Full Version: Följetong.
Spännande, spännande. Hur ska det gå? B)
Utan tvekan bra skrivet,
Märks att du hat "flyttat upp" nivån i skrivandet. Jag tänker på att du lägger till känslor, mer precisa miljöbeskrivningar etc.
Keep`em coming!
Märks att du hat "flyttat upp" nivån i skrivandet. Jag tänker på att du lägger till känslor, mer precisa miljöbeskrivningar etc.
Keep`em coming!
QUOTE (Hendrix @ Nov 3 2004, 14:04 )
Utan tvekan bra skrivet,
Märks att du hat "flyttat upp" nivån i skrivandet. Jag tänker på att du lägger till känslor, mer precisa miljöbeskrivningar etc.
Keep`em coming!
Märks att du hat "flyttat upp" nivån i skrivandet. Jag tänker på att du lägger till känslor, mer precisa miljöbeskrivningar etc.
Keep`em coming!
Tack tack, Hendrix!
Men märker inte att jag skriver annorlunda nu, än när jag började...
----------------------
6 September 15:11
Fänrik Johanna Östberg satt på en stubbe strax framför sin stridsvagn, tillsammans med sin besättning, och spelade kort.
Johansson, deras skytt, hade handlag för kortspel och hade redan spelat av besättningen cigarretter, småmynt och tuggummin. Laddaren Löfwall hade förlorat mest, och satt nu med sur min, och händerna korsade, under hets och gyckel från övriga deltagare. Johanna trivdes bra tillsammans med sin besättning. Hon hade märkt en tydlig attitydförändring hos dem det senaste dygnet. Borta var nu de tvivlande blickarna och upproriska svaren, och istället möttes hon nu av raska tag och gott humör. Hon hade slutligen ingjutit respekt hos sin besättning och pluton. Att det skulle behövas döda ryssar och söndertrasade pansarbandvagnar för det, var hemskt. "Men det var inget hon kunde göra något åt, och bättre sent än aldrig" tänkte hon när hon med sitt stenansikte bad om nya kort. De hade suttit där i en dryg halvtimme och spelet var påväg att avslutas.
Nere i dalen kunde hon se hur byn och de motsatta kullarna gassade i eftermiddagssolen som så smått var på väg ner i väster. Man kunde höra enstaka skratt och röster från deras kompani och inget i världen kunde förstöra Johannas goda humör. Den avslutande spelomgången skulle just påbörjas när de avbröts av kompanichefens röst. "Jasså, här sitter ni och roar er!" Kapten Grehn hade dykt upp från ingenstans, och snabbt slagit sig ned jämte Johanna i deras spelcirkel.
"Hur går det för dig Östberg?" Han hade en glatt tonläge i rösten.
"Jodå, varken bra eller dåligt, förutom Löfwall här, som är dagens förlorare...Och Johansson som är en riktig storspelare" Hon pekade på Johansson som gjorde gest av att ta emot publikens ovationer. "Det verkar gå relativt jämt ut!" En attitydförändring hos kompanichefen hade hon också kunnat skönja det senaste dygnet. Johanna skrattade förnöjt inombords. Nu hade hon bevisat för dem att tjejer var lika bra krigare som killar.
"Låter bra Östberg, något övrigt att rapportera? Hur har dagen förlöpt?"
"Allt är bra, kapten! Nej inget annat än att maskeringarna nu är klar..." Flera dova smällar avbröt Johanna. Gruppen framför hennes stridsvagn reagerade instinktivt.
GRANATER, SKYDD vrålade Johansson.
Alla kastade sig i skydd och riktade blicken mot ljudkällan. Flera rökpuffar och jorduppkast kunde skymtas från byn. Med jämna intervaller uppenbarade sig nya jordkaskader nere i byn.
Grehn tog initiativet.
"Granatkastareld, möjligt fientligt anfall, norrut genom dalen! Gör färdiga för strid! "Grehn hade snabbt rest sig upp och sprang nu hukande iväg till sin egen vagn för att därifrån kunna leda striden.
Östberg var inte sämre, hon gav order om färdiga för strid. Alla begav sig till sina stridsställningar och när alla i besättningen var på plats nere i vagnen, började de söka mål med sina sikten.
Hon konstaterade för sig själv att ingen artilleri- eller granatkastareld hade träffat kompaniets positioner, vilket borde innebära att FI inte kände till deras existens. Det var bra.
----------------------
6 September 15:11
Fänrik Johanna Östberg satt på en stubbe strax framför sin stridsvagn, tillsammans med sin besättning, och spelade kort.
Johansson, deras skytt, hade handlag för kortspel och hade redan spelat av besättningen cigarretter, småmynt och tuggummin. Laddaren Löfwall hade förlorat mest, och satt nu med sur min, och händerna korsade, under hets och gyckel från övriga deltagare. Johanna trivdes bra tillsammans med sin besättning. Hon hade märkt en tydlig attitydförändring hos dem det senaste dygnet. Borta var nu de tvivlande blickarna och upproriska svaren, och istället möttes hon nu av raska tag och gott humör. Hon hade slutligen ingjutit respekt hos sin besättning och pluton. Att det skulle behövas döda ryssar och söndertrasade pansarbandvagnar för det, var hemskt. "Men det var inget hon kunde göra något åt, och bättre sent än aldrig" tänkte hon när hon med sitt stenansikte bad om nya kort. De hade suttit där i en dryg halvtimme och spelet var påväg att avslutas.
Nere i dalen kunde hon se hur byn och de motsatta kullarna gassade i eftermiddagssolen som så smått var på väg ner i väster. Man kunde höra enstaka skratt och röster från deras kompani och inget i världen kunde förstöra Johannas goda humör. Den avslutande spelomgången skulle just påbörjas när de avbröts av kompanichefens röst. "Jasså, här sitter ni och roar er!" Kapten Grehn hade dykt upp från ingenstans, och snabbt slagit sig ned jämte Johanna i deras spelcirkel.
"Hur går det för dig Östberg?" Han hade en glatt tonläge i rösten.
"Jodå, varken bra eller dåligt, förutom Löfwall här, som är dagens förlorare...Och Johansson som är en riktig storspelare" Hon pekade på Johansson som gjorde gest av att ta emot publikens ovationer. "Det verkar gå relativt jämt ut!" En attitydförändring hos kompanichefen hade hon också kunnat skönja det senaste dygnet. Johanna skrattade förnöjt inombords. Nu hade hon bevisat för dem att tjejer var lika bra krigare som killar.
"Låter bra Östberg, något övrigt att rapportera? Hur har dagen förlöpt?"
"Allt är bra, kapten! Nej inget annat än att maskeringarna nu är klar..." Flera dova smällar avbröt Johanna. Gruppen framför hennes stridsvagn reagerade instinktivt.
GRANATER, SKYDD vrålade Johansson.
Alla kastade sig i skydd och riktade blicken mot ljudkällan. Flera rökpuffar och jorduppkast kunde skymtas från byn. Med jämna intervaller uppenbarade sig nya jordkaskader nere i byn.
Grehn tog initiativet.
"Granatkastareld, möjligt fientligt anfall, norrut genom dalen! Gör färdiga för strid! "Grehn hade snabbt rest sig upp och sprang nu hukande iväg till sin egen vagn för att därifrån kunna leda striden.
Östberg var inte sämre, hon gav order om färdiga för strid. Alla begav sig till sina stridsställningar och när alla i besättningen var på plats nere i vagnen, började de söka mål med sina sikten.
Hon konstaterade för sig själv att ingen artilleri- eller granatkastareld hade träffat kompaniets positioner, vilket borde innebära att FI inte kände till deras existens. Det var bra.
----------------------
Efter mycket om och men är nu nästa del här:
Ta för er!
------------------------------
6 September 15:19
De ryska granaterna hade äntligen slutat falla ner bland hemvärnssoldaterna i byn, och en öronbedövande tystnad låg som ett täcke över dalmynningen. Men snart kunde ett lågt och dovt muller skönjas söderifrån. Östberg kände hur en oförklarlig känsla av uppspelthet sköljde genom hennes kropp. Ryssen var påväg.
"Laddaren, ladda pil" Laddaren Löfwall lydde hennes order omedelbart.
"Laddar pil. Pil Klar."
Halvt skymda av träden framför dem, kunde hon se hur tre pansarbandvagnar av rysk modell kom körande utspridda längs hela dalbottnen. En höll sig till högra sidan, en i mitten, och en till vänster.
Hon visste att hemvärnet hadde lagt ut minstråk på högra sidan av dalbottnen, och satt nu med spänd skadeglädje och inväntade de första minorna. De skulle inte svika henne.
Plötsligt kränge den högra och mittersta vagnen till, i ett moln av jord och eldflammor, och två skarpa smällar följde tätt inpå. Den bottersta utav dem exploderade strax därefter inifrån, medan den mittersta bara stod där. Genom sitt sikte kunde Johanna se hur besättningen i den oexploderade vagnen började ta sig ur plåtliket och springa mot skogen som låg på högra sida av dalen.
"Troligtvis för skydd, tills mamma T-80 och pappa T-72 anländer" tänkte hon torrt. Men den ryska vagnsbesättningen han inte långt på den oskyddade dalsbottnen. Från byn hördes korta serier från kulsprutor och snart stod ingen av dem upp.
Den tredje pansarbandvagnen hade undgått hennes uppmärksamhet och hon överraskades av smällarna från de svenska stridsfordonens automatkanoner när de expedierade den, i höjd med byn.
Tystnaden i vagnen bröts av radion. Det var kompanichefen som gjorde kompaniet uppmärksamma på att striden var långt ifrån över, och att detta bara hade varit en trevare. Kanske hade ryssarna valt deras dal som framryckningsväg, kanske inte. Om några minuter skulle de alla få svar på den frågan.
------------------------------
Ta för er!
------------------------------
6 September 15:19
De ryska granaterna hade äntligen slutat falla ner bland hemvärnssoldaterna i byn, och en öronbedövande tystnad låg som ett täcke över dalmynningen. Men snart kunde ett lågt och dovt muller skönjas söderifrån. Östberg kände hur en oförklarlig känsla av uppspelthet sköljde genom hennes kropp. Ryssen var påväg.
"Laddaren, ladda pil" Laddaren Löfwall lydde hennes order omedelbart.
"Laddar pil. Pil Klar."
Halvt skymda av träden framför dem, kunde hon se hur tre pansarbandvagnar av rysk modell kom körande utspridda längs hela dalbottnen. En höll sig till högra sidan, en i mitten, och en till vänster.
Hon visste att hemvärnet hadde lagt ut minstråk på högra sidan av dalbottnen, och satt nu med spänd skadeglädje och inväntade de första minorna. De skulle inte svika henne.
Plötsligt kränge den högra och mittersta vagnen till, i ett moln av jord och eldflammor, och två skarpa smällar följde tätt inpå. Den bottersta utav dem exploderade strax därefter inifrån, medan den mittersta bara stod där. Genom sitt sikte kunde Johanna se hur besättningen i den oexploderade vagnen började ta sig ur plåtliket och springa mot skogen som låg på högra sida av dalen.
"Troligtvis för skydd, tills mamma T-80 och pappa T-72 anländer" tänkte hon torrt. Men den ryska vagnsbesättningen han inte långt på den oskyddade dalsbottnen. Från byn hördes korta serier från kulsprutor och snart stod ingen av dem upp.
Den tredje pansarbandvagnen hade undgått hennes uppmärksamhet och hon överraskades av smällarna från de svenska stridsfordonens automatkanoner när de expedierade den, i höjd med byn.
Tystnaden i vagnen bröts av radion. Det var kompanichefen som gjorde kompaniet uppmärksamma på att striden var långt ifrån över, och att detta bara hade varit en trevare. Kanske hade ryssarna valt deras dal som framryckningsväg, kanske inte. Om några minuter skulle de alla få svar på den frågan.
------------------------------
Kanske lite kort men srivet med bra känsla.
Lite mer känslor kanske skulle kunna ge extra krydda.
Lite mer känslor kanske skulle kunna ge extra krydda.
Nytt avsnitt!
-----------------------------------------
6 September 15:24
När dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Sjävklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gången skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Ludvig slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.
Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar av äldre modell kom körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var nu bara 100 meter söder om byn
För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Samtidigt eldöppnande. ELD"
-----------------------------------------
-----------------------------------------
6 September 15:24
När dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Sjävklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gången skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Ludvig slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.
Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar av äldre modell kom körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var nu bara 100 meter söder om byn
För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Samtidigt eldöppnande. ELD"
-----------------------------------------
Spännande =)
det här var bra!!simon... du är bäst 
Klockrent... fortsätt....
QUOTE (Särimner @ Aug 5 2004, 21:25 )
Intressant det här! Det verkar som om rysskräcken aldrig kommer att gå ur svenska folket (befogat?). Fortsätt för all del!
Joo, det var en sak till... Jag har knåpat ihop en historia jag också. Den utspelas i Stockholms skärgård 2004 och i östra Frankrike-västra Tyskland 1944-45. Skulle det vara intressant att ta del av den också? I en egen tråd förstås.
Joo, det var en sak till... Jag har knåpat ihop en historia jag också. Den utspelas i Stockholms skärgård 2004 och i östra Frankrike-västra Tyskland 1944-45. Skulle det vara intressant att ta del av den också? I en egen tråd förstås.
självklart
Jag har börjat tveka.
Kompanichefen(Grehn) för Qvintus Johan, är hans anropssignal Qvintus Ludvig som jag skrivit, eller skall det vara Qvintus Johan Ett?
Satt och klurade lite innan idag...hmmm...
Kompanichefen(Grehn) för Qvintus Johan, är hans anropssignal Qvintus Ludvig som jag skrivit, eller skall det vara Qvintus Johan Ett?
Satt och klurade lite innan idag...hmmm...
QUOTE (simon @ Dec 31 2004, 17:39 )
Jag har börjat tveka.
Kompanichefen(Grehn) för Qvintus Johan, är hans anropssignal Qvintus Ludvig som jag skrivit, eller skall det vara Qvintus Johan Ett?
Satt och klurade lite innan idag...hmmm...
Kompanichefen(Grehn) för Qvintus Johan, är hans anropssignal Qvintus Ludvig som jag skrivit, eller skall det vara Qvintus Johan Ett?
Satt och klurade lite innan idag...hmmm...
QJ = Kompaniet
QJ1 = chefen (även om C oftast svarar på QJ)
Är det någon som har FAL oavsett försvarsgren i pdäff motsv?
PM:a mej isåfallö!
Nu har jag gjort som så, att jag har sammanställt alla tidigare avsnitt, för att kunna ändra det jag vill ändra, och korrigera vissa detaljfel. Här följer nu hela historien som den berättats hittills(något omgjord och redigerad) + ett nytt avsnitt!
Hoppas ni fortfarande tycker om mitt arbete!
-------------------------------------------------------
När så den allmänna mobiliseringen var ett faktum, blev inte Martina Grehn speciellt överraskad. Ända sedan de tragiska händelserna i Finska Viken för tre veckor sedan, hade hennes make jobbat övertid på regementet så gott som varje dag. Martina var en kvinna med god slutledningsförmåga och kunde lägga ihop 2 och 2. Det stora antalet pansarvagnar på regementsområdet kombinerat med statsministerns pressade uttalanden i TV och sin sambos extrainsatta arbetstimmar, fick henne att tidigt fatta misstankar om vad som var på gång.
Men den kvällen för en vecka sedan, när hennes man Joakim packade ner de sista grejorna i hans sedan tidigare förberedda väska, kändes allting så overkligt. Det tog flera timmar för henne att greppa hans sista ord till henne innan han hade gått ut genom dörren till deras villa och försvunnit i riktning mot regementet i deras gemensamma Peugeot. Att Joakim skulle återvända snart var något som Martina började betvivla.
* * *
5: e september Kl. 08:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Kapten Joakim Grehn stod på tornet till sin stridsvagn och blickade ut över det dimhöljda landskapet som låg framför honom. De fyra plutonerna som ingick i 1: a kompaniet, vilket han hade befäl över, låg grupperade i skogsområdet norr om den evakuerade byn som låg 500 framför dem, bortom en slumrande bäck. Grehn hade nyligen återvänt till kompaniet från ett kompanichefsmöte vid bataljonsstaben.
( Karta 1: Kompaniets positioner )
Mötet hade varat i dryga 30 minuter och hade gett Grehn en mer sammangripande bild över läget inom brigaden och bataljonen. Bataljonschefen, överstelöjtnant Lundqvist hade inlett mötet med att gå igenom läget i stort. De styrkor man lyckats mobilisera hittills uppgick till två mer eller mindre organiserade brigader på armésidan. Flygvapnet hade fått tre Gripen-flottiljer på krigsfot, och Marinens fulla styrka låg till sjöss i Stockholms yttre skärgård.
Vidare hade hemvärnet slutfört många av sina primära uppgifter och på många håll påbörjat fördröjningsarbeten och på vissa avsnitt förbereda försvarslinjer tillsammans med de reguljära markstridsförbanden. De logistiska problem som brigaden dragits med i början av veckan tedde sig nu vara under kontroll, till stor del tack vare de många frivilligorganisationerna, som sent om sider börjat komma in i sina roller. Kriget i Finland var fortfarande ovisst. Ryssarna hade trängt en bra bit in i södra Finland, men började saktas ner i sin framfart då de mötte starkare motstånd längre in i landet. Det ryska kriget mot Sverige inskränkte sig än så länge till sporadiska flyganfall, främst riktade mot den svenska infrastrukturen. Flygvapnet hade nu till viss del börjat slå tillbaka mot dessa flygföretag. Efter bataljonschefens genomgång var det dags för kompanicheferna att avlägga
rapport om respektive kompanis tillstånd. Mötet hade avslutats med några peppande ord från Lundqvist och Grehn hade av tillbaka till sitt kompani, under samtal med de andra kompanicheferna.
Grehn tittade på sin klocka som visade 08:10.
"Dags för dagens första rundtur", tänkte Grehn när han tog tag i vagnens torn och hivade sig ner till den daggfuktiga marken. Med raska steg gick han bort mot kompaniets ställföreträdares vagn och knackade på. En yrvaken löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Nej, dina snarkningar i radion måste ha skrämt deras signalspaning så till den milda grad att de struntar i alltihop!"
Löjtnant Honkala stängde skrattande igen luckan till sin 60 ton tunga maskin. Flinande vandrade Grehn vidare mot 2: a stridsvagnsplutonens ställningar. Honkala var en bra man och en utmärkt soldat, och den officer inom kompaniet som Grehn litade mest på utav alla.
Ännu en dimhöljd morgon hade påbörjat den 7: e dagen, i det för Sverige stridslösa kriget. Kapten Grehn vandrade vidare mellan granarna.
* * *
5: e september 08:15, 30 sjömil väst om Kronstadt.
Den ryske överstelöjtnanten Ilja Potecknov började känna tendenser till illamående när han för tredje gången på tre timmar lät blicken svepa över de massiva lastfartygen som omgav det fartyg som hans motoriserade bataljon var inlastad i. De höga vågorna och saltstänket som mötte honom där han stod på ytterdäck gjorde väl sitt till också. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i havet och ansåg att människan hörde hemma på land.
Potecknov vände sig om och lät ögonen än en gång falla ner på kartan över det kommande operationsområdet. Han hade planen klar för sig. Deras brigad skulle tillsammans med divisionens två andra brigader landsättas på den svenska ostkusten och tillsammans med luftlandsatta trupper, skära av södra Sverige. Från Göteborg i väster, via Skövde och Örebro, till Stockholm i öster. Efter att divisionen hade uppnått sina primära mål, och flyget flyttat fram sina positioner, skulle ytterligare tre divisioner anlända för att fullborda neutralisationen av Sverige som politisk, militär och geografisk makt. Detta var nödvändigt för att operationen mot Finland och den kommande mot Baltikum skulle löpa smidigt.
Några av hans kollegor hade uttryckt oro redan under planeringen, över om en division i inledningsskedet och fyra i ockupationsskedet verkligen skulle räcka till. Men Potecknov hyste inga sådana tvivel.
Den svenska krigsmakten hade ständigt krympts till mindre och mindre proportioner, och hade i dagsläget, enligt han själv, inget som nämnvärt skulle kunna hota de ryska truppernas kommande framfart. Dessutom ansåg han det som orimligt att avleda ännu fler trupper från den finska fronten och den kommande baltiska. Att Sverige hade genomgått en veckas mobilisering var ändå inget som fick Ilja att sova dåligt på nätterna. Hans trupper skulle krossa det lilla motstånd som svenskarna kanske skulle kunna uppbringa, under sina larvband.
Potecknov vek ihop kartan med en suck, stoppade ner den i fickan och rättade till sin skärmmössa när han gav sig av i riktning mot skeppets inre. Han hade fått nog av havet för idag. En skräckblandad förtjusning infann sig när skeppets värme tog emot honom. Äntligen var de på väg!
* * *
5: e september 08:30, Bergrum under Stockholm.
Håkan Syrén bar på en konstig känsla där han gick genom bergrummets korridorer. Han kände sig uppgiven men hoppfull på samma gång. Men framförallt var han trött. Under den gångna veckan hade han i egenskap av Överbefälhavare för Sveriges försvar, tagit många svåra beslut. Detta kombinerat med den otroligt lilla mängd sömn som Syrén hade fått ledde till att hans kropp fullkomligt skrek efter vila.
Den mobilisering av insatsorganisationen som Sverige genomfört under en veckas tid hade löpt långt bättre och smidigare än vad alla, inklusive ÖB själv, hade förutspått. Denna "succé" eller vad man nu skulle kalla det, kunde man tacka tre faktorer för, konstaterade Syrén nöjt där han gick.
1. Den nya mobiliseringsplanen som hade införts vid årsskiftet innebar att det få förband som fanns kvar på papperet faktiskt hade kunnat organiseras.
2. Inga fientliga sabotage- och/eller mordpatruller hade stört mobiliseringen. Bortsett från ett fåtal flyganfall hade man kunnat organisera försvaret ostört.
3. På de flesta fredsförband hade man lyssnat på högkvarterets diskreta råd och i det tysta börjat förbereda mobiliseringen redan dagarna efter krisen i Finska viken. Dvs. två veckor innan den allmänna mobiliseringen hade utropats.
Men landets ÖB hyste ändå inga stora förhoppningar om att försvaret skulle kunna stå emot en större rysk truppkoncentration i Sverige. "Förhoppningsvis" krävde kriget i Finland så mycket trupp att en eventuell invasion av Sverige skulle bli mindre i truppstorlek. Syrén förträngde sina personliga funderingar då han närmade sig dörren vid korridorens slut. Han kollade igenom sina papper en sista gång, rättade till uniformen och lade till en bister ansiktsmin. Med fast hand öppnade han dörren till sammanträdesrummet.
Den sju dagar unga samlingsregeringen satt redan vid konferensbordet, och när ÖB kom in genom dörren tystnade alla tvärt och vände sina blickar mot den bistre generalen.
"Så bra" inledde den socialdemokratiska statsministern. "Nu när alla är här, så kan väl ÖB inleda mötet med att gå igenom det militära och säkerhetspolitiska läget?"
"Självfallet" svarade ÖB snabbt och började plocka fram sina nyligen framställda rapporter.
Att gå igenom det militära läget tog dryga 20 minuter inklusive frågestund. Intresset för denna genomgång var tämligen svalt, och ÖB noterade att enbart den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, den kvinnliga inrikesministern från centerpartiet och så statsministern visade intresse för genomgången. Rapportens höjdpunkter visade sig vara att den efterlängtade amfibiebataljonen, nu var fullt mobiliserad och operativ sitt operationsområde.
Vidare kunde man konstatera att luftskyddet från luftvärnet nu var aktivt och att de tre tillgängliga luftvärnsbataljonerna hade grupperat sig utspritt i anslutning till de två färdigmobiliserade brigaderna och i huvudstaden. Två stycken artilleribataljoner hade man lyckats uppbringa, och man räknade med att de skulle vara operativa inom 24 timmar. Till sist meddelade ÖB att den improviserade utbildningen av hemvärnssoldater på förrådställda pbv501: or som hade pågått i 4 dygn skred fram bättre än planerat. Inom kort skulle dessa vagnar kunna användas som tungt understöd vid de försvarslinjer som hemvärnet hade befäst på flertalet avsnitt. Sist men inte minst kunde ÖB konstatera att de rekryteringscentrum som hade satts upp för fyra dagar sedan hade gett god utdelning. Inom 48 timmar skulle de första frivilligkompanierna sättas upp i de flesta större städerna runtom i landet.
Med det avslutade ÖB den första delen av genomgången och många runt konferensbordet drog en lättnadens suck.
Men fortsättningen skulle bli allt annat än lättsam. Dagens underrättelserapport visade på att 4 ryska infanteri- och 2 pansardivisioner nyligen hade anlänt till St. Petersburg och de visade inga tecken på att förflyttas vare sig till Finland, eller den truppkoncentration som stod och stampade utanför Baltikum. Om en invasion skulle ske i Sverige var det troligtvis dessa trupper som skulle delta.
Just som ÖB skulle gå igenom de förhandlingar som fördes med utomstående stater, främst då Danmark och Norge, knackade det på dörren. En anonym militär klev in i rummet, stegade fram till ÖB, gav honom en lapp och försvann ut från rummet lika snabbt som han hade kommit. ÖB lade an en, om något, ännu bistrare min
"Vår underrättelsetjänst meddelar att 10-15 lastfartyg av typen "RoRo" lämnade St. Petersburg hamn för knappt tre timmar sedan. Man förlorade visuell kontakt med dem ca 20 sjömil väst om Kronstadt." ÖB lät blicken svepa över den dystra samlingen ministrar.
"Ja, detta komplicerar ju läget ytterligare" konstaterade statsministern sammanbitet.
Mötet fortsatte inte i någon lättsam ton.
* * *
5: e september 08:40, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
När Grehn närmade sig det sista stoppet för morgonens plutonsbesök, 1: a stridsvagnsplutonens ledningsvagn, skakade han uppgivet på huvudet för sig själv.
Plutonchefen för 1: a pluton, Fänrik Östberg var så gott som totalt hopplös. Hon hade varit sista kompanibefäl på plats. Knappt tio timmar efter att kompaniet hade grupperat sig på nuvarande position, hade hon sömndrucken anslutit sig till sin pluton, åtföljd av en road militärpolis. Därefter hade hon knappast gjort ett stabilare intryck. Ingen i plutonen hade förtroende för henne, och hennes vagnsbesättning var livrädda för att kanske tvingas i strid med fänriken som vagnchef.
Östberg kunde sannerligen ha en enklare situation att tackla.
När Grehn bara var några meter från hennes vagn, hördes en nervös fänriksstämma.
"Vem där?!" Grehn svarade snabbt.
"Det är jag."
"Jaha." Fänriken tittade upp från andra sidan stridsvagnen med sin AK5: a i högsta hugg.
"Jo, vet du möjligen vad mitt ärende är hos dig denna morgon?" Grehn slog an en missnöjd min.
"Radion kanske...?"
"Precis...Vad sa jag i förrgår om den radiodisciplin vi försöker hålla?"
"Att den inte skall brytas förutom i absoluta nödfall."
"Och vad sa jag igår om radiodisciplinen?"
"Samma sak..." Östberg såg ut att lida något fruktansvärt av deras konversation.
"SÅ VARFÖR I HELVETE PÅSTÅR DÅ LÖJTNANTEN ATT DU HAR BRUTIT DEN FÖRBANNADE RADIOTYSTNADE FÖR TREDJE GÅNGEN PÅ LIKA MÅNGA DAGAR!?"
"Jag var inte säker på att min radio fungerade. Vi bytte ju batterier på vagnen igår, och sen har ju både bataljonen och kompaniet bytt frekvenser flera gånger sen vi åkte ut hit..." Östberg hoppades att förklaringen hade gått hem. Det hade den inte,
"Östberg, radion fungerade utmärkt i förrgår. Den fungerade utmärkt igår. Varför skulle den inte fungera idag?" Östberg var mållös. Grehn kände att hon lärt sig sin läxa och gick raskt vidare i konversationen.
"Klockan 10:00 har vi möte med plutonscheferna vid min vagn. Om inte första pluton har något annat att rapportera, går jag nu vidare." Grehn vände sig om.
"Hade han tagit i för hårt?" Frågade han sig själv där han försökte ta sig fram i snåren. Han bestämde sig för att han inte hade det och försökte istället kämpa sig fram över rötter som försökte fälla honom, och grenar som piskade honom i ansiktet. Grehn var orolig för hur Östberg skulle klara sig om det skulle gå så långt som till väpnad strid.
"Förbannade terränglåda" tänkte Grehn där han gick
* * *
5: e september 10:30, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Mötet med plutoncheferna var snart till ända.
Honkala stod och fixade till de sista underhållsfrågorna med Östberg och chefen för 3: e pansarskytteplutonen, fänrik Johan Dalman, och Grehn stod och diskuterade sin vagns placering i en eventuell strid, med cheferna för 2: a stridsvagnsplutonen och 4: e pansarskytteplutonen, fänrikarna Husic och Johansson, när Bataljonschefens pansarbandvagn siktades mellan granarna där den tog sig fram på den uppslitna skogsvägen.
Grehn och Honkala bad fänrikarna att vänta, och gick iväg för att möta bataljonschefen som hade hoppat ur vagnen och nu stod och studerade en karta som var fastsatt på vagnsluckan.
När de väl var framme vid vagnen nickade han bara till hälsning och började genast informera dem om den rådande situationen. Fienden hade påbörjat landstigningar i Västervik, Arkösund och i Oxelösund. Hemvärnet hade även rapporterat stridskontakt med ett flertal luftlandsättningspunkter några mil väster och norr om landstigningarna, som nu bekämpades. Alla kända fientliga trupper befann sig söder om de två brigaderna som själva var grupperade strax söder om Hjälmaren. Sannolikheten att fienden skulle röra sig norrut för att skapa kontakt med brigaderna var stor.
Enligt hemvärnsledningen kunde man vänta sig kontakt med ryska spanings- och förtrupper redan under sena eftermiddagen eller kvällen.
Efter att de hade fått ytterligare information om bataljonens order och bataljonschefen hade plöjt iväg i sin bandvagn, återvände Grehn och Honkala till plutoncheferna, som förstod att något var i görningen.
"Jaha, killar… och tjejer, det är nog dags att ni ser över era vapen en gång till. Ryssen är nämligen på väg." Med de allvarliga orden lämnade Grehn över till Honkala som gav fänrikarna samma information som överstelöjtnant Lundqvist precis hade gett honom.
När plutoncheferna hade försvunnit till sina respektive plutoner, hoppade löjtnanten upp på sin vagn, och Grehn upp på sin, för att bege sig till sina nyligen fastställda stridspositioner.
Honkala skulle placera sin vagn mellan 1: a och 3: e plutonen, och Grehn skulle ansluta sig till 2: a plutonens vänstra flank.
När så informationen om ryssens ankomst nådde soldaterna, inleddes en febril aktivitet. Vapen rengjordes, sikten och datorer kalibrerades, maskering och kamouflage förbättrades, och IR-blockerande nät rättades till.
20 minuter senare var allt tyst igen, sånär som på en koltrast som kraxade för full hals.
Qvintus Johan var redo för sin första strid. Kompaniet inledde en lång väntan.
* * *
5: e september 17:45, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Den tristess som gripit tag i Grehn, genom att vänta på en fiende som inte var påtaglig, avbröts abrupt av två prickar som närmade sig från horisonten med ett vrål.
Genom vagnens prismor kunde Grehn identifiera planen som icke svenska.
"I den farten såg de oss nog inte, särskilt inte om de inte var spaningsplan", tänkte Grehn och fortsatte att spana av området söder om den framförliggande byn.
Dånet från de förbipasserande flygplanen han knappt dö bort förrän det ersattes av ett, för dem alla, högst välbekant ljud. Ett idogt smattrande från kulsprutor, blandat med sporadiska skurar från automatkarbiner och ackompanjerat av en och annan dov explosion, förvarnade kompaniet om den annalkande fienden.
Grehn märkte att han spände varenda muskel i sin kropp där han satt, och var tvungen att blunda och långsamt räkna till tio för att kunna slappna av på nytt. Det var absolut inte läge för kompanichefen att drabbas av scenskräck. På vänstra sidan av Grehns vagn, kunde han se hur 2: a plutonens stridsvagnar långsamt rörde tornen från sida till sida, i jakt på fienden.
"Qvintus Johan var redo för ryssen... Var ryssen redo för Qvintus Johan?" Tänkte Grehn där han satt. Han lutade sig mot sin skytt.
"Nu är det dags att visa vad Qvintus Johan går för, Jensen!" En iskall blick mötte kompanichefen.
"Jag hörde dig."
* * *
5: e september 18:05, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Östberg var den första i kompaniet som siktade fienden. Genom sin kikare kunde hon se hur 10-15 BMP- och BTR-fordon precis hade lämnat den norr-sydgående vägen, och nu grupperade sig på fältet sydväst om byn. Vidare kunde hon se hur två BTR-vagnar hade brutit sig loss från gruppen, på nytt anslutit sig till vägen och nu närmade sig byn i god fart.
"Troligtvis någon sorts förpatrull" tänkte hon när hon gick ut på kompanifrekvensen.
"Qvintus Johan"
"Qvintus Johan, kom"
"Qvintus Johan från Adam Qvintus. Jag har visuell kontakt med ryskt förband, bestående av BMP- och BTR-vagnar, uppskattningsvis kompanis storlek. Fienden befinner sig på fältet sydväst byn, där han grupperar sig.
Vidare har jag iakttagit två fordon av BTR-typ som begett sig av mot byn, i anslutning till vägen, kom"
” Bra jobbat Adam Qvintus, fortsätt iakttagelserna, men jag upprepar än en gång att eldförbud råder tills vidare.
Ingen så mycket som spottar på FI innan jag ger klartecken. Alla Qvintus från Qvintus Johan. Slut kom."
Grehn tog upp sin kikare och riktade den mot fiendens påstådda position. Alldeles riktigt. Där stod ungefär 15 vagnar i full bredd. De verkade förbereda övergång av det breda diket som gick igenom byn i väst-östlig riktning.
Samtidigt som den sista orderbekräftelsen ramlade in i Grehns hörlurar, upptäckte han den ryska förpatrullen som nu var inne i byn, och hade stannat vid den, i förväg, sprängda bron. En gestalt uppenbarade sig ur den främre vagnens inre, gestikulerade till det bakomvarande fordonet, och försvann ner i sin egen vagn igen, lika snabbt som han hade dykt upp. Nästan genast började de två fordonen att backa tillbaka genom byn i hög fart, och någon minut senare var de tillbaka hos den övriga gruppen.
"Förmodligen har de inte upptäckt oss ännu." Tänkte Grehn och gick igenom stridsplanen en sista gång, samtidigt som det ryska kompaniet sakta började rulla framåt mot diket, på linje.
Med tanke på den numerära överlägsenhet som fienden högst sannolikt hade, var det viktigt att snabbt slå ut hans spaningsförband, vilket troligtvis var det kompaniet som nu rullade mot honom.
Tack vare de rådande omständigheterna hade han och Honkala varit tvungna gå emot mycket av det de lärt sig på stridsskolan, när de utarbetade stridsplanen. Huvudtanken var att låta fienden passera diket och ge eld när han var i höjd med grusvägen som gick mellan stora vägen och skogen, i höjd med 4: e plutonen. Då skulle Grehn ge eldtillstånd till hela kompaniet, vilket förhoppningsvis skulle leda till ett snabbt och chockartat slut för fienden, tack vare Qvintus Johans eldkraft, överraskningsmomentet och det korta avståndet.
Alla plutons-, vagns- och gruppchefer kände till planen i detalj, och förstod precis som Grehn, att allt hängde på att deras soldater kunde kontrollera sina avtryckarfingrar. Man hade även instruerats att slå mot misstänkta leningsvagnar först, för att på så vis minimera risken att en förståelig stridsrapport skulle hinna nå den ryska stridsledningen.
"Jag har satsat allt på ett kort, nu får vi se om vi har gudarna med oss" tänkte Grehn, när den första ryssen nu påbörjade övergången av diket, efter en dryg minuts långsam fordonsmarsch.
Några sekunder senare hade alla passerat diket, och svängde mycket riktigt av mot öster i riktning mot den stora vägen.
Sekunderna före eldöppnandet kom Östberg på sig själv med att vänta på den oundvikliga ordern, som ett barn väntar på julklapparna. Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv. Hon gillade det här skarpt.
Hon var född till pansarsoldat och tillsammans med sin besättning var hon ett väloljat vapen som alla ryssar borde frukta. Hon ryckte till av adrenalinruset när kompanichefens fasta röst hördes på radion.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"
( Karta 2: Första Striden )
Den ryska kompanichefen han inte känna varken rädsla eller överraskning när skogsområdet framför hans kompani nästan bokstavligen lyfte från marken, i en dödligt skrämmande kaskad av mynningsflammor, explosioner och smällar från Qvintus Ludvigs samtliga eldrör, när hela det svenska kompaniet öppnade eld. Han hann torrt konstatera att det inte var några hemvärnssoldater man stött på denna gången, innan hans ledningsvagn genomborrades av flera pilprojektiler från ett svenskt stridsfordon.
Inom tio sekunder var mer än halva det ryska spaningskompaniet utslaget, och lika många sekunder senare klingade dånet från stridsvagnarnas kanoner bort, och åtföljdes av små sporadiska utfall från automatkarbiner.
Joakim Grehn öppnade luckan på torntaket, och blickade ut över den förlamande förödelsen på gräsängen framför honom. Striden hade varit kort och intensiv, och framför hans kompani stod nu ett tiotal metallvrak. Några var helt övertända, några brann lite lätt och en del såg helt oskadda ut. Från många av plåtliken bolmade tjock, kraftig, svart rök upp mot himlen, och vittnade om hur gummi-, trä- och plastdelar, samt ammunition och bränsle, förtärdes av elden. Då och då riste en av ryssvagnarna till och dova smällar följde tätt inpå, när elden nådde fordonens ammunitionsfack. Enstaka skrik hördes från ängen, ibland åtföljt av några skurar från svenska automatkarbiner.
När så koltrasten osäkert började kraxa igen, blev den makabra scenen för mycket för Grehn, som böjde sig ut mot höger, och placerade tyst sitt maginnehåll vid sidan av vagnen.
Trots att han visste att det vore riskabelt att låta sina plutonchefer, plus han själv och Honkala, lämna sina vagnar, så kände han att det var nödvändigt att de alla träffades för att sammanfatta läget.
Han meddelade sina intentioner på radion, angav position för mötet, slog över till bataljonsfrekvensen och sände slutgiltig stridsrapport.
Därefter lämnade han sin vagn för att möta upp med plutoncheferna och Honkala, vid andra plutonens vänstra flank. Kvällningen kröp sig närmre och närmre inpå kompaniet där de kurade i skogsbrynen.
"Vore det inte för ljudet från ryssarna skulle man inte kunna tro att ett krig pågick.", Funderade Grehn.
Skogen var stillsam och vacker. Koltrasten sjöng nu för full hals igen, någonstans djupare inne i skogen, och vinden blåste milt i löven som färgades brun-gröna av kvällssolen. Grehn var inom kort framme vid mötesplatsen
* * *
5: e september 18:07, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Grehn var först på plats, och hoppade ner i en sänka som var idealisk för orienteringen med plutoncheferna. Medan han väntade på de andra, plockade han upp karta och ficklampa ur sin fältjacka och vecklade ut kartan på en sten som skulle fungera som ett sorts bord.
Han var medveten om risken att det ryska spaningsförbandet hade hunnit skicka lägesangivelser trots att det slagit ut dem snabbt, och att det därmed fanns en möjlighet att ryska artillerigranater i detta ögonblick avfyrades mot deras positioner.
Trots detta kände han att han var villig att ta den risken för att kunna möta sina befäl och tala med dem, ansikte mot ansikte.
Snart var alla närvarande och Grehn hälsade dem alla med en vänlig och uppmuntrande nick. Trots att de var alldeles svarta i ansiktet av maskeringsfärg, jord, smuts och sot, kunde man se hur stridens adrenalin fortfarande dröjde sig kvar bakom deras masker. Stirriga ögon, läppar som konstant slickades rena och svett som rann i floder längs tinningarna var något som återkom i allas ansikten.
"Troligtvis ser jag inte bättre ut själv", tänkte Grehn, och inledde deras improviserade möte med ammunitions- och skaderapport från respektive pluton. Det visade sig att det fanns gott om ammunition kvar, och skadorna uppgick till en ytligt splitterskadad skyttesoldat och några förstörda stridsvagnsprismor. Det var definitivt ett pris som kompaniet kunde betala i jämförelse med hur många soldater och fordon som fienden hade berövats.
Som andra och sista punkt gick Grehn igenom hur kommande timmar förhoppningsvis skulle förlöpa. Hela bataljonen skulle efter denna första stridskontakt omgrupperas bakåt och ta nya stridsställningar. Detta innebar att deras kompani skulle gå fordonsmarsch längs stora vägen i dryga sju kilometer, för att sedan ta upp stridsställningar i en dalmynning, tillsammans med ett hemvärnskompani som redan varit på plats i två dygn och sedan länge påbörjat befästnings- och fördröjningsarbeten i området. Efter att ha givit plutoncheferna ytterligare information om det nya operationsområdet, och gått igenom detaljer för fordonsmarschen, avslutades mötet snabbt med några välvalda och uppmuntrande ord, och några axelklappar, innan var och en försvann ut i kvällsdunklet mot sina respektive vagnar. Alla hade trots striden verkat sansade och planen hade accepterats utan några större invändningar, konstaterade Grehn andfått på väg mot sin vagn.
Och ryssen hade tydligen misslyckats med att få fram några koordinater för indirekt eld. Det var den bästa belöningen för det lyckade eldöverfallet. Än så länge gick allt som smort, tänkte han när han slutligen kom fram till vagnen, och krängde sig upp på dess chassi.
* * *
5: e september 23:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
För att bryta tristessen som infunnit sig, tog Grehn fram sin handritade stridskarta ur benfickan och vecklade ut den. Hans kompani hade grupperat sig längs dalmynningens sida, på en skogsbeklädd kulle, som gav dem bra skydd och god översikt över det kommande slagfältet. Nere i dalen låg en samling hus, som nu fungerade som skydd åt delar av det förstärkta hemvärnskompani som hade väntat på dem när hans kompani anlände till platsen vid 19:30-tiden.
( Karta 3: Försvaret av dalmynningen )
Kompaniet hade stannat till inne i byn, och Grehn och Honkala hade suttit av sina stridsvagnar, och mött upp med kompanichefen för hemvärnskompaniet, kapten Högdin. Tillsammans hade de tre beslutat om Qvintus Johans placering på andra sidan dalen och även gått igenom var mineringarna som lagts ut av hemvärnssoldaterna fanns. När det var avklarat hade Honkala farit iväg med kompaniet för att samordna grupperingen, och Grehn hade stannat kvar nere i byn för att samtala med Högdin och "inspektera" hemvärnets situation.
Det han hade sett var mycket tillfredsställande. På väg till den improviserade stabsplatsen hade Grehn förevisats hur hela Högdins kompani antingen var nergrävda i mer än dugliga skyttevärnsystem i byn eller uppe på den mittersta kullen, eller installerade i husen, som förstärkts inifrån med alla tillgängliga medel.
Högdin och Grehn hade till slut anlänt till kompaniets stabsplats, och slagit sig ner på varsin stol. Högdin kunde nu mer ingående redogöra för de befästningsverk och mineringssystem som hans kompani hade utfört under de två dygn som de hade befunnit sig i området. Mineringarna syftade till att hindra fienden från att gå öster om eller in i byn, och tvinga dem att gå väster om, där Grehns stridsvagnar och stridsfordon skulle vänta. Skyttevärnen som Grehn sett hade varit färdiga på drygt 8 timmar, och några timmar senare hade tristessen infunnit sig hos det 300 man starka, förstärkta hemvärnskompaniet.
En av Högdins plutonchefer och 4 av hans mannar hade till slut tagit saken i egna händer, och anmält sig frivilliga att åka iväg med en av de kvarlämnade personbilarna i byn, i syfte att hitta mat eller något annat som kunde vara kompaniet till nytta. Högdin hade bifallit förslaget, och bilen hade varit borta snabbare än han hann säga "verkställ". En dryg timma senare hade plutonchefen med sällskap kommit tillbaka, helt klart uppstirrade, och hävdat att man funnit ett oöppnat mobiliseringsförråd knappt 2 km från deras grupperingsplats. Högdin gav dem tillstånd att ta med sig två av deras terrängbilar och ytterligare några man för att om möjligt öppna byggnaden och länsa den på dess innehåll. Efter några timmars försök lyckades man, och fann att bytet var värt alla ansträngningar. Förrådet var fullt av minor, pansarskott och ammunition till deras Ak-4: or.
Tack vare deras tur, hade nu kompaniet en relativt god förmåga att fördröja pansar, och en bra minering som skulle vara guld värd i en eventuell strid. Det hade tagit dem nästan en hel dag att lägga ut alla minorna och snart hade tristessen infunnit sig igen. Den hade hållit i sig ända tills för några timmar sedan då ett våldsamt och kort crescendo av stridsvagnskanoner kunde höras i fjärran. Strax därefter hade Högdin informerats om att ett mekaniserat kompani hade fått stridskontakt, och nu skulle falla tillbaka till deras ställningar.
Och här satt de två nu.
Grehns och Högdins samtal fortsatte i avslappnad stil i ytterligare en halvtimme, varefter Grehn valde att ta avsked av Högdin, för att återvända till Qvintus Johan. När han vandrade mellan skyttevärnen på väg mot sitt kompani, fick en höjd stämma honom att stanna till och vrida på nacken.
"Löjtnant Grehn!" En hemvärnssoldat hade hoppat upp ur sitt värn och kom storleende emot Grehn. När han var framme räckte han fram handen för att hälsa. Grehn besvarade hälsningen.
"Du känner inte igen mig va? Hehe... mitt namn är Wallin, och jag hade dig som plutonchef när jag gjorde lumpen för tre år sedan! Jag ser att du gått upp dig i graderna!” Det mörkmålade och leende ansiktet var plötsligt igenkänningsbart för Grehn.
"Jasså! Nu känner jag igen dig Wallin! Fan, hur kommer det sig att du är här?" Grehn var glatt överraskad att en av hans gamla soldater fanns i just detta kompaniet och att han hade känt igen Grehn, trots den sena timmen och hans eländiga utseende.
"Jo, som du säkert kom ihåg så var jag ju kanske inte den mest motiverade soldaten i kronans tjänst... Men efter några månader i det civila så kände jag, tro det eller ej, ett sug efter det gröna. Så jag skrev på för hemvärnet!"
Wallin började så smått gå tillbaka mot sitt värn pratandes, med Grehn i släptåg. De hoppade ner i det, Grehn hälsade på Wallins kamrater och han och Wallin började samtala om allt mellan himmel och jord. Att träffa någon annan som Grehn kände, än sina egna officerare, efter så många dagar isolerad med kompaniet, kändes som en enorm lättnad för Grehn. Trots att det skilde flera grader och år mellan Wallin och Grehn var de definitivt likvärdiga i samtalet och när Grehn lämnade värnet en dryg timma senare, var det med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad om att hemvärnet skulle göra ett bra jobb i striden mot den annalkande fienden, och att de var väl förberedda för uppgiften. Trots detta kröp den obehagliga känslan sig på av att det nog var för sista gången han träffat Wallin och att de flesta i hemvärnskompaniet nog skulle gå mot en säker död om det blev strid.
Grehn vek ihop kartan i det dova skenet av instrumenten framför honom, och stoppade återigen ner den i benfickan. Det var mörkt utanför hans stridsvagn och Qvintus Johan låg tysta i skogsbrynet. Från byn kunde man höra enstaka röster. Det var en stjärnklar natt, och inte något som kunde störa Grehn i hela världen.
Inom några minuter sov han djupt.
* * *
6: e september 10:23, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Han visste inte hur han hade hamnat i denna situationen. Helt plötsligt hade fienden framryckt genom dalen med full styrka. Han hade blivit fullkomligt överrumplad.
Genom sitt sikte kunde han se hur stora, mörka ryska stridsvagnar plöjde sönder gräsängarna som utgjorde dalens botten, när de förflyttade sig framåt i rasande fart.
Ryssvagnarna verkade inte påverkas av de svenska fältarbetena som måste ha varit dåligt utförda, och de avlossade granat efter granat mot byn, som redan brann kraftigt. I skenet från elden kunde Grehn se hur Wallin och hans kamrater tappert försökte hålla stånd mot det ryska anfallet, men en efter en slogs de ner av rytande kulspruteskurar. Överallt i den brinnande byn låg sönderslitna och lemlästade kroppar, och de ryska stridsvagnarna visade dem ingen pardon när de passerade genom byn och ut genom dalen.
Nu kunde inte Grehn stå och se på längre. Han var tvungen att agera. Han gick ut på kompanifrekvensen och beordrade fri eldgivning för hela kompaniet. Tillsammans med kompaniets 13 andra vagnar, gungade Grehns vagn till av rekylen, när en pilprojektil lämnade vagnens eldrör. Kompaniets eldöppnande var nästan helt resultatlöst. Bara två av fiendens vagnar hade slagits ut, och när kompaniets andra omgång projektiler slog ner bland fiendens stridsvagnar, förstod han plötsligt.
Deras ammunition bet inte på de nya ryska stridsvagnarna.
Och nu hade han avslöjat var hans kompani var grupperat. Han kunde inte göra annat än att maktlöst se på hur de ryska stridsvagnarna vände sina torn mot deras håll, under intensiv, men hopplös, beskjutning från Grehns stridsfordon och stridsvagnar. Grehn vrålade fri reträtt på radion, men ingen verkade höra hans order. Efter bara några sekunder stod halva kompaniet i lågor. Vagn efter vagn exploderade inför hans ögon. Han kunde höra hur hans soldater skrek av vånda när de brann upp inuti sina bepansrade dödsfällor, och hur stålet gav vika för de ryska granaterna. Det var outhärdligt.
Plötsligt var allt tyst igen. Ryssarna var borta och allt var tyst.
Grehn tog sig långsamt och plågat upp ur sin stridsvagn, och föll utmattad ner på markens täcke av döda barr och kvistar.
En gestalt som närmade sig honom från byn, fångade hans intresse, och ju närmare den kom, desto tydligare förstod han vem det var.
Det var Martina.
Hon hade kommit för att trösta honom.
Han kände hennes närvaro starkare och starkare för var steg hon kom honom närmare, och slutligen var hon framme vid hans orkeslösa och sargade kropp.
Hon gick långsamt ner på knä, smekte ömt hans blodiga kind med hennes små, ömtåliga händer och hennes bottenlösa ögon såg in i hans.
Han var i himmelen.
Men hans syn blev suddigare och suddigare. Han tappade fokus och drogs längre och längre ner i det djupa mörkret. Han skrek hennes namn högre och högre, men hon var borta.
Martina!
Martina!!
Han vaknade när han slog telehjälmen i stridsvagnstornets tak. Grehn var kallsvettig och hans andning var tung. Grehn gnuggade sig i ögonen, och öppnade därefter luckan. Han behövde frisk luft. Där ute var det full aktivitet. Hans besättning var upptagna med att vårda vagnens vapen. Han hoppade ner från sin vagn och slog sig utmattad ner vid foten av en gran. Då kom första tåren.
Han saknade Martina så.
* * *
6: e september 15:11, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Fänrik Johanna Östberg satt på en stubbe strax framför sin stridsvagn, tillsammans med sin besättning, och spelade kort.
Johansson, deras skytt, hade handlag för kortspel och hade redan spelat av besättningen cigarretter, småmynt och tuggummin. Laddaren Löfwall hade förlorat mest, och satt nu med sur min, och händerna korsade, under hets och gyckel från övriga deltagare. Johanna trivdes bra tillsammans med sin besättning. Hon hade märkt en tydlig attitydförändring hos dem det senaste dygnet. Borta var nu de tvivlande blickarna och upproriska svaren, och istället möttes hon nu av raska tag och gott humör. Hon hade slutligen ingjutit respekt hos sin besättning och pluton. Att det skulle behövas döda ryssar och söndertrasade pansarbandvagnar för det, var hemskt. "Men det var inget hon kunde göra något åt, och bättre sent än aldrig" tänkte hon när hon med sitt stenansikte bad om nya kort. De hade suttit där i en dryg halvtimme och spelet var på väg att avslutas.
Nere i dalen kunde hon se hur byn och de motsatta kullarna gassade i eftermiddagssolen som så smått var på väg ner i väster. Man kunde höra enstaka skratt och röster från deras kompani och inget i världen kunde förstöra Johannas goda humör. Den avslutande spelomgången skulle just påbörjas när de avbröts av kompanichefens röst.
"Jasså, här sitter ni och roar er!" Kapten Grehn hade dykt upp från ingenstans, och snabbt slagit sig ned jämte Johanna i deras spelcirkel.
"Hur går det för dig Östberg?" Han hade en glatt tonläge i rösten.
"Jodå, varken bra eller dåligt, förutom Löfwall här, som är dagens förlorare... Och Johansson som är en riktig storspelare" Hon pekade på Johansson som gjorde gest av att ta emot publikens ovationer.
"Det verkar gå relativt jämt ut!" En attitydförändring hos kompanichefen hade hon också kunnat skönja det senaste dygnet. Johanna skrattade förnöjt inombords. Nu hade hon bevisat för dem att tjejer var lika bra krigare som killar.
"Låter bra Östberg, något övrigt att rapportera? Hur har dagen förlöpt?"
"Allt är bara bra, kapten! Nej inget annat än att maskeringarna nu är klar..." Flera dova smällar avbröt Johanna. Gruppen framför hennes stridsvagn reagerade instinktivt.
”GRANATER, SKYDD!!” Vrålade Johansson.
Alla kastade sig i skydd och riktade blicken mot ljudkällan. Flera rökpuffar och jorduppkast kunde skymtas från byn. Med jämna intervaller uppenbarade sig nya jordkaskader nere i byn.
Grehn tog initiativet.
"Granatkastareld, möjligt fientligt anfall, norrut genom dalen! Gör färdiga för strid! "Grehn hade snabbt rest sig upp och sprang nu hukande iväg till sin egen vagn för att därifrån kunna leda striden.
Östberg var inte sämre, hon gav order om färdiga för strid. Alla begav sig till sina stridsställningar och när alla i besättningen var på plats nere i vagnen, började de söka mål med sina sikten.
Hon konstaterade för sig själv att ingen artilleri- eller granatkastareld hade träffat kompaniets positioner, vilket borde innebära att FI inte kände till deras existens. Det var bra.
* * *
6: e september 15:19, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
De ryska granaterna hade äntligen slutat falla ner bland hemvärnssoldaterna i byn, och den öronbedövande tystnaden låg som ett täcke över dalmynningen. Men snart kunde ett lågt och dovt muller skönjas söderifrån. Östberg kände hur en oförklarlig känsla av uppspelthet sköljde genom hennes kropp. Ryssen var åter på väg.
"Laddaren, ladda pil" Laddaren Löfwall lydde hennes order omedelbart.
"Laddar pil. Pil Klar."
Halvt skymda av träden framför dem, kunde hon se hur tre pansarbandvagnar av rysk modell kom körande utspridda längs hela dalbottnen. En höll sig till högra sidan, en i mitten, och en till vänster.
Hon visste att hemvärnet hade lagt ut minstråk på högra sidan av dalbottnen, och satt nu med spänd skadeglädje och inväntade de första minorna. De skulle inte svika henne.
Plötsligt krängde den högra och mittersta vagnen till, i ett moln av jord och eldsflammor, och två skarpa smällar följde tätt inpå. Den bortersta utav dem exploderade strax därefter inifrån, medan den mittersta bara stod där. Genom sitt sikte kunde Johanna se hur besättningen i den oexploderade vagnen började ta sig ur plåtliket och springa mot skogen som låg på högra sida av dalen.
"Troligtvis för skydd, tills mamma T-80 och pappa T-72 anländer" tänkte hon torrt. Men den ryska vagnsbesättningen han inte långt på den oskyddade dalsbottnen. Från byn hördes korta serier från kulsprutor och snart stod ingen av dem upp.
Den tredje pansarbandvagnen hade undgått hennes uppmärksamhet och hon överraskades av smällarna från de svenska stridsfordonens automatkanoner när de expedierade den, i höjd med byn.
Tystnaden i vagnen bröts av radion. Det var kompanichefen som gjorde kompaniet uppmärksamma på att striden var långt ifrån över, och att detta bara hade varit en trevare. Kanske hade ryssarna valt deras dal som framryckningsväg, kanske inte. Om några minuter skulle de alla få svar på den frågan.
Minuterna gick och när dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev, tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Självklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gång skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Johan, slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.
Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar komma körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var bara 100 meter söder om byn
För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"
Det första skottet var alltid förlamande, tänkte Östberg, när den iskalla, sekundlånga tystnaden bröts av Johanssons vrål.
"Skott kommer!!"
Hela vagnen vibrerade frenetiskt och skarpa metalliska ljud följde snabbt inpå när kanonen förberedde omladdning av laddaren Löfwall.
"Högt!" Skrek Johansson, vilket innebar att hans första skott hade gått högt över målet och ett nytt försök skulle krävas.
"Pil laddad!" Hörde hon hur Löfwall utbrast, samtidigt som han stängde ammunitionsluckan och tryckte sig mot väggen, bort från kanonen.
"Eld!" Beordrade hon Johansson, samtidigt som hon iakttog målet, som sekunderna senare expedierades av deras pil. Tornet slets av från chassiet och flög högt upp i luften innan det landade på marken, jämte den exploderande metallklumpen
Hon sökte nu mål nere i dalen. Att ryssarna hade blivit överraskade stod utan tvivel. Hela situationen nere i dalen kunde egentligen bara beskrivas med ett enda rättvist ord. Kaos.
Flera stridsvagnar stod redan i brand överallt på dalbottnen. Längst fram bland ryssarna, till vänster om kompaniets vänstra flank och framför byn, hade 4 vagnar lyckats undgå den första vågen av svenska projektiler, och försökte nu förgäves att rusa ut ur dalen under intensiv svensk beskjutning, och lite längre fram, över svenska minor.
I området framför byn hade den ryska organisationen totalt havererat. Några vagnar försökte desperat kringgå byn från nordöst, men stötte snart på hemvärnets minslingor. Ett 10-tal stridsvagnar hade avlossat rökgranater och drog sig fort bakåt, samtidigt som de besvarade elden, stundom från den vänstra dalsidan, och stundom från byn.
Utöver dessa mer eller mindre samlade reaktionerna, irrade en och annan vagn omkring, genom skyddsrök och brandrök, och mellan brinnande metallvrak, samtidigt som de gick lös på hemvärnet med spränggranater och kulsprutor.
Östberg tog till slut tag i sin personliga strid, och började med invand precision peka ut mål åt Johansson som, med ögonen pressade mot siktet, avlossade salva efter salva mot den ryska oorgansiationen.
Strax bakom de ryska stridsvagnarna följde infanteriet, upplastat i sina BMP- och BTR-vagnar. När så stridsvagnarna i fronten hade träffats av den svenska elden, hade man fallit åt sidorna och bitit sig fast i dalsidorna. Östberg kunde höra det välbekanta ljudet från de två pansarskytteplutonernas AK-5:or och kulsprutor som gick lös på de ryssar som tagit sig till dalens vänstra sida, och nu urlastade mitt framför de svenska stridsställningarna.
( Karta 4: Det ryska förbandet misslyckas )
Slagfältet, eller vad man nu kunde kalla det, var nu, efter knappt två minuters strid, nästan helt dolt av skyddsrök och brandrök. Därför gick nu Östberg och Johansson över till sina värmesikten. På dalbottnen framför dem stod ett 20-tal starkt lysande värmekällor. Dessutom brann det i flera av byns byggnader. Alla dessa vita fält i siktet gjorde det svårt för dem att skilja de "levande" målen från de "döda". Det var i jakten på ett nytt levande mål som Östberg upptäckte något i sitt värmesikte.
Ett stort antal små ljuspunkter rörde sig långsamt längs med och uppför den motsatta åskanten, i nordlig riktning. Det var förmodligen de infanterister som tagit skydd i skogen vid stridens början, tänkte hon.
"Troligtvis försöker de kringgå oss eller på något vis omfatta byn österifrån" resonerade Östberg. Det kunde absolut inte tillåtas. Efter 13 avlossade pilar var det nu dags att byta bekämpningsmedel. "Johansson! Skyttar avancerar uppför motsatta åskanten! Byt till ksp! Ca 500 skott! Eld!" Johansson verifierade först Östbergs anvisning, för att sedan byta till stridsvagnens kulspruta och börja beskjuta de små ljuskällorna med de 500 tilldelade bulorna.
När så kulsprutan började ljuda, beslutade sig Östberg för att meddela kompanichefen det nya läget.
"Qvintus Johan från Adam Qvintus!"
"Adam Qvintus, fortsätt." Grehns stämma utstrålade ett enormt lugn, och utgjorde en klar kontrast mot den stridshetsiga kvinnorösten som blandades med Johannsons kulsprutesmatter.
"Skyttar avancerar norrut, motsatta åsen! Uppskattningsvis ett kompani eller mer! Har påbörjat bekämpning med ksp! Kom!"
"Uppfattat Adam Qvintus, ska se vad som kan göras. Fortsätt bekämpning. Slut kom."
"Fortsätter bekämpning! Klart slut!"
Östberg vände sig till Johansson, som med tungan rätt i mun, försökte pricka ryssarna på andra sidan.
"Johansson! Fortsätt fälla de asen! 500 skott till!"
"Det är svårt som fan! De gömmer sig väl, och många har redan lyckats ta sig över åstoppen!" Johanssons frustration var förståelig för Östberg. De små ljusskenen var duktiga på att undvika exponering. De visade sig i "öppet" i max 5 sekunder, innan de fann nytt skydd, på sin väg uppför och längs med åsen. Trots att flera vagnar nu brassade på med sina kulsprutor, förstod hon att det inte skulle räcka.
Det hade Grehn också insett. Hans röst hördes strax i Östbergs hörlurar.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Zäta Erik är på väg till motsatta åsen. Inkommande. Beräknat nedslag 35 sekunder. Klart slut."
Det svenska artilleriet skulle alltså lägga sig i leken.
Nere i dalen började nu striden klinga av. Spridda skurar från hemvärnet slog ner bland de ryska metallvraken, som nu uppgick till ett 30-tal. Stridsvagnar, pansarbandvagnar och terrängfordon stod huller om buller i en otäck dödsvila. Vid kompaniets högra flank höll de två pansarskytteplutonernas strid på att avslutas. Framför dem låg ett oräkneligt antal kroppar, med tillhörande metallik.
Grehn hördes åter på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Inkommande. Klart slut"
Östberg höll andan inför de inkommande granaterna. Plötsligt kunde hon skönja det ljud som var henne välbekant från stridsskolan och slutövningarna. Det var det susande och halvt visslande ljudet från överflygande artillerigranater, på väg mot nedslagsplatsen.
Hon fixerade blicken på den motsatta åsen. Sekunderna efter att hon hade hört det, för ryssarna, illavarslande ljudet för första gången, bokstavligen lyfte åsens träd från marken, i det mest skrämmande och mäktigaste Östberg någonsin bevittnat. Skarpskjutningarna på övningsfältet Kråk spelade inte ens i samma division.
Artilleribataljonens granater briserade när de slog i trädtopparna, ackompanjerat av öronbedövande smällar och vibrationer som kändes ända in i märgen. Att befinna sig på åstoppen i detta nu skulle innebära en säker död. Östberg och hennes besättning tittade lamslaget på när artilleriet förvandlade den förut höstgulnande åsen, till ett dödsinferno. Synen gjorde de alla illamående.
Hela grejen kändes på något sätt orättvis. De ryska soldaterna kunde knappt skydda sig. De kunde definitivt inte skjuta tillbaka, och de skulle snart, eller hade redan, dö en hemsk men snabb död. Artilleriets beskjutning avtog lika plötsligt som den kommit, och snart var hela dalen åter dödstyst. Nya order från Grehn ramlade strax in. Som tur var. Annars hade hennes grubblerier kunnat bli farliga, både för henne och för hennes besättning.
Hela bataljonen skulle åter omgrupperas. Det var skönt. Hon hade fått nog av den här dalen. Hon luckade upp och fäste en blick mot byn och det elddöpta hemvärnskompaniet, när hennes vagn svängde upp på landsvägen som ledde bort från infernot.
Hemvärnet skulle åter lämnas ensamma
-----------------------------------------------------
Rättat och klart....
*PUST*
Hoppas ni fortfarande tycker om mitt arbete!
-------------------------------------------------------
När så den allmänna mobiliseringen var ett faktum, blev inte Martina Grehn speciellt överraskad. Ända sedan de tragiska händelserna i Finska Viken för tre veckor sedan, hade hennes make jobbat övertid på regementet så gott som varje dag. Martina var en kvinna med god slutledningsförmåga och kunde lägga ihop 2 och 2. Det stora antalet pansarvagnar på regementsområdet kombinerat med statsministerns pressade uttalanden i TV och sin sambos extrainsatta arbetstimmar, fick henne att tidigt fatta misstankar om vad som var på gång.
Men den kvällen för en vecka sedan, när hennes man Joakim packade ner de sista grejorna i hans sedan tidigare förberedda väska, kändes allting så overkligt. Det tog flera timmar för henne att greppa hans sista ord till henne innan han hade gått ut genom dörren till deras villa och försvunnit i riktning mot regementet i deras gemensamma Peugeot. Att Joakim skulle återvända snart var något som Martina började betvivla.
* * *
5: e september Kl. 08:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Kapten Joakim Grehn stod på tornet till sin stridsvagn och blickade ut över det dimhöljda landskapet som låg framför honom. De fyra plutonerna som ingick i 1: a kompaniet, vilket han hade befäl över, låg grupperade i skogsområdet norr om den evakuerade byn som låg 500 framför dem, bortom en slumrande bäck. Grehn hade nyligen återvänt till kompaniet från ett kompanichefsmöte vid bataljonsstaben.
( Karta 1: Kompaniets positioner )
Mötet hade varat i dryga 30 minuter och hade gett Grehn en mer sammangripande bild över läget inom brigaden och bataljonen. Bataljonschefen, överstelöjtnant Lundqvist hade inlett mötet med att gå igenom läget i stort. De styrkor man lyckats mobilisera hittills uppgick till två mer eller mindre organiserade brigader på armésidan. Flygvapnet hade fått tre Gripen-flottiljer på krigsfot, och Marinens fulla styrka låg till sjöss i Stockholms yttre skärgård.
Vidare hade hemvärnet slutfört många av sina primära uppgifter och på många håll påbörjat fördröjningsarbeten och på vissa avsnitt förbereda försvarslinjer tillsammans med de reguljära markstridsförbanden. De logistiska problem som brigaden dragits med i början av veckan tedde sig nu vara under kontroll, till stor del tack vare de många frivilligorganisationerna, som sent om sider börjat komma in i sina roller. Kriget i Finland var fortfarande ovisst. Ryssarna hade trängt en bra bit in i södra Finland, men började saktas ner i sin framfart då de mötte starkare motstånd längre in i landet. Det ryska kriget mot Sverige inskränkte sig än så länge till sporadiska flyganfall, främst riktade mot den svenska infrastrukturen. Flygvapnet hade nu till viss del börjat slå tillbaka mot dessa flygföretag. Efter bataljonschefens genomgång var det dags för kompanicheferna att avlägga
rapport om respektive kompanis tillstånd. Mötet hade avslutats med några peppande ord från Lundqvist och Grehn hade av tillbaka till sitt kompani, under samtal med de andra kompanicheferna.
Grehn tittade på sin klocka som visade 08:10.
"Dags för dagens första rundtur", tänkte Grehn när han tog tag i vagnens torn och hivade sig ner till den daggfuktiga marken. Med raska steg gick han bort mot kompaniets ställföreträdares vagn och knackade på. En yrvaken löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Nej, dina snarkningar i radion måste ha skrämt deras signalspaning så till den milda grad att de struntar i alltihop!"
Löjtnant Honkala stängde skrattande igen luckan till sin 60 ton tunga maskin. Flinande vandrade Grehn vidare mot 2: a stridsvagnsplutonens ställningar. Honkala var en bra man och en utmärkt soldat, och den officer inom kompaniet som Grehn litade mest på utav alla.
Ännu en dimhöljd morgon hade påbörjat den 7: e dagen, i det för Sverige stridslösa kriget. Kapten Grehn vandrade vidare mellan granarna.
* * *
5: e september 08:15, 30 sjömil väst om Kronstadt.
Den ryske överstelöjtnanten Ilja Potecknov började känna tendenser till illamående när han för tredje gången på tre timmar lät blicken svepa över de massiva lastfartygen som omgav det fartyg som hans motoriserade bataljon var inlastad i. De höga vågorna och saltstänket som mötte honom där han stod på ytterdäck gjorde väl sitt till också. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i havet och ansåg att människan hörde hemma på land.
Potecknov vände sig om och lät ögonen än en gång falla ner på kartan över det kommande operationsområdet. Han hade planen klar för sig. Deras brigad skulle tillsammans med divisionens två andra brigader landsättas på den svenska ostkusten och tillsammans med luftlandsatta trupper, skära av södra Sverige. Från Göteborg i väster, via Skövde och Örebro, till Stockholm i öster. Efter att divisionen hade uppnått sina primära mål, och flyget flyttat fram sina positioner, skulle ytterligare tre divisioner anlända för att fullborda neutralisationen av Sverige som politisk, militär och geografisk makt. Detta var nödvändigt för att operationen mot Finland och den kommande mot Baltikum skulle löpa smidigt.
Några av hans kollegor hade uttryckt oro redan under planeringen, över om en division i inledningsskedet och fyra i ockupationsskedet verkligen skulle räcka till. Men Potecknov hyste inga sådana tvivel.
Den svenska krigsmakten hade ständigt krympts till mindre och mindre proportioner, och hade i dagsläget, enligt han själv, inget som nämnvärt skulle kunna hota de ryska truppernas kommande framfart. Dessutom ansåg han det som orimligt att avleda ännu fler trupper från den finska fronten och den kommande baltiska. Att Sverige hade genomgått en veckas mobilisering var ändå inget som fick Ilja att sova dåligt på nätterna. Hans trupper skulle krossa det lilla motstånd som svenskarna kanske skulle kunna uppbringa, under sina larvband.
Potecknov vek ihop kartan med en suck, stoppade ner den i fickan och rättade till sin skärmmössa när han gav sig av i riktning mot skeppets inre. Han hade fått nog av havet för idag. En skräckblandad förtjusning infann sig när skeppets värme tog emot honom. Äntligen var de på väg!
* * *
5: e september 08:30, Bergrum under Stockholm.
Håkan Syrén bar på en konstig känsla där han gick genom bergrummets korridorer. Han kände sig uppgiven men hoppfull på samma gång. Men framförallt var han trött. Under den gångna veckan hade han i egenskap av Överbefälhavare för Sveriges försvar, tagit många svåra beslut. Detta kombinerat med den otroligt lilla mängd sömn som Syrén hade fått ledde till att hans kropp fullkomligt skrek efter vila.
Den mobilisering av insatsorganisationen som Sverige genomfört under en veckas tid hade löpt långt bättre och smidigare än vad alla, inklusive ÖB själv, hade förutspått. Denna "succé" eller vad man nu skulle kalla det, kunde man tacka tre faktorer för, konstaterade Syrén nöjt där han gick.
1. Den nya mobiliseringsplanen som hade införts vid årsskiftet innebar att det få förband som fanns kvar på papperet faktiskt hade kunnat organiseras.
2. Inga fientliga sabotage- och/eller mordpatruller hade stört mobiliseringen. Bortsett från ett fåtal flyganfall hade man kunnat organisera försvaret ostört.
3. På de flesta fredsförband hade man lyssnat på högkvarterets diskreta råd och i det tysta börjat förbereda mobiliseringen redan dagarna efter krisen i Finska viken. Dvs. två veckor innan den allmänna mobiliseringen hade utropats.
Men landets ÖB hyste ändå inga stora förhoppningar om att försvaret skulle kunna stå emot en större rysk truppkoncentration i Sverige. "Förhoppningsvis" krävde kriget i Finland så mycket trupp att en eventuell invasion av Sverige skulle bli mindre i truppstorlek. Syrén förträngde sina personliga funderingar då han närmade sig dörren vid korridorens slut. Han kollade igenom sina papper en sista gång, rättade till uniformen och lade till en bister ansiktsmin. Med fast hand öppnade han dörren till sammanträdesrummet.
Den sju dagar unga samlingsregeringen satt redan vid konferensbordet, och när ÖB kom in genom dörren tystnade alla tvärt och vände sina blickar mot den bistre generalen.
"Så bra" inledde den socialdemokratiska statsministern. "Nu när alla är här, så kan väl ÖB inleda mötet med att gå igenom det militära och säkerhetspolitiska läget?"
"Självfallet" svarade ÖB snabbt och började plocka fram sina nyligen framställda rapporter.
Att gå igenom det militära läget tog dryga 20 minuter inklusive frågestund. Intresset för denna genomgång var tämligen svalt, och ÖB noterade att enbart den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, den kvinnliga inrikesministern från centerpartiet och så statsministern visade intresse för genomgången. Rapportens höjdpunkter visade sig vara att den efterlängtade amfibiebataljonen, nu var fullt mobiliserad och operativ sitt operationsområde.
Vidare kunde man konstatera att luftskyddet från luftvärnet nu var aktivt och att de tre tillgängliga luftvärnsbataljonerna hade grupperat sig utspritt i anslutning till de två färdigmobiliserade brigaderna och i huvudstaden. Två stycken artilleribataljoner hade man lyckats uppbringa, och man räknade med att de skulle vara operativa inom 24 timmar. Till sist meddelade ÖB att den improviserade utbildningen av hemvärnssoldater på förrådställda pbv501: or som hade pågått i 4 dygn skred fram bättre än planerat. Inom kort skulle dessa vagnar kunna användas som tungt understöd vid de försvarslinjer som hemvärnet hade befäst på flertalet avsnitt. Sist men inte minst kunde ÖB konstatera att de rekryteringscentrum som hade satts upp för fyra dagar sedan hade gett god utdelning. Inom 48 timmar skulle de första frivilligkompanierna sättas upp i de flesta större städerna runtom i landet.
Med det avslutade ÖB den första delen av genomgången och många runt konferensbordet drog en lättnadens suck.
Men fortsättningen skulle bli allt annat än lättsam. Dagens underrättelserapport visade på att 4 ryska infanteri- och 2 pansardivisioner nyligen hade anlänt till St. Petersburg och de visade inga tecken på att förflyttas vare sig till Finland, eller den truppkoncentration som stod och stampade utanför Baltikum. Om en invasion skulle ske i Sverige var det troligtvis dessa trupper som skulle delta.
Just som ÖB skulle gå igenom de förhandlingar som fördes med utomstående stater, främst då Danmark och Norge, knackade det på dörren. En anonym militär klev in i rummet, stegade fram till ÖB, gav honom en lapp och försvann ut från rummet lika snabbt som han hade kommit. ÖB lade an en, om något, ännu bistrare min
"Vår underrättelsetjänst meddelar att 10-15 lastfartyg av typen "RoRo" lämnade St. Petersburg hamn för knappt tre timmar sedan. Man förlorade visuell kontakt med dem ca 20 sjömil väst om Kronstadt." ÖB lät blicken svepa över den dystra samlingen ministrar.
"Ja, detta komplicerar ju läget ytterligare" konstaterade statsministern sammanbitet.
Mötet fortsatte inte i någon lättsam ton.
* * *
5: e september 08:40, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
När Grehn närmade sig det sista stoppet för morgonens plutonsbesök, 1: a stridsvagnsplutonens ledningsvagn, skakade han uppgivet på huvudet för sig själv.
Plutonchefen för 1: a pluton, Fänrik Östberg var så gott som totalt hopplös. Hon hade varit sista kompanibefäl på plats. Knappt tio timmar efter att kompaniet hade grupperat sig på nuvarande position, hade hon sömndrucken anslutit sig till sin pluton, åtföljd av en road militärpolis. Därefter hade hon knappast gjort ett stabilare intryck. Ingen i plutonen hade förtroende för henne, och hennes vagnsbesättning var livrädda för att kanske tvingas i strid med fänriken som vagnchef.
Östberg kunde sannerligen ha en enklare situation att tackla.
När Grehn bara var några meter från hennes vagn, hördes en nervös fänriksstämma.
"Vem där?!" Grehn svarade snabbt.
"Det är jag."
"Jaha." Fänriken tittade upp från andra sidan stridsvagnen med sin AK5: a i högsta hugg.
"Jo, vet du möjligen vad mitt ärende är hos dig denna morgon?" Grehn slog an en missnöjd min.
"Radion kanske...?"
"Precis...Vad sa jag i förrgår om den radiodisciplin vi försöker hålla?"
"Att den inte skall brytas förutom i absoluta nödfall."
"Och vad sa jag igår om radiodisciplinen?"
"Samma sak..." Östberg såg ut att lida något fruktansvärt av deras konversation.
"SÅ VARFÖR I HELVETE PÅSTÅR DÅ LÖJTNANTEN ATT DU HAR BRUTIT DEN FÖRBANNADE RADIOTYSTNADE FÖR TREDJE GÅNGEN PÅ LIKA MÅNGA DAGAR!?"
"Jag var inte säker på att min radio fungerade. Vi bytte ju batterier på vagnen igår, och sen har ju både bataljonen och kompaniet bytt frekvenser flera gånger sen vi åkte ut hit..." Östberg hoppades att förklaringen hade gått hem. Det hade den inte,
"Östberg, radion fungerade utmärkt i förrgår. Den fungerade utmärkt igår. Varför skulle den inte fungera idag?" Östberg var mållös. Grehn kände att hon lärt sig sin läxa och gick raskt vidare i konversationen.
"Klockan 10:00 har vi möte med plutonscheferna vid min vagn. Om inte första pluton har något annat att rapportera, går jag nu vidare." Grehn vände sig om.
"Hade han tagit i för hårt?" Frågade han sig själv där han försökte ta sig fram i snåren. Han bestämde sig för att han inte hade det och försökte istället kämpa sig fram över rötter som försökte fälla honom, och grenar som piskade honom i ansiktet. Grehn var orolig för hur Östberg skulle klara sig om det skulle gå så långt som till väpnad strid.
"Förbannade terränglåda" tänkte Grehn där han gick
* * *
5: e september 10:30, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Mötet med plutoncheferna var snart till ända.
Honkala stod och fixade till de sista underhållsfrågorna med Östberg och chefen för 3: e pansarskytteplutonen, fänrik Johan Dalman, och Grehn stod och diskuterade sin vagns placering i en eventuell strid, med cheferna för 2: a stridsvagnsplutonen och 4: e pansarskytteplutonen, fänrikarna Husic och Johansson, när Bataljonschefens pansarbandvagn siktades mellan granarna där den tog sig fram på den uppslitna skogsvägen.
Grehn och Honkala bad fänrikarna att vänta, och gick iväg för att möta bataljonschefen som hade hoppat ur vagnen och nu stod och studerade en karta som var fastsatt på vagnsluckan.
När de väl var framme vid vagnen nickade han bara till hälsning och började genast informera dem om den rådande situationen. Fienden hade påbörjat landstigningar i Västervik, Arkösund och i Oxelösund. Hemvärnet hade även rapporterat stridskontakt med ett flertal luftlandsättningspunkter några mil väster och norr om landstigningarna, som nu bekämpades. Alla kända fientliga trupper befann sig söder om de två brigaderna som själva var grupperade strax söder om Hjälmaren. Sannolikheten att fienden skulle röra sig norrut för att skapa kontakt med brigaderna var stor.
Enligt hemvärnsledningen kunde man vänta sig kontakt med ryska spanings- och förtrupper redan under sena eftermiddagen eller kvällen.
Efter att de hade fått ytterligare information om bataljonens order och bataljonschefen hade plöjt iväg i sin bandvagn, återvände Grehn och Honkala till plutoncheferna, som förstod att något var i görningen.
"Jaha, killar… och tjejer, det är nog dags att ni ser över era vapen en gång till. Ryssen är nämligen på väg." Med de allvarliga orden lämnade Grehn över till Honkala som gav fänrikarna samma information som överstelöjtnant Lundqvist precis hade gett honom.
När plutoncheferna hade försvunnit till sina respektive plutoner, hoppade löjtnanten upp på sin vagn, och Grehn upp på sin, för att bege sig till sina nyligen fastställda stridspositioner.
Honkala skulle placera sin vagn mellan 1: a och 3: e plutonen, och Grehn skulle ansluta sig till 2: a plutonens vänstra flank.
När så informationen om ryssens ankomst nådde soldaterna, inleddes en febril aktivitet. Vapen rengjordes, sikten och datorer kalibrerades, maskering och kamouflage förbättrades, och IR-blockerande nät rättades till.
20 minuter senare var allt tyst igen, sånär som på en koltrast som kraxade för full hals.
Qvintus Johan var redo för sin första strid. Kompaniet inledde en lång väntan.
* * *
5: e september 17:45, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Den tristess som gripit tag i Grehn, genom att vänta på en fiende som inte var påtaglig, avbröts abrupt av två prickar som närmade sig från horisonten med ett vrål.
Genom vagnens prismor kunde Grehn identifiera planen som icke svenska.
"I den farten såg de oss nog inte, särskilt inte om de inte var spaningsplan", tänkte Grehn och fortsatte att spana av området söder om den framförliggande byn.
Dånet från de förbipasserande flygplanen han knappt dö bort förrän det ersattes av ett, för dem alla, högst välbekant ljud. Ett idogt smattrande från kulsprutor, blandat med sporadiska skurar från automatkarbiner och ackompanjerat av en och annan dov explosion, förvarnade kompaniet om den annalkande fienden.
Grehn märkte att han spände varenda muskel i sin kropp där han satt, och var tvungen att blunda och långsamt räkna till tio för att kunna slappna av på nytt. Det var absolut inte läge för kompanichefen att drabbas av scenskräck. På vänstra sidan av Grehns vagn, kunde han se hur 2: a plutonens stridsvagnar långsamt rörde tornen från sida till sida, i jakt på fienden.
"Qvintus Johan var redo för ryssen... Var ryssen redo för Qvintus Johan?" Tänkte Grehn där han satt. Han lutade sig mot sin skytt.
"Nu är det dags att visa vad Qvintus Johan går för, Jensen!" En iskall blick mötte kompanichefen.
"Jag hörde dig."
* * *
5: e september 18:05, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Östberg var den första i kompaniet som siktade fienden. Genom sin kikare kunde hon se hur 10-15 BMP- och BTR-fordon precis hade lämnat den norr-sydgående vägen, och nu grupperade sig på fältet sydväst om byn. Vidare kunde hon se hur två BTR-vagnar hade brutit sig loss från gruppen, på nytt anslutit sig till vägen och nu närmade sig byn i god fart.
"Troligtvis någon sorts förpatrull" tänkte hon när hon gick ut på kompanifrekvensen.
"Qvintus Johan"
"Qvintus Johan, kom"
"Qvintus Johan från Adam Qvintus. Jag har visuell kontakt med ryskt förband, bestående av BMP- och BTR-vagnar, uppskattningsvis kompanis storlek. Fienden befinner sig på fältet sydväst byn, där han grupperar sig.
Vidare har jag iakttagit två fordon av BTR-typ som begett sig av mot byn, i anslutning till vägen, kom"
” Bra jobbat Adam Qvintus, fortsätt iakttagelserna, men jag upprepar än en gång att eldförbud råder tills vidare.
Ingen så mycket som spottar på FI innan jag ger klartecken. Alla Qvintus från Qvintus Johan. Slut kom."
Grehn tog upp sin kikare och riktade den mot fiendens påstådda position. Alldeles riktigt. Där stod ungefär 15 vagnar i full bredd. De verkade förbereda övergång av det breda diket som gick igenom byn i väst-östlig riktning.
Samtidigt som den sista orderbekräftelsen ramlade in i Grehns hörlurar, upptäckte han den ryska förpatrullen som nu var inne i byn, och hade stannat vid den, i förväg, sprängda bron. En gestalt uppenbarade sig ur den främre vagnens inre, gestikulerade till det bakomvarande fordonet, och försvann ner i sin egen vagn igen, lika snabbt som han hade dykt upp. Nästan genast började de två fordonen att backa tillbaka genom byn i hög fart, och någon minut senare var de tillbaka hos den övriga gruppen.
"Förmodligen har de inte upptäckt oss ännu." Tänkte Grehn och gick igenom stridsplanen en sista gång, samtidigt som det ryska kompaniet sakta började rulla framåt mot diket, på linje.
Med tanke på den numerära överlägsenhet som fienden högst sannolikt hade, var det viktigt att snabbt slå ut hans spaningsförband, vilket troligtvis var det kompaniet som nu rullade mot honom.
Tack vare de rådande omständigheterna hade han och Honkala varit tvungna gå emot mycket av det de lärt sig på stridsskolan, när de utarbetade stridsplanen. Huvudtanken var att låta fienden passera diket och ge eld när han var i höjd med grusvägen som gick mellan stora vägen och skogen, i höjd med 4: e plutonen. Då skulle Grehn ge eldtillstånd till hela kompaniet, vilket förhoppningsvis skulle leda till ett snabbt och chockartat slut för fienden, tack vare Qvintus Johans eldkraft, överraskningsmomentet och det korta avståndet.
Alla plutons-, vagns- och gruppchefer kände till planen i detalj, och förstod precis som Grehn, att allt hängde på att deras soldater kunde kontrollera sina avtryckarfingrar. Man hade även instruerats att slå mot misstänkta leningsvagnar först, för att på så vis minimera risken att en förståelig stridsrapport skulle hinna nå den ryska stridsledningen.
"Jag har satsat allt på ett kort, nu får vi se om vi har gudarna med oss" tänkte Grehn, när den första ryssen nu påbörjade övergången av diket, efter en dryg minuts långsam fordonsmarsch.
Några sekunder senare hade alla passerat diket, och svängde mycket riktigt av mot öster i riktning mot den stora vägen.
Sekunderna före eldöppnandet kom Östberg på sig själv med att vänta på den oundvikliga ordern, som ett barn väntar på julklapparna. Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv. Hon gillade det här skarpt.
Hon var född till pansarsoldat och tillsammans med sin besättning var hon ett väloljat vapen som alla ryssar borde frukta. Hon ryckte till av adrenalinruset när kompanichefens fasta röst hördes på radion.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"
( Karta 2: Första Striden )
Den ryska kompanichefen han inte känna varken rädsla eller överraskning när skogsområdet framför hans kompani nästan bokstavligen lyfte från marken, i en dödligt skrämmande kaskad av mynningsflammor, explosioner och smällar från Qvintus Ludvigs samtliga eldrör, när hela det svenska kompaniet öppnade eld. Han hann torrt konstatera att det inte var några hemvärnssoldater man stött på denna gången, innan hans ledningsvagn genomborrades av flera pilprojektiler från ett svenskt stridsfordon.
Inom tio sekunder var mer än halva det ryska spaningskompaniet utslaget, och lika många sekunder senare klingade dånet från stridsvagnarnas kanoner bort, och åtföljdes av små sporadiska utfall från automatkarbiner.
Joakim Grehn öppnade luckan på torntaket, och blickade ut över den förlamande förödelsen på gräsängen framför honom. Striden hade varit kort och intensiv, och framför hans kompani stod nu ett tiotal metallvrak. Några var helt övertända, några brann lite lätt och en del såg helt oskadda ut. Från många av plåtliken bolmade tjock, kraftig, svart rök upp mot himlen, och vittnade om hur gummi-, trä- och plastdelar, samt ammunition och bränsle, förtärdes av elden. Då och då riste en av ryssvagnarna till och dova smällar följde tätt inpå, när elden nådde fordonens ammunitionsfack. Enstaka skrik hördes från ängen, ibland åtföljt av några skurar från svenska automatkarbiner.
När så koltrasten osäkert började kraxa igen, blev den makabra scenen för mycket för Grehn, som böjde sig ut mot höger, och placerade tyst sitt maginnehåll vid sidan av vagnen.
Trots att han visste att det vore riskabelt att låta sina plutonchefer, plus han själv och Honkala, lämna sina vagnar, så kände han att det var nödvändigt att de alla träffades för att sammanfatta läget.
Han meddelade sina intentioner på radion, angav position för mötet, slog över till bataljonsfrekvensen och sände slutgiltig stridsrapport.
Därefter lämnade han sin vagn för att möta upp med plutoncheferna och Honkala, vid andra plutonens vänstra flank. Kvällningen kröp sig närmre och närmre inpå kompaniet där de kurade i skogsbrynen.
"Vore det inte för ljudet från ryssarna skulle man inte kunna tro att ett krig pågick.", Funderade Grehn.
Skogen var stillsam och vacker. Koltrasten sjöng nu för full hals igen, någonstans djupare inne i skogen, och vinden blåste milt i löven som färgades brun-gröna av kvällssolen. Grehn var inom kort framme vid mötesplatsen
* * *
5: e september 18:07, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Grehn var först på plats, och hoppade ner i en sänka som var idealisk för orienteringen med plutoncheferna. Medan han väntade på de andra, plockade han upp karta och ficklampa ur sin fältjacka och vecklade ut kartan på en sten som skulle fungera som ett sorts bord.
Han var medveten om risken att det ryska spaningsförbandet hade hunnit skicka lägesangivelser trots att det slagit ut dem snabbt, och att det därmed fanns en möjlighet att ryska artillerigranater i detta ögonblick avfyrades mot deras positioner.
Trots detta kände han att han var villig att ta den risken för att kunna möta sina befäl och tala med dem, ansikte mot ansikte.
Snart var alla närvarande och Grehn hälsade dem alla med en vänlig och uppmuntrande nick. Trots att de var alldeles svarta i ansiktet av maskeringsfärg, jord, smuts och sot, kunde man se hur stridens adrenalin fortfarande dröjde sig kvar bakom deras masker. Stirriga ögon, läppar som konstant slickades rena och svett som rann i floder längs tinningarna var något som återkom i allas ansikten.
"Troligtvis ser jag inte bättre ut själv", tänkte Grehn, och inledde deras improviserade möte med ammunitions- och skaderapport från respektive pluton. Det visade sig att det fanns gott om ammunition kvar, och skadorna uppgick till en ytligt splitterskadad skyttesoldat och några förstörda stridsvagnsprismor. Det var definitivt ett pris som kompaniet kunde betala i jämförelse med hur många soldater och fordon som fienden hade berövats.
Som andra och sista punkt gick Grehn igenom hur kommande timmar förhoppningsvis skulle förlöpa. Hela bataljonen skulle efter denna första stridskontakt omgrupperas bakåt och ta nya stridsställningar. Detta innebar att deras kompani skulle gå fordonsmarsch längs stora vägen i dryga sju kilometer, för att sedan ta upp stridsställningar i en dalmynning, tillsammans med ett hemvärnskompani som redan varit på plats i två dygn och sedan länge påbörjat befästnings- och fördröjningsarbeten i området. Efter att ha givit plutoncheferna ytterligare information om det nya operationsområdet, och gått igenom detaljer för fordonsmarschen, avslutades mötet snabbt med några välvalda och uppmuntrande ord, och några axelklappar, innan var och en försvann ut i kvällsdunklet mot sina respektive vagnar. Alla hade trots striden verkat sansade och planen hade accepterats utan några större invändningar, konstaterade Grehn andfått på väg mot sin vagn.
Och ryssen hade tydligen misslyckats med att få fram några koordinater för indirekt eld. Det var den bästa belöningen för det lyckade eldöverfallet. Än så länge gick allt som smort, tänkte han när han slutligen kom fram till vagnen, och krängde sig upp på dess chassi.
* * *
5: e september 23:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
För att bryta tristessen som infunnit sig, tog Grehn fram sin handritade stridskarta ur benfickan och vecklade ut den. Hans kompani hade grupperat sig längs dalmynningens sida, på en skogsbeklädd kulle, som gav dem bra skydd och god översikt över det kommande slagfältet. Nere i dalen låg en samling hus, som nu fungerade som skydd åt delar av det förstärkta hemvärnskompani som hade väntat på dem när hans kompani anlände till platsen vid 19:30-tiden.
( Karta 3: Försvaret av dalmynningen )
Kompaniet hade stannat till inne i byn, och Grehn och Honkala hade suttit av sina stridsvagnar, och mött upp med kompanichefen för hemvärnskompaniet, kapten Högdin. Tillsammans hade de tre beslutat om Qvintus Johans placering på andra sidan dalen och även gått igenom var mineringarna som lagts ut av hemvärnssoldaterna fanns. När det var avklarat hade Honkala farit iväg med kompaniet för att samordna grupperingen, och Grehn hade stannat kvar nere i byn för att samtala med Högdin och "inspektera" hemvärnets situation.
Det han hade sett var mycket tillfredsställande. På väg till den improviserade stabsplatsen hade Grehn förevisats hur hela Högdins kompani antingen var nergrävda i mer än dugliga skyttevärnsystem i byn eller uppe på den mittersta kullen, eller installerade i husen, som förstärkts inifrån med alla tillgängliga medel.
Högdin och Grehn hade till slut anlänt till kompaniets stabsplats, och slagit sig ner på varsin stol. Högdin kunde nu mer ingående redogöra för de befästningsverk och mineringssystem som hans kompani hade utfört under de två dygn som de hade befunnit sig i området. Mineringarna syftade till att hindra fienden från att gå öster om eller in i byn, och tvinga dem att gå väster om, där Grehns stridsvagnar och stridsfordon skulle vänta. Skyttevärnen som Grehn sett hade varit färdiga på drygt 8 timmar, och några timmar senare hade tristessen infunnit sig hos det 300 man starka, förstärkta hemvärnskompaniet.
En av Högdins plutonchefer och 4 av hans mannar hade till slut tagit saken i egna händer, och anmält sig frivilliga att åka iväg med en av de kvarlämnade personbilarna i byn, i syfte att hitta mat eller något annat som kunde vara kompaniet till nytta. Högdin hade bifallit förslaget, och bilen hade varit borta snabbare än han hann säga "verkställ". En dryg timma senare hade plutonchefen med sällskap kommit tillbaka, helt klart uppstirrade, och hävdat att man funnit ett oöppnat mobiliseringsförråd knappt 2 km från deras grupperingsplats. Högdin gav dem tillstånd att ta med sig två av deras terrängbilar och ytterligare några man för att om möjligt öppna byggnaden och länsa den på dess innehåll. Efter några timmars försök lyckades man, och fann att bytet var värt alla ansträngningar. Förrådet var fullt av minor, pansarskott och ammunition till deras Ak-4: or.
Tack vare deras tur, hade nu kompaniet en relativt god förmåga att fördröja pansar, och en bra minering som skulle vara guld värd i en eventuell strid. Det hade tagit dem nästan en hel dag att lägga ut alla minorna och snart hade tristessen infunnit sig igen. Den hade hållit i sig ända tills för några timmar sedan då ett våldsamt och kort crescendo av stridsvagnskanoner kunde höras i fjärran. Strax därefter hade Högdin informerats om att ett mekaniserat kompani hade fått stridskontakt, och nu skulle falla tillbaka till deras ställningar.
Och här satt de två nu.
Grehns och Högdins samtal fortsatte i avslappnad stil i ytterligare en halvtimme, varefter Grehn valde att ta avsked av Högdin, för att återvända till Qvintus Johan. När han vandrade mellan skyttevärnen på väg mot sitt kompani, fick en höjd stämma honom att stanna till och vrida på nacken.
"Löjtnant Grehn!" En hemvärnssoldat hade hoppat upp ur sitt värn och kom storleende emot Grehn. När han var framme räckte han fram handen för att hälsa. Grehn besvarade hälsningen.
"Du känner inte igen mig va? Hehe... mitt namn är Wallin, och jag hade dig som plutonchef när jag gjorde lumpen för tre år sedan! Jag ser att du gått upp dig i graderna!” Det mörkmålade och leende ansiktet var plötsligt igenkänningsbart för Grehn.
"Jasså! Nu känner jag igen dig Wallin! Fan, hur kommer det sig att du är här?" Grehn var glatt överraskad att en av hans gamla soldater fanns i just detta kompaniet och att han hade känt igen Grehn, trots den sena timmen och hans eländiga utseende.
"Jo, som du säkert kom ihåg så var jag ju kanske inte den mest motiverade soldaten i kronans tjänst... Men efter några månader i det civila så kände jag, tro det eller ej, ett sug efter det gröna. Så jag skrev på för hemvärnet!"
Wallin började så smått gå tillbaka mot sitt värn pratandes, med Grehn i släptåg. De hoppade ner i det, Grehn hälsade på Wallins kamrater och han och Wallin började samtala om allt mellan himmel och jord. Att träffa någon annan som Grehn kände, än sina egna officerare, efter så många dagar isolerad med kompaniet, kändes som en enorm lättnad för Grehn. Trots att det skilde flera grader och år mellan Wallin och Grehn var de definitivt likvärdiga i samtalet och när Grehn lämnade värnet en dryg timma senare, var det med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad om att hemvärnet skulle göra ett bra jobb i striden mot den annalkande fienden, och att de var väl förberedda för uppgiften. Trots detta kröp den obehagliga känslan sig på av att det nog var för sista gången han träffat Wallin och att de flesta i hemvärnskompaniet nog skulle gå mot en säker död om det blev strid.
Grehn vek ihop kartan i det dova skenet av instrumenten framför honom, och stoppade återigen ner den i benfickan. Det var mörkt utanför hans stridsvagn och Qvintus Johan låg tysta i skogsbrynet. Från byn kunde man höra enstaka röster. Det var en stjärnklar natt, och inte något som kunde störa Grehn i hela världen.
Inom några minuter sov han djupt.
* * *
6: e september 10:23, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Han visste inte hur han hade hamnat i denna situationen. Helt plötsligt hade fienden framryckt genom dalen med full styrka. Han hade blivit fullkomligt överrumplad.
Genom sitt sikte kunde han se hur stora, mörka ryska stridsvagnar plöjde sönder gräsängarna som utgjorde dalens botten, när de förflyttade sig framåt i rasande fart.
Ryssvagnarna verkade inte påverkas av de svenska fältarbetena som måste ha varit dåligt utförda, och de avlossade granat efter granat mot byn, som redan brann kraftigt. I skenet från elden kunde Grehn se hur Wallin och hans kamrater tappert försökte hålla stånd mot det ryska anfallet, men en efter en slogs de ner av rytande kulspruteskurar. Överallt i den brinnande byn låg sönderslitna och lemlästade kroppar, och de ryska stridsvagnarna visade dem ingen pardon när de passerade genom byn och ut genom dalen.
Nu kunde inte Grehn stå och se på längre. Han var tvungen att agera. Han gick ut på kompanifrekvensen och beordrade fri eldgivning för hela kompaniet. Tillsammans med kompaniets 13 andra vagnar, gungade Grehns vagn till av rekylen, när en pilprojektil lämnade vagnens eldrör. Kompaniets eldöppnande var nästan helt resultatlöst. Bara två av fiendens vagnar hade slagits ut, och när kompaniets andra omgång projektiler slog ner bland fiendens stridsvagnar, förstod han plötsligt.
Deras ammunition bet inte på de nya ryska stridsvagnarna.
Och nu hade han avslöjat var hans kompani var grupperat. Han kunde inte göra annat än att maktlöst se på hur de ryska stridsvagnarna vände sina torn mot deras håll, under intensiv, men hopplös, beskjutning från Grehns stridsfordon och stridsvagnar. Grehn vrålade fri reträtt på radion, men ingen verkade höra hans order. Efter bara några sekunder stod halva kompaniet i lågor. Vagn efter vagn exploderade inför hans ögon. Han kunde höra hur hans soldater skrek av vånda när de brann upp inuti sina bepansrade dödsfällor, och hur stålet gav vika för de ryska granaterna. Det var outhärdligt.
Plötsligt var allt tyst igen. Ryssarna var borta och allt var tyst.
Grehn tog sig långsamt och plågat upp ur sin stridsvagn, och föll utmattad ner på markens täcke av döda barr och kvistar.
En gestalt som närmade sig honom från byn, fångade hans intresse, och ju närmare den kom, desto tydligare förstod han vem det var.
Det var Martina.
Hon hade kommit för att trösta honom.
Han kände hennes närvaro starkare och starkare för var steg hon kom honom närmare, och slutligen var hon framme vid hans orkeslösa och sargade kropp.
Hon gick långsamt ner på knä, smekte ömt hans blodiga kind med hennes små, ömtåliga händer och hennes bottenlösa ögon såg in i hans.
Han var i himmelen.
Men hans syn blev suddigare och suddigare. Han tappade fokus och drogs längre och längre ner i det djupa mörkret. Han skrek hennes namn högre och högre, men hon var borta.
Martina!
Martina!!
Han vaknade när han slog telehjälmen i stridsvagnstornets tak. Grehn var kallsvettig och hans andning var tung. Grehn gnuggade sig i ögonen, och öppnade därefter luckan. Han behövde frisk luft. Där ute var det full aktivitet. Hans besättning var upptagna med att vårda vagnens vapen. Han hoppade ner från sin vagn och slog sig utmattad ner vid foten av en gran. Då kom första tåren.
Han saknade Martina så.
* * *
6: e september 15:11, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Fänrik Johanna Östberg satt på en stubbe strax framför sin stridsvagn, tillsammans med sin besättning, och spelade kort.
Johansson, deras skytt, hade handlag för kortspel och hade redan spelat av besättningen cigarretter, småmynt och tuggummin. Laddaren Löfwall hade förlorat mest, och satt nu med sur min, och händerna korsade, under hets och gyckel från övriga deltagare. Johanna trivdes bra tillsammans med sin besättning. Hon hade märkt en tydlig attitydförändring hos dem det senaste dygnet. Borta var nu de tvivlande blickarna och upproriska svaren, och istället möttes hon nu av raska tag och gott humör. Hon hade slutligen ingjutit respekt hos sin besättning och pluton. Att det skulle behövas döda ryssar och söndertrasade pansarbandvagnar för det, var hemskt. "Men det var inget hon kunde göra något åt, och bättre sent än aldrig" tänkte hon när hon med sitt stenansikte bad om nya kort. De hade suttit där i en dryg halvtimme och spelet var på väg att avslutas.
Nere i dalen kunde hon se hur byn och de motsatta kullarna gassade i eftermiddagssolen som så smått var på väg ner i väster. Man kunde höra enstaka skratt och röster från deras kompani och inget i världen kunde förstöra Johannas goda humör. Den avslutande spelomgången skulle just påbörjas när de avbröts av kompanichefens röst.
"Jasså, här sitter ni och roar er!" Kapten Grehn hade dykt upp från ingenstans, och snabbt slagit sig ned jämte Johanna i deras spelcirkel.
"Hur går det för dig Östberg?" Han hade en glatt tonläge i rösten.
"Jodå, varken bra eller dåligt, förutom Löfwall här, som är dagens förlorare... Och Johansson som är en riktig storspelare" Hon pekade på Johansson som gjorde gest av att ta emot publikens ovationer.
"Det verkar gå relativt jämt ut!" En attitydförändring hos kompanichefen hade hon också kunnat skönja det senaste dygnet. Johanna skrattade förnöjt inombords. Nu hade hon bevisat för dem att tjejer var lika bra krigare som killar.
"Låter bra Östberg, något övrigt att rapportera? Hur har dagen förlöpt?"
"Allt är bara bra, kapten! Nej inget annat än att maskeringarna nu är klar..." Flera dova smällar avbröt Johanna. Gruppen framför hennes stridsvagn reagerade instinktivt.
”GRANATER, SKYDD!!” Vrålade Johansson.
Alla kastade sig i skydd och riktade blicken mot ljudkällan. Flera rökpuffar och jorduppkast kunde skymtas från byn. Med jämna intervaller uppenbarade sig nya jordkaskader nere i byn.
Grehn tog initiativet.
"Granatkastareld, möjligt fientligt anfall, norrut genom dalen! Gör färdiga för strid! "Grehn hade snabbt rest sig upp och sprang nu hukande iväg till sin egen vagn för att därifrån kunna leda striden.
Östberg var inte sämre, hon gav order om färdiga för strid. Alla begav sig till sina stridsställningar och när alla i besättningen var på plats nere i vagnen, började de söka mål med sina sikten.
Hon konstaterade för sig själv att ingen artilleri- eller granatkastareld hade träffat kompaniets positioner, vilket borde innebära att FI inte kände till deras existens. Det var bra.
* * *
6: e september 15:19, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
De ryska granaterna hade äntligen slutat falla ner bland hemvärnssoldaterna i byn, och den öronbedövande tystnaden låg som ett täcke över dalmynningen. Men snart kunde ett lågt och dovt muller skönjas söderifrån. Östberg kände hur en oförklarlig känsla av uppspelthet sköljde genom hennes kropp. Ryssen var åter på väg.
"Laddaren, ladda pil" Laddaren Löfwall lydde hennes order omedelbart.
"Laddar pil. Pil Klar."
Halvt skymda av träden framför dem, kunde hon se hur tre pansarbandvagnar av rysk modell kom körande utspridda längs hela dalbottnen. En höll sig till högra sidan, en i mitten, och en till vänster.
Hon visste att hemvärnet hade lagt ut minstråk på högra sidan av dalbottnen, och satt nu med spänd skadeglädje och inväntade de första minorna. De skulle inte svika henne.
Plötsligt krängde den högra och mittersta vagnen till, i ett moln av jord och eldsflammor, och två skarpa smällar följde tätt inpå. Den bortersta utav dem exploderade strax därefter inifrån, medan den mittersta bara stod där. Genom sitt sikte kunde Johanna se hur besättningen i den oexploderade vagnen började ta sig ur plåtliket och springa mot skogen som låg på högra sida av dalen.
"Troligtvis för skydd, tills mamma T-80 och pappa T-72 anländer" tänkte hon torrt. Men den ryska vagnsbesättningen han inte långt på den oskyddade dalsbottnen. Från byn hördes korta serier från kulsprutor och snart stod ingen av dem upp.
Den tredje pansarbandvagnen hade undgått hennes uppmärksamhet och hon överraskades av smällarna från de svenska stridsfordonens automatkanoner när de expedierade den, i höjd med byn.
Tystnaden i vagnen bröts av radion. Det var kompanichefen som gjorde kompaniet uppmärksamma på att striden var långt ifrån över, och att detta bara hade varit en trevare. Kanske hade ryssarna valt deras dal som framryckningsväg, kanske inte. Om några minuter skulle de alla få svar på den frågan.
Minuterna gick och när dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev, tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Självklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gång skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Johan, slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.
Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar komma körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var bara 100 meter söder om byn
För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"
Det första skottet var alltid förlamande, tänkte Östberg, när den iskalla, sekundlånga tystnaden bröts av Johanssons vrål.
"Skott kommer!!"
Hela vagnen vibrerade frenetiskt och skarpa metalliska ljud följde snabbt inpå när kanonen förberedde omladdning av laddaren Löfwall.
"Högt!" Skrek Johansson, vilket innebar att hans första skott hade gått högt över målet och ett nytt försök skulle krävas.
"Pil laddad!" Hörde hon hur Löfwall utbrast, samtidigt som han stängde ammunitionsluckan och tryckte sig mot väggen, bort från kanonen.
"Eld!" Beordrade hon Johansson, samtidigt som hon iakttog målet, som sekunderna senare expedierades av deras pil. Tornet slets av från chassiet och flög högt upp i luften innan det landade på marken, jämte den exploderande metallklumpen
Hon sökte nu mål nere i dalen. Att ryssarna hade blivit överraskade stod utan tvivel. Hela situationen nere i dalen kunde egentligen bara beskrivas med ett enda rättvist ord. Kaos.
Flera stridsvagnar stod redan i brand överallt på dalbottnen. Längst fram bland ryssarna, till vänster om kompaniets vänstra flank och framför byn, hade 4 vagnar lyckats undgå den första vågen av svenska projektiler, och försökte nu förgäves att rusa ut ur dalen under intensiv svensk beskjutning, och lite längre fram, över svenska minor.
I området framför byn hade den ryska organisationen totalt havererat. Några vagnar försökte desperat kringgå byn från nordöst, men stötte snart på hemvärnets minslingor. Ett 10-tal stridsvagnar hade avlossat rökgranater och drog sig fort bakåt, samtidigt som de besvarade elden, stundom från den vänstra dalsidan, och stundom från byn.
Utöver dessa mer eller mindre samlade reaktionerna, irrade en och annan vagn omkring, genom skyddsrök och brandrök, och mellan brinnande metallvrak, samtidigt som de gick lös på hemvärnet med spränggranater och kulsprutor.
Östberg tog till slut tag i sin personliga strid, och började med invand precision peka ut mål åt Johansson som, med ögonen pressade mot siktet, avlossade salva efter salva mot den ryska oorgansiationen.
Strax bakom de ryska stridsvagnarna följde infanteriet, upplastat i sina BMP- och BTR-vagnar. När så stridsvagnarna i fronten hade träffats av den svenska elden, hade man fallit åt sidorna och bitit sig fast i dalsidorna. Östberg kunde höra det välbekanta ljudet från de två pansarskytteplutonernas AK-5:or och kulsprutor som gick lös på de ryssar som tagit sig till dalens vänstra sida, och nu urlastade mitt framför de svenska stridsställningarna.
( Karta 4: Det ryska förbandet misslyckas )
Slagfältet, eller vad man nu kunde kalla det, var nu, efter knappt två minuters strid, nästan helt dolt av skyddsrök och brandrök. Därför gick nu Östberg och Johansson över till sina värmesikten. På dalbottnen framför dem stod ett 20-tal starkt lysande värmekällor. Dessutom brann det i flera av byns byggnader. Alla dessa vita fält i siktet gjorde det svårt för dem att skilja de "levande" målen från de "döda". Det var i jakten på ett nytt levande mål som Östberg upptäckte något i sitt värmesikte.
Ett stort antal små ljuspunkter rörde sig långsamt längs med och uppför den motsatta åskanten, i nordlig riktning. Det var förmodligen de infanterister som tagit skydd i skogen vid stridens början, tänkte hon.
"Troligtvis försöker de kringgå oss eller på något vis omfatta byn österifrån" resonerade Östberg. Det kunde absolut inte tillåtas. Efter 13 avlossade pilar var det nu dags att byta bekämpningsmedel. "Johansson! Skyttar avancerar uppför motsatta åskanten! Byt till ksp! Ca 500 skott! Eld!" Johansson verifierade först Östbergs anvisning, för att sedan byta till stridsvagnens kulspruta och börja beskjuta de små ljuskällorna med de 500 tilldelade bulorna.
När så kulsprutan började ljuda, beslutade sig Östberg för att meddela kompanichefen det nya läget.
"Qvintus Johan från Adam Qvintus!"
"Adam Qvintus, fortsätt." Grehns stämma utstrålade ett enormt lugn, och utgjorde en klar kontrast mot den stridshetsiga kvinnorösten som blandades med Johannsons kulsprutesmatter.
"Skyttar avancerar norrut, motsatta åsen! Uppskattningsvis ett kompani eller mer! Har påbörjat bekämpning med ksp! Kom!"
"Uppfattat Adam Qvintus, ska se vad som kan göras. Fortsätt bekämpning. Slut kom."
"Fortsätter bekämpning! Klart slut!"
Östberg vände sig till Johansson, som med tungan rätt i mun, försökte pricka ryssarna på andra sidan.
"Johansson! Fortsätt fälla de asen! 500 skott till!"
"Det är svårt som fan! De gömmer sig väl, och många har redan lyckats ta sig över åstoppen!" Johanssons frustration var förståelig för Östberg. De små ljusskenen var duktiga på att undvika exponering. De visade sig i "öppet" i max 5 sekunder, innan de fann nytt skydd, på sin väg uppför och längs med åsen. Trots att flera vagnar nu brassade på med sina kulsprutor, förstod hon att det inte skulle räcka.
Det hade Grehn också insett. Hans röst hördes strax i Östbergs hörlurar.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Zäta Erik är på väg till motsatta åsen. Inkommande. Beräknat nedslag 35 sekunder. Klart slut."
Det svenska artilleriet skulle alltså lägga sig i leken.
Nere i dalen började nu striden klinga av. Spridda skurar från hemvärnet slog ner bland de ryska metallvraken, som nu uppgick till ett 30-tal. Stridsvagnar, pansarbandvagnar och terrängfordon stod huller om buller i en otäck dödsvila. Vid kompaniets högra flank höll de två pansarskytteplutonernas strid på att avslutas. Framför dem låg ett oräkneligt antal kroppar, med tillhörande metallik.
Grehn hördes åter på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Inkommande. Klart slut"
Östberg höll andan inför de inkommande granaterna. Plötsligt kunde hon skönja det ljud som var henne välbekant från stridsskolan och slutövningarna. Det var det susande och halvt visslande ljudet från överflygande artillerigranater, på väg mot nedslagsplatsen.
Hon fixerade blicken på den motsatta åsen. Sekunderna efter att hon hade hört det, för ryssarna, illavarslande ljudet för första gången, bokstavligen lyfte åsens träd från marken, i det mest skrämmande och mäktigaste Östberg någonsin bevittnat. Skarpskjutningarna på övningsfältet Kråk spelade inte ens i samma division.
Artilleribataljonens granater briserade när de slog i trädtopparna, ackompanjerat av öronbedövande smällar och vibrationer som kändes ända in i märgen. Att befinna sig på åstoppen i detta nu skulle innebära en säker död. Östberg och hennes besättning tittade lamslaget på när artilleriet förvandlade den förut höstgulnande åsen, till ett dödsinferno. Synen gjorde de alla illamående.
Hela grejen kändes på något sätt orättvis. De ryska soldaterna kunde knappt skydda sig. De kunde definitivt inte skjuta tillbaka, och de skulle snart, eller hade redan, dö en hemsk men snabb död. Artilleriets beskjutning avtog lika plötsligt som den kommit, och snart var hela dalen åter dödstyst. Nya order från Grehn ramlade strax in. Som tur var. Annars hade hennes grubblerier kunnat bli farliga, både för henne och för hennes besättning.
Hela bataljonen skulle åter omgrupperas. Det var skönt. Hon hade fått nog av den här dalen. Hon luckade upp och fäste en blick mot byn och det elddöpta hemvärnskompaniet, när hennes vagn svängde upp på landsvägen som ledde bort från infernot.
Hemvärnet skulle åter lämnas ensamma
-----------------------------------------------------
Rättat och klart....
*PUST*
Herregud vad du har skrivit, Simon! Jag är grymt imponerad!
Får jag kopiera det du har skrivit? Vem ska jag i så fall skriva som upphovsrättsinnehavare (jag har ju inte ditt riktiga namn)?
Får jag kopiera det du har skrivit? Vem ska jag i så fall skriva som upphovsrättsinnehavare (jag har ju inte ditt riktiga namn)?
Det är bara att ånga vidare!
Oj vad bra!
Vilket år utspelas novellen?
Det är inte fastställt, och kommer troligtvis inte bli det heller. Men med tanke på hur organisationen ser ut, och vad ÖB heter, så kan man väl placera den i åren efter år 2004 iaf...
Helt underbar novell 
Efter en lång tids väntan kommer nu nästa del!
-----------------------------
6: e september 15:44, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Med uppknäppt fältjacka och tele-hjälmen avtagen för en sekund, njöt Grehn av hur fartvinden smekte och svalkade hans svettiga hår, ansikte och överkropp där han stod i det uppluckade fordonet. Med slutna ögon och avkopplad från radion, njöt han i fulla drag av situationens konstlade stillhet. Egentligen var omgivningen långt ifrån stilla. Hela kompaniet dånade fram i 50 kilometer i timmen, på en skogsomgärdad grusväg som snabbt förvandlades till grusåker av förbandets 26 larvband. Grehns vagn var placerad som fjärde vagn från täten, vilket innebar att han hade Östbergs stridsvagnar framför sig, och de andra tre plutonernas stridsvagnar och stridsfordon bakom sig. Skogen de färdades igenom påminde honom om hans barndoms somrar hos mormor och morfar. Mörk granskog vilade på båda sidor av den slingrande grusvägen, ibland avbröts skogens mystiska täcke av en utsprängd klippsida, eller ett eller flera hus med tillhörande åkermark och ängsmark. Flera kalhyggen passerades också, och varje gång infann sig en lustig känsla av blottning och utsatthet hos Grehn, som fick honom att ivrigt önska sig bort från hygget, och åter in i den skyddande skogen. Efter någon minuts stillhet och njutningskoma, öppnade Grehn till sist ögonen. Han drog upp sin slitna karta över området ur benfickan. Snart skulle de komma fram till målet för marschen. Bataljonschefen hade givit hela bataljonen order om att falla tillbaka till byn som låg i kartans övre vänstra hörn. Där skulle återhämtning ske samt tolo. Grehn gissade också på att man även skulle gå igenom det som varit och det som kanske komma skulle. Vad som komma skulle villa han inte ens tänka på. Nu gällde det för honom att få med sina soldater till grupperingsplatsen, och se till att de fick mat och vila. Det behövde de så väl.
Kompaniet tog sig snabbt framåt genom granskogen, och snart kunde man skymta byn som var målet för marschen, och som således var utsedd till att husera 1: a Brigadens, 1: a Mekaniserade bataljon. Byn, som var av modellen större, bestod i centrum av villor i olika färger och storlekar, flera smågator, småbutiker och funktionsbyggnader såsom skola, kyrka och sjukstuga. I utkanten av byn låg större lador och förrådsbyggnader, i anslutning till åkrar och större gårdar. På höger sida kunde Grehn skymta hur ett gäng grönklädda män försökte backa in ett stridsfordon i ett bilgarage, och längre neråt gatan de färdades på stod flera stridsvagnar parkerade på gräsmattor och uppfarter, tillhörande radhusen som löpte längs vägen.
När så kompaniet körde in i byn, hann man inte längre än till en yttre gatukorsning, innan man blev stillastående. Grehn kunde skönja en civilklädd man som hade stannat Östbergs tätvagn. Det såg ut som om han försökte göra sig hörd, men Östberg vinkade bara avvärjande åt honom, skakade övertydligt på huvudet och pekade bort mot Grehn med hela armen. Mannen vinkade adjö åt Östberg, och tog sig halvspringandes fram framför Grehns vagn.
”KAPTEN GREHN?” Skrek mannen för full hals, i ett tappert och lyckat försök att överrösta kompaniets alla tomgångsmullrande dieselmotorer.
”JA, VEM ÄR DET SOM FRÅGAR?” Mannen hade nu långsamt börjat närma sig Grehns vagn ifrån vänster, samtidigt som han blick flackade utmed den långa raden av leriga, högljudda och maskerade vagnarna.
”MITT NAMN ÄR BO SKARSBO, JAG ÄR FRIVILLIG HJÄLPARBETARE HÄRIFRÅN BYGDEN OCH JAG BÄR PÅ ETT MEDDELANDE FRÅN ÖVERSTELÖJTNANT LUNDQVIST!”
”LÅT HÖRA!”
”JO, DET STÅR SOM SÅ ATT QVINTUS JOHAN SKALL FÖRLÄGGAS DÄR BORTA VID LADORNA, FÖR MINST 10 TIMMARS ÅTERHÄMTNING.”
Mannen riktade sin högerarm mot några lador som låg på vänster sida om Grehn, lite längre bort utmed vägen, samtidigt som han läste på en liten lapp som han höll i vänstra handen.
”DESSUTOM SKALL NI FÖRBEREDA ER FÖR TOLO PÅ PLATSEN. TILL SLUT STÅR DET ATT NI ÄR SIST PÅ PLATS, OCH RESTEN AV KOMPANICHEFERNA VÄNTAR PÅ ER I DEN LOKALA SKOLAN… JA, DET ÄR HUSET MED DET GULA TAKET DÄR BORTA!”
Mannen sträckte upp den skrynkliga lappen till Grehn, som tog emot den och läste. Jodå, nog var det Lundqvists handstil och namnunderskrift. Grehn nickade bekräftande till mannen och stoppade ner lappen i bröstfickan.
”TACK FÖR DIN HJÄLP!” Han vinkade till avsked av mannen, och gav sedan nya instruktioner till Östberg, som strax lät sin vagn på nytt rulla vidare genom byn, i riktning mot de förevisade ladorna.
Väl framme på plats sökte Grehn upp Honkala, efter att, under glada tillrop från övriga besättningsmedlemmar, ha mallat in föraren Söderberg och den 60 ton tunga leopardstridsvagnen i den södra ladans vänstra hörn, och orienterade honom om vad som skulle behöva göras de kommande timmarna. Det var egentligen inget uppseendeväckande eller onormalt. Vagnarna skulle tankas, ammunition skulle fyllas på där det behövdes, vapen och manskap skulle vårdas och sömnschema skulle fastställas. När allt var klart och färdigdiskuterat, lämnade Grehn över befälet till Honkala som genast tog tag i arbetet. Själv var han tydligen försenad till ett bataljonsmöte. Han tog adjö av Honkala, som halvspringandes försvann bort mot ladorna, och tog ut riktning mellan radhusen som verkade övergivna och genade över en lekplats, innan den distinkta skolbyggnaden kunde skönjas mellan huslängorna. Men han hann inte längre än till kanten av lekplatsens sandlåda, innan en tung trötthet slog till. Hans ben lydde honom inte riktigt och en akut illamående känsla spred sig som en löpeld genom hans kropp. Trots vinglig gång, sluddriga tankar och galluppkastningar, lyckades han till slut nå fram till skolan, och var tvungen att sätta sig ned på den breda cementrappa som ledde upp till skolporten. Svagheten i benen och illamåendet hade så smått avtagit, men hela kroppen darrade nu. Tankarna i hans huvud flög runt i allt snabbare takt.
Allting kändes så overkligt. För en dryg vecka sedan hade han fortfarande levt ett normalt Svenssonliv i sin förortsvilla. Hans älskade fru väckte honom fortfarande kvart över sex på morgonen. De åt fortfarande frukost tillsammans, han kysste henne fortfarande adjö innan han åkte till jobbet, och han vinkade fortfarande glatt till sin granne, samtidigt som han lyssnade på morgonnyheterna på bilradion.
Allt det var borta nu. Istället för Peugeot, åkte han nu stridsvagn. Istället för morgonnyheterna i bilradion, var det nu stirriga stridsrapporter på kompstri och batstri, och istället för att diskutera gårdagens hårda fotbollsderby med kollegorna, dödade de nu ryssar, och ryssarna dödade dem.
Han hade alltid vetat och accepterat att hans jobb innebar en risk att kanske hamna i en situation liknande dagens eller gårdagens. Men hur mycket man än hade övat inför den uppgiften, hur mycket man än hade tänkt över situationer som den här, så kunde man aldrig förbereda sig på synen av den fruktansvärda och besinningslösa död som man själv befann sig i och som man själv hade varit delaktig i att skapa. Man kunde aldrig vänja sig vid att ge order som på riktigt kunde vara betydelsen mellan liv och död för hundratals människor, och man kunde aldrig vänja sig vid synen av döda och sårade kamrater.
I efterhand visste han inte hur länge han hade suttit sådär, men så småningom insåg han att det hade varit på tok för länge. Med en kraftansträngning hivade han upp sig själv från sittande ställning, stegade upp för de fyra trappstegen, och öppnade skolporten. Den välkända doften av småskola slog emot honom med full kraft när han klev in i byggnaden. Porten ledde in i skolans, till synes, enda korridor och fem meter längre in var ett bord utplacerat som någon sorts reception. Bakom bordet satt en fjunig soldat som snabbt reste sig upp när Grehn klev in genom porten.
”Kapten Grehn?” Soldaten tittade osäkert på Grehn som långsamt tog sig fram till bordet.
”Ja.” Han var inte direkt på prathumör, utan stirrade bara uttryckslöst på soldaten som sken upp.
”Utmärkt! De andra väntar på dig i sal… Ehh… fem. Det är tredje dörren till vänster” Grehn nickade bara antydande till svar, lät blicken lossna från den osäkra soldaten ansikte, och fixerade den på dörren till sal fem. Några snabba steg senare var han framme vid dörren.
Han gnuggade bort det antydande till tårar i ögonen och rättade till sin stridsväst. Med en djup, lugnande andning som sista förberedelse, öppnade han till slut dörren och steg in i klassrummet.
--------------------------
-----------------------------
6: e september 15:44, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Med uppknäppt fältjacka och tele-hjälmen avtagen för en sekund, njöt Grehn av hur fartvinden smekte och svalkade hans svettiga hår, ansikte och överkropp där han stod i det uppluckade fordonet. Med slutna ögon och avkopplad från radion, njöt han i fulla drag av situationens konstlade stillhet. Egentligen var omgivningen långt ifrån stilla. Hela kompaniet dånade fram i 50 kilometer i timmen, på en skogsomgärdad grusväg som snabbt förvandlades till grusåker av förbandets 26 larvband. Grehns vagn var placerad som fjärde vagn från täten, vilket innebar att han hade Östbergs stridsvagnar framför sig, och de andra tre plutonernas stridsvagnar och stridsfordon bakom sig. Skogen de färdades igenom påminde honom om hans barndoms somrar hos mormor och morfar. Mörk granskog vilade på båda sidor av den slingrande grusvägen, ibland avbröts skogens mystiska täcke av en utsprängd klippsida, eller ett eller flera hus med tillhörande åkermark och ängsmark. Flera kalhyggen passerades också, och varje gång infann sig en lustig känsla av blottning och utsatthet hos Grehn, som fick honom att ivrigt önska sig bort från hygget, och åter in i den skyddande skogen. Efter någon minuts stillhet och njutningskoma, öppnade Grehn till sist ögonen. Han drog upp sin slitna karta över området ur benfickan. Snart skulle de komma fram till målet för marschen. Bataljonschefen hade givit hela bataljonen order om att falla tillbaka till byn som låg i kartans övre vänstra hörn. Där skulle återhämtning ske samt tolo. Grehn gissade också på att man även skulle gå igenom det som varit och det som kanske komma skulle. Vad som komma skulle villa han inte ens tänka på. Nu gällde det för honom att få med sina soldater till grupperingsplatsen, och se till att de fick mat och vila. Det behövde de så väl.
Kompaniet tog sig snabbt framåt genom granskogen, och snart kunde man skymta byn som var målet för marschen, och som således var utsedd till att husera 1: a Brigadens, 1: a Mekaniserade bataljon. Byn, som var av modellen större, bestod i centrum av villor i olika färger och storlekar, flera smågator, småbutiker och funktionsbyggnader såsom skola, kyrka och sjukstuga. I utkanten av byn låg större lador och förrådsbyggnader, i anslutning till åkrar och större gårdar. På höger sida kunde Grehn skymta hur ett gäng grönklädda män försökte backa in ett stridsfordon i ett bilgarage, och längre neråt gatan de färdades på stod flera stridsvagnar parkerade på gräsmattor och uppfarter, tillhörande radhusen som löpte längs vägen.
När så kompaniet körde in i byn, hann man inte längre än till en yttre gatukorsning, innan man blev stillastående. Grehn kunde skönja en civilklädd man som hade stannat Östbergs tätvagn. Det såg ut som om han försökte göra sig hörd, men Östberg vinkade bara avvärjande åt honom, skakade övertydligt på huvudet och pekade bort mot Grehn med hela armen. Mannen vinkade adjö åt Östberg, och tog sig halvspringandes fram framför Grehns vagn.
”KAPTEN GREHN?” Skrek mannen för full hals, i ett tappert och lyckat försök att överrösta kompaniets alla tomgångsmullrande dieselmotorer.
”JA, VEM ÄR DET SOM FRÅGAR?” Mannen hade nu långsamt börjat närma sig Grehns vagn ifrån vänster, samtidigt som han blick flackade utmed den långa raden av leriga, högljudda och maskerade vagnarna.
”MITT NAMN ÄR BO SKARSBO, JAG ÄR FRIVILLIG HJÄLPARBETARE HÄRIFRÅN BYGDEN OCH JAG BÄR PÅ ETT MEDDELANDE FRÅN ÖVERSTELÖJTNANT LUNDQVIST!”
”LÅT HÖRA!”
”JO, DET STÅR SOM SÅ ATT QVINTUS JOHAN SKALL FÖRLÄGGAS DÄR BORTA VID LADORNA, FÖR MINST 10 TIMMARS ÅTERHÄMTNING.”
Mannen riktade sin högerarm mot några lador som låg på vänster sida om Grehn, lite längre bort utmed vägen, samtidigt som han läste på en liten lapp som han höll i vänstra handen.
”DESSUTOM SKALL NI FÖRBEREDA ER FÖR TOLO PÅ PLATSEN. TILL SLUT STÅR DET ATT NI ÄR SIST PÅ PLATS, OCH RESTEN AV KOMPANICHEFERNA VÄNTAR PÅ ER I DEN LOKALA SKOLAN… JA, DET ÄR HUSET MED DET GULA TAKET DÄR BORTA!”
Mannen sträckte upp den skrynkliga lappen till Grehn, som tog emot den och läste. Jodå, nog var det Lundqvists handstil och namnunderskrift. Grehn nickade bekräftande till mannen och stoppade ner lappen i bröstfickan.
”TACK FÖR DIN HJÄLP!” Han vinkade till avsked av mannen, och gav sedan nya instruktioner till Östberg, som strax lät sin vagn på nytt rulla vidare genom byn, i riktning mot de förevisade ladorna.
Väl framme på plats sökte Grehn upp Honkala, efter att, under glada tillrop från övriga besättningsmedlemmar, ha mallat in föraren Söderberg och den 60 ton tunga leopardstridsvagnen i den södra ladans vänstra hörn, och orienterade honom om vad som skulle behöva göras de kommande timmarna. Det var egentligen inget uppseendeväckande eller onormalt. Vagnarna skulle tankas, ammunition skulle fyllas på där det behövdes, vapen och manskap skulle vårdas och sömnschema skulle fastställas. När allt var klart och färdigdiskuterat, lämnade Grehn över befälet till Honkala som genast tog tag i arbetet. Själv var han tydligen försenad till ett bataljonsmöte. Han tog adjö av Honkala, som halvspringandes försvann bort mot ladorna, och tog ut riktning mellan radhusen som verkade övergivna och genade över en lekplats, innan den distinkta skolbyggnaden kunde skönjas mellan huslängorna. Men han hann inte längre än till kanten av lekplatsens sandlåda, innan en tung trötthet slog till. Hans ben lydde honom inte riktigt och en akut illamående känsla spred sig som en löpeld genom hans kropp. Trots vinglig gång, sluddriga tankar och galluppkastningar, lyckades han till slut nå fram till skolan, och var tvungen att sätta sig ned på den breda cementrappa som ledde upp till skolporten. Svagheten i benen och illamåendet hade så smått avtagit, men hela kroppen darrade nu. Tankarna i hans huvud flög runt i allt snabbare takt.
Allting kändes så overkligt. För en dryg vecka sedan hade han fortfarande levt ett normalt Svenssonliv i sin förortsvilla. Hans älskade fru väckte honom fortfarande kvart över sex på morgonen. De åt fortfarande frukost tillsammans, han kysste henne fortfarande adjö innan han åkte till jobbet, och han vinkade fortfarande glatt till sin granne, samtidigt som han lyssnade på morgonnyheterna på bilradion.
Allt det var borta nu. Istället för Peugeot, åkte han nu stridsvagn. Istället för morgonnyheterna i bilradion, var det nu stirriga stridsrapporter på kompstri och batstri, och istället för att diskutera gårdagens hårda fotbollsderby med kollegorna, dödade de nu ryssar, och ryssarna dödade dem.
Han hade alltid vetat och accepterat att hans jobb innebar en risk att kanske hamna i en situation liknande dagens eller gårdagens. Men hur mycket man än hade övat inför den uppgiften, hur mycket man än hade tänkt över situationer som den här, så kunde man aldrig förbereda sig på synen av den fruktansvärda och besinningslösa död som man själv befann sig i och som man själv hade varit delaktig i att skapa. Man kunde aldrig vänja sig vid att ge order som på riktigt kunde vara betydelsen mellan liv och död för hundratals människor, och man kunde aldrig vänja sig vid synen av döda och sårade kamrater.
I efterhand visste han inte hur länge han hade suttit sådär, men så småningom insåg han att det hade varit på tok för länge. Med en kraftansträngning hivade han upp sig själv från sittande ställning, stegade upp för de fyra trappstegen, och öppnade skolporten. Den välkända doften av småskola slog emot honom med full kraft när han klev in i byggnaden. Porten ledde in i skolans, till synes, enda korridor och fem meter längre in var ett bord utplacerat som någon sorts reception. Bakom bordet satt en fjunig soldat som snabbt reste sig upp när Grehn klev in genom porten.
”Kapten Grehn?” Soldaten tittade osäkert på Grehn som långsamt tog sig fram till bordet.
”Ja.” Han var inte direkt på prathumör, utan stirrade bara uttryckslöst på soldaten som sken upp.
”Utmärkt! De andra väntar på dig i sal… Ehh… fem. Det är tredje dörren till vänster” Grehn nickade bara antydande till svar, lät blicken lossna från den osäkra soldaten ansikte, och fixerade den på dörren till sal fem. Några snabba steg senare var han framme vid dörren.
Han gnuggade bort det antydande till tårar i ögonen och rättade till sin stridsväst. Med en djup, lugnande andning som sista förberedelse, öppnade han till slut dörren och steg in i klassrummet.
--------------------------
Mycket bra skrivet .
Bra att du får med karaktärernas psykiska reaktioner i handlingen, gör den mer trovärdig
.Bra att du får med karaktärernas psykiska reaktioner i handlingen, gör den mer trovärdig
mycket bra skrivet.
började läsa idag, och har läst alltihopa. fanns det mer att läsa så skulle jag ha suttit här hela natten.
skriv mer!
hur går det i resten av landet?
och va tusan gör försvarsministern?
började läsa idag, och har läst alltihopa. fanns det mer att läsa så skulle jag ha suttit här hela natten.
skriv mer!
hur går det i resten av landet?
och va tusan gör försvarsministern?
QUOTE
och va tusan gör försvarsministern?
Sitter i ett bergrum vida vägar från harms way och skojar med kabinettet. Hon är trots allt den "roligaste" ministern.
rolig och rolig. jo, jag vet. har faktiskt träffat hjältinnan personligen...
<ot>
Det säger inte mycket gott om resten av våra folkvalda... ;)
</ot>
QUOTE (strvkomp @ Feb 21 2005, 20:30 )
QUOTE
och va tusan gör försvarsministern?
Sitter i ett bergrum vida vägar från harms way och skojar med kabinettet. Hon är trots allt den "roligaste" ministern.Det säger inte mycket gott om resten av våra folkvalda... ;)
</ot>
QUOTE (jake the snake @ Jul 28 2004, 23:34 )
Tips:
Officerare är inte så officiella när dom pratar med varandra när ingen annan hör på:
Utan det är förnamn och lite mer "vanlig" attityd som gäller.
Man brukar använda littreringen i tal. Exempelvis säger man inte första pluton eller första stridsvagnsplutonen, utan man säger Adam Rudolf. (AR)
Officerare är inte så officiella när dom pratar med varandra när ingen annan hör på:
QUOTE
En yrvkaen löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
Utan det är förnamn och lite mer "vanlig" attityd som gäller.
Man brukar använda littreringen i tal. Exempelvis säger man inte första pluton eller första stridsvagnsplutonen, utan man säger Adam Rudolf. (AR)
?
Det där med att vara formella till varann varierar från situation till situation, även om inga andra hör på.
I mina öron lät det som ett helt normalt samtal...
Littreringar, är inte det punkter eller linjer på kartan?
Om inte så lär mig då jag levde i den tron...
Anropssignaler (FAL) används ibland, ibland säger man "första", "robot", "tvåhundrafjärde" mm.
Intressant historia...
Efter uppfriskande skidresa till Vemdalen, kommer härmed en ny del!
Tack för responsen!
Simon
-----------------------
6: e september 15:45, Bergrum under Stockholm.
Håkan Syrén stängde dörren efter sig, gick fram till sin plats på det avlånga, svarta bordets högra ytterkant, och bad de övriga närvarande vid bordet om ursäkt för sin sena ankomst.
”Det är ingen fara, vi har ändå inte lyckats få igång projektorn förens nu” Chefen för Operativa Insatsledningen, Tony Stigsson tittade glatt på ÖB, samtidigt som han lossade sitt grepp om projektorn och slog sig ner på sin stol.
”Regeringssammanträdet drog ut på tiden, men jag lyckades till slut smita ut därifrån. Jag vet inte ens om de märkte att jag försvann." ÖB skrattade lite torrt för sig själv samtidigt som han plockade upp lite papper från sin plastmapp.
"De upphör aldrig att förvåna mig. Just nu sitter de där inne och bråkar om vems fel hela situationen är, och hur inrikespolitiken borde skötas. Innan jag lämnade rummet hade de lyckats glida in på bidragspolitik...Till och med i svåra stunder för nationen som denna, så kan de inte lägga partipolitiken vid sidan…” Syrén suckade uppgivet, slängde sina papper på bordet framför sig, och granskade alla i ögonen. Förutom han själv och chefen för OPIL var även chefen för Strategiledningen, chefen för MUST, cheferna för Armé-, Marin-, och Flygtaktiska kommandot, Rikshemvärnschefen och cheferna för de tre Militärdistrikten närvarande.
”Jaha, då sätter vi väl igång då.” ÖB reste sig från sin stol och gick fram till bordets kortsida, där han flankerade projektorn och hade fri sikt över sammanträdesbordet.
”Vi kan väl börja med den strategiska översikten”, menade ÖB och la upp en plastbild på projektorn som nu sparkades igång, med ett monotont surrande.
(Karta 5: Lägeskarta Norden)
”Först av allt så vill jag delge er information som blev bekräftad alldeles nyss. Norge och Danmark har tillsammans, efter många timmars konstanta överläggningar över parti- och nationsgränserna, beslutat sig för att gå med i kriget på Sverige, Finland och Baltländernas sida, med främst jaktflygstöd, underhåll och underrättelser. Inblandningen i kriget hålls utanför NATO-medlemskapet och förklaras med ”en nordisk solidaritetstanke som krävs i en så ödesmättad stund för Skandinavien, som denna". Inblandning av norska och danska markstridskrafter kommer att bli en senare fråga. Detta innebär alltså att försvaret av vårt luftrum kommer att utökas väsentligt. Mer om detta längre fram i genomgången.” Nyheten hade slagit ner som en bomb bland många av mötets deltagare och många glada, eller i alla fall lättade, miner kunde skönjas på många läppar.
”Det var dagens glada nyhet”, sa ÖB kort och bistert, och gick raskt vidare genom sina nyligen sammanställda papper.
”Vidare kan jag meddela att NATO är fortsatt passiva, och varken England, Frankrike, Tyskland eller USA har ännu uttalat sig officiellt om de ryska krigshandlingarna. Trots att Baltiska gränsen korsades av ryssen tidigt på morgonen idag, har inget NATO-land ens vågat nämna situationen, och inget extrainkallat möte har ännu utlysts. EU fördömer den ryska markoffensiven i Baltländerna, Sverige och Finland. Men pekar åt NATO: s håll, och menar att unionens försvarsförpliktelser mer än väl tillgodoses av NATO-medlemskapet. Detta innebär alltså att ingen yttre hjälp kommer anlända, om inte NATO tar tag i saken. Vi i norden står alltså för tillfället ensamma mot den ryska krigsmaskinen.” ÖB vände på några papper och gick raskt vidare i genomgången.
”I Finland står ryssarna drygt 5 mil öst om Helsingfors. Deras offensiv har tillfälligt stannats upp, och i mellersta Finland har två ryska anfallsvägar konstaterats. Dessa har ännu inte mött något större motstånd, och förväntas nå Finlands västkust om 48 timmar med nuvarande anfallstempo, vilket innebär att de flesta större städer i södra Finland kommer att vara i fiendens händer inom 72 timmar.
Det saknas bra information om läget längs den baltiska fronten, men så mycket vet vi att både Vilnius och Tallinn har fallit. Än håller Lettland tillbaka fienden från Riga, men våra experter från MUST hävdar att även Riga kommer att falla inom 24 timmar. Frågor på det?” Ingen visade någon vilja att avbryta ÖB, så genomgången fortsatte snart.
”Vad vi vet så inleddes den ryska invasionen av Sverige klockan 09:45, då små ryska fallskärmsförband landsattes några mil bakom östkusten, och de kommande brohuvudena. Dessutom har fallskärmsförband landsatts på Arlanda, Landvetter och Sturup. Dessa har grävt ned sig och avvaktar den fortsatta utvecklingen. Hemvärnsstyrkor har på alla tre platser upprättat stridskontakt med de fientliga styrkorna och på så vis bundit fienden i viss mån till området. Tätt efter luftlandsättningarna följde landstigning av ryska infanteriförband. De ryska markstyrkorna som landsatts sjövägen, uppskattar MUST att vara av storleken förstärkt Infanteridivision, och besitter en hög rörlighet och skyddsnivå. Tre anfallsriktningar för den fientliga divisionen har fastställts. Den första rör sig mot Stockholm, den andra mot Örebro och den tredje mot Jönköping och Vätterns sydspets. Dock är troligtvis inte Jönköping dess slutliga anfallsmål, utan troligtvis Västergötland och då främst Göteborg. Fienden har på sina håll stött på hårt motstånd utav främst HV-förband, men även av reguljära arméförband. Tack vare fiendens snabba framryckning, har flertalet HV-förband förbigåtts, och ryckiga rapporter som nått våra militärdistriktsstaber indikerar på att dessa förbigångna förband nu har börjat slå tillbaka mot fiendens bakre ledning och logistik. Fiendens norra offensiv mot Stockholm har varit snabb och resolut, och hans frontförband står på en linje från Mariefred till Gnesta och kommer de närmsta 24 timmarna att rikta sin fulla kraft mot Södertälje och Himmerfjärden. 2: a Brigadstridsgruppens mekbataljoner har stått i vägen för "Stockholmsoffensiven" och därtill tagit mycket stryk, och det som är kvar av dem har nu dragit sig tillbaka till stridspositioner strax utanför Södertälje, där man samverkar med flertalet Hemvärnsbataljoner i förberedelserna för det som skulle kunna kallas "Slaget om Stockholm". OPIL har förberett evakuering av regeringen, kungahuset och övriga statsfunktioner, inklusive oss, till alternativ plats i Dalarna om fienden lyckas bryta sig igenom Södertäljes försvarslinjer, och passera förbi staden och över Himmerfjärden. Faller Södertälje, så faller Stockholm och vi vet alla vad det innebär” ÖB markerade starkt den sista meningen och tittade allvarligt på personerna kring bordet. Efter en stunds konstpaus fortsatte ÖB.
”1:a Brigadstridsgruppen har framgångsrikt fördröjt fiendens framryckning över gränsen mellan Östergötland och Närke och i riktning mot Örebro, och man förbereder nu offensiva operationer mot fiendens förband. Brigadstridsgruppens offensiv kommer vara väldigt utspridd, då brigaden är löst sammansatt, och avstånden mellan bataljonerna är stora. Offensiven kan sättas igång tidigast inom 8 timmar, troligtvis längre.
Fiendens sydliga framryckning mot Jönköping är den som har mött minst motstånd, frontförbanden har nått Nässjö och väntas nå Jönköping innan midnatt. Vidare så har all tillgänglig militärpersonal norr om mora nu passerat Dalälven och kommer att ansluta sig till andra hemvärnsförband, i den takt som de kommer fram. Dessutom kommer de första pbv501: orna anlända till ett antal bakre HV-bataljoner om ca 72 timmar. Utbildningen på pansarbandvagnarna har varit snabb och, inom många områden, improviserad, vilket innebär att de inte kommer att kunna användas till mycket annat än understödsvapen i fasta försvarsställningar. Dessutom saknas tillfredställande mängd ammunition till dem.
Flygvapnets fulla styrka är nu grupperad på två flygbaser, Såtenäs och Ronneby. 3 decimerade divisioner är operativa + de delar SWAFRAP som har infunnit sig. Fram till nu så har vi förlorat 15 flygplan och 10 piloter i luftstrider över Östersjön. Än går det ingen nöd på divisionerna vad gäller materiel och manskap, men om situationen fortsätter så här, blir det lite fattigt med piloter. Dessutom har både Såtenäs och Ronneby bombats flera gånger under de senaste två dygnen, men flottiljerna är fortfarande i användbart skick. Det nytillkomna stödet från Danmark och Norge har jag lämnat över till chefen för Flygtaktiska kommandot, som nu är ansvarig för samordningen mellan svenska, danska och norska luftstridskrafter. Mer om det i din genomgång Johan" ÖB nickade kort till Johan Svärd, chefen för Flygtaktiska kommandot, och gick sedan vidare i sina papper.
"Dessutom skulle jag vilja berätta att marinen har lyckats sänka 3 ryska transportfartyg, MUST och FRO är nu nästan helt säkra på att hela ryssens artilleriunderstöd fanns i skeppens last. Detta kan till viss del bekräftas av ryssarnas brist på användning av artilleriunderstöd för markoffensiven. Denna viktiga information har redan delgivits brigadcheferna, vilka i sin tur kommer att vidarebefordra den nedåt i leden. En fiende utan tungt indirekt understöd är en fiende som haltar!
Till sist skulle jag vilja poängtera att fiendens beteende och uppträdande pekar på att man räknat med en snabb och förlamande neutraliseringsoperation mot ett i förhand besegrat Sverige. Detta har man inte lyckats med. Hur situationen kommer utvecklas under de kommande dygnen är helt upp till fienden som fortfarande har initiativet. Men både jag, chefen MUST och chefen OPIL är övertygade om att fienden kommer att rikta all sin kraft mot Stockholm för att lyckas slå ett avgörande slag mot landets ledning. Detta kan innebära att framfarten på fiendens andra förband kommer att saktas ner eller avstanna helt. Dessutom kan det komma att slå tillbaka mot den svenska civilbefolkningen som nu kommer att möta ett mer bryskt ryskt förhållningssätt än tidigare. Som sagt, händelseutvecklingen ligger helt i fiendens händer”. ÖB samlade ihop sina papper och satte sig åter ner på sin plats.
”Om nu Rikshemvärnschefen skulle vara så vänlig att dra läget på hemvärnsnivå?” ÖB tittade uppmuntrande mot den något fetlagde hemvärnschefen, som med en nick till svar, reste sig från sin plats och stegade bort till samma kortsida som ÖB nyss stått vid.
------------------
Tack för responsen!
Simon
-----------------------
6: e september 15:45, Bergrum under Stockholm.
Håkan Syrén stängde dörren efter sig, gick fram till sin plats på det avlånga, svarta bordets högra ytterkant, och bad de övriga närvarande vid bordet om ursäkt för sin sena ankomst.
”Det är ingen fara, vi har ändå inte lyckats få igång projektorn förens nu” Chefen för Operativa Insatsledningen, Tony Stigsson tittade glatt på ÖB, samtidigt som han lossade sitt grepp om projektorn och slog sig ner på sin stol.
”Regeringssammanträdet drog ut på tiden, men jag lyckades till slut smita ut därifrån. Jag vet inte ens om de märkte att jag försvann." ÖB skrattade lite torrt för sig själv samtidigt som han plockade upp lite papper från sin plastmapp.
"De upphör aldrig att förvåna mig. Just nu sitter de där inne och bråkar om vems fel hela situationen är, och hur inrikespolitiken borde skötas. Innan jag lämnade rummet hade de lyckats glida in på bidragspolitik...Till och med i svåra stunder för nationen som denna, så kan de inte lägga partipolitiken vid sidan…” Syrén suckade uppgivet, slängde sina papper på bordet framför sig, och granskade alla i ögonen. Förutom han själv och chefen för OPIL var även chefen för Strategiledningen, chefen för MUST, cheferna för Armé-, Marin-, och Flygtaktiska kommandot, Rikshemvärnschefen och cheferna för de tre Militärdistrikten närvarande.
”Jaha, då sätter vi väl igång då.” ÖB reste sig från sin stol och gick fram till bordets kortsida, där han flankerade projektorn och hade fri sikt över sammanträdesbordet.
”Vi kan väl börja med den strategiska översikten”, menade ÖB och la upp en plastbild på projektorn som nu sparkades igång, med ett monotont surrande.
(Karta 5: Lägeskarta Norden)
”Först av allt så vill jag delge er information som blev bekräftad alldeles nyss. Norge och Danmark har tillsammans, efter många timmars konstanta överläggningar över parti- och nationsgränserna, beslutat sig för att gå med i kriget på Sverige, Finland och Baltländernas sida, med främst jaktflygstöd, underhåll och underrättelser. Inblandningen i kriget hålls utanför NATO-medlemskapet och förklaras med ”en nordisk solidaritetstanke som krävs i en så ödesmättad stund för Skandinavien, som denna". Inblandning av norska och danska markstridskrafter kommer att bli en senare fråga. Detta innebär alltså att försvaret av vårt luftrum kommer att utökas väsentligt. Mer om detta längre fram i genomgången.” Nyheten hade slagit ner som en bomb bland många av mötets deltagare och många glada, eller i alla fall lättade, miner kunde skönjas på många läppar.
”Det var dagens glada nyhet”, sa ÖB kort och bistert, och gick raskt vidare genom sina nyligen sammanställda papper.
”Vidare kan jag meddela att NATO är fortsatt passiva, och varken England, Frankrike, Tyskland eller USA har ännu uttalat sig officiellt om de ryska krigshandlingarna. Trots att Baltiska gränsen korsades av ryssen tidigt på morgonen idag, har inget NATO-land ens vågat nämna situationen, och inget extrainkallat möte har ännu utlysts. EU fördömer den ryska markoffensiven i Baltländerna, Sverige och Finland. Men pekar åt NATO: s håll, och menar att unionens försvarsförpliktelser mer än väl tillgodoses av NATO-medlemskapet. Detta innebär alltså att ingen yttre hjälp kommer anlända, om inte NATO tar tag i saken. Vi i norden står alltså för tillfället ensamma mot den ryska krigsmaskinen.” ÖB vände på några papper och gick raskt vidare i genomgången.
”I Finland står ryssarna drygt 5 mil öst om Helsingfors. Deras offensiv har tillfälligt stannats upp, och i mellersta Finland har två ryska anfallsvägar konstaterats. Dessa har ännu inte mött något större motstånd, och förväntas nå Finlands västkust om 48 timmar med nuvarande anfallstempo, vilket innebär att de flesta större städer i södra Finland kommer att vara i fiendens händer inom 72 timmar.
Det saknas bra information om läget längs den baltiska fronten, men så mycket vet vi att både Vilnius och Tallinn har fallit. Än håller Lettland tillbaka fienden från Riga, men våra experter från MUST hävdar att även Riga kommer att falla inom 24 timmar. Frågor på det?” Ingen visade någon vilja att avbryta ÖB, så genomgången fortsatte snart.
”Vad vi vet så inleddes den ryska invasionen av Sverige klockan 09:45, då små ryska fallskärmsförband landsattes några mil bakom östkusten, och de kommande brohuvudena. Dessutom har fallskärmsförband landsatts på Arlanda, Landvetter och Sturup. Dessa har grävt ned sig och avvaktar den fortsatta utvecklingen. Hemvärnsstyrkor har på alla tre platser upprättat stridskontakt med de fientliga styrkorna och på så vis bundit fienden i viss mån till området. Tätt efter luftlandsättningarna följde landstigning av ryska infanteriförband. De ryska markstyrkorna som landsatts sjövägen, uppskattar MUST att vara av storleken förstärkt Infanteridivision, och besitter en hög rörlighet och skyddsnivå. Tre anfallsriktningar för den fientliga divisionen har fastställts. Den första rör sig mot Stockholm, den andra mot Örebro och den tredje mot Jönköping och Vätterns sydspets. Dock är troligtvis inte Jönköping dess slutliga anfallsmål, utan troligtvis Västergötland och då främst Göteborg. Fienden har på sina håll stött på hårt motstånd utav främst HV-förband, men även av reguljära arméförband. Tack vare fiendens snabba framryckning, har flertalet HV-förband förbigåtts, och ryckiga rapporter som nått våra militärdistriktsstaber indikerar på att dessa förbigångna förband nu har börjat slå tillbaka mot fiendens bakre ledning och logistik. Fiendens norra offensiv mot Stockholm har varit snabb och resolut, och hans frontförband står på en linje från Mariefred till Gnesta och kommer de närmsta 24 timmarna att rikta sin fulla kraft mot Södertälje och Himmerfjärden. 2: a Brigadstridsgruppens mekbataljoner har stått i vägen för "Stockholmsoffensiven" och därtill tagit mycket stryk, och det som är kvar av dem har nu dragit sig tillbaka till stridspositioner strax utanför Södertälje, där man samverkar med flertalet Hemvärnsbataljoner i förberedelserna för det som skulle kunna kallas "Slaget om Stockholm". OPIL har förberett evakuering av regeringen, kungahuset och övriga statsfunktioner, inklusive oss, till alternativ plats i Dalarna om fienden lyckas bryta sig igenom Södertäljes försvarslinjer, och passera förbi staden och över Himmerfjärden. Faller Södertälje, så faller Stockholm och vi vet alla vad det innebär” ÖB markerade starkt den sista meningen och tittade allvarligt på personerna kring bordet. Efter en stunds konstpaus fortsatte ÖB.
”1:a Brigadstridsgruppen har framgångsrikt fördröjt fiendens framryckning över gränsen mellan Östergötland och Närke och i riktning mot Örebro, och man förbereder nu offensiva operationer mot fiendens förband. Brigadstridsgruppens offensiv kommer vara väldigt utspridd, då brigaden är löst sammansatt, och avstånden mellan bataljonerna är stora. Offensiven kan sättas igång tidigast inom 8 timmar, troligtvis längre.
Fiendens sydliga framryckning mot Jönköping är den som har mött minst motstånd, frontförbanden har nått Nässjö och väntas nå Jönköping innan midnatt. Vidare så har all tillgänglig militärpersonal norr om mora nu passerat Dalälven och kommer att ansluta sig till andra hemvärnsförband, i den takt som de kommer fram. Dessutom kommer de första pbv501: orna anlända till ett antal bakre HV-bataljoner om ca 72 timmar. Utbildningen på pansarbandvagnarna har varit snabb och, inom många områden, improviserad, vilket innebär att de inte kommer att kunna användas till mycket annat än understödsvapen i fasta försvarsställningar. Dessutom saknas tillfredställande mängd ammunition till dem.
Flygvapnets fulla styrka är nu grupperad på två flygbaser, Såtenäs och Ronneby. 3 decimerade divisioner är operativa + de delar SWAFRAP som har infunnit sig. Fram till nu så har vi förlorat 15 flygplan och 10 piloter i luftstrider över Östersjön. Än går det ingen nöd på divisionerna vad gäller materiel och manskap, men om situationen fortsätter så här, blir det lite fattigt med piloter. Dessutom har både Såtenäs och Ronneby bombats flera gånger under de senaste två dygnen, men flottiljerna är fortfarande i användbart skick. Det nytillkomna stödet från Danmark och Norge har jag lämnat över till chefen för Flygtaktiska kommandot, som nu är ansvarig för samordningen mellan svenska, danska och norska luftstridskrafter. Mer om det i din genomgång Johan" ÖB nickade kort till Johan Svärd, chefen för Flygtaktiska kommandot, och gick sedan vidare i sina papper.
"Dessutom skulle jag vilja berätta att marinen har lyckats sänka 3 ryska transportfartyg, MUST och FRO är nu nästan helt säkra på att hela ryssens artilleriunderstöd fanns i skeppens last. Detta kan till viss del bekräftas av ryssarnas brist på användning av artilleriunderstöd för markoffensiven. Denna viktiga information har redan delgivits brigadcheferna, vilka i sin tur kommer att vidarebefordra den nedåt i leden. En fiende utan tungt indirekt understöd är en fiende som haltar!
Till sist skulle jag vilja poängtera att fiendens beteende och uppträdande pekar på att man räknat med en snabb och förlamande neutraliseringsoperation mot ett i förhand besegrat Sverige. Detta har man inte lyckats med. Hur situationen kommer utvecklas under de kommande dygnen är helt upp till fienden som fortfarande har initiativet. Men både jag, chefen MUST och chefen OPIL är övertygade om att fienden kommer att rikta all sin kraft mot Stockholm för att lyckas slå ett avgörande slag mot landets ledning. Detta kan innebära att framfarten på fiendens andra förband kommer att saktas ner eller avstanna helt. Dessutom kan det komma att slå tillbaka mot den svenska civilbefolkningen som nu kommer att möta ett mer bryskt ryskt förhållningssätt än tidigare. Som sagt, händelseutvecklingen ligger helt i fiendens händer”. ÖB samlade ihop sina papper och satte sig åter ner på sin plats.
”Om nu Rikshemvärnschefen skulle vara så vänlig att dra läget på hemvärnsnivå?” ÖB tittade uppmuntrande mot den något fetlagde hemvärnschefen, som med en nick till svar, reste sig från sin plats och stegade bort till samma kortsida som ÖB nyss stått vid.
------------------
Hoppas verkligen att berättelsen kommer
ut i bokform !!
Helt annan sak att ligga i sängen och läsa
än framför skärmen..
ut i bokform !!
Helt annan sak att ligga i sängen och läsa
än framför skärmen..
Inte bra, Inte bra, Inte bra! Måååsssstteeee sliiiiitaaa miiiigg, jag skall ju för tusan upp tidigt imorgonnnnngggg, asch jag får väl läsa klart då 
QUOTE (Ghostface @ Feb 21 2005, 23:41 )
QUOTE (jake the snake @ Jul 28 2004, 23:34 )
Tips:
Officerare är inte så officiella när dom pratar med varandra när ingen annan hör på:
Utan det är förnamn och lite mer "vanlig" attityd som gäller.
Man brukar använda littreringen i tal. Exempelvis säger man inte första pluton eller första stridsvagnsplutonen, utan man säger Adam Rudolf. (AR)
Officerare är inte så officiella när dom pratar med varandra när ingen annan hör på:
QUOTE
En yrvkaen löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
Utan det är förnamn och lite mer "vanlig" attityd som gäller.
Man brukar använda littreringen i tal. Exempelvis säger man inte första pluton eller första stridsvagnsplutonen, utan man säger Adam Rudolf. (AR)
?
Det där med att vara formella till varann varierar från situation till situation, även om inga andra hör på.
I mina öron lät det som ett helt normalt samtal...
Littreringar, är inte det punkter eller linjer på kartan?
Om inte så lär mig då jag levde i den tron...
Anropssignaler (FAL) används ibland, ibland säger man "första", "robot", "tvåhundrafjärde" mm.
Intressant historia...
Tro mig, det är som jag skriver.
Trevlig läsning
Som vanligt. Trevligt med lite "lägesöversikt"
Keep on going bro´!
Som vanligt. Trevligt med lite "lägesöversikt"
Keep on going bro´!
Underbar läsning!
Skulle gärna vilja läsa lite om bakgrunden till konflikten och hur lång förvarning som Sverige har fått.
Skulle gärna vilja läsa lite om bakgrunden till konflikten och hur lång förvarning som Sverige har fått.
QUOTE (jofus @ Feb 27 2005, 19:17 )
Underbar läsning!
Skulle gärna vilja läsa lite om bakgrunden till konflikten och hur lång förvarning som Sverige har fått.
Skulle gärna vilja läsa lite om bakgrunden till konflikten och hur lång förvarning som Sverige har fått.
Tack för att du läser och uppskattar mitt arbete! Det är sådana som du som gör mitt jobb värt mödan.
Det kommer INTE komma någon prolog ännu. Kanske det kommer en prolog i den slutgiltiga versionen jag planerar att släppa som .pdf-fil. Den kommer då innehålla nya kartor(kanske), mer avsnitt och text för att få en ännu mer sammanhängande berättelse och så då kanske en prolog som i snabba slängar förklarar varför det går som det går.
Men just nu försöker jag koncentrerar mig på storyn, och kommer bara att referera till saken som "krisen i finska viken" eller liknande.
Den förvarning som svensken fått ligger på runt 2-3 veckor kan man lista ut om man läser det första avsnittet.
Lägger upp den här om det är någon som missat denna historia... Klart läsvärd.
Väntar på nästa "avsnitt"..........
Väntar på nästa "avsnitt"..........
Suveränt... missade man utsatt sov tid med några timmar... 
men bra som fan är det... fortsätt så där...
men bra som fan är det... fortsätt så där...
Tyvärr har det tagit alldeles för lång tid, men nu är nästa del här. Håll till godo mina vänner!
----------------------------------
6: e september 17:00, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Till en början lade ingen i rummet märke till Grehn, som uppenbarade sig i dörren. Längs den bortre långsidan stod kompanicheferna och småpratade om något lustigt, då leenden kunde skönjas på några av ansiktena, framme vid tavlan satt bataljonschefen med bataljonens stridsledare och diskuterade tyst någonting över en karta och längst bort i rummet satt ytterliggare fyra män i samspråk kring ett runt bord med tillhörande soffgrupp. Grehn kände igen alla fyra, och förstod att de tillhörde bataljonsstaben. Några av dem hade troligtvis kommit till förbandet under de senaste 48 timmarna, då de inte hade varit närvarande vid det förra mötet.
Sakta avstannade all verksamhet och allas blickar riktades mot Grehn där han nu stod. Samtalen som pågått dessförinnan tystnade snabbt, och en talande tystnad lade sig i det lilla klassrummet, som för tillfället var möblerat med bänkar och stolar i två rader framför whiteboardtavlan, som var full med text i alla slags färger. Alla såg direkt vad det var som skiljde honom från dem. Grehn hade mött den skenande elefanten, det hade inte de gjort. Stora svettavlagringar kunde skönjas i kanterna av Grehns panna, tinning och hals, Sot och maskeringsfärg bildade ett smutslager i hela ansiktet och hans hår hade inte tvättats på flera dygn och var därför helt insvept i smuts och intorkad svett. Hans ögon, något röda av tårar, iakttog dem och den uppknäppta uniformen och stridsselen utgjorde ett sjaskigt intryck gentemot de övrigas prydliga uniformer. Då ingen lyckades bryta sig ur stirrandet och hälsa honom välkommen, tog Grehn själv tag i saken och slog sig tyst och förstående ner vid den främsta bänkradens högra kant, och slängde upp sitt kart- och anteckningsfodral på bänken framför honom. Bataljonschefen Lundqvist lyckades till slut avbryta den pinsamma tystnaden.
”Så bra att du är här Joakim… Nu kan vi ju inleda mötet, eller vad säger ni?” Ingen gjorde ansats till att protestera, och efter en kort stund så satt alla kompanicheferna i den främre bänkraden, och stabsofficerarna slog sig ned i raden bakom kompanicheferna. Själv stod nu Lundqvist upp framför whiteboardtavlan, medan stridsledaren slog sig ner sig på en vadderad och reglerbar kontorsstol som stod mot den bortre väggen.
Bataljonschefen Lundqvist, började med att snabbt gå igenom dagordningen som stod uppskriven på whiteboardtavlan och bad sedan en av stabsofficerarna bakom Grehn att gå fram till tavlan och inleda genomgången. Det visade sig vara bataljonens underrättelsechef, major till graden och Andersson till namnet, som nu med pekpinnen i hand och med torr och neutral röst, gick igenom krigsläget i stort.
”Jaha, för att göra en lång historia kort så kom så ryssen igår som vi alla vet” Den lätt grånande men stabila mannen förde pinnen över kartan, som hängde ner från taket, över Norden.
”Och han får gärna komma hit!” En av de yngre kompanicheferna kunde inte låta bli att kläcka ur sig en käck kommentar och tittade på sina kollegor för samförstånd, med en antydan till fräckt leende på läpparna. Leendet försvann dock snabbt när hans ivriga blick nådde Grehns.
”Om du och dina soldater nu är så sugna på strid så kan ju någon av er förslagsvis byta plats med fänrik Dalman som alldeles nyss förlorade en vagn och hela vagnsbesättningen, eller varför inte med någon av besättningsmedlemmarna? Kapten Högdin skulle säkert också uppskatta all hjälp ha kan få till sitt reducerade hemvärnskompani som nu står helt ensamma mot en mekaniserad fiende som känner deras position. Är du och dina mannar beredda att ställa upp på det självmordsuppdraget?!” Grehns irriterade röst hade gradvis stegrat till lågt skrik när han avslutade meningen. Stenström, vilket var namnet på den unga kompanichefen, slog rodnande ner blicken i bordet och svarade inte. Övriga mötesdeltagare skruvade obekvämt på sig och följde Stenströms exempel. Grehn höll kvar blicken på Stenström men kunde inte undgå att iaktta en irriterad blick från bataljonschefen. Grehn släppte därför blicken från den yngre och hetsigare kollegan, och lät därmed ämnet bero.
”Jaha… Då fortsätter jag väl…” Andersson fann sig till slut i den obekväma situationen, och lyckades till slut fånga de andras uppmärksamhet på nytt.
”Nåväl, runt 09:45 på söndagsmorgonen landsattes de första ryska trupperna längs ostkusten, med koncentreringspunkter i Västervik, Arkösund och Oxelösund, en bit inåt land fälldes fällskärmstrupper som snabbt säkrade framryckningsvägar. Dessutom landsattes tyngre luftburna förband på Arlanda, Sturup och Landvetter, där de inväntar marktrupperna. Andra brigaden var de första arméstridskrafterna som fick stridskontakt med de ryska styrkorna. Detta skedde tidigt på förmiddagen, och intensiva strider har, mer eller mindre konstant sedan dess, förts mellan den mer och mer decimerade brigaden, och de ryska invasionsstyrkorna. Andra brigaden stålsätter sig nu utanför Södertälje, där deras slutliga strid troligtvis kommer att stå. Hur situationen ter sig för våra kollegor där borta är svårt att personligen föreställa sig. Det enda vi kan göra är att binda de ryska styrkorna på vårt avsnitt så gott det går... Det för oss in på vår situation. Vår brigad har framgångsrik bedrivit fördröjningsstrid sen stridskontakt med ryska förtrupper skedde för första gången under gårdagskvällen. Sedan dess har vi och övriga bataljoner inom brigaden visat en fasthet och vilja som nog får ryssen att tänka över sitt uppträdande och beteende framöver. Vad vår bataljon anbelangar så har vi genomfört vår uppgift tillfredsställande, och därigenom lyckats tillintetgöra stora delar av en rysk skyttebataljon. Detta bådar gott inför de kommande dygnens verksamhet.”
Grehn, fortfarande något irriterad och upprörd, satt tålmodigt och väntade på att Andersson skulle ge dem information om de fientliga styrkorna som stod framför bataljonen, dess sammansättning, styrka och möjliga intentioner. Han ville ha detaljer, men majoren fortsatte att prata på om det övergripande läget och ”den stora bilden”. När majoren avslutade sin genomgång och började röra sig mot sina gamla plats i andra bänkraden, kunde den mer och mer otåliga Grehn inte hålla sig längre utan flög nästan upp ur sin stol och riktade sig mot majoren.
”Vänta lite nu! Hur är det med de vodkahalsande killarna några kilometer härifrån?” Grehn pekade med rak arm i riktning mot deras senaste stridskontakt, och spände ögonen i den överraskade majoren.
”Vad gör de just nu, och vad förväntar ni er att de kommer att göra?” Under någon sekund tittade Andersson på Grehn som om han inte riktigt förstått frågan.
”Jaha, nä det är nog inget att oroa sig över. De kommer nog inte göra så mycket efter all pisk vi gav dem igår och idag.” Han fortsatte mot sin plats. Grehn bleknade.
”All pisk vi gav dem?! Vad är det för jävla svar?! Förutom några eldstötar från Zäta Erik så är det bara ett förband inom bataljonen som har gett pisk så vitt jag vet!”
”Nu räcker det Grehn!” Lundqvist hade nu också rest sig upp bakom sin kateder och bankade näven i bordet, så whiteboardpennorna rullade ner på golvet.
”Om du har en fis på tvären om något så tar du och jag det efter mötet!” Grehn insåg att han gått över gränsen. Han hade inte bara tappat behärskningen och förolämpat Andersson, utan hela bataljonsstaben med Lundqvist i spetsen. Men innerst inne ville han inte ge sig. Den information som Andersson givit dem om fienden var allt annat än tillfredställande och det var ingenting han kunde grunda en eventuell stridsplan på. Han gjorde detta klart för Lundqvist som suckade tungt.
”Om du bara sätter dig ner, tar ett djupt andetag och lyssnar på vad Karlsson här har att säga så behöver du inte oroa dig.”
Grehn bad om ursäkt och satte sig tungt ner. Detsamma gjorde Lundqvist, samtidigt som han vinkade fram Karlsson som, i egenskap av bataljonens stridsledare, nu skulle dra sin del av genomgången. Grehn harklade tyst till och försökte på nytt koncentrera sig. Kanske skulle det komma något matnyttigt denna gången.
----------------------------------
6: e september 17:00, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Till en början lade ingen i rummet märke till Grehn, som uppenbarade sig i dörren. Längs den bortre långsidan stod kompanicheferna och småpratade om något lustigt, då leenden kunde skönjas på några av ansiktena, framme vid tavlan satt bataljonschefen med bataljonens stridsledare och diskuterade tyst någonting över en karta och längst bort i rummet satt ytterliggare fyra män i samspråk kring ett runt bord med tillhörande soffgrupp. Grehn kände igen alla fyra, och förstod att de tillhörde bataljonsstaben. Några av dem hade troligtvis kommit till förbandet under de senaste 48 timmarna, då de inte hade varit närvarande vid det förra mötet.
Sakta avstannade all verksamhet och allas blickar riktades mot Grehn där han nu stod. Samtalen som pågått dessförinnan tystnade snabbt, och en talande tystnad lade sig i det lilla klassrummet, som för tillfället var möblerat med bänkar och stolar i två rader framför whiteboardtavlan, som var full med text i alla slags färger. Alla såg direkt vad det var som skiljde honom från dem. Grehn hade mött den skenande elefanten, det hade inte de gjort. Stora svettavlagringar kunde skönjas i kanterna av Grehns panna, tinning och hals, Sot och maskeringsfärg bildade ett smutslager i hela ansiktet och hans hår hade inte tvättats på flera dygn och var därför helt insvept i smuts och intorkad svett. Hans ögon, något röda av tårar, iakttog dem och den uppknäppta uniformen och stridsselen utgjorde ett sjaskigt intryck gentemot de övrigas prydliga uniformer. Då ingen lyckades bryta sig ur stirrandet och hälsa honom välkommen, tog Grehn själv tag i saken och slog sig tyst och förstående ner vid den främsta bänkradens högra kant, och slängde upp sitt kart- och anteckningsfodral på bänken framför honom. Bataljonschefen Lundqvist lyckades till slut avbryta den pinsamma tystnaden.
”Så bra att du är här Joakim… Nu kan vi ju inleda mötet, eller vad säger ni?” Ingen gjorde ansats till att protestera, och efter en kort stund så satt alla kompanicheferna i den främre bänkraden, och stabsofficerarna slog sig ned i raden bakom kompanicheferna. Själv stod nu Lundqvist upp framför whiteboardtavlan, medan stridsledaren slog sig ner sig på en vadderad och reglerbar kontorsstol som stod mot den bortre väggen.
Bataljonschefen Lundqvist, började med att snabbt gå igenom dagordningen som stod uppskriven på whiteboardtavlan och bad sedan en av stabsofficerarna bakom Grehn att gå fram till tavlan och inleda genomgången. Det visade sig vara bataljonens underrättelsechef, major till graden och Andersson till namnet, som nu med pekpinnen i hand och med torr och neutral röst, gick igenom krigsläget i stort.
”Jaha, för att göra en lång historia kort så kom så ryssen igår som vi alla vet” Den lätt grånande men stabila mannen förde pinnen över kartan, som hängde ner från taket, över Norden.
”Och han får gärna komma hit!” En av de yngre kompanicheferna kunde inte låta bli att kläcka ur sig en käck kommentar och tittade på sina kollegor för samförstånd, med en antydan till fräckt leende på läpparna. Leendet försvann dock snabbt när hans ivriga blick nådde Grehns.
”Om du och dina soldater nu är så sugna på strid så kan ju någon av er förslagsvis byta plats med fänrik Dalman som alldeles nyss förlorade en vagn och hela vagnsbesättningen, eller varför inte med någon av besättningsmedlemmarna? Kapten Högdin skulle säkert också uppskatta all hjälp ha kan få till sitt reducerade hemvärnskompani som nu står helt ensamma mot en mekaniserad fiende som känner deras position. Är du och dina mannar beredda att ställa upp på det självmordsuppdraget?!” Grehns irriterade röst hade gradvis stegrat till lågt skrik när han avslutade meningen. Stenström, vilket var namnet på den unga kompanichefen, slog rodnande ner blicken i bordet och svarade inte. Övriga mötesdeltagare skruvade obekvämt på sig och följde Stenströms exempel. Grehn höll kvar blicken på Stenström men kunde inte undgå att iaktta en irriterad blick från bataljonschefen. Grehn släppte därför blicken från den yngre och hetsigare kollegan, och lät därmed ämnet bero.
”Jaha… Då fortsätter jag väl…” Andersson fann sig till slut i den obekväma situationen, och lyckades till slut fånga de andras uppmärksamhet på nytt.
”Nåväl, runt 09:45 på söndagsmorgonen landsattes de första ryska trupperna längs ostkusten, med koncentreringspunkter i Västervik, Arkösund och Oxelösund, en bit inåt land fälldes fällskärmstrupper som snabbt säkrade framryckningsvägar. Dessutom landsattes tyngre luftburna förband på Arlanda, Sturup och Landvetter, där de inväntar marktrupperna. Andra brigaden var de första arméstridskrafterna som fick stridskontakt med de ryska styrkorna. Detta skedde tidigt på förmiddagen, och intensiva strider har, mer eller mindre konstant sedan dess, förts mellan den mer och mer decimerade brigaden, och de ryska invasionsstyrkorna. Andra brigaden stålsätter sig nu utanför Södertälje, där deras slutliga strid troligtvis kommer att stå. Hur situationen ter sig för våra kollegor där borta är svårt att personligen föreställa sig. Det enda vi kan göra är att binda de ryska styrkorna på vårt avsnitt så gott det går... Det för oss in på vår situation. Vår brigad har framgångsrik bedrivit fördröjningsstrid sen stridskontakt med ryska förtrupper skedde för första gången under gårdagskvällen. Sedan dess har vi och övriga bataljoner inom brigaden visat en fasthet och vilja som nog får ryssen att tänka över sitt uppträdande och beteende framöver. Vad vår bataljon anbelangar så har vi genomfört vår uppgift tillfredsställande, och därigenom lyckats tillintetgöra stora delar av en rysk skyttebataljon. Detta bådar gott inför de kommande dygnens verksamhet.”
Grehn, fortfarande något irriterad och upprörd, satt tålmodigt och väntade på att Andersson skulle ge dem information om de fientliga styrkorna som stod framför bataljonen, dess sammansättning, styrka och möjliga intentioner. Han ville ha detaljer, men majoren fortsatte att prata på om det övergripande läget och ”den stora bilden”. När majoren avslutade sin genomgång och började röra sig mot sina gamla plats i andra bänkraden, kunde den mer och mer otåliga Grehn inte hålla sig längre utan flög nästan upp ur sin stol och riktade sig mot majoren.
”Vänta lite nu! Hur är det med de vodkahalsande killarna några kilometer härifrån?” Grehn pekade med rak arm i riktning mot deras senaste stridskontakt, och spände ögonen i den överraskade majoren.
”Vad gör de just nu, och vad förväntar ni er att de kommer att göra?” Under någon sekund tittade Andersson på Grehn som om han inte riktigt förstått frågan.
”Jaha, nä det är nog inget att oroa sig över. De kommer nog inte göra så mycket efter all pisk vi gav dem igår och idag.” Han fortsatte mot sin plats. Grehn bleknade.
”All pisk vi gav dem?! Vad är det för jävla svar?! Förutom några eldstötar från Zäta Erik så är det bara ett förband inom bataljonen som har gett pisk så vitt jag vet!”
”Nu räcker det Grehn!” Lundqvist hade nu också rest sig upp bakom sin kateder och bankade näven i bordet, så whiteboardpennorna rullade ner på golvet.
”Om du har en fis på tvären om något så tar du och jag det efter mötet!” Grehn insåg att han gått över gränsen. Han hade inte bara tappat behärskningen och förolämpat Andersson, utan hela bataljonsstaben med Lundqvist i spetsen. Men innerst inne ville han inte ge sig. Den information som Andersson givit dem om fienden var allt annat än tillfredställande och det var ingenting han kunde grunda en eventuell stridsplan på. Han gjorde detta klart för Lundqvist som suckade tungt.
”Om du bara sätter dig ner, tar ett djupt andetag och lyssnar på vad Karlsson här har att säga så behöver du inte oroa dig.”
Grehn bad om ursäkt och satte sig tungt ner. Detsamma gjorde Lundqvist, samtidigt som han vinkade fram Karlsson som, i egenskap av bataljonens stridsledare, nu skulle dra sin del av genomgången. Grehn harklade tyst till och försökte på nytt koncentrera sig. Kanske skulle det komma något matnyttigt denna gången.
Hallo!
Ny del färdig! Hope you like it!
------------------------------
6: e september 17:50, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Med tillhörande buller och stök reste sig mötets alla deltagare, och sträckte på sig, innan de en efter en trippade ut ur rummet, ensam eller samspråkande med en kamrat. Mötet var slutligen till ända, och Grehn gick därför fram till katedern där Lundqvist tyst satt och betraktade honom. Lundqvist hade diskret vinkat på Grehn när mötet gick mot sitt slut, och han anade att Lundqvist ville prata om Grehns utbrott tidigare under mötet. Väl framme vid katedern försökte Grehn be om ursäkt, men blev snabbt avsnoppad av Lundqvists lugna och dämpade röst.
”Jag vet att du har haft det jobbigare än någon av oss andra det senaste dygnet, och Stenström uttryckte sig jävligt klumpigt. Men du måste lugna ner dig. Vi är ett lag, och det är bara lagarbete som gäller från och med att vi skickades ut hit. Är det förstått?” Lundqvist spände ögonen i Grehn, som nickade långsamt.
”Dessutom tycker jag inte om att du ifrågasätter stabens arbete, innan allt är redovisat. Nu skällde du på Andersson, innan du hade sett hälften av det som skulle gås igenom. Det bör inte hända igen.”
”Ja, det förstår jag. Jag skulle vilja be om ursäkt för mitt klumpiga beteende, det kommer inte att upprepas…”
”Det hoppas jag… Seså, iväg med sig till kompaniet. Din ersättningsvagn plus besättning lär anlända från brigaden vilken minut som helst nu…” Lundqvist reste sig upp och tog avsked av Grehn med ett fast handslag.
”Du och dina soldater har gjort ett bra jobb hittills. Fortsätt med det!”
”Självklart!” Grehn vände sig om, något mer lättad än tidigare, och gick ut genom klassrumsdörren.
Snart var han ute på skolgården igen, där han drygt 20 minuter tidigare, hade brutit samman. Det kändes rätt avlägset just nu. Han hade repat nytt mod och kände stort hopp till de kommande dygnens verksamhet. Lundqvist och Karlsson hade presenterat en stridsplan för bataljonen, som på många sätt var osäker och chansande, men samtidigt järv och taktiskt briljant. Planen hade tydligen dirigerats ner till bataljonen ändå uppifrån divisionsledningen, och var tydligen av stor taktisk betydelse för hela krigsutvecklingen på deras avsnitt. De skulle få mer detaljerad information på plats. Nu gällde det att se till att hans kompani var tankat, laddat och utvilat till avmarschen, som var bestämd till 0500 imorgon bitti. Grehn suckade till, tog ut riktning tillbaka till kompaniets förläggning, och började repetera i huvudet, vad Lundqvist och Karlsson gått igenom innan.
”Ett möte med kompaniet om en halvtimme låter bra”, bestämde Grehn för sig själv där han gick.
Han hann inte längre fram än till skolgrinden, innan han stoppades av någon som lätt knackade honom på axeln. Han vände sig om, och tittade in i ögonen på Stenström, som något förlägen tog ansats till att säga något.
”Jag skulle vilja be om ursäkt för mitt klumpiga uppträdande innan… Det var en onödig och barnslig kommentar som inte alls passar vår situation.” Stenström försökte, med alla buds stående medel, kämpa mot sin förlägenhet. Efter någon sekunds tystnad la Grehn an ett lätt leende på läpparna.
”Det är ingen fara Kristoffer. Jag tog väl egentligen inte så illa upp som det verkade, jag var väl mest ur fas just då... Vart står era vagnar nånstans?” Stenström förklarade att hans kompani var förlagt längs en gata med radhus som låg åt Grehns håll, och de började långsamt att sida vid sida gå iväg mot sina förband. Sensommarkvällen var ljummen och himmeln klarblå. I öster kunde man sikta några rökpelare och på avstånd kunde de höra smatter från automatkarbiner, som tyst påminde de båda om deras hemska verklighet. Under glatt samspråk kom de snart upp på gatan där Stenströms stridsvagnskompani hade ställt sig över natten. Varje radhusuppfart längs vägen fylldes både på längden och på bredden av de för det ovana ögat gigantiska stridsvagnarna. Överallt kunde man se grönklädda soldater som rörde sig mellan husen, på vagnarna och på gatan. Här och var kunde man även skymta en och annan civilist som bekantade sig med förbandet och soldaterna. Längre bort längs gatan stod en hop med saliga ungar, som fick provsitta i stridsvagnen som stod parkerad på en uppfart till en av ungarnas hus.
”Här har ni det bra!”, Log Grehn åt Stenström, när en kvinna i 40-årsåldern passerade dem med en uppmuntrande min i ansiktet och en bricka med mat i händerna.
”Jajammen, alla i området har visat stor förståelse för vår närvaro… Alla utom den där gamle gubben.” Stenström pekade åt ett hus på höger sida om gatan, utan stridsvagn på garageuppfarten. Persiennerna på husets framsida var nedrullade, men de kunde se hur de var uppböjda något i ena fönstret. När Stenström pekade mot huset slog springan snabbt igen. Uppenbarligen var gubben vaken.
”Han vägrar komma ut, och har redan skällt ut flera av mina soldater på rejält manér, för att de ’uppviglar till våldshandlingar mot oskyldiga medborgare och medmänniskor!’ och så vidare.” Stenström skakade på huvudet.
”Säkert en gammelkommunist eller liknande… Man blir ju bara så trött.”
”Jo verkligen…” Grehn skrattade lätt.
”Stenström!” En av officerarna på Stenströms kompani ropade på honom från ett hus en bit bort på gatan.
”Vi har lite frågor och tankar kring TOLO:n, kan du komma hit?”
”Javisst, jag kommer medsamma!” Stenström vände sig till Grehn.
”Tack för sällskapet, och jag är glad att vi har rett ut mitt misstag, men nu måste jag ge mig iväg till mina fänrikar. Att de inte har gått ned sig i sjön där borta ännu, övergår mitt förstånd!”
”Haha, jo, jag känner igen det där!” De tittade flinande på varandra och tog avsked, innan de gick iväg åt skilda håll.
Efter en stunds promenad ner längs gatan och över två hustomter, kom Grehn till sist fram till ladorna där Qvintus Johan skulle stå över natten. Från den bortersta ladan kunde han höra välbekant musik. Han gick lungt bort till ladans ingång, och kikade in genom dörren. Soldaterna hade tydligen fått låna en cd-spelare av någon bybo, och satt nu och sjöng i takt med gamla metallicalåtar. Uppe på ett stridsfordons motorhuv satt Honkala och samtalade med vagnens skytt. Grehn smög sig förbi de skrålande soldaterna och kom upp bakom Honkala. Med ett snabbt slag mot njuren fick han finlandsvenskens uppmärksamhet.
”Tjenare, du har det trevligt med pöbeln ser jag!” Grehn hängde med överkroppen mot chassiets överkant och tittade retfullt på Honkala.
”Jomenvisst serru, vill herr kapten att vi stänger av den förfärliga musiken så vi inte stör er skönhetssömn?” Honkala retades tillbaka.
”Nejdå, det går så bra såhär, men jag tänkte att vi kör ett möte med plutoncheferna om en kvart, vad sägs om det?”
”Det låter som en god idé!” Honkala tog sats för att resa sig upp.
”Ytterst bra, informera de andra. Höskullen i andra ladan om en kvart alltså!”
”Självklart herr nådig kapten!”
Ny del färdig! Hope you like it!
------------------------------
6: e september 17:50, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Med tillhörande buller och stök reste sig mötets alla deltagare, och sträckte på sig, innan de en efter en trippade ut ur rummet, ensam eller samspråkande med en kamrat. Mötet var slutligen till ända, och Grehn gick därför fram till katedern där Lundqvist tyst satt och betraktade honom. Lundqvist hade diskret vinkat på Grehn när mötet gick mot sitt slut, och han anade att Lundqvist ville prata om Grehns utbrott tidigare under mötet. Väl framme vid katedern försökte Grehn be om ursäkt, men blev snabbt avsnoppad av Lundqvists lugna och dämpade röst.
”Jag vet att du har haft det jobbigare än någon av oss andra det senaste dygnet, och Stenström uttryckte sig jävligt klumpigt. Men du måste lugna ner dig. Vi är ett lag, och det är bara lagarbete som gäller från och med att vi skickades ut hit. Är det förstått?” Lundqvist spände ögonen i Grehn, som nickade långsamt.
”Dessutom tycker jag inte om att du ifrågasätter stabens arbete, innan allt är redovisat. Nu skällde du på Andersson, innan du hade sett hälften av det som skulle gås igenom. Det bör inte hända igen.”
”Ja, det förstår jag. Jag skulle vilja be om ursäkt för mitt klumpiga beteende, det kommer inte att upprepas…”
”Det hoppas jag… Seså, iväg med sig till kompaniet. Din ersättningsvagn plus besättning lär anlända från brigaden vilken minut som helst nu…” Lundqvist reste sig upp och tog avsked av Grehn med ett fast handslag.
”Du och dina soldater har gjort ett bra jobb hittills. Fortsätt med det!”
”Självklart!” Grehn vände sig om, något mer lättad än tidigare, och gick ut genom klassrumsdörren.
Snart var han ute på skolgården igen, där han drygt 20 minuter tidigare, hade brutit samman. Det kändes rätt avlägset just nu. Han hade repat nytt mod och kände stort hopp till de kommande dygnens verksamhet. Lundqvist och Karlsson hade presenterat en stridsplan för bataljonen, som på många sätt var osäker och chansande, men samtidigt järv och taktiskt briljant. Planen hade tydligen dirigerats ner till bataljonen ändå uppifrån divisionsledningen, och var tydligen av stor taktisk betydelse för hela krigsutvecklingen på deras avsnitt. De skulle få mer detaljerad information på plats. Nu gällde det att se till att hans kompani var tankat, laddat och utvilat till avmarschen, som var bestämd till 0500 imorgon bitti. Grehn suckade till, tog ut riktning tillbaka till kompaniets förläggning, och började repetera i huvudet, vad Lundqvist och Karlsson gått igenom innan.
”Ett möte med kompaniet om en halvtimme låter bra”, bestämde Grehn för sig själv där han gick.
Han hann inte längre fram än till skolgrinden, innan han stoppades av någon som lätt knackade honom på axeln. Han vände sig om, och tittade in i ögonen på Stenström, som något förlägen tog ansats till att säga något.
”Jag skulle vilja be om ursäkt för mitt klumpiga uppträdande innan… Det var en onödig och barnslig kommentar som inte alls passar vår situation.” Stenström försökte, med alla buds stående medel, kämpa mot sin förlägenhet. Efter någon sekunds tystnad la Grehn an ett lätt leende på läpparna.
”Det är ingen fara Kristoffer. Jag tog väl egentligen inte så illa upp som det verkade, jag var väl mest ur fas just då... Vart står era vagnar nånstans?” Stenström förklarade att hans kompani var förlagt längs en gata med radhus som låg åt Grehns håll, och de började långsamt att sida vid sida gå iväg mot sina förband. Sensommarkvällen var ljummen och himmeln klarblå. I öster kunde man sikta några rökpelare och på avstånd kunde de höra smatter från automatkarbiner, som tyst påminde de båda om deras hemska verklighet. Under glatt samspråk kom de snart upp på gatan där Stenströms stridsvagnskompani hade ställt sig över natten. Varje radhusuppfart längs vägen fylldes både på längden och på bredden av de för det ovana ögat gigantiska stridsvagnarna. Överallt kunde man se grönklädda soldater som rörde sig mellan husen, på vagnarna och på gatan. Här och var kunde man även skymta en och annan civilist som bekantade sig med förbandet och soldaterna. Längre bort längs gatan stod en hop med saliga ungar, som fick provsitta i stridsvagnen som stod parkerad på en uppfart till en av ungarnas hus.
”Här har ni det bra!”, Log Grehn åt Stenström, när en kvinna i 40-årsåldern passerade dem med en uppmuntrande min i ansiktet och en bricka med mat i händerna.
”Jajammen, alla i området har visat stor förståelse för vår närvaro… Alla utom den där gamle gubben.” Stenström pekade åt ett hus på höger sida om gatan, utan stridsvagn på garageuppfarten. Persiennerna på husets framsida var nedrullade, men de kunde se hur de var uppböjda något i ena fönstret. När Stenström pekade mot huset slog springan snabbt igen. Uppenbarligen var gubben vaken.
”Han vägrar komma ut, och har redan skällt ut flera av mina soldater på rejält manér, för att de ’uppviglar till våldshandlingar mot oskyldiga medborgare och medmänniskor!’ och så vidare.” Stenström skakade på huvudet.
”Säkert en gammelkommunist eller liknande… Man blir ju bara så trött.”
”Jo verkligen…” Grehn skrattade lätt.
”Stenström!” En av officerarna på Stenströms kompani ropade på honom från ett hus en bit bort på gatan.
”Vi har lite frågor och tankar kring TOLO:n, kan du komma hit?”
”Javisst, jag kommer medsamma!” Stenström vände sig till Grehn.
”Tack för sällskapet, och jag är glad att vi har rett ut mitt misstag, men nu måste jag ge mig iväg till mina fänrikar. Att de inte har gått ned sig i sjön där borta ännu, övergår mitt förstånd!”
”Haha, jo, jag känner igen det där!” De tittade flinande på varandra och tog avsked, innan de gick iväg åt skilda håll.
Efter en stunds promenad ner längs gatan och över två hustomter, kom Grehn till sist fram till ladorna där Qvintus Johan skulle stå över natten. Från den bortersta ladan kunde han höra välbekant musik. Han gick lungt bort till ladans ingång, och kikade in genom dörren. Soldaterna hade tydligen fått låna en cd-spelare av någon bybo, och satt nu och sjöng i takt med gamla metallicalåtar. Uppe på ett stridsfordons motorhuv satt Honkala och samtalade med vagnens skytt. Grehn smög sig förbi de skrålande soldaterna och kom upp bakom Honkala. Med ett snabbt slag mot njuren fick han finlandsvenskens uppmärksamhet.
”Tjenare, du har det trevligt med pöbeln ser jag!” Grehn hängde med överkroppen mot chassiets överkant och tittade retfullt på Honkala.
”Jomenvisst serru, vill herr kapten att vi stänger av den förfärliga musiken så vi inte stör er skönhetssömn?” Honkala retades tillbaka.
”Nejdå, det går så bra såhär, men jag tänkte att vi kör ett möte med plutoncheferna om en kvart, vad sägs om det?”
”Det låter som en god idé!” Honkala tog sats för att resa sig upp.
”Ytterst bra, informera de andra. Höskullen i andra ladan om en kvart alltså!”
”Självklart herr nådig kapten!”
smells like operation garbo and you know I like it!
fan fortsätt, du måste. skriv mer!
(min bättre hälft står säkert och väntar på mig nere på stan, och det hade hon fått fortsätta med om du skrivit mer.. haha.) ;)
fan fortsätt, du måste. skriv mer!
(min bättre hälft står säkert och väntar på mig nere på stan, och det hade hon fått fortsätta med om du skrivit mer.. haha.) ;)
Mycket trevligt, att man inte sett det här tidigare, keep on going...
Först och främst, kul läsning (detaljer och fiende röd till trots ;)), just helhetsbilden är en bra aspekt, hur vapen-/truppslagen samarbetar, gärna mer sånt.
För fullt upp i plugget nu eller vågar man hoppas på en fortsättning snart?
Blir nog en tur till biblioteket snart hur som, väckte läslusten.
Du syftar inte på FRA?
För fullt upp i plugget nu eller vågar man hoppas på en fortsättning snart?
Blir nog en tur till biblioteket snart hur som, väckte läslusten.
QUOTE (simon @ Feb 26 2005, 22:58 )
[...]
"Dessutom skulle jag vilja berätta att marinen har lyckats sänka 3 ryska transportfartyg, MUST och FRO är nu nästan helt säkra på att hela ryssens artilleriunderstöd fanns i skeppens last.
[...]
"Dessutom skulle jag vilja berätta att marinen har lyckats sänka 3 ryska transportfartyg, MUST och FRO är nu nästan helt säkra på att hela ryssens artilleriunderstöd fanns i skeppens last.
[...]
Du syftar inte på FRA?
Tack, FRA ska det vara. Nu får vi hoppas att bushman inte läser denna tråden... :P
QUOTE (simon @ May 16 2005, 11:38 )
Tack, FRA ska det vara. Nu får vi hoppas att bushman inte läser denna tråden... :P
Om Sveriges underättelsetjänst till stor del sköttes av FRO skulle jag bli orolig för svenska FM på allvar...
Så här hemkommen efter en tid till sjöss (med FRO ombord? :P) vore det fint med en fortsättning eller är det fortfarande fullt upp med plugg och annat?
Det är ett helvete med plugg just nu. Men har filat på ett nytt avsnitt en tid, och bör komma upp snart...
QUOTE (simon @ May 25 2005, 16:18 )
Det är ett helvete med plugg just nu. Men har filat på ett nytt avsnitt en tid, och bör komma upp snart...
Simon: Kan bara säga att jag är djupt imponerad och vill gärna se mer =)
Simon!
Snubblade över denna tråden nyss och är verkligen imponerad och glad över vad du åstadkommit hittils!
Stressa inte nu utan låt det ta den tid det tar.
Dina karaktärer är väldigt lovande, jag gillar dem instinktivt och vill bara höra mer.
Lycka till!
Snubblade över denna tråden nyss och är verkligen imponerad och glad över vad du åstadkommit hittils!
Stressa inte nu utan låt det ta den tid det tar.
Dina karaktärer är väldigt lovande, jag gillar dem instinktivt och vill bara höra mer.
Lycka till!
Tack för era uppmuntrande ord. Det är dem som gör det värt att fortsätta skriva
Ny del, publiceras idag, håll till godo!
----------------------------
6: e september 18:25, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
När så Johan Dalman hade slagit sig ner runt det skrangliga bordet uppe på höskullen, var alla deltagare närvarande, och mötet kunde inledas. Grehn harklade till.
"Välkomna. Enligt Honkala så är alla plutoner i det närmaste färdiga med sina sysslor och redo för TOLO. Föredömligt, men vi får vänta med det tills imorgon bitti då den istället skall genomföras i början av vår fordonsmarsch till vårt kommande operationsområde, som vi snart skall tala mer om." Grehn vände sig till Dalman.
"Har ersättningsvagnen med besättning kommit än?" Under bataljonsmötet hade Lundqvist meddelat att han hade lyckats få tag i en reservvagn med tillhörande besättning, vid mötet med brigadledningen under eftermiddagen. Grehn hade insisterat på att den borde tilldelas Dalmans pluton, som hade förlorat en vagn och vagnsbesättning under försvaret av dalen. Så hade också beslutats.
"Ja, det stämmer, de kom för drygt 10 minuter sen. Jag välkomnade och introducerade dem för de övriga plutonsmedlemmarna, därefter gick vi igenom lite grundläggande förhållningsorder, innan jag lämnade dem med övriga plutonen och gick hit. Därav min lilla försening. Jag får ta mig mer tid med dem imorgon." Dalman tittade, om inte glatt, så i alla fall nöjt på Grehn. Det kändes skönt att återigen ha en något sånär fulltalig pluton under vingarna.
"Gott, jag ska hälsa på dem det första jag gör imorgon bitti." Grehn tog en stunds konstpaus.
"Nåväl. Om vi skall ta alltihop från början, såsom jag har fått det förklarat, så har de ryssar som ligger på vår brigad inte rört på sig sedan middagstid idag. De som stötte ihop med vårt kompani idag var ett undantag.
Operationsledningen är ense om att inbromsningen av den ryska framfarten troligtvis beror på att deras tross- och underhållsförband inte klarar av att följa det höga tempo som deras frontförband har hållit de första 24 timmarna av markkriget. Dessutom har HV-förband genom eldöverfall lyckats ställa till en del oreda i Fi:s bakre led. Man har alltså gjort tillfälligt halt för att låta de bakre leden komma ifatt, samt omgruppera och reorganisera frontförbanden, innan man fortsätter upp mot Örebro.” Grehn tittade runt på deltagarna. Några förde anteckningar, någon diskuterade viskande situationen med en kamrat, andra satt bara avslappnat, och lyssnade på vad Grehn hade att säga.
"Fienden har alltså stannat upp sin framryckning och släppt initiativet. Vid middagstid i morgon, går hela brigaden därför till anfall längs hela frontavsnittet. Vår bataljon har blivit tilldelad en strategiskt viktig stridsuppgift. En av våra UAV:er upptäckte tidigare idag att en flera kilometer stor lucka i ryssens linjer har öppnats, och blottar en större knutpunkt för deras Underhålls- och reparationsförband. Det är en chans vi inte får missa, och det ska vi inte göra heller." Grehn lade upp en karta på bordet, och vek ut den långsamt. Deltagarna surrade tyst med varandra och studerade kartan noggrant.
( Karta 6: Bataljonens nya operationsområde )
"Tanken är alltså att bataljonen skall anfalla västerifrån och ta Högbro, det är alltså samhället uppe i kartans nordöstra hörn, där ett stort a
Ny del, publiceras idag, håll till godo!
----------------------------
6: e september 18:25, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
När så Johan Dalman hade slagit sig ner runt det skrangliga bordet uppe på höskullen, var alla deltagare närvarande, och mötet kunde inledas. Grehn harklade till.
"Välkomna. Enligt Honkala så är alla plutoner i det närmaste färdiga med sina sysslor och redo för TOLO. Föredömligt, men vi får vänta med det tills imorgon bitti då den istället skall genomföras i början av vår fordonsmarsch till vårt kommande operationsområde, som vi snart skall tala mer om." Grehn vände sig till Dalman.
"Har ersättningsvagnen med besättning kommit än?" Under bataljonsmötet hade Lundqvist meddelat att han hade lyckats få tag i en reservvagn med tillhörande besättning, vid mötet med brigadledningen under eftermiddagen. Grehn hade insisterat på att den borde tilldelas Dalmans pluton, som hade förlorat en vagn och vagnsbesättning under försvaret av dalen. Så hade också beslutats.
"Ja, det stämmer, de kom för drygt 10 minuter sen. Jag välkomnade och introducerade dem för de övriga plutonsmedlemmarna, därefter gick vi igenom lite grundläggande förhållningsorder, innan jag lämnade dem med övriga plutonen och gick hit. Därav min lilla försening. Jag får ta mig mer tid med dem imorgon." Dalman tittade, om inte glatt, så i alla fall nöjt på Grehn. Det kändes skönt att återigen ha en något sånär fulltalig pluton under vingarna.
"Gott, jag ska hälsa på dem det första jag gör imorgon bitti." Grehn tog en stunds konstpaus.
"Nåväl. Om vi skall ta alltihop från början, såsom jag har fått det förklarat, så har de ryssar som ligger på vår brigad inte rört på sig sedan middagstid idag. De som stötte ihop med vårt kompani idag var ett undantag.
Operationsledningen är ense om att inbromsningen av den ryska framfarten troligtvis beror på att deras tross- och underhållsförband inte klarar av att följa det höga tempo som deras frontförband har hållit de första 24 timmarna av markkriget. Dessutom har HV-förband genom eldöverfall lyckats ställa till en del oreda i Fi:s bakre led. Man har alltså gjort tillfälligt halt för att låta de bakre leden komma ifatt, samt omgruppera och reorganisera frontförbanden, innan man fortsätter upp mot Örebro.” Grehn tittade runt på deltagarna. Några förde anteckningar, någon diskuterade viskande situationen med en kamrat, andra satt bara avslappnat, och lyssnade på vad Grehn hade att säga.
"Fienden har alltså stannat upp sin framryckning och släppt initiativet. Vid middagstid i morgon, går hela brigaden därför till anfall längs hela frontavsnittet. Vår bataljon har blivit tilldelad en strategiskt viktig stridsuppgift. En av våra UAV:er upptäckte tidigare idag att en flera kilometer stor lucka i ryssens linjer har öppnats, och blottar en större knutpunkt för deras Underhålls- och reparationsförband. Det är en chans vi inte får missa, och det ska vi inte göra heller." Grehn lade upp en karta på bordet, och vek ut den långsamt. Deltagarna surrade tyst med varandra och studerade kartan noggrant.
( Karta 6: Bataljonens nya operationsområde )
"Tanken är alltså att bataljonen skall anfalla västerifrån och ta Högbro, det är alltså samhället uppe i kartans nordöstra hörn, där ett stort a