-----------------------------------------------------

Tänkte härmed börja att publicera min novell eller vad man nu kan kalla det. Jag kommer att publicera en del åt gången och dessa kommer att variera en del i storlek, men idag lägger jag upp två stycken för att vi skall komma igång.

Novellen kommer att publiceras på SFP:s och SoldF:s forum.

Take it or leave it som man säger:

-----------------------------------------------------

5:e september Kl. 08:10


När så den allmänna mobiliseringen var ett faktum, blev inte Martina Grehn speciellt överraskad. Ända sedan de tragiska händelserna i Finska Viken för tre veckor sedan, hade hennes make jobbat övertid på regementet så gott som varje dag. Martina var en kvinna med god slutledningsförmåga och kunde lägga ihop 2 och 2. Det stora antalet pansarvagnar på regementsområdet kombinerat med statsministerns pressade uttalanden i TV och sin sambos extrainsatta arbetstimmar, fick henne att tidigt fatta misstankar om vad som var på gång.
Men den kvällen för en vecka sedan, när hennes man Joakim packade ner de sista grejorna i hans sedan tidigare förbredda väska, kändes allting så overkligt. Det tog flera timmar för henne att greppa hans sista ord till henne innan han hade gått ut genomn dörren till deras villa och försvunnit i riktning mot regementet i deras gemensamma Peugot. Att Joakim skulle återvända snart var något som Martina började betvivla.


* * *

Kapten Joakim Grehn stod på tornet till sin ledningsvagn och blickade ut över det dimhöljda landskapet som låg framför honom. De fyra plutonerna som ingick i 1:a kompaniet, vilket han hade befäl över, låg grupperade i skogsområdet norr om den evakuerade byn som låg 500 framför dem, bortom en slumrande bäck. Grehn hade nyligen återvänt till kompaniet från ett kompanichefsmöte vid bataljonstaben.

( Karta 1: Kompaniets positioner )

Mötet hade varat i dryga 30 minuter och hade gett Grehn en mer sammangripande bild över läget inom brigaden och bataljonen. Bataljonschefen, överstelöjtnant Lundqvist hade inlett mötet med att gå igenom läget i stort. De styrkor man lyckats mobilisera hittills uppgick till två mer eller mindre organiserade brigader på armésidan. Flygvapnet hade fått tre Gripen-flottiljer på krigsfot, och Marinens fulla styrka låg till sjöss i Stockholms yttre skärgård.
Vidare hade hemvärnet slutfört många av sina primära uppgifter och på många håll påbörjat fördröjningsarbeten och på vissa avsnitt förbereda försvarslinjer tillsammans med de reguljära markstridsförbanden. De logistiska problem som brigaden dragits med i början av veckan tedde sig nu vara udner kontroll, till stor del tack vare de många frivilligorganisationerna, som sent om sider börjat komma in i sina roller. Kriget i Finland var fortfarande ovisst. Ryssarna hade trängt en bra bit in i södra Finland, men började saktas ner i sin frmafart då de mötte starkare motstånd längre in i landet.. Det ryska kriget mot Sverige inskränkte sig än så länge till sporadiska flyganfall, främst riktade mot den svenska infrastrukturen. Flygvapnet hade nu till viss del börjat slå tillbaka mot dessa flygföretag. Efter bataljonchefens genomgång var det dags för kompanicheferna att avlägga rapport om respektive kompanis tillstånd. Mötet hade avslutats med några pepande ord från Lundqvist och Grehn hade av tillbaka till sitt kompani, under samtal med de andra kompanicheferna.

Grehn tittade på sin klocka som visade 08:10.
"Dags för dagens första rundtur", tänkte Grehn när han tog tag i vagnens torn och hivade sig ner till den daggfuktiga marken. Med raska steg gick han bort mot kompaniets ställföreträdares vagn och knackade på. En yrvkaen löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Nej, dina snarkningar i radion måste ha skrämt deras avlyssnare så till den milda grad att de struntar i alltihop!"
Löjtnant Honkala stängde skrattande igen luckan till sin 60 ton tunga maskin. Flinande vandrade Grehn vidare mot 2:a stridsvagnsplutonens ställningar. Honkala var en bra man och soldat, och den officer inom kompaniet som Grehn litade mest på utav alla.

Ännu en dimhöljd morgon hade påbörjat den 7:e dagen i det för Sverge stridslösa kriget. Kapten Grehn vandrade vidare mellan granarna.


* * *

Vad har hänt tidigare, varför rullar Ivan mot vårt kära fosterland. Helsike, att bara börja så där plötsligt gör mig nyfiken (kanske kommer mer om det senare). Vidare så vill åtminstone jag läsa mer så sluta inte. Fick dessutom en plötsligt lust att läsa om Team Yankee som börjar på ett liknande sätt (inget negativt då TY är en av mina favoriter). Bra jobbat, fortsätt.


Akula (litteraturkritiker (in my mind), överanvändare av Parenteser och tämligen svulten på militärstorys på svenska).


Har klämt på en idé ett bra tag nu, ska kanske ta och börja skriva.

Tips:
Officerare är inte så officiella när dom pratar med varandra när ingen annan hör på:



Utan det är förnamn och lite mer "vanlig" attityd som gäller.


Det heter inte pansarvagnar, utan skilj på stridsvagnar och stridsfordon. (som kan delas in i minst två undergrupper. Infantry fighting vehicle ex. strf 9040 och Armored personell carrier ex. Pbv 401)

"bataljons- och kompanifrekvenserna" Brukar benämnas BatL och KompL.
Kort för Bataljonsledningsnät och Kompaniledningsnät.

Man brukar använda littreringen i tal. Exempelvis säger man inte första pluton eller första stridsvagnsplutonen, utan man säger Adam Rudolf. (AR)

Sen såg jag att du har två strvplutoner och två pskplutoner i ditt kompani.
Om det skall föreställa ett normalt nutida kompani så innehåller Qvintus Johan Fyra pansarskytteplutoner och en stab och tross pluton enligt Organisationsskissen.
Om du har gjort en egen kompanistridsgrupp så kan den så klart se ut som du vill!




Intressant annars, jag väntar på nästa del.

Är inte kompaniets placering ganska dålig? att vara grupperad inom sektorn 10 till 2 är inte så bra... Bättre att vara gruppead för att slå i sidan, eller ännu bättre i baken av Fi.

Ngt man på alla nivåer försöker eftesträva är att inte hamna i strid med alla enheter (eller snarare binda upp alla enheter) i striden på en gång. utan att ha en god manöver förmåga.

Ifall kompch ska ut till de olika plutonerna åker han dit i sin vagn (L1) och har då fullständig kontroll på de olika näten. Vidare kanske det kan vara en tanke att tänka på var stfKompC finns (L2)? samt var är trossen, sjv enheter osv.

Det finns mkt att tänka på innan man får allt perfekt. ett tips är att läsa på de olika reglementerna som finns (http://www.fmlog.mil.se/fmpub/) finns en hel del läsvärt. Tycker om upplägget på det hela det är en bra grund! nu ska du bygga upp resten av huset!

Tillägg:
Tolka nu inte mitt inlägg allt för negativt! Du har en grymt bra grund att stå på, nu gäller det att få bygget att bli klart! Med en bra grund kan man få grymt bra hus som står länge! med en dålig grund faller ett hus ihop ganska snabbt! Du har en grymt bra grundstory!

Jippie!

Ännu en möp historia att läsa tills jag får op garbo 3.
Tycker att historien är riktigt bra men för att få den perfekt så måste du inkludera ett gäng kabeltattare.

Så. Innan jag börjar svara på frågorna/förslagen, så skulle jag vilja förvissa er om en sak. Att göra en uppföljare till garbo är inget jag har tänkt. Jag läste en bok om tredje världskriget i tyskland, och blev inspirerad att skriva något liknande den, fast med Sverige som utgångspunkt...Denna bok var team yankee som Akula har gissat!

En underbart välskriven bok.

Q:Varför är Sverige i krig?

A: Detta berättas ännu inte för läsaren(troligtvis aldrig). Dels för att jag inte orkade skriva ännu ett "så hamnade Sverige i knipa", dels för att läsaren får använda sin fantasi lite.


Q: Officerare nämner inte varandra vid grad utan är mer personliga sinsemellan.

A: Detta är jag medveten om, men understryker graderna såhär för att pränta in i skallen på läsaren att Grehn är kapten och Honkala löjtnant. För övrigt kanske de spelade på och förlöjligade formaliteten genom att just använda graderna. Vem vet!


Q: Det heter inte "pansarvagar"

A: Visst skulle jag ha kunnat skriva in att det är 122:or och strf9040 som menas, men det känns på någotvis prylbögigt(ursäkta). Låt läsaren fantisera själv. Om man håller på med för mycket detaljer blir det mest plottrigt och möpigt....(se vissa delar av "Täcknamn: Rainbow")
Jag vill skriva en historia som kan nå ut till alla, inklusive personer med litet intresse av militaria. Förövrigt är det karaktären Martina som kallar det pansarvagnar. Precis som stora delar av övrtiga svenska befolkningen.


Q: Man inte första stridsvagnsplutonen, utan man säger Adam Rudolf. (AR)

A: Na....ahh...denna är klurig. Vet inte om många förstår då. Jag tror jag håller mig till det första. Historien skall vara bra och lättförstådd! Även om Adam Rudolf är rätt.

Q: Kompaniet innehåller fel sorts plutoner.

A: Som Jake själv svarade på sin fråga så har kompaniet blivit en kompanistridsgrupp. Därav de blandade plutonerna.

Q:Kompaniets placering är dålig. Inte enligt reglementet och givna normer.

A: Ja...Grehn har tydligen ansett att för att hindra ryssarna att tränga längre fram än den på kartan utmärkta byn och bäcken, så fyller denna gruppering sitt syfte. Inget jag kan göra åt.(Självklart kan jag det. Men att sitta och ändra en massa små skitsaker och rita om kartan helt är inget jag är sugen på...tyvärr...)

Q: Du borde märka ut var L2:an och trossen finns.

A: L2:an har jag redan märkt ut i det förband som kallas Led. Där finns både L1:an och L2:an. Trossen och sjv. är tydligen grupperade strax norr om kartan(kartan är vänd söderut. Ett litet misstag av mig), eftersom de inte är med på den. Än en gång åker mitt lata jag fram och gnäller.

Q: Grehn borde ta L1:an och åka omkring med.

A: Tydligen var Grehn sugen på en stillsam morgonpromenad utan ett enormt åbäke av metall. Han kanske inte ville störa sin förare som precis somnat? Kanske vill han att kompaniet skall avge så lite ljud och värme som möjligt? Vad vet jag.
Att lämna KompL och BatL åt sin stf. är väl inte uppåt väggarna? Han är nog fullt kapabel att fatta bra beslut åt kompaniet och att ta meddelanden åt Grehn.


Slut. Frågor?


-----------------------

För övrigt så kommer nästa del att publiceras inom kort.

Glöm inte att jag bara är en vanlig grabb som vill skriva en bra historia. Utan en massa prylbögeri och reglementsexercis. Så ha tålamod med mina inkorrekta påståenden i berättelsen.


Tack alla för den goda responsen och den konstruktiva kritiken!

Ny del!



--------------------------------------


5:e September 08:10


Den ryske överstelöjtnanten Ilja Potecknov började känna tendenser till illamående när han för tredje gången på tre timmar lät blicken svepa över de massiva lastfarygen som omgav det som hans motoriserade bataljon var inlastad i. De 2 meter höga vågorna och saltstänket som mötte honom där han stod på ytterdäck gjorde väl sitt till också. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i havet och ansåg att människan hörde hemma på land.
Potecknov vände sig om och lät ögonen än en gång falla ner på kartan över det kommande operationsområdet. Han hade planen klar för sig. Deras brigad skulle tillsammans med divisionens två andra brigader landsättas på den svenska ostkusten och tillsammans med luftlandsatta trupper, skära av södra Sverige. Från Göteborg i väster, via Skövde och Örebro, till Stockholm i öster. Efter att divisionen hade uppnått sina primära mål, och flyget flyttat fram sina positioner, skulle ytterligare tre divisioner anlända för att fullborda neutralisationen av Sverige som politisk, militär och geografisk makt. Detta var nödvändigt för att operationen mot Finland och den kommande mot Baltikum skulle löpa smidigt.
Några av hans kollegor hade uttryckt oro redan under planeringen, över om en division i inledningsskedet och fyra i ockupationsskedet verkligen skulle räcka till. Men Potecknov hyste inga sådana tvivel.
Den svenska krigsmakten hade ständigt krympts till mindre och mindre proportioner, och hade i dagsläget, enligt han själv, inget som nämnvärt skulle kunna hota de ryska truppernas kommande framfart. Dessutom ansåg han det som orimligt att avleda ännu fler trupper från den finska fronten och den kommande baltiska. Att Sverige hade genomgått en veckas mobilisering var ändå inget som fick Ilja att sova dåligt på nätterna. Hans trupper skulle krossa det lilla motstånd som svenskarna kanske skulle kunna uppbringa, under sina larvband.

Potecknov vek ihop kartan med en suck, stoppade ner den i fickan och rättade till sin skärmmössa när han gav sig av i riktning mot skeppets inre. Han hade fått nog av havet för idag. En skräckblandad förtjusning infann sig när skeppets värme tog emot honom. Äntligen var de på väg!


--------------------------------------

@simon.

Tänk på att de måste få plats för växelstridsställningar, alternativa stridsställningar samt kunna upprätthålla en god manöverförmåga.

Ifall jag skulle lösa denna uppgift skulle jag så långt ut till vänster som möjligt ha en observatör (ungefär vid 1:a plutonens placering), vars uppgift var att förvarna övriga komp. samt öppna eld mot bron ifall ngn tar sig över. I detta område skulle övriga delar av plutonen som har observatörstjänsten placeras ifall det blir krig. övriga komp. skulle ligga i förläggning med 15min marschberedskap. En pluton skulle ha sin sst där 4:e plut är grupperad, vxsst vid led.platsen, och där 4:e plut är placerad.

de två återstående plutonera skulle ligga bakom i ett väntläge med ordern Beredd göra omfattning v/h eller beredda slå fi vattenövergång v/h nuvarande gruppering. Naturligtvis skulle jag ha ngn form av minspärr innan och efter bron. => fördröjer Fi verksamhet så att vi kan utgruppera. Samt skulle jag låta KompArt ha ett antal färdiga skjutningar för indirekt eld.

Vid krig skulle jag ha L1 och L2 vid var sin sida av vägen och ett antal 100meter bakom de egna trupperna.. Trossen osv skulle gruppers 1-2km bakom nuvarande ställningar. Sjv enheten ska vara beredd upprätta komp. sjv.plats trossen beredd att gruppera 1-2km längre bak.

på ngt sådant sätt skulle jag troligen lösa det hela. Minor & Indirekt eld skulle bli de mina två viktigast instrumment vid den inledande försvarsstriden. Plutonernas uppgift skulle bli att ta hand om enheter som lyckas passera ån, eller försöka störa Pi/ing försök att bygga en alterantiv bro över ån.

Fråga:
Har Sverige utländsk hjälp?

@Fk. Satan

Det är ju du det Fk. Satan. Men Grehn är tydligen inkompetent eller så löser han det på sitt eget lilla vis... :P


@Hendrix

Nej, Sverige får ingen utländsk hjälp.




@Alla

En huvudsak ni måste tänka på i denna berättelsen är att jag inte vet mycket om militär taktik utan skriver för att det är kul och för att ge er en bra story att följa. Jag kan förstå att det svider i mångas MÖP-hjärtan när Grehn inte placerar en OP där, inte leder artillerield dit, inte säger så där på radion och helt oväntat går till motattack osv. osv. Jag bryr mig inte om sådana små skitdetaljer(enligt mig). De behövs inte för att berätta en bra historia. Innebär det att detta är fel forum att skriva i? Att diskutera taktik på er nivå(?) med mig har ni inte mycket för då jag inte vet mycket.

Kanske kan ni lägga undan er svidande MÖP-hjärtan och försöka ta historien som den är?


Fortsättning följer...

Var är fortsättningen?

Den är sågott som färdig. Kommer ut snart!

Intressant det här! Det verkar som om rysskräcken aldrig kommer att gå ur svenska folket (befogat?). Fortsätt för all del!

Joo, det var en sak till... Jag har knåpat ihop en historia jag också. Den utspelas i Stockholms skärgård 2004 och i östra Frankrike-västra Tyskland 1944-45. Skulle det vara intressant att ta del av den också? I en egen tråd förstås.

@ Särimner
Självklart! MÖP-historier är alltid intressanta! Seså, lägg ut den nu! Inte sitta och hålla på sådant för sig själv! Du är väl inte Gollum / Kvm...?

Jag ber om ursäkt för att jag inte postat nytt på ett tag. Har inte haft tid. Trots sommarlov och allt. Menmen, här kommer nästa del!


--------------------------------------


5:e September 08:30

Håkan Syrén bar på en konstig känsla där han gick genom det värmländska bergrummets korridorer. Han kände sig uppgiven men hoppfull på samma gång. men framförallt var han trött. Under den gångna veckan hade han i egenskap av Sveriges överbefälhavare tagit många svåra beslut. Detta kombinerat med den otroligt lilla mängd sömn som Syrén hade fått ledde till att hans kropp fullkomligt skrek efter vila.
Den mobilisering av insatsorganisationen som Sverige genomfört under en veckas tid hade löpt bättre än vad alla, inklusive ÖB själv, hade förutspått. Denna "succe" eller vad man nu skulle kalla det, kunde man tacka tre faktorer för, konstaterade Syrén nöjt där han gick.

1. Den nya mobiliseringsplanen som hade införts vid årsskiftet innebar att det få förband som fanns kvar på papperet faktiskt hade kunnat organiseras.

2. Inga fientliga sabotage- och/eller mordpatruller hade stört mobiliseringen. Bortsett från ett fåtal flyganfall hade man kunnat mobilisera ostört.

3. På de flesta fredsförband hade man lyssnat på högkvarterets diskreta råd och i det tysta börjat förbereda mobiliseringen redan dagarna efter krisen i Finska viken. Dvs. två veckor innan den allmänna mobiliseringen hade utropats.

Men landets ÖB hyste ändå inga stora förhoppningar om att försvaret skulle kunna stå emot en större rysk truppkoncentration i Sverige. "Förhoppningsvis" krävde kriget i Finland så mycket trupp att en eventuell invasion av Sverige skulle bli mindre i truppstorlek. Syrén förträngde sina personliga funderingar då han närmade sig dörren vid korridorens slut. Han kollade igenom sina papper en sista gång, rättadfe till uniformen och lade till en bister ansiktsmin Med fast hand öppnade han dörren till sammanträdesrummet.

Den sju dagar unga samlingsregeringen satt redan vid konferensbordet, och när ÖB kom in genom dörren tystnade alla tvärt och vände sina blickar mot den bistre generalen.
"Så bra" inledde den socialdemokratiska statsministern. "Nu när alla är här, så kan väl ÖB inleda mötet med att gå igenom det militära och säkerhetspolitiska läget?"
"Självfallet" svarade ÖB snabbt och började plocka fram sina nyligen framställda rapporter.

--------------------------------------

Det ser mörkt ut... Hur agerar EU när minst två medlemsstater angrips? För att inte tala om NATO? Ok om NATO inte har så mycket till övers för Sverige, men Finland och baltstaterna borde ju kunna räkna med beskydd av organisationen?

Fortsätt för bövelen! Det ska bli intressant att höra ÖB:s genomgång!

Edit: butterfingers...

Nu skall jag till köpenhamn till på söndag( ). När jag kommer hem skall jag se till att publicera nästa del!

Nästa del!

--------------------------------------


5:e September 08:35


Att gå igenom det militära läget tog dryga 20 minuter inklusive frågestund. Intresset för denna genomgång var tämligen svalt, och ÖB noterade att enbart den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, den kvinnliga inrikesministern från centerpartiet och så statsministern visade intresse för genomgången. Rapportens hödpunkter visade sig vara att de två amfibiebataljonerna nu var fullt mobiliserade och operativa i sina operationsområden.
Vidare kunde man konstatera att luftskyddet från luftvärnet nu var aktivt och att de tre tillgängliga luftvärnsbataljonerna hade grupperat sig utspritt i anslutning till de två färdigmobiliserade brigaderna. Två stycken artilleribataljoner hade man lyckats uppbringa, och man räknade med att de skulle vara operativa inom 24 timmar. Till sist meddelade ÖB att den improviserade utbildningen av hemvärnssoldater på förrådställda pbv501:or som hade pågått i 4 dygn skred fram bättre än planerat. Inom kort skulle dessa vagnar kunna användas som tungt understöd vid de försvarslinjer som hemvärnet hade befäst på flertalet avsnitt. Sist men inte minst kunde ÖB konstatera att de rekryteringscentrum som hade satts upp för fyra dagar sedan hade gett god utdelning. Inom 48 timmar skulle de första medborgarplutonerna sättas upp i de flesta större städerna runtom i landet.
Med det avslutade ÖB den första delen av genomgången och många runt konferensbordet drog en lättnadens suck.

Men fortsättningen på genomgången skulle bli allt annat än lättsam. Underrättelserapporten visade på att 4 ryska infanteri- och 2 pansardivisioner nyligen hade anlänt till St. Petersburg och de visade inga tecken på att förflyttas vare sig till Finland, eller den truppkoncentration som stod och stampade utanför Baltikum. Om en invasion skulle ske i Sverige var det troligtvis dessa trupper som skulle genomföra operationen.
Just som ÖB skulle gå igenom de förhandlingar som fördes med utomstående stater, knackade det på dörren. En anonym militär klev in i rummet, stegade fram till ÖB, gav honom en lapp och försvann ut från rummet lika snabbt som han hade kommit. ÖB lade an en, om något, ännu bistrare min
"Vår underrättelsetjänst meddelar att 10-15 lastfartyg av typen "RoRo" lämnade St. Petersburg hamn för knappt tre timmar sedan. Man förlorade visuell kontakt med dem ca 20 sjömil väst om Kronstadt." ÖB lät blicken svepa över den dystra samlingen ministrar.
"Ja, detta komplicerar ju läget ytterligare" konstaterade statsministern sammanbitet.

Mötet fortsatte inte i någon lättsam ton.


--------------------------------------

Fortsätter nu. Har inte vatt så värst motiverad att skriva på sistone, då jag har börjat skolan och brist på respons av mitt arbete.



--------------------------------------


5:e September 08:40

När Grehn närmade sig det sista stoppet för morgonens plutonsbesök, 1:a stridsvagnsplutonens ledningsvagn, skakade han uppgivet på huvudet för sig själv.
Plutonchefen för 1:a pluton, Fk. Östberg var så gott som totalt hopplös. Hon hade varit sista kompanibefäl på plats. Knappt tio timmar efter att kompaniet hade grupperat sig på nuvarande position, hade hon sömndrucken anslutit sig till sin pluton, åtföljd av en road militärpolis. Därefter hade hon knappast gjort ett stabilare intryck. Ingen i plutonen hade förtroende för henne och hennes vagnsbesättning var livrädda för att kanske tvingas i strid med fänriken som vagnchef.
Östberg kunde sannerligen haft en enklare situation att tackla.

När Grehn bara var några meter från hennes vagn, hördes en nervös fänriksstämma.
"Vem där?!"
Grehn svarade snabbt.
"Det är jag."
"Jaha." Fänriken tittade upp från andra sidan stridsvagnen med sin AK5:a i högsta hugg.
"Jo, du vet möjligen vad mitt ärende är hos dig denna morgon?" Grehn slog an en missnöjd min.
"Radion kanske...?"
"Precis...Vad sa jag i förrgår om den radiodisciplin vi försöker hålla?"
"Att den inte skall brytas förutom i absoluta nödfall."
"Och vad sa jag igår om radiodisciplinen?"
"Samma sak..." Östberg såg ut att lida något fruktansvärt av deras konversation.
"SÅ VARFÖR I HELVETE PÅSTÅR DÅ LÖJTNANTEN ATT DU HAR BRUTIT DEN FÖRBANNADE RADIOTYSTNADE FÖR TREDJE GÅNGEN PÅ LIKA MÅNGA DAGAR!?"
"Jag var inte säker på att min radio fungerade. Vi bytade ju batterier på vagnen igår, och sen har ju både bataljonen och kompaniet bytt frekvenser flera gånger sen vi åkte ut hit..." Östberg hoppades att förklaringen hade gått hem. Det hade den inte,
"Östberg, radion fungerade utmärkt i förrgår. Den fungerade utmärkt igår. Varför skulle den inte fungera idag?!" Östberg var mållös. Grehn kände att hon lärt sig sin läxa och gick raskt vidare i konversationen.
"Klockan 10:00 har vi möte med plutonscheferna vid min vagn. Om inte första pluton har något annat att rapportera, går jag nu vidare." Grehn vände sig om.

"Hade han tagit i för hårt?" frågade han sig själv där han försökte ta sig fram i snåren. Han bestämde sig för att han inte hade det och försökte istället kämpa sig fram genom över rötter som försökte fälla honom, och grenar som piskade honom i ansiktet. Grehn var orolig hur Östberg skulle klara sig om det skulle gå så långt som till väpnad konfontration.

"Förbannade terränglåda" tänkte Grehn där han gick


--------------------------------------

Vi har ju intagit o-plats och inväntar fortsättningen!
---
Ehrm...det är inte så att min herre har lär "Team Yankee" av Harold Coyle..? ;)

Jo. Och har använt små partier i boken som stark inspiration. Ni som har läst den vet vad jag talar om.

Är för övrigt en bok som rekommenderas till allt och alla!

Fortsättning.


----------------------------

5 September 10:30

Mötet med plutoncheferna var snart till ända.
Honkala stod och fixade till de sista underhållsfrågorna med Östberg och chefen för 3:e pansarskytteplutonen, fänrik Johan Dalman, och Grehn stod och talade om sin vagns placering i en eventuell strid, med cheferna för 2:a stridsvagnsplutonen och 4:e pansarskytteplutonen, fänrikarna Husic och Johansson, när Batljonschefens pansarbandvagn siktades mellan granarna där den tog sig fram på den uppslitna skogsvägen.
Grehn och Honkala bad fänrikarna att vänta, och gick iväg för att möta bataljonschefen som hade hoppat ur vagnen och nu stod och studerade en karta som var fastsatt på vagnsluckan.
När de väl var framme vid vagnen nickade han bara till hälsning och började genast att informera dem om den rådande situationen. Fienden hade påbörjat lanstigningar i Västervik, Arkösund och i Oxelösund. Hemvärnet hade även rapporterat stridskontakt med ett flertal luftlandsättningspunkter några mil väster och norr om landstigningarna, som nu bekämpades. Alla kända fientliga trupper befann sig söder om de två brigaderna som själva var grupperade strax söder om Hjälmaren. Sannolikheten att fienden skulle röra sig norrut för att skapa kontakt med brigaderna var stor.
Enligt hemvärnsledningen kunde man vänta sig kontakt med ryska spanings- och förtrupper redan under sena eftermiddagen eller kvällen.
Efter att de hade fått ytterligare information om bataljonens order och bataljonschefen hade plöjt iväg i sin bandvagn, återvände Grehn och Honkala till plutoncheferna somm förstod att något var i görningen.
"Jaha, killar...... och tjejer, det är nog dags att ni ser över era vapen en gång till. Ryssen är nämligen påväg." Med de allvarliga orden lämnade Grehn över till Honkala som gav fänrikarna samma information som överstelöjtnant Lundqvist precis hade gett honom.

När plutoncheferna hade försvunnit till sina respektive plutoner, hoppade löjtnanten upp på sin vagn, och Grehn upp på sin, för att bege sig till sina nyligen fastställda stridspositioner.
Honkala skulle placera sin vagn mellan 1:a och 3:a plutonen, och Grehn skulle ansluta sig till 2:a plutonens vänstra flank.

När så informationen om ryssens ankomst nådde soldaterna, inleddes en febril aktivitet. Vapen rengjordes, sikten och datorer kalibrerades, maskering och kammouflage förbättrades, och IR-blockerande nät rättades till.
20 minuter senare var allt tyst igen, sånär som på en koltrast som kraxade för fullan hals.
Qvintus Johan var redo för sin första strid. Kompaniet inledde en lång väntan.


----------------------------

Följetongen har nu även börjat publiceras på NOSIG:s och PCGamers forum!

Fortsättning...



------------------------

5:e September 17:45

Den tristess som gripit tag i Grehn, genom att vänta på en fiende som inte var påtaglig, avbröts abrupt av två prickar som närmade sig från horisonten med ett vrål.
Genom vagnens prismor kunde Grehn identifiera planen som icke svenska.
"I den farten såg de oss nog inte, särskilt inte om de inte var spaningsplan", tänkte Grehn och fortsatte att bevaka området söder om den framförliggande byn.
Dånet från de förbipasserande flygplanen han knappt dö bort förrän det ersattes av ett för Grehn högst välbekant ljud. Ett idogt smattrande från kulsprutor, blandat med sporadiska skurar från automatkarbiner och ackompanjerat av en och annan dov explosion, förvarnade kompaniet om den annalkande fienden.
Grehn märkte att han spände varenda muskel i sin kropp där han satt, och var tvungen att blunda och långsamt räkna till tio för att kunna slappna av på nytt. Det var absolut inte läge för kompanichefen att drabbas av scenskräck. På vänstra sidan av Grehns vagn Qvintus Ludvig, kunde han se hur 2:a plutonens stridsvagnar långsamt rörde tornen från sida till sida, i jakt på fienden.
"Qvintus Johan var redo för ryssen... Var ryssen redo för Qvintus Johan?" tänkte Grehn där han satt. Han lutade sig mot sin skytt.
"Nu är det dags att visa vad Qvintus Ludvig går för, Jensen!" En iskall blick mötte kompanichefen.
"Jag hörde dig."


------------------------

Ny del!

--------------------------------

5:e September 18:05


Fk. Östberg var den första i kompaniet som siktade fienden. Genom sin kikare kunde hon se hur 10-15 BMP- och BTR-fordon precis hade lämnat den norr-sydgående vägen, och nu grupperade sig på fältet sydväst om byn. Vidare kunde hon se hur två BTR-vagnar hade brutit sig loss från gruppen, på nytt anslutit sig till vägen och nu närmade sig byn i god fart.
"Troligtvis någon sorts förpatrull" tänkte hon när hon gick ut på kompanifrekvensen.
"QL, QL"
"QL här, kom"
"QL från AQ, jag har visuell kontat med ryskt spaningsförband, bestående av BMP- och BTR-vagnar, uppskattningsvis kompanis storlek. Fienden befinner sig på fältet sydväst byn, där han grupperar sig.
Vidare har jag iakttagit två fordon av BTR-typ som begett sig av mot byn, i anslutning till vägen, kom"
"Bra jobbat AQ, fortsätt iakttagelserna , men jag upprepar än en gång att eldförbud råder tills vidare.
Ingen så mycket som spottar på FI innan jag ger klartecken. Samtliga plutoner bekräfta. Slut kom."

Grehn tog upp sin kikare och riktade den mot fiendens påstådda position. Alldeles riktigt. Där stod ungefär 15 vagnar i full bredd. De verkade förbereda övergång av det breda diket som gick igenom byn i väst-östlig riktning.
Samtidigt som den sista orderbekräftelsen ramlade in i Grehns hörlurar, upptäckte han den ryska förpatrullen som nu var inne i byn, och hade stannat vid den i förväg sprängda bron. En gestalt uppenbarade sig ur den främre vagnens inre, getikulerade till det bakomvarande fordonet, och försvann ner i sin egen vagn igen, lika snabbt som han hade dukit upp. Nästan genast började de två fordonen att backa tillbaka gnom byn i rask takt, och någon minut senare var de tillbaka hos den övriga gruppen.
"Förmodligen har de inte upptäckt oss ännu." tänkte Grehn och gick igenom stridsplanen en sista gång, samtidigt som det ryska kompaniet sakta började rulla framåt mot diket, på linje.

Med tanke på den numerära överlägsenhet som fienden högst sannolikt hade, var det viktigt att snabbt slå ut hans spaningsförband, vilket troligtvis var det kompaniet som nu rullade mot honom.
Tack vare de rådande omständigheterna hade han och Honkala varit tvungna gå emot mycket av det de lärt sig på stridsskolan, när de utarbetade stridsplanen. Huvudtanken var att låta fienden passera diket och ge eld när han var i höjd med grusvägen som gick mellan stora vägen och skogen, i höjd med 4:e plutonen. Då skulle Grehn ge eldtillstånd till hela kompaniet, vilket förhoppningsvis skulle leda till ett snabbt och chockartat slut för fienden, tack vare Qvintus Johans eldkraft, överraskningsmomentet och det korta avståndet.
Alla plutons-, vagns- och gruppchefer kände till planen i detalj, och förstodd precis som Grehn, att allt hängde på att deras soldater kunde kontrollera sina avtryckarfingrar. Man hade även instruerats att slå mot misstänkta leningsvagnar först, för att på så vis minimera risken att en förståelig stridsrapport skulle hinna nå den ryska brigadledningen.
"Jag har satsat allt på ett kort, nu får vi se om vi har gudarna med oss" tänkte Grehn , när den första ryssen nu påbörjade övergången av diket, efter en dryg minuts långam fordonsmarsch.
Några sekunder senare hade alla passerat diket, och svängde mycket riktigt av mot öster i riktning mot den stora vägen.

Sekunderna före eldöppnandet kom Östberg på sig själv med att vänta på den oundvikliga ordern, som ett barn väntar på julklapparna. Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv. Hon gillade det här skarpt.
Hon var född till pansarsoldat och tillsammans med sin besättning var hon ett väloljat vapen som alla ryssar borde frukta. Hon ryckte till av adrenalinruset när kompanichefens fasta röst hördes på radion.

"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Samtidigt eldöppnande. Nu"



--------------------------------


Är inte riktigt säker på om kag har gjort några hemska och uppenbara fel i radiotarfiken...Har jag?

Nej, det ser bra ut. Tänk dock på att man försöker vara så minimalistisk så möjlig på nätet. Exempelvis säger man inte "QL här kom" utan bara "QL kom".

Man tar bara anropssignalen två gånger när man gör ett förbindelseprov när man har startat upp radion, därefter kör man med enkla anrop. Alltså bara "QL" inte "QL,QL"

En annan sak är att om man vill att samtliga plutoner ska bekräfta nåt så avslutar kompanichefen sändningen med "Alla Q från QL slut kom"

Allt i minimalismens tecken.

Annars var det skitbra! skolboksexempel på radiotrafik!

Tack jake, jag är rörd till tårar.

PS. skall tänka på minimalism senare då!

Skriv på, tror nog det är många som läser men som inte orkar/vågar/vill kommentera. Vad det gäller de rättningar som förekommit, tja, bryt ihop och skriv vidare! ;)

Tack Wilk!

Jo, men det är ju det som är så tråkigt. Man skriver ju delvis för att reaktioner och konstruktiv kritik.

Jag ser ju att folk läser min följetong, men det är tråkigt när en av de 150 orkar skriva en rad eller två... ;)

Fortsätt! A ge nästa del!

KOm igen fårtsätt skriva du vi gillar att läsa berätelsen...Sketa bra ju..

Ny del!

Jag skriver när jag har lust. Därav fördröjningen mellan avsnitten.


-----------------------------

5 September 18:05

( Karta 2: Första Striden )

Den ryska kompanichefen han inte känna varen sig rädsla eller överraskning när skogsområdet framför hans kompani nästan bokstavligen lyfte från marken, i en dödligt skrämmande kaskad av mynningsflammor, explosioner och smällar från Qvintus Ludvigs samtliga eldrör, när hela det svenska kompaniet öppnade eld. Han hann torrt konstatera att det inte var några hemvärnssoldater man stött på denna gången, innan hans ledningsvagn genomborrades av pilprojektiler från ett svenskt stridsfordon.
Inom tio sekunder var mer än halva det ryska spaningskompaniet utslaget, och lika många sekunder senare klingade dånet från stridsvagnarnas kanoner bort, och åtföljdes av små sporadiska utfall från automatkarbiner.
Joakim Grehn öppnade luckan på Qvintus Ludvigs torntak, och blickade ut över den förlamande förödelsen på gräsängen framför honom. Striden hade varit kort och intensiv, och frmaför hans kompani stod nu 14 metallvrak. Några var helt övertända, några brann lite lätt och en del såg helt oskadda ut. Från många av plåtliken bolmade tjock, kraftig, svart rök upp mot himlen, och vittnade om hur gummi-, trä- och plastdelar, ammunition och bränsle, förtärdes av elden. Då och Då riste en av ryssvagnarna till och dova smällar följde tätt inpå, när elden nådde fordonens ammunitionsfack. Enstaka skrik hördes från ängen, ibland åtföljt av några skurar från svenska automatkarbiner.
När så koltrasten osäkert började kraxa igen, blev den makbra scenen för mycket för Grehn, som böjde sig ut mot höger, och placerade tyst sitt maginnehåll vid sidan av vagnen.

Trots att han visste att det vore riskabelt att låta sina plutonchefer plus sig själv och Honkala, lämna sina vagnar, så kände han att det var nödvändigt att de alla träffades för att sammanfatta läget och gå igenom den nya stridsplanen som Grehn hade filat på.
Han meddelade sina intentioner på radion, angav position för mötet, slog över till bataljonsfrekvensen och sände slutgiltig stridsrapport och begärde senare granatkastarunderstöd med rökgranater mot utpekade mål på kartan.
Därefter lämnade han sin vagn för att möta upp med plutonchefern och Honkala, vid andra plutonens vänstra flank. Kvällningen kröp sig närmre och närmre inpå kompaniet där de kurade i skogsbrynen.
"Vore det inte för doften av ryssarna skulle man inte kunna tro att ett krig pågick.", funderade Grehn.
Skogen var så stillsam och vacker. Koltrasten sjöng nu för full hals igen, någonstans djupare inne i skogen, och vinden blåste milt i löven som färgades brun-gröna av kvällssolen. Grehn var inom kort framme vid mötesplatsen.


-----------------------------

Det är riktigt! Lyssna på dig själv och skriv när du har lust! Jag tror att alla vi som uppskattar din följetong mycket hellre ser att det tar ett tag mellan avsnitten än att det inte kommer några alls. I alla fall gör jag det.
Skriv vidare i samma stil!

Kanon Simon. Lite stavfel här och där men annars bra.

Som infanterist undrar jag stilla om inte ett stridsfordonskompani precis som de flesta andra förband rör sig direkt från platsen efter stridskontakt.

Känns väldigt korkat att stanna kvar på samma ställe och ha en genomgång.

Tack SSK 111 bat!


Jo, men nu har jag ingen militär utbildning, så det blir som det blir. Jag tror nog tillcohmed att jag har skrämt iväg Fk. Satan pg.a. det...hehe. Vill helst av allt fånga en känsla, och tanken är att en o-möp/mip-ig publik också skall kunna ta del av det här. Och då är andra saker viktigare.

Vill inte möpa runt med en massa detaljer, men visst, du har en god poäng där. Den är inte alls så svår att förstå heller. Kommer att iakttagas i nästkommande avsnitt.


Men tanken är att de skall flytta sig en bit längre inåt i skogen till alt. stridsställning, och lura in ett ev. nytt fientligt förband i en ny fälla....

Den som lever får se!


Mer respons tack, det är sånt jag/vi lever på!

om jag känner ryssarna rätt så skulle de troligen jämna den närmsta km^2 till grus mha flygbombning och artilleri :P

men.. det är bra
i like it....

Känslan har du defintivt hittat.

Keep it up!

En del har kommit i vägen på senare tid(ny flickvän och 2:an på NV-linjen...)

Men nu kommer en ny del. Hoppas ni blir nöjda!

Kommentarer här eller via PM uppskattas, för som jag sagt tidigare, det är det man lever på!




------------------------

5:e september 18:07

Grehn var först på plats, och hoppade ner i en sänka som var idealisk för orienteringen med plutoncheferna. Medan han väntade på de andra, plockade han upp karta och ficklampa ur sin Fältjacka och vecklade ut kartan på en sten som skulle fungera som ett sorts bord.

Han var medveten om risken att det ryska spaningsförbandet hade hunnit skicka lägesangivelser trots att det slagit ut dem snabbt, och att det därmed fanns en möjlighet att ryska artillerigranater i detta ögonblick avfyrades mot deras positioner.

Trots detta kände han att han var villig att ta den risken för att kunna möta sina befäl och tala med dem, ansikte mot ansikte.

Snart var alla närvarande och Grehn hälsade dem alla med en vänlig och uppmuntrande nick. Trots att de var alldeles svarta i ansiktet av maskeringsfärg, jord, smuts och sot, kunde man se hur stridens adrenalin fortfarande dröjde sig kvar bakom deras masker. Stirriga ögon, läppar som konstant slickades rena och svett som rann i floder längs tinningarna var något som återkom i allas ansikten.
"Troligtvis ser jag inte bättre ut själv", tänkte Grehn, och inledde deras improviserade möte med ammunitions- och skaderapport från respektive pluton. Det visade sig att det fanns gott om ammunition kvar, och skadorna uppgick till en ytligt splitterskadad skyttesoldat och några förstörda stridsvagnsprismor. Det var definitivt ett pris som kompaniet kunde betala i jämförelse med hur många soldater och fordon som fienden hade berövats på.

Som andra och sista punkt gick Grehn igenom hur kommande timmar förhoppningsvis skulle förlöpa. Hela bataljonen skulle efter denna första stridskontakt omgrupperas bakåt och ta nya stridsställningar. Detta innebar att deras kompani skulle gå fordonsmarsch längs stora vägen i dryga sju kilometer, för att sedan ta upp stridsställningar i en dalmynning, tillsammans med ett hemvärnskompani som redan varit på plats i 2 dygn och sedan länge påbörjat befästnings- och fördröjningsarbeten i området. Efter att ha givit plutoncheferna ytterligare information om det nya operationsområdet, och gått igenom detaljer för fordonsmarschen, avslutades mötet snabbt med några välvalda och uppmuntrande ord, och några axelklappar, innan var och en försvann ut i kvällsdunklet mot sina respektive vagnar. Alla hade trots striden verkat sansade och planen hade accepterats utan några större invändningar, konstaterade Grehn andfått påväg mot sin vagn.

Och ryssen hade tydligen misslyckats med att få fram några koordinater för indirekt eld. Det var den bästa belöningen för det lyckade eldöverfallet. Än så länge gick allt som smort, tänkte han när han slutligen kom fram till vagnen, och krängde sig upp på dess chassi.

--------------------

Hur bra som helst! Kpax bra!

Japp, fullständigt lysande...!

Mycket bra berättelse. Kan inte vänta på nästa del

Ojojoj mera..

Jag är impad. Ett tips! Lägg in några Lvkv så att du får in lufthotet och hkp i storyn.

Det här är verkligen intressant! Skriv på!

Efter mycket om och men är nu nästa del färdig.

---------------------

5:e September 23:10

För att bryta tristessen som infunnit sig, tog Grehn fram sin handritade stridskarta ur benfickan och vecklade ut den. Hans kompani hade grupperat sig längs dalmynningens sida, på en skogsbeklädd kulle, som gav dem bra skydd och god översikt över det kommande slagfältet. Nere i dalen låg en samling hus, som nu fungerade som skydd åt delar av det förstärkta hemvärnskompani som hade väntat på dem när Qvintus Johan anlände till platsen vid 19:30-tiden.

( Karta 3: Försvaret av dalmynningen )

Kompaniet hade stannat till inne i byn, och Grehn och Honkala hade suttit av sina stridsvagnar, och mött upp med kompanichefen för hemvärnskompaniet, kapten Högdin. Tillsammans hade de tre beslutat om Qvintus Johans placering på andra sidan dalen och även gått igenom var mineringarna som lagts ut av hemvärnssoldaterna fanns. När det var avklarat hade Honkala farit iväg med kompaniet för att samordna grupperingen, och Grehn hade stannat kvar nere i byn för att samtala med Högdin och "inspektera" hemvärnets situation.

Det han hade sett var mycket tillfredsställande. På väg till den improviserade stabsplatsen hade Grehn förevisats hur hela Högdins kompani antingen var nergrävda i mer än dugliga skyttevärnsystem i byn eller uppe på den mittersta kullen, eller installerade i husen, som förstärkts inifrån med alla tillgängliga medel.

Högdin och Grehn hade till slut anlänt till kompaniets stabsplats, och slagit sig ner på varsin stol. Högdin kunde nu mer ingående redogöra för de befästningsverk och mineringssystem som hans kompani hade utfört under de tre dagarna som de hade befunnit sig i området. Mineringarna syftade till att hindra fienden från att gå öster om eller in i byn, och tvinga dem att gå väster om, där Grehns stridsvagnar och stridsfordon skulle vänta. Skyttevärnen som Grehn sett hade varit färdiga på drygt 8 timmar, och några timmar senare hade tristessen infunnit sig hos det 300 man starka, förstärkta hemvärnskompaniet.

En av Högdins plutonchefer och 4 av hans mannar hade till slut tagit saken i egna händer, och anmält sig frivilliga att åka iväg med en av de kvarlämnade personbilarna i byn, i syfte att hitta mat eller något annat som kunde vara kompaniet till nytta. Högdin hade bifallit förslaget, och bilen hade varit borta snabbare än han han säga "verkställ". En dryg timma senare hade plutonchefen med sällskap kommit tillbaka, helt klart uppstirrade, och hävdat att man funnit ett oöppnat mobiliseringsförråd knappt 2 km från deras grupperingsplats. Högdin gav dem tillstånd att ta med sig två av deras terrängbilar och ytterligare några man för att om möjligt öppna byggnaden och länsa den på dess innehåll. Efter några timmars försök lyckades man, och fann att bytet var värt alla ansträngningar. Förrådet var fullt av minor, pansarskott och ammunition till deras Ak-4:or.

Tack vare deras tur, hade nu kompaniet en relativt god förmåga att fördröja pansar, och en bra minering som skulle vara guld värd i en eventuell strid. Det hade tagit dem nästan en hel dag att lägga ut alla minorna och snart hade tristessen infunnit sig igen. Den hade hållit i sig ända tills för några timmar sedan då ett våldsamt och kort crescendo av stridsvagnskanoner kunde höras i fjärran. Strax därefter hade Högdin informerats om att ett mekaniserat kompani hade fått stridskontakt, och nu skulle falla tillbaka till deras ställningar.

Och här satt de två nu.

Grehns och Högdins samtal fortsatte i avslappnad stil i ytterligare en halvtimme, varefter Grehn valde att ta avsked av Högdin, för att återvända till Qvintus Johan. När han vandrade mellan skyttevärnen påväg mot sitt kompani, fick en höjd stämma honom att stanna till och vrida på nacken.

"Löjtnant Grehn!" En hemvärnssoldat hade hoppat upp ur sitt värn och kom storleende emot Grehn. När han var framme räckte han fram handen för att skaka hand. Grehn besvarade hälsningen.

"Du känner inte igen mig va? Hehe...mitt namn är Wallin, och jag hade dig som plutonchef när jag gjorde lumpen för tre år sedan! Jag ser att du gått upp dig i graderna! Det mörkmålade och leende ansiktet var plötsligt igenkänningsbart för Grehn.

"Jasså! Nu känner jag igen dig Wallin! Fan, hur kommer det sig att du är här?" Grehn var glatt överraskad att en av hans gamla soldater fanns i just detta kompaniet och att han hade känt igen Grehn, trots den sena timmen och hans eländiga utseende.

"Jo, som du säkert kom ihåg så var jag ju kanske inte den mest motiverade soldaten i kronans tjänst... Men efter några månader i det civil så kände jag tro det eller ej, ett sug efter det gröna. Så jag skrev på för hemvärnet!"

Wallin började så smått gå tillbaka mot sitt värn pratandes, med Grehn i släptåg. De hoppade ner i det, Grehn hälsade på Wallins kamrater och han och Wallin började samtala om allt mellan himmel och jord. Att träffa någon annan som Grehn kände, än sina egna officerare, efter så många dagar isolerad med kompaniet, kändes som en enorm lättnad för Grehn. Trots att det skilde flera grader och år mellan Wallin och Grehn var de definivt likvärdiga i samtalet och när Grehn lämnade värnet en dryg timma senare, var det med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad om att hemvärnet skulle göra ett bra jobb i striden mot den annalkande fienden, och att de var väl förberedda för uppgiften. Trots detta kröp den obehagliga känslan sig på av att det nog var för sista gången han träffat Wallin och att de flesta i hemvärnskompaniet nog skulle gå mot en säker död om det blev strid.

Grehn vek ihop kartan i det dova skenet av instrumenten framför honom, och stoppade återigen ner den i benfickan. Det var mörkt utanför hans stridsvagn och Qvintus Johan låg tysta i skogsbrynet. Från byn kunde man höra enstaka röster. Det var en stjärnklar natt, och inte något som kunde störa Grehn i hela världen.

Inom några minuter sov han djupt.

---------------------

Jag upptäckte din följetong först nu, Simon.
Hoppas du håller motivationen uppe och fortsätter skriva.

Jag tror du får låta frånvaron av kritik ses som att folk uppskattar det du skriver.

Själv tycker jag du skriver bra och gör rätt att inte drunknar i detaljer som ändå bara skulle blivit omedbart påhoppade (på vänligt men bestämt sätt) om de inte var helt rätt.

Tack Malfunction!

Bra att det inte bara är jag som inte tycker om för mycket prylbögeri i sådana här sammanhang.

Vill kunna skriva en realistisk och gripande berättelse utan att dundra på med 12.7 mm Tung Kulspruta och vilken utgångshastighet en Slpprj 95 har...

Håller med föregående talare.
Du skriver lagom detaljrikt och med en bra närvarokänsla.

Skulle vara intressant att veta varför Ryssland invaderade.
En prolog eller liknande skulle inte vara fel

Keep going brother!

Det kommer INTE komma någon prolog.

Jag/säkert många av er andra, är säkert trötta på ännu en "så-hamnade-svedala-i-knipa-historia".


Jag koncentrerar mig på storyn, och kommer bara att referera till saken som "krisen i finska viken" eller liknande.

Tack förövrigt, Hendrix!

Ny del, det har tagit ett tag, men nu är den äntligen här!

Håll till godo!


----------------------

6 September 10:23


Han visste inte hur han hade hamnat i denna situationen. Helt plötsligt hade fienden framryckt genom dalen med full styrka. Han hade blivit fullkomligt överrumplad.
Genom sitt sikte kunde han se hur stora, mörka ryska stridsvagnar plöjde sönder gräsängarna som utgjorde dalens botten, när de förflyttade sig framåt i rasande fart.

Ryssvagnarna verkade inte påverkas av de svenska fältarbetena som måste ha varit dåligt utförda, och de avlossade granat efter granat mot byn, som redan brann kraftigt. I skenet från elden kunde Grehn se hur Wallin och hans kamrater tappert försökte hålla stånd mot det ryska anfallet, men en efter en slogs de ner av rytande kulspruteskurar. Överallt i den brinnande byn låg sönderslitna och lemlästade kroppar, och de ryska stridsvagnarna visade dem ingen pardon när de passerade genom byn och ut genom dalen.

Nu kunde inte Grehn stå och se på längre. Han var tvungen att agera. Han gick ut på kompstri och beordrade fri eldgivning för hela kompaniet. Tillsammans med kompaniets 13 andra vagnar, gungade Grehns vagn till av rekylen, när en pilprojektil lämnade vagnens eldrör. Kompaniets eldöppnande var nästan helt resultatlöst. Bara två av fiendens vagnar hade slagits ut, och när kompaniets andra omgång projektiler slog ner bland fiendens stridsvagnar, förstod han plötsligt.

Deras ammunition bet inte på de nya ryska stridsvagnarna.

Och nu hade han avslöjat var hans kompani var grupperat. Han kunde inte göra annat än att maktlöst se på hur de ryska stridsvagnarna vände sina torn mot deras håll, under intensiv, men hopplös, beskjutning från Grehns stridsfordon och stridsvagnar. Grehn vrålade fri reträtt på kompstri men ingen verkade höra hans order. Efter bara några sekunder stod halva kompaniet i lågor. Vagn efter vagn exploderade inför hans ögon. Han kunde höra hur hans soldater skrek av vånda när de brann upp inuti sina bepansrade dödsfällor, och hur stålet gav vika för de ryska granaterna. Det var outhärdligt.

Plötsligt var allt tyst igen. Ryssarna var borta och allt var tyst.
Grehn tog sig långsamt och plågat upp ur sin stridsvagn, och föll utmattad ner på markens täcke av döda barr och kvistar.
En gestalt som närmade sig honom från byn, fångade hans intresse, och ju närmare det kom, desto tydligare förstod han vem det var.
Det var Martina.
Hon hade kommit för att trösta honom.
Han kände hennes närvaro starkare och starkare för var steg hon kom honom närmare, och slutligen var hon framme vid hans orkeslösa sargade kropp.
Hon gick långsamt ner på knä, smekte ömt hans blodiga kind med hennes små, ömtåliga händer och hennes bottenlösa ögon såg in i hans.
Han var i himmelen.

Men hans syn blev suddigare och suddigare. Han tappade fokus och drogs längre och längre ner i det djupa mörkret. Han skrek hennes namn högre och högre, men hon var borta.

Martina!
Martina!!

Han vaknade när han slog telehjälmen i stridsvagnstornets tak. Grehn var kallsvettig och hans andning var tung. Grehn gnuggade sig i ögonen, och öppnade därefter luckan. Han behövde frisk luft. Där ute var det full aktivitet. Hans besättning var upptagna med att vårda vagnens vapen. Han hoppade ner från sin vagn och slog sig utmattad ner vid foten av en gran. Då kom första tåren.

Han saknade Martina så.

----------------------