Nu är det dags att någon söker upp Simon och smörjer in honom i liniment eller något annat kramplösande...
Så som jag har väntat...
Någon kan kanske hjälpa honom med motivationen??
På lämpligt sätt då ...

Väntar....

Det är på gång Boa, du behöver inte oroa dig, det mesta av krampen har släppt.... ;)

Trevlig helg.

Men. Så ser man i listan att simon precis har skrivit i följetongtråden. Saliven rinner till, håret reser sig, - kroppen bereder sig helt enkelt - så...

Haha. Skriv Simon. Det är så grymt underhållande!

Såja, såja...
Inte stressa Simon. Författare kan inte jobba under press... ;)

Haha. Det var inte tänkt som ett pressande inlägg. Mer som ett.. hm, motiverande...

Nä. Men det är grymt roligt att ni båda skriver, och att ni gör det så bra.
All lycka och välgång i framtiden. Och SoldFs läsare ser med spänning fram emot nästa episod...

Som sagt, så var det inte så långt kvar....

Håll till godo!

-----------------------


7: e september 11:25, Östergötland.


Beskedet att fienden för närvarande saknade indirekt understöd tyngre än 12 cm, hade mottagits med glädje och viss lättnad av kompaniets befäl under morgonens kompanimöte. Grehn hade som sista punkt delgivit dem den glädjande informationen som kom direkt från arméledningen, och därmed uppnått önskad verkan. De som deltagit på mötet och oroat sig över hur man skulle kunna klara av ett bataljonsanfall, något som oftast försummades under den fredstida grundutbildningen, hade nu kunnat lämna mötet med en strimma nyfunnet hopp, och ett glädjeämne som de mer än gärna skulle sprida vidare neråt i leden. Uppgiften hade haft samma effekt på Grehn när han nåddes av beskedet under bataljonsorienteringen tidigare under förmiddagen, ett besked som underlättade utförandet av anfallsuppgiften otroligt mycket, från bataljonsnivå, ända ner till den enskilda soldaten.

Förvisso hade han och hans soldater börjat ana att något inte stod rätt till med fiendens artilleri, då det överhuvudtaget inte hade använts under de två tillfällen man mött honom. Särskilt eftersom ryssen var ökänd för att använda sitt ofta ansenliga artilleriunderstöd i tid och otid. En misstanke som nu hade blivit bekräftad som sanning. Hade fienden haft artilleriet på sin sida så hade utgångarna av kompaniets eldöverfall både vid åbädden, och vid dalmynningen, högst sannolikt haft helt andra utgångar. Det var Grehn och övriga i kompaniet väl medvetna om, och många tacksamma tankar riktades till marinens fartyg och personal för tidsfristen de skänkt sina kamrater på land.

Bataljonens förberedelser inför anfallet genom Högbrodalen var genomförda sedan 20 minuter tillbaka, och en tryckt och oroligt förväntansfull stämning sträckte ut sig över förbandet där det låg och väntade i skogsbrynen. Allt som soldaterna nu kunde göra var att vänta och försöka få sig några minuters sömn, innan startsignalen gick. Själv satt Grehn i sin vagn och gick igenom anfallsplanen i huvudet gång på gång. Planen var relativt simpel i sin utformning. Det var tänkt att bataljonen skulle framrycka längs två anfallsaxlar, en nordlig axel, över åker och slättmark, och en sydlig genom Högbrodalen. Grehns kompani skulle leda den södra anfallsaxeln, och han lade därför mest koncentration där. Hans kompani skulle framrycka längst fram, med Stenströms stridsvagnar strax bakom sig. Grehns tanke var att sprida ut sitt kompani så gott det gick, formerat på stridslinje med Östbergs och Husics två stridsvagnsplutoner centralt och med Dalmans och Johanssons båda pansarskytteplutoner på varsin flank.

För att undvika att fienden lätt skulle kunna peka ut hans och Honkalas stridsvagnar, som annars brukade framrycka en bit bakom övriga kompaniet, valde han att låta hans och Honkalas vagn sluta upp med varsin stridsvagnspluton i anfallet. Honkala skulle följa med Östberg, och Grehn med Husic. Det skulle förhoppningsvis göra det svårare för fienden att utskilja kompaniets ledningsvagnar.

Under kompanimötet tidigare under dagen hade han, Dalman och Johansson, kommit överens om att deras plutoners skyttesoldater skulle vara beredda på att strida uppluckat under stora delar av anfallet. Främst för att kunna skydda kompaniets flanker från fientliga pv-vapen som eventuellt grupperats längs dalsidorna, men även för att agera närskydd för pansarskytteplutonerna när de gick in i Krusbo och Högbro. Det sistnämnda var det orosmoment som störde Grehn mest. Pansarförband i bebyggelse kunde råka väldigt illa ut om man inte skötte sina kort rätt. En välövad och förberedd fiende skulle säkert försöka, och lyckas, slå hans vagnar inne i samhället, och det gällde därför att hans förband höll hög fart och utnyttjade överraskningsmomentet till fullo. Förhoppningsvis skulle han på det viset kunna överrumpla fienden så till den grad att de inte skulle hinna reagera med full kraft innan hans kompani var över bron i Högbro, och stod tryggt i sina stridsställningar utanför samhället på andra sidan Högån. Han skulle alltså inte tillåta att kompaniets vagnar fastnade i några utrensningsaktioner inne i samhället, det skulle bataljonens båda renodlade pansarskyttekompanier sköta, så fort hans kompani hade säkrat ett brohuvud på andra sidan ån.

Efter ett tag började Grehns tankekoncentration svikta, och när hans skytt Jensen och laddaren Ström återigen började snacka bilar med föraren Englund, kände han ett plötsligt behov av att komma ifrån allting och få lite frisk luft, om så bara för en liten stund. Han hivade sig upp ur stridvagnens stridsutrymme, och hoppade ner från stridsvagnen, med en mjuk landning på den barrtäckta marken vid sidan av vagnen som följd. Ett femtiotal meter åt höger stod Honkalas vagn, strax jämte ett mosstäckt flyttblock. Grehn kände att han behövde någon att ströprata med och begav sig av mot L2:an och hans ställföreträdande löjtnant. Halvvägs dit uppenbarade sig den resliga finlandssvensken bakom stridsvagnen, som förstrött stod och kliade sig på magen, innan han fick syn på Grehn och hälsade honom välkommen till L2:an med ett trött leende på läpparna.

"Överskott av myror i brallan, Joakim?" Honkala plockade upp ett grästrå, stoppade in det mellan tänderna, och lutade sig med ryggen mot den dieselluktande stridsvagnen.
"Jo, jag börjar få svårt att samla tankarna, kände att det krävdes ett miljö- och sällskapsombyte för en stund. Visserligen är mina vagnskillar ett jävligt trevligt gäng, men jag delar inte riktigt deras passionerade intresse för amerikanska bilar, så det blir lätt lite tråkiga samtal inne i vagnen..." Grehn ryckte lite på axlarna, och markerade med ett litet leende att hans pina kanske skulle tas med en nypa salt.
"Ja, hehe, du berättade om det nån gång förra veckan. Hur stor är chansen att tre killar med samma smala intresse ska krigsplaceras i samma vagn, och till råga på allt, i just din vagn? Du får ursäkta, men jag kan inte låta bli att tycka att det är skitkul!" Ett brett flin prydde Honkalas ansikte, förstärkt av hur hans tänder skarpt avtecknades mot resten av ansiktet som till stor del täcktes av utsmetad mörk maskeringsfärg.

Efter några sekunders lättsam tystnad lade Grehn an en allvarligare ton.
"Vad tror du om allt det här?" Honkala tittade avvaktande på Grehn i några sekunder, och han tyckte det verkade som om Honkala inte riktigt uppfattat frågan. Till sist släppte hans tunghäfta.
"Det går nog bra. Det måste det göra. Annars sitter vi ordentligt i skiten." Honkala var en man som gärna såg allting i svartvitt, och det var något som krigets simpla logik enbart förstärkte. Hans klingande finlandssvenska bidrog också till allvaret i hans ord.
"Jag vet." Grehn suckade tungt. "Att kompaniet kommer klara av det tror jag säkert. Våra befäl och soldater är rätt så varma i kläderna nu. Det jag oroar mig mest för är resten av bataljonen, och då först och främst bataljonsledningen. Lyckas inte de samordna anfallet så kommer vi att gå under innan vi hinner fatta vad det var som hände." Med en lätt snärt med pekfingret mot tummen, slog Grehn symboliskt bort en liten skalbagge från ärmen.
"Jo, jag har också tänkt på det. Kanske alldeles för mycket den senaste tiden. Men det är inget vi egentligen borde bekymmra oss om, det får vi överlåta till nissarna högre upp. Det enda du och jag ska bry oss om är att hålla ihop plutonerna och stridsformationen, rapportera uppåt, delge neråt och hitta värdiga mål åt våra skyttar!" Honkala lät positiv, men hans kroppspråk visade på en annan sinnesstämning.
"Jo, visst är det så..." En talande tystnade lade sig över de båda, som med fundersamma miner, iakttog marken.
"Sa jag förresten att jag brukade följa med min morfar ut till de här skogarna och jaga rådjur när jag var mindre?" Honkala fokuserade blicken på en punkt längre in i skogen.
"Neä... Eller jo, jag har för mig du har nämnt det nån gång på mässen."
"Det var i alla fall här i krokarna jag fick lära mig att hantera ett vapen för första gången. Sicket öde att jag nu ska göra det här som... ja, du vet. Neä, fy, nu låter jag som hämtad ur en sämre dramaserie från TV. Men ändå..." Grehn kunde ana en aning osäkerhet i den annars så självsäkra löjtnanten.

"Och ett sånt öde får vi passa oss för, eller hur?" Han klappade Honkala på överarmen och såg på sin ställföreträdare, som var den som skulle ta över kompaniet om han själv dödades.
"Nähe, nu måste jag nog sticka tillbaka till min vagn innan någon saknar mig på BatL. Ta hand om dig min vän."
"Detsamma. Vi syns sen." Med uppmuntrande blickar till varandra skiljdes de åt en sista gång innan deras förband åter skulle ut i strid, med dem vid rodret. Båda försökte, så gott det gick, skjuta bort tanken på att det kanske var sista gången de träffade sin kollega och kamrat.

Snart var Grehn tillbaka på chefsplatsen i sin stridsvagn, och försökte, så gott det gick, hänga med i besättningens bilsnack. Plötsligt avbröts Englund mitt i en utläggning om sina nyinskaffade fälgar, av Grehn som, med en handrörelse, markerade att han vill ha tystnad i vagnen. Hans besättning kunde höra det avlägsna ljudet av radiosignalering i Grehns telehjälm, och såg med allvarliga blickar på sin vagnchef där han satt och spetsade öronen för att kunna höra vad som sades i lurarna. Ingen av de andra kunde höra vad som meddelades på bataljonsfrekvensen, eftersom ljudet isolerades i Grehns hörlurar, och bara slapp ut som dovt oförståeligt brus. Efter några sekunder ryckte de alla till när Grehn plötsligt öppnade munnen.
"Qvintus Johan, klart slut." Ingen av killarna i vagnen hann fråga sin vagnchef vad som hade sagts, innan han harklade sig och rättade till mikrofonen, för att sekunden senare på nytt tala över nätet.

"Alla Qvintus, alla Qvintus. Från Qvintus Johan. Orientering: Viktor Johan har beslutat att anfalla HÖGBRO. Anfallet påbörjas Klockan: Kalle, Klockan Kalle EGO. Sidoförband Rudolf- och Sigurd Johan i norr, samt Tore Johan som följer bakom oss." Efter en stunds andningspaus fortsatte Grehn mekaniskt.
"Order: Alla Qvintus. Ta KRUSBO, ta därefter Adam 22, därefter beredd ta HÖGBRO. Förbered för strid. Stridslinje, Adam Qvintus riktvagn, alla svarar, kom." Tystnaden inne i vagnen var total. Det enda som hördes var det dämpade ljudet av andra röster på radion, som sipprade ut ur Grehns telehjälm. När ljuden återigen tystnade talade han på nytt.
"Anmäl färdiga för strid, alla svarar, slut kom" Grehn släppte därefter blicken från kartan framför sig, och riktade den åter på sin besättning.
"Samtliga, genomför åtgärder före strid. Alla anmäler klar. Nu bär det snart av killar."

hrm... det är ESO inte EGO ;)
EGO är nåt annat och afaik inte en militär förkortning :P
ESO betyder Enligt Senare Order ;)

annars är det bra simon, men jag börjar tro att du tittat för mycket på "Eldledaren", en del saker de säger är ju hämtade direkt från den filmen...
tex "Att kompaniet kommer klara av det tror jag säkert" och "Det går nog bra. Det måste det göra. Annars sitter vi ordentligt i skiten." är ju som taget från Eldledaren ;)

men, skitbra simon, fortsätt

Du får nog läsa på lite.

EGO = Enligt Given Order.

Det där med "Eldledaren" får stå för dig, jag håller inte med om att jag har stulit något från den filmen.

uppfattat, bara min hjärna som tolkade EGO som ESO...
och stulit sade jag inte ;)
bara att det käns likt :P är säker på att det är helt omedvetet (kanske jag som sett för mycket eldledaren) ;)

som sagt, bra avsnitt, fortsätt så

ooh. ståpälsen kömme!
Jag tycker faktiskt att du håller en riktigt bra kvalitet i dina texter Simon. Jag finner inga sakfel, inga stavfel, inga meningsbyggnadsfel. Inte för att jag har lusläst det, men fan. Gott betyg!

Jag kan inte sitta ner! Mer! Mer!

Helt underbart!

Jag blev nästan sur när det tog slut

Men nu har du fått upp ångan va?... Nu behöver vi väll inte vänta länge på nästa del?

Tack! Känner själv att jag har "utvecklats" som "författare" under arbetet med följetongen, och det märks ganska tydligt om man läser första delen och jämför med senaste!

@Alla

Kul med glada och uppmuntrande reaktioner, det får en att bli mer motiverad att forsätta. Positiva reaktioner är en författares levebröd!

Simon, jag är säker på att jag läst denna historien innan! Har du inte skrivit den på Swedish Forces Packs forum??? För er som inte vet är Swedish Forces Pack ett tillägg till Operation Flashpoint.

Det stämmer, min följetong publiceras på en rad andra internet-forum.

Ahh.
Fröjd för sinnena

Du är grym på att skriva Simon

när kommer resten ? ????

Efter lång omotivation att skriva vidare, så infann sig skrivlusten för några dagar sedan igen, så nu är jag redo att publicera en ny del!

Kanske har jag tappat lite sedan förut, kanske inte, men isåfall är det förhoppningsvis förståeligt.

Hoppas ni tycker om det!





--------------------------------


7: e september 11:40, 2 km väster om Krusbo

"Alla Johan från Viktor Johan, framåt!"
Grehn drog en lättnadens, men samtidigt bekymrad och nervös suck, när Lundqvists oundvikliga order till slut uttalades på BatL, och han var inte sen att anamma bataljonschefens order. Framåt beordrades först åt kompaniet, och sedan åt förare Englund, som redan hört kompaniordern och med ett krystat stridstjut gav den 12-cylindriga dieselmotorn tillräckligt med gas för att den med ett ryck skulle dra upp stridsvagnen ur dess slummer på mossa och barr, och ut ur den skyddande skogen. Hans egna framåt-order till plutonerna åtlyddes genast, och snart bullrade skogen av rusande dieselmotorer som vaknade till liv. Inom halvminuten nådde man skogskanten, och var snart ute på öppnare marker.
Marken vibrerade frenetiskt, när bataljonens två tunga kompanier kom utrusande ur den lummiga granskogen, och började formera sig på två utsträckta linjer, med några hundra meters djup mellan kompanierna.

Den gröngula skogsängen, som efter de senaste veckornas strålande solsken nu var snustorr, skälvde kraftigt när de svenska pansarfordonen dundrade fram över slätten. Med granris som maskering, eldberedda skyttar, och uppluckade skyttesoldater med allvarliga miner och skarpladdade vapen, var det en syn som skulle imponera på vem som helst. En syn som aldrig tidigare förr hade skådats i det här landet. Svenska mekaniserade stridskrafter som för första gången någonsin genomförde ett fullskarpt anfall. Viktor Johan hade satts i rullning.

När kompaniet tagit sig så gott som halvvägs mellan anfallets utgångsläge i skogen och Krusbo, förde Grehn upp sin tornlucka till observationsläge, så att han kunde se ut ordentligt på sitt förband, utan att exponera sitt huvud alltför mycket. Hans vagn var placerad i kompaniets mitt, ansluten till Husic plutons högra flank. Något hundratal meter till vänster om Husic stridsvagnar kunde man skymta Johanssons stridsfordon som tog sig fram mellan buskar och stenrösen, formerad i trappstegsformation in mot kompaniets mitt. Bakom stridsfordonens torn kunde Grehn se hur plutonens skyttesoldater stod uppluckade i sina stridsutrymmen och observerade åt sidorna, så gott det gick under den skumpiga färden.

(Kompaniets stridsformation)

Till höger om Grehns vagn fanns Honkala och Östbergs stridsvagnar formerade på samma sätt som Grehn och Husic, fast spegelvänt. Honkalas vagn var för tillfället dold för Grehn, då en björkdunge med tät undervegetation passerade mellan dem. Höger om Östbergs vagnar fanns Dalmans stridsfordonspluton formerade på samma sätt som Johanssons, fast spegelvänt där också, och även här kunde Grehn se hur skyttesoldaterna bak i stridsfordonens stridsluckor svajade, slängdes och gungades av den snabba och skumpiga framryckningen.

Allting gick än så länge som det skulle. Stenströms stridsvagnskompani hade slutit upp bra bakom honom, hans kompanis stridsformation var tillfredsställande, och tempot var bra. Nästan lite för bra, för snart märkte han hur stridsfordonen på flankerna hade svårt att följa med i stridsvagnarnas höga tempo, och de började så smått att sacka efter. Det fanns inte mycket annat att göra åt saken, än att säga åt de båda stridsvagnsplutonerna att sakta ner för att hålla ihop förbandet. Det var två exalterade fänrikar som kvitterade ordern i radion, och Grehn kunde höra på tonläget i deras röster hur taggade de var. Han hoppades på att det skulle stanna vid det, och att han skulle slippa ett par övertaggade plutonchefer. Det skulle kunna bli ordentligt farligt för de själva och framförallt deras soldater.

Kompaniet närmade sig nu det skogsparti som skymde sikten mot Krusbo, och Grehn svängde svagt upp förbandet åt norr, för att ta sig runt kröken av skogspartiet och ta sig ner mot Krusbo. Marken som kompaniet framryckte över började glesna av och jämnas ut tack vare att åkermark tog vid till en högre grad än innan. Detta innebar att en högre anfallshastighet kunde hållas. Snart låg Krusbo blottat framför kompaniet, med en väldigt svagt sluttande backe och enstaka träddungar, -ridåer och småkullar mellan de båda. Kompaniets skyttar och vagnchefer spanade intensivt efter mål i det nu blottade samhället och de bakomliggande Högbrodalarna, som sträckte ut sig bortom samhället, samtidigt som förarna såg till att hålla formationen och ta sig nerför den svaga backen på snabbast möjliga vis.

Grehn visste att de var väldigt blottade för fientliga robotgrupper och pansarvärnsförband, där de rullade fram på den förhållandevis öppna slätten, men han visste också att det inte fanns så mycket han kunde göra åt saken, mer än att lita på spaningsförbandets försäkran om att inga fiender fanns i Krusbos omedelbara närhet och att hans skyttar och vagnchefer skulle kunna upptäcka ett sådant hot i tid, med hjälp av sina IR-sikten. Grehn sköt bort sina oroliga tankar om utsatthet för ögonblicket. Han hade annat att tänka på just nu. Krusbo, ett mindre samhälle med hus av typisk sjuttiotalsmodell och någon större funktionsbyggnad, närmade sig mer och mer, och nu var det dags för kompaniet att bevisa för sig själva att deras planering av hur övergången i Krusbo skulle gå till, hade satt sig hos varenda förare och vagnchef och att man kunde klara av uppgiften. Grehn visste alltför väl att detta var något som väldigt sällan övades i fredstid, och han hoppades att hans plutonchefers kompetens och guds goda vilja skulle se till att övergången gick vägen. Förhoppningsvis tillräckligt bra för att gjuta lite mod i vagnsbesättningarna, innan den "riktiga" övergången skulle ske i Högbro. Grehn rättade till tankarna och gick ut på kompaninätet.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan, förbered övergång av vattendrag enligt given order, ta därefter stridsställning öst Krusbo, understöd Qvintus - och Tore Johans övergång. David Qvintus inleder, därefter i ordning Bertil -, Adam -, Ceasar Qvintus. David Qvintus svarar, slut kom."

Med Johanssons repeterande svar i bakgrundsbruset, lade Grehn åter sina ögon på stridskartan i knäet, i ett försök att på nytt gå igenom övergången av bron i Krusbo. Det var lättare sagt än gjort, sittande i en framryckande stridsvagn som tog sig över stock och sten, samtidigt som tornet han satt i långsamt och metodiskt rörde sig från höger till vänster och tillbaka igen, i jakt på mål. Men det gjorde egentligen inte så mycket. Grehn hade själv planerat alltihop, och efter att ha spenderat nästan två timmar utan något annat att göra än att glo ner på kartan i sin väntan på det nu igångsatta anfallet, så satt planen ganska bra fastetsad i hans huvud.

De två kompanierna stannade nu tillfälligt upp sin anfallsrörelse och tog stridsställningar, för att från västra sidan av Krusbo skydda Johanssons stridsfordons övergång av samhället och vattendraget. Alla närvarande ögon fokuserade nu på de tre stridsfordonen som med en ordentlig fart tagit sig upp på den asfalterade landsvägen och rusade mot samhället. Inom kort skymdes den första vagnen av ett gult trähus i Krusbos utkant. Nu var det bara att hoppas att spaningsrapporten som sa att ingen fiende fanns i, eller omkring, samhället var riktig. Annars riskerade anfallet att slås ner i sin linda. Tystnaden på KompL och i Grehns vagn bröts så av Johanssons sedvanligt sävliga röst.
"Qvintus Johan från David Qvintus, David Qvintus påbörjar övergång, klart slut."

Gott jobb Simon.
Förväntar mig en fortsättning inom kort ;)

Just när man trodde att det tagit slut...

Mycket trevligt att Följetongen är tillbaka!!!
Oerhört fängslande läsning. Drömmer sig tillbaka...

Det är med stor glädje jag ser att du har börjat skriva igen Simon!

Mycket trevlig läsning och oj vad jag ser fram emot nästa del.
Tack för läsningen!

Simon: Underbart =)

Bra skrivet, men vad gör flottan, en ubåt hade kunnat ställa till ett heliske med flottan utanför kalinigrad och fartygen i stockholmskärgård hade kunnat ge kakan mot Nkg en rejäl blåtira, framförallt eftersom de kan kriga nästan från hemmaplan.


Flygvapnet?, har de fått en massa JAS de inte kan använda, eller sitter Blekingarana och tjuvhåller på dem som på flottan?

Några kul infallsvinklar, ÖB skulle kunna sakna sitt gamla fasta batteri eller några ärrade veteraner skulle kunna försöka få liv i femöre utanför oxelsösund.

Tack för alla fina ord! Det värmer!

@Psilander

Flottan har redan sänkt lite landstigningstonnage, vilket innebär att de ryska skyddsstyrkorna för ögonblicket står utan tyngre indirekt understöd.

Anledningen till att jag inte beskriver hela bilden är framförallt för att hålla lågan uppe. Man/jag orkar inte skriva hur mycket som helst, och för att hålla min motivation uppe så har jag bestämt mig för att avgränsa frontberättelsen till en plats och ett förband. Eventuellt att fler infallsvinklar kommer upp senare, när tid/ork finns, eller i en reviderad upplaga när allting är färdigt. Eventuellt att någon mer vinkling kan tillkomma, har jobbat lite på en vid sidan av. Vi får se vad som händer med den saken.

Har länge varit på jakt efter sådana här berättelser och blev nästan salig när jag snubblade över Operation Garbo. Så inser jag att det finns en till mitt framför näsan på mig. Efter ett par timmar kan ett par saker konstateras. Till att börja med har du växt som författare alltsom berättelsen har fortskridit. Sen har du en väldigt korrekt återgivning med tanke på att du inte gjort lumpen än. Bortsett från småfel är det minst sagt underhållande läsning för en pansarslusk

Och inte minst.... SPÄNNANDE

Tack så mycket Lerede, det är alltid kul att få beröm!

Tycker själv att det är kul att gå tillbaka och läsa om allting från början. Man inser själv vad man har blivit bättre på, och vad man kan göra annorlunda. Detaljkunskaper har jag fått bygga på allt eftersom skrivandet har fortlöpt, ibland har det gått smidigt, och ibland har jag varit väldigt nära att ge upp.

T.ex. såg det mörkt ut att överhuvudtaget kunna beskriva eller återskapa en mekbats anfall, och det kändes som att jag tagit på mig en nästan omöjlig uppgift, utan att i förväg inse hur komplext det kan vara. Men efter mycket tid framför olika BrigR/motsv., samt lite hjälp och tips från en del av forumets kunskapsbank (Ni vet vilka ni är, tackar för det! ) så känns det nu som om jag kanske kan klara av att löpa linan ut. Men det är ett fortlöpande skapande, och ibland vill man bara kasta skiten genom väggen och gå vidare, och ibland kan man inte sitta stilla i skolbänken, i väntan på att få komma hem och skriva. Uppehållet över vintern är ett bra exempel på en "down-period". Får hoppas att det är över nu ett tag framöver!

Ser ni, som sitter på mer kunskap än jag själv i det här ämnet, några direkta fel eller missar, tveka inte att skicka iväg ett PM som förklarar problemet, så att det klan åtgärdas längre fram!

Tack än en gång för era fina ord, det är dem som gör det värt att skriva, och tack för att ni uppskattar all den tid jag lägger ner på det här!

Ja det var ju märkligt att man snava över detta först nu , då sökmotorn den senaste tiden, gått varm i jakt på liknande skildringar som LRRP:s.

Vad skall man då säga om detta? Ja varför inte något i stil med, makalöst, underbart.....FULLKOMMLIGT LYSANDE!
Om vi börjar med det språket, finns det här inte mycket att säga, förutom att du utvecklats sedan du började skriva.
Vad det gäller det litterära, kan jag bara djupt buga inför ditt sätt att skildra händelserna och som lite infanterislusk, som inte har den blekaste om mekförbands olika förfaranden och vardag, ligger det på en helt klart godkänd MÖP-nivå.

Vad som utmärker en bra berättelse enligt min högst personliga uppfattning, är när man tvingar sig själv att sluta läsa, då man inte vill att den skall ta slut inom en allt för snar framtid. Med detta i beaktning, får jag vill säga att du lyckats, då jag efter 2 sidor valde att sluta för dagen. Nästa dag satt jag där redo igen och hade t.o.m., laddat upp med två skinkmackor och en pilsner!

Har dock några frågor.

1. Vad är det för typ av spaningsförband du skildrade? Någon form av mekaniserat spaningsförband?
Sådana spaningsoldater som utbildas på I19, med jägarliknande uppgifter, eller rent utav jägarenheter från typ K3 motsv.?

2. Skulle du om möjligt, kunna applicera en lista på vad alla dessa fyrkanter på kartan representerar för förband? Tror mig veta att att fyrkanterna med en ring och ett kryss, representerar stridsvagnar (kan vara helt felt), men sen är jag ganska lost!

Kepp'em coming, vi väntar med spänning på vad som komma skall!

Det finns inte mycket mer att säga än tack än en gång, det är jättekul att höra!


1. Spaningsförband ingående i Mekaniserad bataljon, dvs sådana spanare som utbildas på I19/P4/P7.

2. Men visst:

Det är härligt att äntligen kunna läsa en ny del av din följetong, simon. Keep it up!

Du kanske förstod det på chatten men jag skriver det även här.

Skitbra. Ser framemot en PDF-version av det hela

satte mig ned och läste alltihopa igen idag. när du publicerar nästa ska jag tamefan avnjuta med en styck whiskey. GOTT!

Jahadu, skaya, då är det nog dags för en wirre då!

Idag får vi stifta bekantskap med en ny karaktär, som förhoppninsvis kommer tilltala några av våra grodfötter där ute!


Ha det gott!

---------------------------------------------

7: e september 11:45, St: Annas skärgård.

Egentligen älskade löjtnant Thomas Molin skärgårdens gryningar. Han älskade sättet på vilket den uppåtstigande solen speglade sig på den spegelblanka sjön, hur dess strålar skar genom lövverket på de tallar och björkar som stod ordentligt rotade på öarnas och kobbarnas klippor. Han älskade vassruggarnas sövande sång, då de gungades av och an av havets morgonvågor och han älskade sjöfåglarnas sång, liksom en hyllning till ljusets seger över mörkret.

Men den kärleken hade varit svår att ta till sig de senaste dagarna, bland annat för att några av hans kamrater låg och vilade på sjöns botten ett par hundra meter ut till sjöss, men kanske främst på grund utav att han och den lilla skara män och kvinnor som fanns kvar av amfibiebataljonens robotpluton hade varit isolerade i norra delarna av St: Annas skärgård, utanför Arkösund, i nästan 4 dygn nu, utan någon som helst kontakt med omvärlden. Ingen visste var de var, eller att de levde.

Det hela hade egentligen börjat när beredskapskontrollen hade utlysts för två veckor sedan. Detta hade för amfibiekåren inneburit ett enda stort kaos. De nya mobiliseringsplanerna som relativt nyligen införts hos hos armén och flygvapnet, hade inte nått amfibieregementet, som ännu inte riktigt lyckats komma igen efter en sin omtalade förbandsflytt till Berga. Kort sagt, så visade det sig att så gott som ingen av regementets anställda hade några gällande krigsplaceringar, och de få beväringar som lyckades inställa sig ute på Berga, i många fall inte själva hade några gällande krigsplaceringar. Detta ledde till att de delar av amfibiebataljonen som man lyckats skrapa ihop bestod av två robotplutoner, en mingrupp, en luftvärns-grupp, samt ett gäng amfibieskytteplutoner, som med lite vilja och tur skulle kunna verka som ett förstärkt skyttekompani.

Efter knappt en och en halv veckas repövning, organisering och improvisation, gled de första stridsbåtarna med amfibiesoldater ut från Berga, för att utgångsgruppera sig i den inre skärgården. Molin, som blivit utsedd till ställföreträdande chef för den ihopraffsade robotplutonen som bestod av två belysargrupper och två robotgrupper, var bland de sista som lämnade Berga, en tidig morgon den 2:e september. Vid det laget hade de ryska flygbombningarna ökat något i intensitet, och även Berga började få ta emot sin del av den ryska "skyddsoperationen".

Molins robotpluton som, efter mycket strul med beväpnings- och personalfrågor, äntligen tagit sig ut från Berga med omnejd, utgångsgrupperades tillsammans med en skyttepluton på ett ö-avsnitt mellan Torö och Landsort, som erbjöd ett perfekt läge för robotplutonen, med god utsikt över sjön. Men när Molin och hans kamrater precis börjat stadga sig på öarna, kom dock nya order. Plutonen, som redan var decimerad, skulle delas upp på två täter. Den ena skulle stanna kvar eldberedda utanför Torö, medan den andra, bestående av en av belysargrupperna och en av robotgrupperna, skulle underställas Molin och framrycka söderut längs kusten, och där upprätta en framskjuten eldenhet grupperad bland småöarna norr om Arkösund. Därefter skulle man vara beredd att störa fientlig landstigningsstyrka genom Bråviken, en inbuktning i fastlandet som ungefär 4 mil in i landet slutar vid Norrköpings strand. På det viset skulle amfibiebataljonen ha robottäckning, om än väldigt underdimensionerad, längs de mest kritiska delarna av östkusten ur landstigningssynpunkt.

Trots att förbandet han blivit tilldelat var dåligt samövat och underbeväpnat, så kändes det skönt för Molin att han fick något praktiskt att planera inför och jobba med, och så snart framryckningsvägar bestämts och grupperingsplatser utsetts, hade de gett sig av. Molin och belysargruppen i en gruppbåt, och robotgruppen i en stridsbåt. Efter en blöt men annars lugn färd, siktade Molins robottropp de utpekade öarna sent på eftermiddagen den 3:e september. Vad som sedan skedde hade Molin bara vissa minnesbilder av. Det mesta hade han fått berättat för sig i efterhand, av de andra i gruppbåten.

Strax innan de skulle passera in mellan de yttersta kobbarna och ta sig vidare in mot grupperingsplatsen inte långt därifrån, hade ett dovt muller börjat växa sig starkare och starkare i väster, och snart hade det växt till ett dån. Några soldater på stridsbåten, som hade tillbringat tiden liggandes uppe på däck, reste sig upp och pekade bort mot en mörk prick som växte sig större och större i fjärran.
Gruppbåtens förare anade den annalkande faran och bröt den stadiga kursen ungefär samtidigt som hundratals fräsande vattenkaskader bröt upp ur sjön, och närmade sig styrbord om stridsbåten.

Kaskaderna närmade sig stridsbåten med ett våldsamt tempo och efter bara någon sekund yrde splitter, båtdelar och de amfibiesoldater som stått öppet på däck, överallt kring platsen där kaskaderna från den ryska akan-skuren nådde fram till stridsbåten. Stora delar av båten slungades iväg genom luften, och Molin träffades av en större plåtbit så hårt att den knockade honom och kastade honom överbord. Det ryska flygplanet som troligtvis var på väg hemåt efter att ha fällt sin bomblast längre inåt land och av ren slump hade råkat på Molin och hans robottropp, brakade förbi över deras huvuden, av allt att döma ointresserad av att ta upp jakten på gruppbåten, och försvann ut till havs.

Så snart det öronbedövande dånet började lägga sig, tog rop på hjälp från överlevande, som fortfarande befann sig inuti den snabbt sjunkande båten och skrik av smärta från de skadade, vid. Gruppbåtsföraren vände snabbt om båten för att plocka upp Molins avsvimmade kropp ur det kalla vattnet, för att därefter ta sig bort till platsen där stridsbåten på bara ett par sekunder hade försvunnit från ytan, för att leta efter överlevande. Men deras desperata försök att hitta någon överlevande var förgäves, och det enda man fick med sig in till land från förlisningsplatsen var tre av deras kamraters livlösa kroppar som senare, under fältmässiga former, begravdes på ön.

Molin, som man hade lyckats plocka upp ur vattnet, vaknade så småningom till medvetande, med en växande insikt om vilken svår situation som de alla nu satt i. Ingen radio fanns att tillgå. Den ena hade följt stridsbåten ner i djupet, och den andra hade den avsvimmade Molin tagit med sig ner i vattnet och tappat. Visserligen fanns det ett par mobiltelefoner att tillgå, men till allas besvikelse så lyckades man inte finna täckning någonstans på ön, på grund utav deras position, eller ryska flygbombningar, skulle man aldrig få veta. Gruppbåtens tank var knappt halvfull och den 6 man starka belysargruppen hade bara med sig ransoner för ett par dygn, som i och för sig kunde drygas ut med det som fanns att tillgå på den medelstora ön. Samtidigt kunde de alla skatta sig lyckliga över att de faktiskt levde, och att ön de gått i land på verkade kunna dryga ut deras matransoner något, samt ge dem fullgott skydd i en klippskreva.

Men utan robotgruppens soldater och dess robotar på bottnen, kunde de överlevande inte göra någon nytta med sin belysarutrustning, och det enda de kunde göra var att invänta händelseutvecklingen. Och det var lättare sagt än gjort när ett stort antal civilregistrerade fartyg, eskorterade av mindre stridsfartyg, bärandes rysk flagg, anlöpte Bråviken tidigt på morgonen den 5:e september, utan att veta om att 6 hungriga, tvärilskna och hämndlystna belysarsoldater satt och torrbelyste skepp efter skepp allt eftersom de orubbligt löpte in i fjorden och upp mot Norrköping, under skyddet från den ryska jaktroten som ständigt patrullerade himlen ovanför dem.

Allt sedan dess hade Molin haft det svårare och svårare att hantera situationen på ön. Som ensamt befäl kände han att inte hade någon att riktigt anförtro sig till och det blev mer och mer besvärligt att tygla känslosvallningarna som med ökad styrka då och då bröt ut bland de strandade soldaterna. Om det var matbristen och kylan, maktlösheten av att inte kunna göra någonting åt den ryska soldatströmmen upp längs Bråviken, tanken på att deras kamrater låg och vilade på bottnen inte långt därifrån, eller kanske en kombination, visste inte Molin, men han visste att situationen inom några dygn skulle vara ohållbar och att hans mannar på något sätt måste aktiveras och göra något praktiskt, innan hela gruppen kollektivt skulle bryta ihop. Han hade, tillsammans med korpral Andersson, redan avstyrt två mindre bråk, och stämningen blev allt mer spänd på ön. Vanmakt, tristess och sorg kunde vända upp och ner på vilka killar och tjejer som helst.

Det var därför en bekymrad Molin som ensam stod och tittade ut över öarna, den här morgonen. Han och hans grupp hade varit strandsatta på ön i ungefär 4 dygn nu, och med halvfull tank på gruppbåten hade man inte varit så sugna på att omgruppera eller försöka ta sig till fastlandet. Men snart var det nog dags ändå kände Molin, om inte annat för att hans soldater skulle sysselsätta sig själva med något konkret och kanske sluta upp med att grubbla så mycket som de just nu gjorde. Mitt i hans dystra funderingar blandades fiskmåsarnas skrän långsamt, med ett för Molin välkänt ljud en bit bort i väster, mellan de små skärgårdsöarna. Samma ljud hade uppenbarligen resten av de strandsatta amfibiesoldaterna hört, för plötsligt hade alla slängt undan sina småsysslor kring förläggningsplatsen och rusat fram till klippan där Molin stod med spända öron och skarpa blickar, och försökte få en skymt av det som framkallade det starkare och starkare motordånet i väster. Plötsligt bröt det fram mellan två kobbar, ackompanjerat av ett lättnadens jubel från den strandsatta belysargruppen. Med vita exploderande vattenkrusningar från fören och bakåt, och den svenska flaggan stolt vajande i aktern, kunde de nu urskilja stridsbåten, som med ett dån från de båda jetaggregaten närmade sig deras ö.

Det fanns inget att tveka på, det var värt risken att röja sig för eventuella ryska patrullbåtar för att lyckas fånga stridsbåtens uppmärksamhet. Med svikande röst vände han sig till Andersson.
"Hämta signalpistolen, snabbt som faan!" Utan att svara, rusade Andersson bort till deras gemensamma förläggningsplats, rotade frenetiskt igenom grupputrustningen, och återvände snabbare än blixten till Molin, med en laddad signalpistol i handen. Molin greppade nervöst pistolen så som han gjort många gånger tidigare, höjde den till skyn, stabiliserade kroppen, och tryckte av avtryckaren. Med ett starkt väsande ljud flög den röda ljusgranaten upp genom den fuktiga förmiddagsluften, stabiliserades av sin skärm en bit upp, och påbörjade sin långsamma dinglande färd ner mot marken, samtidigt som den ilsket fräste ut sitt röda sken över klipporna.

Stridsbåten, som till allas fasa hade börjat svänga av mot en större ö en bit söderut, tvärvände i vattnet, vid åsynen av lysgranaten, med en kombinerad kraschstopp och sväng, och satte ny kurs rakt mot lysgranaten som snart skulle ta mark på klipphällen, 20 meter nedanför Molin och hans mannar. Den exponeringsdisciplin som man trots allt lyckats upprätthålla på ön, var som bortblåst när hela gruppen så snabbt som möjligt och under glada tillrop tog sig ner för den klippa som avgränsade öns fasta mark med den släta klipphällsstrand dit stridsbåten verkade vara på väg. Stridsbåten och belysargruppen nådde strandkanten ungefär samtidigt, och med en lätt duns och lite gnissel, stannade så stridsbåten på klipphällen.

Nästan genast öppnades båtens stridsluckor, och med ett stort leende på läpparna stegade en man, med fänriksspeglar på kragen, bruna ögon, och fältmössa ovanpå sitt halvlånga blonda hårruffs, ut ur stridsbåtens innandöme. Genast kände Molin igen fänriken, och med grinande leenden skakade de varandras händer hårt och vänligt. Glädjetårar kunde nästan skönjas i Molins ögon, och fänriken var den första att bryta tystnaden de emellan.
"Löjtnant Molin, förmodar jag?"

det var snabbt marscherat Simon....
btw, var Molin Fänrik i början och Löjtnant i slutet?

kanske en miss, kanske avsiktligt... skitbra iaf....

Skitbra... mer mer mer

Mycket bra!

Hoppsan, så kan det gå. Ändrar vi på omedelbums!

EDIT: Jo, det var ganska snabbt marscherat. Har haft den här karaktären/storyn på lut nu ett bra tag, men inte kännt mig säker på om jag borde lägga in fler vinklar, kan bli svårt att hålla reda på läsarna i det format som min berättelse publiceras just nu. Varierande tid mellan gångerna gör det ofta svårt för läsaren att komma ihåg och hänga med. Men nu blir det som det blir med den saken.

Skål kamrat!

Åhhhh...lite Amfibiestrid också.

Snyggt...

Fortsatt bra! Kul att du tar in fler stridskrafter också.

Då var det bara resten kvar Simon

Hur mycket kostar det att få
läsa dom "sista sidorna"..?
(F´låt inga köpannonser var det ja.. )

Tror att stridsintensiteten kommer att
gå upp med vårens ankomst..

Simon är tillbaka, och det med besked.

Woohoo!! "Ropen skalla, mer läsning åt alla!"

Lysande Simon, det blir bara bättre och bättre!

Skönt att du har fått tillbaka skrivlusten!

Du blir bara bättre och bättre, nu börjar allting att likna en riktigt bra roman, och ditt sätt att uttrycka dig i skrift är förbannat proffsigt!

Keep it up

Är det bara jag som är sugen på en fortsättning? Behöver lite kvällsnöje

Haha, nä det är inte bara du som är sugen på en fortsättning...

De e ju bara sååååå braa!!
Förstår att det kan bli bökigt att blanda in ännu fler men en Plutonchef för en FBJ Plut kanske kan få vara med? Snäääääälla?! :

Tack för en bra men hemsk berättelse!