektum.
vi frågar RK:arna vad de har gjort för åtgärder, och de säjer att de larmat ambulans som är på väg.
den har bara vart i väg med någon annan jackass-ass aspirant, som inte lärt sig hur man använder ett spritkök.
och främmande utväxter i rektalregionen är inget hörprioriterat objekt.
således kör inte ambulansen inte i sporrskräck från vimmerbys sjukhus.
killen med grenen sover också djup, med hjälp av div medel.
RK har lagt honom i en något improviserat framstupa sidoläge.
att försöka säja till de som passerar "att här finns inget att se, cirkulera" känns rätt onödigt.
vi konsenterar oss istället på att de som kommer förbi och tittar nyfiket inte skadar "jack med bön-själken" ännu mer.
minen på ambulans killarna är minst sagt munter när de anländer.
nu uppstår ett problem.
den tallgren som offret har utstickandes ur sin tarmöppning får ej plats i ambulansen.
ambulans-sjkv får syn på min leatherman supertool och frågar om det finns såg på den.
jodå, och ett avverkningsarbete påbörjas.
under denna fas börjar törnrosa återfå medvetandet.
men detta löses medels någon trevlig spruta, som den andre ambulans-killen ger törnrosa i armen.
de förklara att:
det är nog bäst han sover, de vet inte vad han har tagit.
och de vill inte ha en knarknojig, naken, och med 25 cm grov tallgren utstickande ur röven fastspänd och vrålande inne i ambulansen.
med gemensama krafter får vi upp törnrosa på båren och avtransporten börjar.
vi återvänder till vår securitykontor och skall avrapportera denna händelse till skiftledaren.
en avrapportering som slutade med att skiftledaren vrålar "ut era dumjävlar, kom tillbaks när ni slutat att tokgarva"
under samma festival får även ett gäng hip-hopare för sig att stjäla en åk-gräsklippare,och ge sig ut på publik-campingen.
men detta är en annan historia......
Kom igen grabbar (och tjejer?). Vi vill höra mer...
Nu kommer första delen av del 2... men kom ihåg: Mandrake är med! Kom inte och säg att jag inte varnat er!
Del 2: ”Han är sig lik…”
Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde när jag kom hem, men jag vet att jag inte åt något rökt eller torkat kött i alla fall… Vad jag vet är att jag försökte sova ett par timmar innan jag skulle jobba natten och att jag därför gått och lagt mig vid 20.00.
När klockan blivit cirka 22.40 anlände jag till jobbet igen, nyduschad och fräsch, och klev in genom dörren och tog mig ner till källaren för att byta om. Det första jag ser när jag kommer ner i källaren är Peter, en av de andra som jobbade i turlaget. Han står utanför ett av förråden iklädd tung skyddsväst och lastar ut fler västar och MP – 5:or…
När han ser att jag kommer tittar han upp och säger:
- ”Hej! Du kanske ska snabba dig att byta om?”
När jag frågar vad som hänt säger han:
- ”Det har varit skottlossning på A – ringen, (ett bostadsområde i Halmstad), och de andra är där nu.”
Jag sträcker ut stegen lite och byter om på rekordtid. Inne i omklädningsrummet for ganska många tankar genom min hjärna. Detta var ju något helt nytt och det kändes väldigt spännande samtidigt som jag var lite nervös. När jag är klar går jag upp i ”utryckningskorridoren” och ser då hur Hasse, Peter och de andra står där i tunga västar och hur de håller på med MP – 5:orna. Mandrake kommer in i avrapporteringsrummet, där vi står, med hela famnen full av MP – 5:or och magasin och som de vapengalningar vi är börjar vi genast diskutera och pilla på grejerna. Hasse undrar om jag har fått MP – 5 utbildningen ännu, men det hade jag inte så jag fick nöja mig med en tungväst och min Sig Sauer…
När jag står där och som bäst håller på att ta på mig västen, hela detta skeende kanske tog fem till tio minuter, får vi reda på att situationen på platsen är under kontroll och att förstärkningsvapnen inte behövs. Västarna tas av och Mandrake gör ett strålande jobb med att hjälpa till att få in allt i förrådet igen. (Tack!)
När vi kommer ut till den aktuella adressen möts vi av en massa polisbilar från hela länet, ambulanser, brandbilar och representanter från media. Det visar sig att en man troligen har skjutit sin flickvän och sedan sig själv, inne i en av lägenheterna. Lägenheten var avspärrad och vår uppgift blev att se till att ingen obehörig tog sig in i trappen eller lägenheten innan teknikerna hade kommit.
När de som vi skulle lösa av hade lämnat placerade vi oss utanför dörren till trapphuset och vaktade. Under hela tiden fanns kameramän från TV4 på plats och filmade varenda rörelse som vi eller ambulansen gjorde. Flickvännen hade blivit avförd, svårt skadad, i ambulans precis innan vi anlände.
På en liten gräsplätt framför porten stod en liten skara människor, kanske sju – åtta personer, som tittade på oss och som efter ett tag ville komma in i trappuppgången. När de nekades undrade de varför och vi förklarade som det var att de fick vänta tills teknikerna var klara om de inte bodde där. De förklarade då att de var släktingar till den avlidne och började kräva lite mer högljutt att få komma in. Gång på gång fick vi förklara varför de inte kunde komma in. Att personerna inte var från Sverige och därför inte behärskade språket helt, samtidigt som de förståeligt nog var upprörda, gjorde inte vår situation lättare. Flera gånger fick vi med milt våld fösa bort människorna från dörren. Kameramannen lyste oss hela tiden i ansiktet med sin lampa.
Efter en stund anlände ännu fler släktingar och vänner, både till tjejen och killen, och stämningen på platsen blev minst sagt tryckt. Båda sidorna ville in och titta på mannen i lägenheten och var därför framme konstant och ”tjatade” på oss, samtidigt som de blängde surt på varandra.
Efter ytterligare en stund kom den döde mannens mor till platsen och när hennes släktingar berättade vad som hänt blev hon helt hysteriskt ledsen. Hon skrek och grät och rev sig själv i ansiktet. Hennes släktingar och vänner försökte trösta men hon slet sig lös ur deras grepp och rusade mot dörren, vilt skrikande! Jag och Peter hann ställa oss mellan henne och dörren och hindrade henne från att komma in. Kvinnan blev om möjligt ännu mer hysterisk och började slå på oss och skrika ännu mer. Jag och Peter tog varsin arm och gick iväg med henne en bit och försökte lugna ner henne. Hennes släktingar protesterade lite, men hennes dotter, (tror jag det var i alla fall), kom fram och försökte prata med henne.
Kvinnan skrek och grät och försökte emellanåt att slita sig ur vårt grepp. Hade hon varit en ”buse” hade vi kunnat ta i med hårdhandskarna och lägga ner henne på marken och belägga henne med handfängsel, men det var knappast aktuellt i detta läge. Hon var dessutom mycket kortare än vad jag och Peter är, så efter ett tag blev det jobbigt för ryggen. Vi drog oss bort till en bänk som stod ytterligare ett stycke från porten och fick henne att sitta ner där, (läs: tryckte ner), med oss på var sin sida om henne. Hon lugnade sig en stund, men grät hela tiden högljutt. Hennes släktingar hade nog förstått att vi inte ville henne något illa, för de försökte inte ingripa, förutom att de försökte prata med henne på hennes modersmål. När kvinnan suttit ner en stund gjorde hon ett förnyat försök att slita sig. Hon hade suttit och samlat krafter verkade det som, för med ett avgrundsvrål försökte hon resa sig och springa mot dörren.
När hon märkte att hon inte kom loss skrek hon ”snälla, snälla, snälla” hela tiden blandat med sonens namn. Efter ytterligare några minuter gav hon upp ett nytt ångestskri och började sedan hyperventilera för att slutligen bara kollapsa i våra armar. Hon hade skrikit och hyperventilerat så att hon svimmat. Hasse tillkallade en ny ambulans som anlände inom bara några få minuter. Innan dess hade hon dock vaknat till liv och börjat skrika igen. När ambulansmännen bar in henne i ambulansen fortsatte hon skrika och försökte slita sig loss från båren. Hennes dotter följde med henne till sjukhuset och vi återgick till att bevaka porten, dock med den skillnaden att jag var något lite mer svettig under min skyddsväst…
Cirka en timma senare anlände teknikerbussen, (ivrigt filmade och fotograferade av pressen), och de började plocka fram all sin utrustning. Hasse frågade om jag ville hänga med dem och kolla hur de jobbade och nyfiken som man är så sa jag ja. Jag fick ett par väskor att bära och gick in i trappen…
EDIT: Batongfingrar...
Del 2: ”Han är sig lik…”
Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde när jag kom hem, men jag vet att jag inte åt något rökt eller torkat kött i alla fall… Vad jag vet är att jag försökte sova ett par timmar innan jag skulle jobba natten och att jag därför gått och lagt mig vid 20.00.
När klockan blivit cirka 22.40 anlände jag till jobbet igen, nyduschad och fräsch, och klev in genom dörren och tog mig ner till källaren för att byta om. Det första jag ser när jag kommer ner i källaren är Peter, en av de andra som jobbade i turlaget. Han står utanför ett av förråden iklädd tung skyddsväst och lastar ut fler västar och MP – 5:or…
När han ser att jag kommer tittar han upp och säger:
- ”Hej! Du kanske ska snabba dig att byta om?”
När jag frågar vad som hänt säger han:
- ”Det har varit skottlossning på A – ringen, (ett bostadsområde i Halmstad), och de andra är där nu.”
Jag sträcker ut stegen lite och byter om på rekordtid. Inne i omklädningsrummet for ganska många tankar genom min hjärna. Detta var ju något helt nytt och det kändes väldigt spännande samtidigt som jag var lite nervös. När jag är klar går jag upp i ”utryckningskorridoren” och ser då hur Hasse, Peter och de andra står där i tunga västar och hur de håller på med MP – 5:orna. Mandrake kommer in i avrapporteringsrummet, där vi står, med hela famnen full av MP – 5:or och magasin och som de vapengalningar vi är börjar vi genast diskutera och pilla på grejerna. Hasse undrar om jag har fått MP – 5 utbildningen ännu, men det hade jag inte så jag fick nöja mig med en tungväst och min Sig Sauer…
När jag står där och som bäst håller på att ta på mig västen, hela detta skeende kanske tog fem till tio minuter, får vi reda på att situationen på platsen är under kontroll och att förstärkningsvapnen inte behövs. Västarna tas av och Mandrake gör ett strålande jobb med att hjälpa till att få in allt i förrådet igen. (Tack!)
När vi kommer ut till den aktuella adressen möts vi av en massa polisbilar från hela länet, ambulanser, brandbilar och representanter från media. Det visar sig att en man troligen har skjutit sin flickvän och sedan sig själv, inne i en av lägenheterna. Lägenheten var avspärrad och vår uppgift blev att se till att ingen obehörig tog sig in i trappen eller lägenheten innan teknikerna hade kommit.
När de som vi skulle lösa av hade lämnat placerade vi oss utanför dörren till trapphuset och vaktade. Under hela tiden fanns kameramän från TV4 på plats och filmade varenda rörelse som vi eller ambulansen gjorde. Flickvännen hade blivit avförd, svårt skadad, i ambulans precis innan vi anlände.
På en liten gräsplätt framför porten stod en liten skara människor, kanske sju – åtta personer, som tittade på oss och som efter ett tag ville komma in i trappuppgången. När de nekades undrade de varför och vi förklarade som det var att de fick vänta tills teknikerna var klara om de inte bodde där. De förklarade då att de var släktingar till den avlidne och började kräva lite mer högljutt att få komma in. Gång på gång fick vi förklara varför de inte kunde komma in. Att personerna inte var från Sverige och därför inte behärskade språket helt, samtidigt som de förståeligt nog var upprörda, gjorde inte vår situation lättare. Flera gånger fick vi med milt våld fösa bort människorna från dörren. Kameramannen lyste oss hela tiden i ansiktet med sin lampa.
Efter en stund anlände ännu fler släktingar och vänner, både till tjejen och killen, och stämningen på platsen blev minst sagt tryckt. Båda sidorna ville in och titta på mannen i lägenheten och var därför framme konstant och ”tjatade” på oss, samtidigt som de blängde surt på varandra.
Efter ytterligare en stund kom den döde mannens mor till platsen och när hennes släktingar berättade vad som hänt blev hon helt hysteriskt ledsen. Hon skrek och grät och rev sig själv i ansiktet. Hennes släktingar och vänner försökte trösta men hon slet sig lös ur deras grepp och rusade mot dörren, vilt skrikande! Jag och Peter hann ställa oss mellan henne och dörren och hindrade henne från att komma in. Kvinnan blev om möjligt ännu mer hysterisk och började slå på oss och skrika ännu mer. Jag och Peter tog varsin arm och gick iväg med henne en bit och försökte lugna ner henne. Hennes släktingar protesterade lite, men hennes dotter, (tror jag det var i alla fall), kom fram och försökte prata med henne.
Kvinnan skrek och grät och försökte emellanåt att slita sig ur vårt grepp. Hade hon varit en ”buse” hade vi kunnat ta i med hårdhandskarna och lägga ner henne på marken och belägga henne med handfängsel, men det var knappast aktuellt i detta läge. Hon var dessutom mycket kortare än vad jag och Peter är, så efter ett tag blev det jobbigt för ryggen. Vi drog oss bort till en bänk som stod ytterligare ett stycke från porten och fick henne att sitta ner där, (läs: tryckte ner), med oss på var sin sida om henne. Hon lugnade sig en stund, men grät hela tiden högljutt. Hennes släktingar hade nog förstått att vi inte ville henne något illa, för de försökte inte ingripa, förutom att de försökte prata med henne på hennes modersmål. När kvinnan suttit ner en stund gjorde hon ett förnyat försök att slita sig. Hon hade suttit och samlat krafter verkade det som, för med ett avgrundsvrål försökte hon resa sig och springa mot dörren.
När hon märkte att hon inte kom loss skrek hon ”snälla, snälla, snälla” hela tiden blandat med sonens namn. Efter ytterligare några minuter gav hon upp ett nytt ångestskri och började sedan hyperventilera för att slutligen bara kollapsa i våra armar. Hon hade skrikit och hyperventilerat så att hon svimmat. Hasse tillkallade en ny ambulans som anlände inom bara några få minuter. Innan dess hade hon dock vaknat till liv och börjat skrika igen. När ambulansmännen bar in henne i ambulansen fortsatte hon skrika och försökte slita sig loss från båren. Hennes dotter följde med henne till sjukhuset och vi återgick till att bevaka porten, dock med den skillnaden att jag var något lite mer svettig under min skyddsväst…
Cirka en timma senare anlände teknikerbussen, (ivrigt filmade och fotograferade av pressen), och de började plocka fram all sin utrustning. Hasse frågade om jag ville hänga med dem och kolla hur de jobbade och nyfiken som man är så sa jag ja. Jag fick ett par väskor att bära och gick in i trappen…
EDIT: Batongfingrar...
@Fu Frippe
Jag minns det som igår när Peter kom springande förbi mig, pekade in i avrapporteringsrummet och skrek: -Vakta det där! Och vad finner man om inte tre Mp 5:or varav en med monterad lampa!
Kommer dessutom ihåg min frustration när vi hämtade de övriga Mp 5:orna i förstärkningsförrådet och jag fann tre CGA5 liggandes där. Och jag var den ende som hade utbildning på dem. Och jag fick inte följa med ut......
Jag minns det som igår när Peter kom springande förbi mig, pekade in i avrapporteringsrummet och skrek: -Vakta det där! Och vad finner man om inte tre Mp 5:or varav en med monterad lampa!
Kommer dessutom ihåg min frustration när vi hämtade de övriga Mp 5:orna i förstärkningsförrådet och jag fann tre CGA5 liggandes där. Och jag var den ende som hade utbildning på dem. Och jag fick inte följa med ut......
Lyfter tråden lite för att se om det är några fler som har något att berätta....
Jag ber ödmjukast om ursäkt för att det har dröjt, men en del orsaker till dröjsmålet HAR faktiskt varit utom min kontroll. 
Vidare har jag lagt till ett stycke innan teknikerna anländer, detta för att jag helt enkelt kom ihåg mer nu när jag började skriva om det...
Efter ytterligare en stund fick jag som ”yngste man”, (även kallat ”rävjävlen”), det hedersamma uppdraget att gå upp och vakta dörren in till lägenheten eftersom en del andra hyresgäster ankommit och ville gå upp till sina respektive bostäder. Det var inte svårt att hitta rätt lägenhet, det var blodiga fotavtryck i trappen hela vägen från porten fram till lägenhetsdörren. Avtrycken såg lite konstiga ut, men jag förstod senare att det var för att någon hade gått i strumplästen och avsatt dessa avtryck. Eftersom han som hade skjutit sig själv och sin flickvän var ”känd av polisen sedan tidigare” kände jag också igen namnet på dörren. Det var visserligen inte hans namn utan en av hans kumpaner i det kriminella nätverk som han var medlem i. (Dock utan MC – anknytning). När jag stått där ungefär en timme anlände en Securitasvakt och tog över detta betungande uppdrag och jag återgick till de andra.
Cirka en timma senare anlände teknikerbussen, ivrigt filmade och fotograferade av pressen, och de började plocka fram all sin utrustning. Hasse frågade om jag vill hänga med dem och kolla hur de jobbade och det ville jag så jag fick bära ett par väskor och gick in i trappen igen.
När vi kom in i lägenheten fick jag stanna på dörrmattan medan teknikerna säkrade spåren i hallen. Hallen var liten med en öppning in till vardagsrummet till vänster och en öppning in till köket rakt fram. Till höger fanns en liten hall som slutade i en dörr in till ett annat rum, (där mannens vänner hade befunnit sig under skottlossningen), och en toalettdörr in till vänster efter ungefär två meter. Överallt på golvet syntes blodiga fotavtryck. När teknikerna var klara i hallen, (en massa fotografering) fortsatte de in i köket. Jag fick vänligast följa med och hjälpa till med allehanda ting, såsom att hålla lampor och lyfta på grejer så att de kom åt överallt.
Inne i vardagsrummet låg den döde i en pöl med blod och bredvid honom fanns en annan pöl efter hans flickvän. Pistolen som använts hade omhändertagits av den patrull som hade varit först på plats. Väggarna upptogs av affischer på ”gangstarappare” och bilder samt symboler för den ”organisation” som lägenhetsinnehavaren och den döde tillhörde. Förutom på golvet var det blodstänk uppe i taket ovanför en soffa och trä – och plastflis på golvet och på en TV- bänk som stod mot ena väggen. Det visade sig att mannen och flickvännen hade grälat, troligen för att hon ville göra slut, vilket han inte kunde acceptera, och därför först skjutit henne i huvudet och sedan sig själv. Mannen hade skjutit sig i huvudet genom att sätta pipan lite ovanför höger öra, men kulan satt kvar precis innanför skinnet ovanför vänster öra, lite som en förvuxen finne.
För att samla mod eller för att understryka att han menade allvar hade han först avfyrat ett antal skott ner mot golvet, varav ett hade gått genom TV – bänken och en del videofilmer som stod på en hylla. (Härav flisorna). Jag har för mig att vi hittade fyra eller fem tomhylsor utspridda inne i vardagsrummet. (Man tycker att de andra personerna i lägenheten borde reagerat på att grälet förbyttes i skottlossning. I alla fall efter de första skotten. De hade till slut sprungit ut och kollat till personerna, detta var förklaringen till de blodiga fotavtrycken).
En del dåliga skämt uppkom i denna lägenhet, bland annat tyckte teknikerna att identifieringen underlättades av ”att han var sig lik”. När jag fick lysa med ficklampan i ingångshålet för att de skulle kunna fotografera detta, kläckte någon något om ”glimten i ögat” och andra liknande skämt. Det är väl ett sätt att hantera en i grunden obehaglig situation.
För mig som aspirant var denna natt en nyttig erfarenhet. Bland annat fick jag veta att man kan skissa upp hur skottsåret ser ut genom att till exempel lägga en overheadfilm över såret och rita med en penna på filmen. Jag fick också lära mig hur hjärnsubstans ser ut, hur skallben känns när man skjutit genom det och hur blod ser ut efter ett tag när plasman separerar sig från blodet. Andra lärdomar var hur blod stänker och annat, men det kan ni se varje vecka på CSI...
När teknikerna var klara och vi hade hittat alla tomhylsor och de hade filmat och fotograferat allt gick vi ner till porten igen och fick reda på att kvinnan hade överlevt men att hon svårt skadad hade förts till Lund. Jag och Hasse fick i uppdrag att hämta kvinnans moster på hennes arbete, (hon jobbade natt på en industri i Halmstad). Detta för att hon skulle passa kvinnans småsyskon medan modern följde med till Lund. Inte det trevligaste som kan hända på jobbet vid fyratiden på morgonen; att polisen kommer och berättar att din systerdotter blivit skjuten av sin fästman och att du måste hem och passa din systers barn. :(
När vi fullgjort detta uppdrag fick jag och Hasse köra modern ner till Lund. Vi kom överens med Skånepolisen att de skulle skicka upp en patrull och möta oss på Hallandsås. Modern var helt förståeligt väldigt upprörd och hade en massa frågor. Eftersom vi inte hade några svar att ge, (och det vi visste om gärningsmannen fick vi inte yppa), var hon mycket upprörd på oss. Hela vägen ner skällde hon och frågade och grät om vartannat. Jag var dessutom rejält trött vilket inte gjorde saken lättare. När vi kom ner och mötte Helsingborgspatrullen var det en stor lättnad. Jag och Hasse tankade bilen och köpte varsin GB – sandwich med pepparkaka, vilket har blivit lite av en tradition varje gång vi är på Hallandsås, även i mitt nya turlag. Vi pratade genom nattens händelser på vägen hem och kom bland annat fram till att det jobbigaste var de ledsna släktingarna och att nattens lik var bättre på så sätt att det inte luktade…
Vi återvände hem och det var en trött aspirant som gled ner mellan lakanen hemma lite senare på morgonen.
Nästa pass började vi klockan 15.00 och det visade sig att vi skulle ha en praktikant, (sjuksköterskeelev), från ambulansen med oss. De andra i turlaget kallade oss för ”dödspatrullen” och varnade praktikanten för att åka med oss. Själva sa jag och Hasse att vi var ”liknöjda” och ganska ”dödströtta”. Vad jag kan komma ihåg hände inget speciellt den eftermiddagen, förutom att vi var ganska trötta och tramsiga…
Vidare har jag lagt till ett stycke innan teknikerna anländer, detta för att jag helt enkelt kom ihåg mer nu när jag började skriva om det...Efter ytterligare en stund fick jag som ”yngste man”, (även kallat ”rävjävlen”), det hedersamma uppdraget att gå upp och vakta dörren in till lägenheten eftersom en del andra hyresgäster ankommit och ville gå upp till sina respektive bostäder. Det var inte svårt att hitta rätt lägenhet, det var blodiga fotavtryck i trappen hela vägen från porten fram till lägenhetsdörren. Avtrycken såg lite konstiga ut, men jag förstod senare att det var för att någon hade gått i strumplästen och avsatt dessa avtryck. Eftersom han som hade skjutit sig själv och sin flickvän var ”känd av polisen sedan tidigare” kände jag också igen namnet på dörren. Det var visserligen inte hans namn utan en av hans kumpaner i det kriminella nätverk som han var medlem i. (Dock utan MC – anknytning). När jag stått där ungefär en timme anlände en Securitasvakt och tog över detta betungande uppdrag och jag återgick till de andra.
Cirka en timma senare anlände teknikerbussen, ivrigt filmade och fotograferade av pressen, och de började plocka fram all sin utrustning. Hasse frågade om jag vill hänga med dem och kolla hur de jobbade och det ville jag så jag fick bära ett par väskor och gick in i trappen igen.
När vi kom in i lägenheten fick jag stanna på dörrmattan medan teknikerna säkrade spåren i hallen. Hallen var liten med en öppning in till vardagsrummet till vänster och en öppning in till köket rakt fram. Till höger fanns en liten hall som slutade i en dörr in till ett annat rum, (där mannens vänner hade befunnit sig under skottlossningen), och en toalettdörr in till vänster efter ungefär två meter. Överallt på golvet syntes blodiga fotavtryck. När teknikerna var klara i hallen, (en massa fotografering) fortsatte de in i köket. Jag fick vänligast följa med och hjälpa till med allehanda ting, såsom att hålla lampor och lyfta på grejer så att de kom åt överallt.
Inne i vardagsrummet låg den döde i en pöl med blod och bredvid honom fanns en annan pöl efter hans flickvän. Pistolen som använts hade omhändertagits av den patrull som hade varit först på plats. Väggarna upptogs av affischer på ”gangstarappare” och bilder samt symboler för den ”organisation” som lägenhetsinnehavaren och den döde tillhörde. Förutom på golvet var det blodstänk uppe i taket ovanför en soffa och trä – och plastflis på golvet och på en TV- bänk som stod mot ena väggen. Det visade sig att mannen och flickvännen hade grälat, troligen för att hon ville göra slut, vilket han inte kunde acceptera, och därför först skjutit henne i huvudet och sedan sig själv. Mannen hade skjutit sig i huvudet genom att sätta pipan lite ovanför höger öra, men kulan satt kvar precis innanför skinnet ovanför vänster öra, lite som en förvuxen finne.
För att samla mod eller för att understryka att han menade allvar hade han först avfyrat ett antal skott ner mot golvet, varav ett hade gått genom TV – bänken och en del videofilmer som stod på en hylla. (Härav flisorna). Jag har för mig att vi hittade fyra eller fem tomhylsor utspridda inne i vardagsrummet. (Man tycker att de andra personerna i lägenheten borde reagerat på att grälet förbyttes i skottlossning. I alla fall efter de första skotten. De hade till slut sprungit ut och kollat till personerna, detta var förklaringen till de blodiga fotavtrycken).
En del dåliga skämt uppkom i denna lägenhet, bland annat tyckte teknikerna att identifieringen underlättades av ”att han var sig lik”. När jag fick lysa med ficklampan i ingångshålet för att de skulle kunna fotografera detta, kläckte någon något om ”glimten i ögat” och andra liknande skämt. Det är väl ett sätt att hantera en i grunden obehaglig situation.
För mig som aspirant var denna natt en nyttig erfarenhet. Bland annat fick jag veta att man kan skissa upp hur skottsåret ser ut genom att till exempel lägga en overheadfilm över såret och rita med en penna på filmen. Jag fick också lära mig hur hjärnsubstans ser ut, hur skallben känns när man skjutit genom det och hur blod ser ut efter ett tag när plasman separerar sig från blodet. Andra lärdomar var hur blod stänker och annat, men det kan ni se varje vecka på CSI...
När teknikerna var klara och vi hade hittat alla tomhylsor och de hade filmat och fotograferat allt gick vi ner till porten igen och fick reda på att kvinnan hade överlevt men att hon svårt skadad hade förts till Lund. Jag och Hasse fick i uppdrag att hämta kvinnans moster på hennes arbete, (hon jobbade natt på en industri i Halmstad). Detta för att hon skulle passa kvinnans småsyskon medan modern följde med till Lund. Inte det trevligaste som kan hända på jobbet vid fyratiden på morgonen; att polisen kommer och berättar att din systerdotter blivit skjuten av sin fästman och att du måste hem och passa din systers barn. :(
När vi fullgjort detta uppdrag fick jag och Hasse köra modern ner till Lund. Vi kom överens med Skånepolisen att de skulle skicka upp en patrull och möta oss på Hallandsås. Modern var helt förståeligt väldigt upprörd och hade en massa frågor. Eftersom vi inte hade några svar att ge, (och det vi visste om gärningsmannen fick vi inte yppa), var hon mycket upprörd på oss. Hela vägen ner skällde hon och frågade och grät om vartannat. Jag var dessutom rejält trött vilket inte gjorde saken lättare. När vi kom ner och mötte Helsingborgspatrullen var det en stor lättnad. Jag och Hasse tankade bilen och köpte varsin GB – sandwich med pepparkaka, vilket har blivit lite av en tradition varje gång vi är på Hallandsås, även i mitt nya turlag. Vi pratade genom nattens händelser på vägen hem och kom bland annat fram till att det jobbigaste var de ledsna släktingarna och att nattens lik var bättre på så sätt att det inte luktade…
Vi återvände hem och det var en trött aspirant som gled ner mellan lakanen hemma lite senare på morgonen.
Nästa pass började vi klockan 15.00 och det visade sig att vi skulle ha en praktikant, (sjuksköterskeelev), från ambulansen med oss. De andra i turlaget kallade oss för ”dödspatrullen” och varnade praktikanten för att åka med oss. Själva sa jag och Hasse att vi var ”liknöjda” och ganska ”dödströtta”. Vad jag kan komma ihåg hände inget speciellt den eftermiddagen, förutom att vi var ganska trötta och tramsiga…
Tillägg: Som ni förstår så blev det kängtvätt även denna gång...
Mycket intressant
Tack!
Tack!
QUOTE (Fbj972 @ Sep 29 2004, 17:11 )
Jag har än idag ingen aning om vad det var som gick snett i kvinnan och hennes barns liv, än mindre om hur det gått för dem.
Det påminner väldigt mycket om när folk börjar missköta
sina husdjur. Tur att det inte gick längre än att barnen fick
mat och dryck och överlevde.
Oftast brukar det vara någon form av psykisk sjukdom
inblandad. Jag har väldigt svårt att förstå att folk inte ber
om hjälp men kanske skäms de om de inte är helt borta i
sin sjukdom och desto längre de väntar desto mer finns
det att skämmas över. :(
@Fu Frippe
Mycket intressant läsning. Man har ju hört en hel del på jobbet. Det blir ju en del historier att berätta när vissa haft 20år eller mer i tjänst.
Uttrycket rävjävel är fint, används ofta fast asparna gillar det då inte
För det heter ju polisaspirant...muy importante ;)
Mycket intressant läsning. Man har ju hört en hel del på jobbet. Det blir ju en del historier att berätta när vissa haft 20år eller mer i tjänst.
Uttrycket rävjävel är fint, används ofta fast asparna gillar det då inte
För det heter ju polisaspirant...muy importante ;)
intressant läsning. skriv mer, mer. B)
Väldigt intressant läsning. Känns fint att få en inblick i erat arbete.
This is a "lo-fi" version of our main content. To view the full version with more information, formatting and images, please click here.