Läste hela novellen först nu. Fantastiskt bra jobb, väldigt spännande.
Keep on going! :D

Har skrivit som en galning sen senaste avsnittet, och publicerar idag Följetongens hittills längsta sammanhängande avsnitt. Hoppas ni gillar det (Och hoppas att ni orkar läsa allt ;) )!



------------------------

6: e september, 21:00, Högbro.

"Satans jävla idioti!" Potecknovs hårt knutna näve slog i bordet framför honom med sådan kraft att hans nybryggda kaffe skvätte över kanten på den gulvita koppen och landade på bordet, en hårsmån från en av alla miljontals rapportblanketter, samt på bataljonsadjutantens fältskjorta. Utan att be om ursäkt drog han ilsket fram två servetter ur en papplåda på golvet, och torkade upp kaffepölen på bordet med den ena, och räckte bryskt över den andra till adjutanten, som fick klara sig bäst han ville. Han ansåg faktiskt att han hade all rätt att vara arg. Ända sedan han och hans motoriserade infanteribataljon hade lastats ur fartygets mörka inre, sent på förmiddagen den 5:e september, och ut på Norrköpings kajer, så hade bataljonens framryckning kantats av fördröjning, krångel och inkompetens.

Norrköping hade tidigt på morgonen säkrats av ryska fallskärmsförband, som, efter att ha genomfört sina primära stridsuppgifter, bland annat hade till uppgift att leda hans, och övriga, förband ut ur stadens vägnät, så att hans bataljon kunde sluta upp med resten av brigaden, och påbörja sin blixtoffensiv mot Örebro och Tiveden. Han betonade ordet "blixt" för sig själv, med en viss ironisk bismak.

Planen hade varit att hans bataljon, som var brigadens sista förband på plats, skulle ta sig ut ur Norrköping via riksväg 51, och sluta upp med brigaden utanför Svärtinge, för att därefter påbörja uppmarschen mot Örebro. Men redan där hade något gått fel. Potecknov gissade på att någon bortkommen fallskärmsnisse som dirigerat trafiken ut ur Norrköping, hade blandat ihop hans bataljon med något förband som skulle agera flankskydd söderut, för när hans bataljon äntligen lyckats ta sig ur kaoset som rådde på Norrköpings vägar, och till slut kom ut på landsvägen, insåg han snart att de var på väg åt helt fel håll! Istället för riksväg 51, körde hans bataljon för full fart på E4:an, i riktning mot Linköping!

Självklart beordrade han helt om, och snart var de inne i Norrköping igen, för att på nytt försöka ta sig till 51:an. Detta visade sig lättare sagt än gjort. Hela västra och norra Norrköpings vägnät var precis som tidigare igenkorkade av antingen flyende civila, eller framryckande ryska förband. Det blev heller inte enklare av att motståndsfickor bestående av lokalt hemvärn, besköt de ryska förbanden med jämna mellanrum. Dessa nålsticksförsök resulterade så gott som varje gång i att hemvärnarna själva strök med, men att trafiken på den drabbade sträckan stoppades upp i ungefär 10-15 minuter, innan den kunde komma igång igen. Mer och mer irriterad hade han svärande iakttagit tiduret inne i hans stridsledningsvagn, som obönhörligen tickade vidare och förbi tiden för brigadens samling utanför Svärtinge, motståndsfickor och inkompetenta trafikledare till trots.

Hur som helst. Efter ett ha skällt ut ett antal fallskärmssoldater, fixat en bandkrängning mitt i en tungt trafikerad korsning, och prejat en improviserad svensk vägspärr i höjd med Kvillinge hade han till slut lyckats ansluta sig och sitt förband till brigaden. En och en halv timme för sent. Efter att ha mottagit en ordentlig åthutning av brigadchefen Ivanov(som Potecknov förövrigt tyckte rätt illa om efter deras gemensamma tid vid krigsskolan) och nedslående meddelats att brigadens tunga artilleriunderstöd olyckligt hade sänkts drygt 20 sjömil norr om Gotska sandön, vilket innebar att man blev tvungen att framrycka utan att kunna falla tillbaka på sitt trygga och ökända artilleri, påbörjades så framryckningen mot Örebro, längs små skogsvägar nordöst om Finspång.

Den ryska frontbrigaden höll en god framryckningsfart trots de många och små grusvägarna, nästan lite för god fart tydligen, för klockan 1500 fick man order om tillfällig halt, för att låta underhållsförbanden komma ikapp. Uppenbarligen hade deras kartläsning varit ännu sämre än fallskärmsnisses och de hade nu kört bort sig totalt, någonstans i västra Kolmården. När så otåligheten inom förbandet och han själv hade nått bristningsgränsen framåt 17-tiden, kom ordern om fortsatt framryckning väldigt lägligt.

Såhär i efterhand kunde han erkänna för sig själv att han hade varit något negligant mot de svenska stridsförberedelserna. I höjd med Regna hade brigadens förtrupp mystiskt blivit utskjuten vid 18-tiden, innan de ens han skicka iväg en ordentlig stridsrapport. Potecknov hade i sin enfald trott att motståndet hade bestått av något värnpliktsbemannat och grönt stridsfordonskompani från militärförläggningen Kvarn, inte så långt därifrån. Därför hade han inte vidtagit några större åtgärder, mer än att se till att hans bataljon var mer vaksam och försiktig i sitt framryckningssätt. Till slut hade operationsledningen i alla fall varit tvungen att beordra halt för brigaden, som hade rusat ifrån underhållstrupperna med flera mil. Bataljonen slog läger i en mindre by över natten, och inväntade nästa dags fortsatta framryckning, i förhoppning om att underhållstrupperna skulle hinna upp dem under natten.

Nästa dag hade det omöjliga inträffat. Brigadens spaningsförband hade mött hårdnackat motstånd i en by som låg vid mynningen av en längre dalgång. Brigadstaben uppskattade att det troligtvis var ett nedgrävt hemvärnsförband, med mineringar och pv-vapen, som hade lyckats skjuta ut tre av brigadens spaningsfordon. Efter en dags långsammare framryckning genom den östergötska skogen, fick därför Potecknovs bataljon, vid 1430-tiden, order om att falla in i dalgången och nedkämpa hemvärnsförbandet som hade visat upp ovanligt hårdnackat motstånd för att komma från ett hemvärnsförband. Potecknov upplystes om mineringarna som tydligen var koncentrerade till dalens nordöstra sida, och tilldelades eldtillstånd med brigadens alla granatkastare, för att kompensera bortfallet av artilleriet något sånär. Dessutom blev han tilldelad ett stridvagnskompani, för att verkligen kunna krossa det hårdaste motstånd brigaden hittills hade mött.

Det som sedan utspelade sig fick Potecknov att ömsom sucka förtvivlat, och ömsom svära förbannat, när han tänkte på det. Det hade inte alls varit något hemvärnsförband med ovanligt sega gubbar som låg och tryckte i byn.
I god ordning hade bataljonen rullat genom dalen medan hans granateld låg rakt i målet, rakt i hemvärnsförbandets ställningar. När så stridsvagnskompaniet var så gott som framme vid byn, bokstavligen lyfte den sydvästra dalsidan i ett eldinferno som fick hela bataljonen att instinktivt rygga tillbaka. Fienden hade lyckats lura honom i fällan, och han var nu i ett dödligt underläge. Den mentala chocken som drabbade hela bataljonen varade i ett fåtal sekunder, men räckte gott väl för fienden att deorganisera framryckningen och krossa hans organisation. Till slut hade Potecknov lyckats ta sig ur sitt beslutsvakuum, och beordrade sin vagnchef att skjuta rök och backa bort från bakhållet, samtidigt som han började ge order till sina kompanier, i den mån de lyckades uppfatta och utföra dem, i den förvirring och panik som rådde. Han lyckades bilda sig en snabb uppfattning om läget, innan han fattade några beslut. Stridsvagnskompaniet var inblandat i en förtvivlad kamp mot en fiende som både fanns nergrävd i byn rakt framför honom, samt uppe på dalsidan. Detsamma gällde hans främsta skyttekompanier, som desperat försökte ta sig ur bakhållet, genom en dold skogsväg strax öster om byn. Ännu ett av hans skyttekompanier hade klängt fast vid dalens sydvästra sida, och började nu bekämpa fienden längre upp på kullen. Hans tredje skyttekompani hade snabbt svängt av vägen åt höger och tagit stridsställningar på motsatta dalsidan.

Det fanns egentligen inte så mycket att göra. Han beordrade full back åt resterna av stridsvagnskompaniet och det blottade skyttekompaniet, samtidigt som han gav instruktioner åt det nordöstra skyttekompaniet att ta sig över kullen och omfamna byn från nordost. Förhoppningsvis skulle han lyckas organisera resterna av de främre kompanierna till motanfall, medan skyttekompanierna på hans flanker band fienden.

Hans agerande hade troligtvis betalat av sig om han hade haft artilleriunderstöd att disponera. Då hade han enkelt kunnat förvandla dalsidan som hyste fienden, till en upplöjd jordhög. Men så var inte fallet eftersom hans kanoner låg och slumrade på Östersjöns leriga botten, och det var med förskräckelse som han ändå kunde skönja bogvågsknallar, ett lätt susande och visslande ljud som måste betyda att fiendens artilleri däremot inte låg på någon havsbotten. Han hann precis utfärda en varning om inkommande granater på bataljonsnätet, innan han maktlöst iakttog hur fiendens granater utan pardon slog ner på hans avsuttna skyttekompani som avancerade uppför dalsidan, nästan samtidigt som han tappade radiokontakt med sitt andra skyttekompani som utkämpade en strid på liv och död vid andra dalsidan.

Efter ett par minuters fruktlösa försök för att få kontakt med Fedorov, som chefen för skyttekompaniet hette, stod kompaniets öde klart för honom, när 2 BMP-vagnar från kompaniet lyckades sluta upp med resterna av den en gång så starka bataljonen som återsamlades längre in i en inbuktning i dalen, där fienden inte kunde se dem. Av deras förvirrade berättelser att döma, så hade Fedorovs vagn varit en av de första att skjutas ut inom kompaniet, och snart hade så gott som hela kompaniet varit utskjutet. Men det fanns tydligen överlevande bland vraken borta i dalmynningen, för Potecknov kunde fortfarande höra sporadisk skottlossning därifrån, som dock snart dog bort helt.

Efter en stunds villrådighet, fick bataljonen till slut order om att dra sig ur stridslinjen, och ta sig till samhället Högbro, en viktig geografisk knutpunkt bakom fronten, som fungerade som framskjuten underhålls- och reparationsplats, samt stabsplats för underhållsförbanden. Där skulle man få återhämta sig från sina upplevelser, för att så småningom återansluta sig till brigaden. Så skedde, och vid 18-tiden rullade en sargad spillra av vad som en gång var en infanteribataljon in i Högbro, ett litet slumrande samhälle på den östgötska landsbygden, som efter den ryska interventionen myllrade av liv. Överallt kunde man se lastbilar, mobila tankanläggningar, reparationscontainrar, och allt annat som hör en militär trossplats till. Efter att ha välkomnats av platschefen, hade han installerat sig själv och bataljonsstaben i Högbros församlingsgård, och låtit resten av de sargade kompanierna ta sig till samhällets lilla industriområde på andra sidan ån, där stora asfaltsgårdar gjorde området idealiskt som uppställnings- och vårdplats för de pansarbandvagnar och stridsvagnar som genom ett under, hade lyckats undkomma fiendens korseld i dalen.

Nu satt han och svor för sig själv i mitten församlingsgårdens dansgolv, som för tillfället var möblerat med bord, stolar, radioapparater och annat som hör en bataljonsstab till, och den optimism han hade känt under överskeppningen hade sjunkt till botten, tillsammans med artilleriförbanden. Han svor först och främst åt operationsledningen i Moskva, som, enligt honom, hade skött alltihop så gott som totalt värdelöst och inkompetent.

Överst på hans egna lista över deras misstag, stod nog hur Moskva i en presskommuniké, en vecka innan den ryska interventionen i Sverige, hade gått ut i klartext och meddelat det svenska folket att Ryssland, inom 14 dygn, skulle upprätta ett antal säkerhetszoner i Sverige, för att förhindra att den reaktionära svenska ledningen skulle vara kapabel till att fortsätta med sina brott mot frihandeln i Östersjön. Självklart hade man också försäkrat den svenska civilbefolkningen om att man inte ville det svenska folket något ont och att varje rysk soldat hade stränga order om att behandla varje fredlig svensk väl och med respekt, samt att de säkerhetszoner som Ryssland tillfälligt skulle upprätta på svenskt territorium rättmätigt skulle återlämnas till Sverige, efter en viss övergångsperiod.
Man hade alltså hoppats på att folket skulle vända sig mot den svenska regeringen, och att det skulle underlätta för den ryska interventionen (Potecknov undvek, med viss sarkasm, ordet "ockupation"). Hur det skulle gå återstod visserligen att se. Däremot hade man uppenbarligen räknat med att den svenska krigsmakten inte skulle kunna bjuda på så mycket mer organiserat motstånd än ett gäng åldrade hemvärnsmän och några få Gripen-rotar, då den en gång så stora svenska krigsmakten under de senaste årtiondena hade försvagats av landets vänsterflygel till ett intet av sitt forna jag. Där hade eldöverfallet på Potecknovs bataljon blodigt bevisat motsatsen.

Vidare förbannade han "skrivbordsidioterna i Moskva" för att de inte hade tilldelat överskeppningen tillräckligt med eskort. Deras försummande av flyg- och ubåtsskyddet hade resulterat i tre sänkta RoRo-fartyg, vilka alla bar på stora delar av markoffensivens artilleripjäser. Detta hade indirekt lett till att Potecknov hade stått handlingsförlamad där borta i dalen. Hade han haft det understöd han var van vid så hade det inte varit mycket kvar av den svenska dalsidan.

Att man dessutom inte ens hade satt igång några som helst sabotageoperationer mot svenskarna, när man hade en hel veckas förberedelsetid, menade Potecknov var resultatet av antingen oduglighet eller högmod. Troligtvis en kombination av båda, suckade Potecknov, som återigen tog en klunk kaffe och utbytte några tysta ord med adjutanten.
"Hade detta varit för 20 år sen, så hade den här operationen knappast skötts på det här sättet", sa han till adjutanten med ett uppgivet leende på läpparna.
"Hade detta varit för 20 år sen, så hade den här operationen knappast satts igång överhuvudtaget." Hans adjutant reste sig upp med en suck.
"Jag går på muggen"

Men innan han hann lämna rummet, blev han tvungen till att svara på ett anrop i fältradion. "Jadu, det var från brigadstaben. Brigadchefen kommer hit imorgon bitti för att gjuta mod i männen och inventera förbandet. Besked för tiden för besöket kommer senast 2400."
Potecknov svarade med en lätt nick, och lutade sig bakåt i den slitna kontorsstolen.
"Ska jag behöva lyssna på Ivanovs hurtiga klyschor och lismande halvsanningar hela morgonen så kommer jag gå under långt innan den här bataljonen.", sa han tyst till sig själv när adjutanten var utom hörhåll. Han skakade uppgivet på huvudet och slöt långsamt ögonen. Det kommande dygnet skulle troligtvis bli det drygaste hittills.

spännade



MER MER MER

Detta blir bara bättre å bättre hela tiden, du är en utmärkt författare simon!

Utmärkt SIMON!
Härligt med ryssens synvinkel. Du kan dethär med strategi och shit! Jag är imponerad! Det är bara att ta av hatten och gratulera till ännu ett väl utfört kapitel!

MERA MERA!

När är det biopremiär????

Heja simon!!!!!!

inte så konstigt att han kan strategi mm ;)
hans farsa är Yoff, antar att han hjälper med de taktiska detaljerna, sedan snokar han jävligt mycket på detta forumet :P

SKITBRA simon, fortsätt så!

Pappa har faktiskt inte läst en mening av mitt arbete. ;)

Vill bara falla in i hyllningskören och ser gärna att du förtsätter. Detta är bra.

J.K Nilsson

Nu har vi väntat i hela 3 dagar Simon.. Framåt!

Nu är jag äntligen redo att publicera nästa del!

Håll till godo!




//simon




-------------------

7: e september 9:00, Rosenbad.


Det var en väldigt grånad man med röda och trötta ögon, som stirrade tillbaka på ÖB i den smutsiga spegeln. Han vek av med blicken och förde en handskopa iskallt vatten till sin mun samtidigt som porlandet från toaletten gradvis avtog. Snart var det dags att möta pressen, i en första presskonferens sedan den ryska invasionen, eller skyddsoperationen som de själva ville kalla det, hade inletts för nästan exakt två dygn sedan. Han låste upp dörren och klev ut i regeringens väntrum, som låg vägg i vägg med det rum som inretts för att ta emot världens journalister, i den största presskonferens som hållits i Rosenbad på väldigt länge. Efter några långsamma steg slog han sig trött ner jämte den slitna statsministern, i en soffgrupp som var placerad i rummets ena hörn, nära ingången till konferenssalen. Statsministern hälsade matt på ÖB, som bara grymtade tillbaka som svar. De båda hade haft ett helvete sedan den ryska presskommunikén kablades ut över Sverige och övriga världen den 28 augusti, och deras kroppar skriade efter sömn. ÖB rotade fram ett slitet och skrynkligt A4-papper som han läst igenom oräkneligt antal gånger under den gångna veckan, efter att den ryska ambassadören som var känd för sitt stenansikte, några timmar innan den sändes ut i svensk media, hade överlämnat noten till den sammanbitna regeringen. Han kunde fortfarande inte riktigt greppa alltihop, och läste återigen genom texten, som var förvillande lik de låtsaskommunikéer han och hans kurskamrater åtskilliga gånger hade övat på att analysera under hans tid på Karlberg. Den var skriven med liten och kursiv text, och täckte knapp halva A4-papperet. Men dess betydelse var desto större.

Presskommuniké 19:e augusti

Ryska Federationens ambassadör i Sverige betygar Konungariket Sveriges Regering sin högaktning och har äran att meddela:
Sedan en längre tid pågår ett, enligt internationella lagar, olagligt handelskrig mot Ryssland, igångsatt av Östersjöstaterna Sverige och Finland, samt baltstaterna Estland, Lettland och Litauen.
Svenska flyg- och sjöstridskrafter, samt kustbevakning har uppträtt utmanande och aggressivt i Östersjön, upprepade gånger kränkt ryskt territorium och olovligt provocerat fram strid med ryska flottenheter.
Det ryska folkets naturliga och på sedvanerätt grundade intressen att skydda moderlandet kommer därför att säkras med nödvändiga medel. Med start Kl. 0600 lokal tid den 20:e augusti kommer vi därför att inleda begränsade skyddsoperationer mot Konungariket Sverige.
Vi betonar å det starkaste att dessa operationer är helt defensiva till sin natur och kommer att upphöra så snart svenskt motstånd är slut. Vårt mål är att upprätta ett antal skyddszoner i Konungariket Sverige, för att kunna säkra, för Ryska Federationen, vitala intressen i Östersjön, som under en längre tid hotats av Konungariket Sveriges offensiva och provocerande handlingar i Östersjön.
Vi begär därför att Konungariket Sveriges Regering befaller försvarsmakten att omedelbart lägga ned sina vapen och istället på alla sätt bistå och vägleda de ryska skyddstrupperna i deras fortsatta verksamhet.
Vi vädjar även till det svenska folket, att inte försvåra för Ryska federationens skyddsstyrkor med meningslöst motstånd, och vi vill poängtera att varje rysk skyddssoldat har stränga order om att behandla den svenska civilbefolkningen med respekt och mildhet.
Efter etablerandet av dessa skyddszoner kommer våra övriga trupper att omedelbart dragas tillbaka, och Konungariket Sverige kommer även i framtiden att styras av regering och riksdag vald av folket. När vårt mål är nått, och det nordiska hotet mot våra intressen är avlägsnat, kommer Ryska Federationen i Norden att upprätta en demilitariserad och vapenfri fredszon.
Skulle Konungariket Sverige, dess försvarsmakt och dess medborgare framhärda i lönlöst motstånd och fortsätta en meningslös och livsutplånande kamp förbehåller sig Ryska Federationen rätten att utnyttja yttersta och till sin natur stränga medel att bringa striderna till ett snabbt slut.
Ryska Federationens ambassadör betygar återigen Konungariket Sveriges Regering sin uppriktiga högaktning och förväntar sig ett svar idag den 19:e augusti kl. 1200 lokal tid.


När noten till slut hade sjunkit in hos regeringen, hade det inte varit svårt för ÖB att övertyga dem om att blåsa igång omfattande beredskapsåtgärder. Alla de unga män och kvinnor som stod med på de nyligen utarbetade och färdiga militära utbildningslistorna, fick några dagar senare order om att infinna sig på specifika fredsförband, för beredskapsövningar. Som tur var hade hans medarbetare på Lidingövägen sett oroande tecken på att något var i görningen, och man hade lätt kunnat olja upp maskineriet i det tysta, utan att någon utomstående skulle märka någon större skillnad i försvarets dagliga göromål runtom i landet.

Ryska flygbombningarna av telemaster, broar, järnvägar och flygplatser hade i och för sig inletts redan dagen efter noten, men hade gynnsamt nog inte stört den svenska militära uppladdningen nämnvärt, och hade, när de började minska i omfattning efter en 4-5 dagar, enbart resulterat i en hel del ordentliga trafikstockningar, inställda tåg och flygningar, samt dålig eller obefintlig TV-bild på landsbygden, och därtill även dålig täckning på mobiltelefonnätet. Samlingsregering med så gott som alla riksdagens partier hade bildats den 23:e augusti, efter ett blixtsnabbt majoritetsbeslut i riksdagen. Miljöpartiet och vänsterpartiet hade dock inte välkomnats i den nybildade regeringen, då det i hög grad var deras fel att man satt i den sits man nu gjorde, och ingen av de nyutnämnda eller kvarsittande ministrarna ville därför ha något med dem att göra. Miljöpartiets kvinnliga språkrör stormade ut ur Rosenbad efter beskedet, och lovade argt inför en samlad presskår, att hon definitivt skulle se till att detta skulle bli något för KU att bita i när Östersjökrisen, som den kom att kallas i medierna, var över.

Istället hade hon och många andra av dessa ratade politiker då slutit upp med svenska freds- och skiljedomsnämnden, och gjorde med dem gemensam sak och gick till direkt aktion, genom att propagera för att göra som ryssarna bad, att lägga ner vapnen och få ett snabbt slut på kriget som bara kostade svenska oskyldiga människoliv. Välfyllda demonstrationståg drog runt i Stockholm och andra större städer och skrek slagord mot den militaristiska regeringen dag ut och dag in, med många välkända politiker och kändisar i de främsta leden, ända fram till den 23:e, då ett av demonstrationstågen i huvudstaden olyckligt nog råkade vara på fel plats vid fel tillfälle, när Västerbron bombades sönder och samman. Hundratals splitterskadade, chockade och döda bland de fredsälskande demonstranterna, fick till följd att svenska freds- och skiljedomsnämndens fredsdemonstrationer snabbt klingade av.

Ironiskt nog var det just dessa människor genom sin miljöpolitik gentemot östersjöfisket, men främst de ryska oljetransporterna genom Östersjön, och strypgrepp kring den svenska socialdemokratin, som långsamt och ovetandes hade dragit Sverige till krigets brant.

ÖB delgjorde sina tankar om ironin i det hela för statsministern, som log smått.
”Ja, vi ska vara glada för att de inte är med här och nu.” Sade statsministern lättat. ”Vem vet hur det hade kunnat sluta då.” Han plockade upp den skrynkliga noten från bordet framför ÖB, och läste åter igen igenom den även han.
”Och vem hade kunnat ana att deras handlingar skulle leda till det här?”, fortsatte han med en uppgiven suck och viftade litet med papperet.
ÖB var nära att svara att det ”hade faktiskt MUST och Högkvarteret anat”, men bet sig i läppen, det var inte läge att reta upp statsministern just nu. ÖB återgick till sina papper. Det gällde att vara ordentligt påläst innan presskonferensen började.

En dryg vecka efter att beredskapsövningarna hade utlysts, hade man lyckats skrapa ihop en förhållandevis stor skara arméförband, som, efterhand som de ansågs redo, utgångsgrupperades i terrängen där OPIL ville ha dem. Flygvapnet lyckades också skrapa ihop en hel del basförband, och så småningom utgångsgrupperades även de till de vägbaser som de nerläggningshysteriska politikerna ännu inte hade lyckats skära bort.

Marinens ubåts- och ytstridsförband i Karlskrona var redan så gott som beredda, bemannade med värnpliktiga i slutskedet av sin utbildning, vilket innebar att de praktiskt taget direkt vid beredskapsordern, hade kunna stäva uppåt mot ett eventuellt stridsområde på ostkusten. Dessutom var vissa av marinens fartyg redan ute på Östersjön för att upprätthålla olje- och fiskeblockaden mot Ryssland, som regeringens samarbetspartier hade satt i verket. Dessa fartyg hade vid beredskapsordern dragit sig inåt land mot Stockholms yttre skärgård, som var deras överlägset bästa stridsmiljö.

Amfibiekåren hade däremot stött på en del motgångar under mobiliseringen, främst på grund av dåliga förbindelser till mobiliseringsplatsen och otåliga förbandschefer, detta hade lett till att de fåtal amfibieförband som faktiskt lyckats ta sig ut i skärgården var väldigt splittrade och utspridda.

De ”ryska skyddsstyrkorna” hade urlastat vid ett antal brohuvuden som i förväg hade säkrats av fallskärmstrupper och påbörjat det svenska markkriget, på morgonen den 5:e september. Turligt nog för svenskarna så hade den inledande ryska framryckningen skötts väldigt slapphänt. De ryska trupperna hade lugnt framryckt utan en tanke på att svensk militär fanns överhuvudtaget, och detta hade de senare under dagen fått betala ett rätt högt pris för. Nu hade man troligtvis lärt sig sin läxa, och de skulle inte vara lika oförsiktiga i fortsättningen. De kommande dygnen oroade ÖB ordentligt. Fronten i Södertälje sviktade ordentligt, och ryssen skulle nog snart lyckas bryta igenom och välla in i Stockholm, och då gällde det att regeringskansliet och krigskabinettet, samt högkvarteret och kungahuset redan var långt borta från huvudstaden. Även Tiveden och Västgötaslätten med Göteborg var hotade av den ryska framryckningen. Han hade redan sett till att reservstabsplatsen, som gick under smeknamnet ”Zonen”, började iordningsställas uppe i Falun, och han skulle inom kort, kanske redan ikväll, föreslå för regeringen att man påbörjade evakuering via helikopter, från Stockholm och till Zonen i Falun.

Under tiden som ÖB och statsministern suttit och läst på i sina papper, hade den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, och den centerpartistiska inrikesministern slutit upp i soffgruppen. Alla verkade sammanbitna och det var den nyblivna utrikesministern som först tog till orda.
”CNN skall sända direkt från en presskonferens i Moskva, vi kanske skulle ta oss en titt?” Han sträckte sig efter den slitna fjärrkontrollen som låg på soffbordet, och riktade den mot TV:n som hängde i en ställning, en bit bort längs den ena väggen. Efter någon minuts försök lyckades han till slut få in rätt kanal. Av vad de kunde förstå så hade den ryska presskonferensen precis börjat, och i rutan framträdde en grånad generalsperson som både till uppträdandet och till utseendet, påminde starkt om general Schwarzkopf, där han stod och självsäkert pekade med pekpinne på olika punkter längs den svenska ostkusten, precis som den karaktäristiska amerikanen hade gjort, fast då på en karta över Kuwait och Irak, vintern 1991. Efter sin genomgång av krigsläget, svarade han en smula kaxigt på frågor från pressen, på grovt bruten engelska. Ingen i det samlade pressuppbådet verkade göra en stor grej av att Ryssland nyligen inlett ett storkrig i Norden, utan lät generalen hålla hov under hela sändningstiden.
”Stäng av den där skiten”, fräste försvarsministern. ”Jag orkar inte med att se på det mer”. Efter 25 minuters betraktande av TV-skärmen stängde därför utrikesministern av TV:n, och lutade sig bakåt i sin fåtölj.
”Ja, världspressen verkar ju knappast lyncha honom.” Han svepte trött med blicken över dem som satt i den ljusbruna soffgruppen och ryckte på axlarna. ”Undrar om de har sparat det nöjet åt oss…?” Ingen hann svara på frågan, då en av byggnadens säkerhetsansvariga stack in sitt huvud genom dörren som ledde in i pressrummet. Sorlet av upphetsat pratande människor, som växt sig starkare genom väggen under TV-sändningens gång, kunde nu tydligt höras genom dörrspringan.
”Vi är redo att sparka igång nu.” Han tittade allvarsamt på dem, innan hans huvud försvann in bakom dörren som återigen stängdes.
”Jaha, låt oss då gå ut nu och få det här överstökat.” Med de orden reste sig den kraftiga statsministern upp ur soffan, samtidigt som han prasslade med sina papper.
På vägen mot dörren kunde ÖB inte låta bli att känna en vag panikkänsla som växte sig starkare när det skarpa ljuset från alla TV-kameror kunde skönjas på andra sidan dörren. ÖB var sist in i det syrefattiga och kvalmiga rummet, och satt därför längst ut till vänster, bakom det långa bordet som stod på en upphöjning i golvet, med ett hav av högljudda och envisa journalister böljande framför sig. Statsministern harklade till i sin mikrofon, och fick många av pressmännen att tystna.

”Jag hälsar er välkomna till denna presskonferens som härmed inleds på grund av händelseutvecklingen i Norden de senaste dygnen.” Statsministern sade därefter inget på några sekunder, utan satt bara med sin välkända blick fäst på ett föremål längre bak i rummet.
”Vid 10-tiden, den 5:e september, angrep Ryska federationen vår fredsälskande nation med olagligt och orättfärdigt vapenmakt, och bröt därmed vår nära 200-åriga fred. Vi tillbakavisar alla Ryska Federationens krav och försvarar med alla medel vår frihet och vårt oberoende." Statsministern kände sig alltmer säker på sig själv, och fortsatte. "Jag vill redan nu slå fast att Sverige som fri nation inte på några som helst villkor kan acceptera det ryska övergreppet på oss, och jag vill därför poängtera att alla eventuella framtida uppgifter om att det svenska motståndet skall upphöra alltså bör betraktas som falska.” Statsministern vände sig till ÖB. "Jag lämnar nu över ordet till ÖB."

ÖB kände en stark törst i strupen, och de sekunder det tog för honom att föra plastmuggen, som stod på bordet framför honom, till sin mun för att ta en klunk vatten, inbjöd pressuppbådet att återigen börja skrika, gestikulera och ropa för fulla halsar. ÖB fick räcka upp sin handflata för att försöka få tyst på dem.
”Jag har aldrig gillat journalister…”, sa han för sig själv.


--------------------------

Du är bäst simon.... mer!

härlig sekvens... =)
du är duktig, riktigt duktig.

Det har gått över ett dygn nu, reklampausen är över och alla har hunnit kissa klart och är reda för nästa del nu.
Underbar kommentar om miljöpartiets språkrör



Mycket bra, historien blir bättre och bättre. Keep it coming

Så här under sommarledigheten passar det fint med följetonger so keep em' coming!

Vem vet, annars kanske du får påhälsning av FRO! ;)

upp med trådfan.

du, Simon, det börjar väl bli dax snat med en nu del i följetongen?...
Eller hur.... B)

Skitbra
Fan vad man blir avundsjuk har funderat på att skriva något sådant här själv men man vet ju inte vart man skall börja.
Tyckte du gorde helt rätt som sket i att ha med anledningen till kriget i början det är väldigt svårt att få politik trovärdig direkt och dessutom tar det tid det är bättre att berätta med flashbacks senare det ger mer "flow".

Tycker att du definitivt håller en hög kvalitet men det finns lite oroande tendenser. Den första är att det blir väldigt bra beskrivningar just nu det behöver inte vara dåligt men det kan om man har otur beröva läsaren en bit av sin fantasi. Här tycker jag och det är min personliga uppfattning att man får inte tvinga på läsaren en beskrivning utan att den ska dyka upp i huvudet när man läser.
Du har skött det väldigt bra hittills men jag är som sagt lite orolig i och med dom senaste politiska beskrivningarna, det känns lite som om man läser en faktaruta och det brytet lite av den välbehagskänsla som själva "storyn" har.

Som gammal BgBv90/Cv90 förare känner jag inte igen mig i hur förbandet betedde sig när dom kom till stan. Ingen kommer att vara så pigg att man sitter och lyssnar på musik man har varit i linjen i flera dagar och bara fått några timmars sömn på sin vagnsplats.
Det som skulle ha hänt när dom kom till stan är att kompanichefen omedelbart skulle ha begärt Tolo, vagnarna skulle ha vårdats direkt om tolo förbandet var upptaget och sedan skulle alla ha somnat i närmaste buske.
Som fd Förare tror jag nog att dom skulle ha lagt sig och sova direkt eftersom dom får sova minst när fordonen är på rull (he he roliga minnen av att köra bgbv90 i sömnen poppar upp).

F.ö. gillade jag kontrasten mellan oprövade förbandschefer och slutkörd förbandschef.
P.S. glöm inte att det alltid ingår Limpor i kvällsfikat.

Skriv på, annars så kanske jag kapar tråden

Extremt bra skrivet Simon! Här kommer lite Feedback:

Addera lite mer känslor i ÖB och hans närmaste. Deras känslor är i högsta grad intressanta då dom kan förklara misstag dom kanske kommer att göra.

Sedan tycker jag att du beskriver kriget lite som en övning, välorganiserat och korrekt. Var är den förvirrade översiktsbilden, diciplinförfallet, galenskapen och prickskytte-terrorn? Även individuella hjältar, improviserad strid och motståndskamp av civilister!

Lycka till!

Bra skrevet. Hva betyr "tolo" ?

TOLO = Tankning Och Laddnings Omgång om jag inte missminner mig.

Tänk en mack mitt ute i ingenstans där du bara behöver rulla in så kommer det fram ett gäng glada (nja...) killar och tjejer och fyller din tank, ger dig en massa amunition, mat och annat skoj.


...och det är gratis! ;)

Tack alla!

Det är sånt här jag tycker om, konstruktiv kritik, och positiv feedback!



Ska ta hänsyn till era förslag och väga in det när/om jag släpper en reviderad och uppdaterad pdf-fil. Känns lite knas att gå in och ändra långt tidigare inlägg!

Röjsop, angående "övningsupplägget", det är något som omedvetet har gjorts, troligtvis för att ge mig själv lite struktur i arbetet. Eftersom jag själv inte har någon som helst praktisk erfarenhet av livet i fält med en mekaniserad bataljon, är det därför rätt svårt att få in alla nyanser. Blir enklare för MIG att tänka igenom allting, om det går till precis efter handboken. Kanske svårt att förstå hur jag menar, men så är det.

Dina tips är något som jag skall ta hänsyn till under kommande avsnitt. Samma gäller för dig Darkwand!


Nytt avnsitt är förövrigt under "utveckling" och kommer så småningom.

@Simon:
Det lät på dig som du faktiskt hade varit med på en övning. Fortsätt skriv när du känner för det, jag är nog inte ensam om att vänta med spänning!

Det beror på, citerar min profil:




Eftersom jag var rätt ung och o-möpig vid tidpunkten för praon(se min avatar för övrigt), så får jag väl bara tacka och ta emot för din komplimang!

Simon simon... nu har du hållt oss på styva linan för länge igen..
se så.. Framåt

Så, sommartider med mycket fritid och kass väder ger en en massa tid att skriva/spåna whatev.

Senaste tidens resultat publiceras här idag, i form av ett dubbelavsnitt!

Håll till godo.


--------------



7: e september 10:15, Östergötland.

Efter att marschfärdiga hade beordrats på bataljonsfrekvensen vid sjutiden på morgonen, hade det tagit lite mindre än 15 minuter innan så gott som hela bataljonen hade utrymt samhället man inkvarterat sig i under natten, och påbörjat sin snabba, men något oorganiserade marsch, mot slutmålet varifrån uppmarschen mot Högbro-dalarna senare skulle inledas ifrån. Grehn noterade roat att hela bataljonen, efter två dygns markkrig, hade lyckats lämna sin nattliga gruppering på 15 minuter. Något som i fred sällan övades, och när det gjorts på kompaninivå ibland hade tagit upp emot en halvtimme.

Morgonluften hade till en början varit kall och rå när marschen inleddes, trots det fina väder som området hade kunnat njuta av den senaste veckan, och ett lätt morgondis hade svept in ängsmarkerna och skogsbrynen i ett vackert mjölkvitt täcke. Morgonen hade varit som hämtad ur en sagobok, och Grehn kunde verkligen slappna av utan att för den sakens skull känna sig varken trött eller dåsig. Den kalla och klara morgonluften som ömsom smekte och ömsom slog mot hans blottade ansikte, det svaga vinande ljudet av stridsvagnstornen som riktades mot möjliga fientliga positioner längs marschvägen, och det ryggradspenetrerande vibrationerna och mullret från hans fjorton vagnar, invaggade Grehn i en stum och komig vagga, vilken bidrog till att, trots att kompaniet nådde slutmålet på en dryg timme, marschen kändes som en hel evighet för honom, en evighet som han för en gång skull inte upplevde som något negativt.

När kompaniets alla plutoner hade nått fram till det aktuella slutmålet, en fyrvägskorsning några kilometer väst om Krusbo som en stund tidigare hade säkrats av spaningsplutonen som agerade förtrupp för bataljonen, förde han sitt förband direkt till sin, av bataljonschefen under arbetsfrukosten, anvisade grupperingsplats och tog stridsställningar på höger sida om den väg som slingrade sig mot Krusbo, nära skogsbrynet och vända mot fältet framför skogen. Hans två stridsvagnsplutoner bildade tillsammans med L1: an och L2: an kompaniets mitt, som flankerades av de båda pansarskytteplutonerna. Skogens träd stod rätt glest så det hade inte varit några större svårigheter att ta sig genom skogen med stridsvagnarna, men de glest stående träden var trots allt välvuxna och gav ett godkänt flygskydd. Dessutom hade man påträffat en mindre skogstjärn, vars vatten nu användes tillsammans med granris för att förbättra IR-skyddet på kompaniets vagnar.

( Karta 7: Bataljonen grupperar )

Vid tiotiden hade slutligen de sista delarna av bataljonen grupperat sig i sina utgångspunkter för anfall, och bataljonens stridsförberedelser tog ordentlig fart. Under tiden som verksamheten på respektive kompani fortskred, kallade därför Lundqvist till bataljonsgenomgång med start klockan 11:30. Grehn missbedömde tiden det skulle ta för honom att till fots ta sig till bataljonsstaben, som grupperat sig i en mindre glänta belägen i en skog, inte långt ifrån marschens slutpunkt, och han hann med nöd och näppe fram i tid, noterade surt att han var sist till mötet även denna gång, och slöt andfått upp bland sina kollegor, som samlats i en halvcirkel kring bataljonschefen. Lundqvist hade precis inlett mötet ståendes vid baksidan av sin stridsledningsvagn, med ena bakluckan öppen och kartan upphängd på luckans insida.

"Gott, nu är alla här utom Nilsson, på förekommen anledning.", sa Lundqvist med sin välkända skorrande röst. "Han och spaningsplutonen har redan påbörjat verksamheten där ute..." Han svepte med armen åt öster, och fortsatte.
"Innan ordergivningen tar vid, vill jag presentera major Kjällström för er. Han för befäl över det hemvärnskompani som försvarat stridsställningar i skogarna härikring, sedan ryssen tvingade bort dem från Högbro för ett drygt dygn sedan. Hans stridspatruller har lyckats ta fram en hel del intressanta underrättelser om fienden i området." Lundqvist nickade åt en lång man i 40-årsåldern, som tog ett halvt steg framåt in i ringen. Han bar på ett skinntorrt och avsmalnande ansikte som, trots ett antal dygns skäggstubb och maskeringsfärg, målade upp ett häpnadsväckande skarpt och närvarande ansiktsuttryck.
"Jag skulle vilja tacka överstelöjtnant Lundqvist för att jag får delta på ert möte, och vill även passa på rikta mitt tack till er andra också. Mina mannars moral, och därmed också stridsvärde, har ökat markant sedan ni anlände.” Kjellströms breda göteborgska hade överraskat bataljonens samlade befäl, som, något fördomsfullt, hade väntat sig att Östergötlands hemvärn leddes av just Östgötar. Så var tydligen inte fallet. Kjällström drog upp en lapp ur sin högra benficka, vecklade snabbt ut den, och började läsa.
”Vad jag egentligen skall delge er är följande information som vårt kompani har samlat in under de senaste två dygnen." Mötets deltagare tog upp penna och papper, och gjorde sig redo att ta anteckningar.
”Fienden truppkoncentration ligger i själva Högbro, där flertalet underhålls- och trängförband nu är fullt verksamma. Fienden har, såvitt vi kan konstatera, inte upprättat något som helst fast försvar i området, utan verkar nöja sig med att skicka ut enstaka yttre patruller då och då. Vi har ännu inget bestämt mönster på hur dessa patruller uppträder. De styrkor som kan utgöra ett direkt hot mot våra egna förband i området, återhämtar sig inne i samhället, utan någon uppenbar beredskap.
Fienden disponerar uppskattningsvis 4-500 man i området, varav de flesta tillhör underhållsförbanden.” En konstpaus senare fortsatte Kjällström sin orientering.
”Våra observationer gör gällande att fiendens förband är utrustade med främst BTR- och BMP-vagnar av varierande typ, men vi har även siktat enstaka stridsvagnar. Vilka typer av stridsvagnar kan vi tyvärr inte svara på. Till sist skall jag också informera er om att två av tre broar i området, närmare bestämt bron i Krusbo och den större av de två broarna Högbro, är i sådant skick att de kan bära en Stridsvagn 122.” Det var information som gladde Grehn. Användandet av broar skulle göra allting mycket lättare och smidigare.

Kjällström avslutade därmed sin orientering, och sade sig vara villig att svara på eventuella frågor. Stenström var den som först bröt tystnaden.
”Vad består dessa yttre patruller av?”
”Alltid en skyttetropp på 8-12 man, oftast understödda av en BMP- eller BTR-vagn. De rör sig främst längs vägarna, och har aldrig, vad vi vet, tagit sig längre västerut än till Krusbo.” Svaret nöjde Stenström, och fler frågor kom inte. Kjällström tog därför åter till orda.
”Innan jag lämnar över till Lundqvist vill jag även informera er om att jag härmed ställer mitt kompani till Lundqvists förfogande, och att vi mer än gärna hjälper er att hålla Högbroleden stängd.” Kjällström tog ett steg tillbaka i halvcirkeln, och lämnade därmed över till Lundqvist, som med en uppskattande blick åt hemvärnsbefälet, åter tog till orda.
”Vi tackar major Kjällström för den information som han och hans kompani har försett oss med, och jag intygar honom och hans kompani att de är en välkommen resurs som vi definitivt kommer att utnyttja.
Jag skulle dessutom vilja göra klart för er att Kjällström är en mångårig före detta arbetskollega till mig, från min tid på I17, innan våra vägar skiljdes åt när regementet lades ner. Vägar som nu åter har förts samman, tack vare den prekära situation som vi alla har dragits in i. Jag vet vad han går för, och hyser därför fullt förtroende för honom och hans kompani.” Med dessa ord gjorde Lundqvist klart för övriga närvarande att han inte skulle tolerera något skitsnack eller tandagnisslan om hemvärnet, som han annars visste var vanligt förekommande inom officerskåren. Männen i halvcirkeln nickade tyst, och skruvade omärkbart på sig.

Genomskinliga whiteboard-oleat delades därefter ut av bataljonens adjutant till mötesdeltagarna, samtidigt som ett identiskt oleat snabbt fästes upp på kartan av bataljonschefen, som på nytt talade.
"Härmed inleds ordergivningen” Deltagarna fattade åter sina pennor.
”Följande gäller, vår bataljon skall ta HÖGBRO i syfte att skära av fiendens frontförband från deras underhållsförband. Vår målbild är som följer; När uppgiften är löst skall fiendens underhållslinjer genom HÖGBRO vara avskurna, och vi skall behärska området nordväst om HÖGBRO med stridsvagns- och stridsfordonseld, indirekt eld, samt luftvärnseld. Vår bataljon skall ha tagit stridställningar Nordväst om HÖGBRO, och senast 071330 vara beredd hindra fienden, alternativt fördröja fienden från att öppna upp underhållsvägar genom HÖGBRO, i syfte att understödja brigadens anfall mot fiendens frontförband. Inledningsvis, under anfall i syfte att ta HÖGBRO skall bataljonens fulla styrka och bredd användas. Därefter, när bataljonen är beredd att hindra, alternativt fördröja fienden från att ta HÖGBRO, skall vi ha ett kompani i reserv centralt, förslagsvis Qvintus Johan, samt gruppera våra lvkv med hänsyn till översikt över lufthavet. Senast 071130 skall bataljonen vara beredd att påbörja anfall i östlig riktning." Lundqvist harklade till och vände till nytt blad i den 3-sidiga planeringssammanfattning, som han skummade igenom. Från bordet inne i stri-vagnen plockade han och adjutanten fram nya oleat, som även de fästes på kartan och delades ut. Med nya krafter i strupen spände han ögonen i sällskapet och fortsatte.
"Bataljonens genomförandeidé är som följer..."

Efter ytterliggare 15 minuters genomgång och tillhörande frågestund var mötet över, och var och en gick tillbaka till sitt förband, med anfallsplanen i huvudet och på papper. I stort såg den ut precis som idéskissen hade gjort kvällen innan, när den först hade presenterats. Två av bataljonens pansarskyttekompanier skulle framrycka mot anfallsmålet genom ett större åkerområde och därefter sluta upp med de andra två kompanierna som framryckte söder om de tidigare två, genom Högbrodalarna. Grehns kompani skulle leda den södra anfallsriktningen genom Krusbo, därefter vidare genom Högbrodalarna, för att slutligen vara först in i Högbro, understödd av övriga bataljonens kompanier. Under framryckningen genom Krusbo och Högbrodalarna skulle Tore Johan, bataljonens ända renodlade stridsvagnskompani, lett av Stenström, följa Grehn i spåren, innan de tog stridsställningar på åsknallen sydväst om Högbro, för att ge direkt understöd åt Grehns anfall genom samhället. Bakom de två stridsvagnsbärande kompanierna skulle stab/grk-kompaniet tillsammans med tillhörande lvkv och grk-plutoner följa. Bataljonens spaningspluton var redan grupperad i anfallsmålet, och skulle förse anfallets befälhavare med viktig information om fienden. Nåväl, när Grehn tagit sig över Högån, den å som rann igenom Högbro, skulle han ta stridställningar på andra sidan samhället, och låta övriga delar av bataljonen passera genom samhället och förbi honom, för att slutligen agera central bataljonsreserv inför försvaret av terrängen nordväst om Högbro.

Inom kort var han framme hos kompaniet, som var så gott som färdiga med sina förberedelser. Bataljonens enda kompani med stridserfarenhet var åter redo att ta sig an den lede fi. Men först skulle han samla sina plutonchefer för orientering och ordergivning.


- * - * - * -


Att släpa omkring på granatgeväret, "ett jävla härke till stålrör", som han ofta uttryckte det, var inget som Eric Nilsson för stunden uppskattade. Han kunde i och för sig minnas hur han under sin grundutbildning hade älskat att bära ett sådant potent vapen som grg:et. Men den tiden kändes väldigt avlägsen just nu när hans grupp, efter en lång och krävande marsch, för ett antal timmar sedan äntligen tagit sig fram och grupperat sig i utkanten av Högbrodalen, längs brynet till den skog som täckte dalens norra sida. Eric var granatgevärsskytt på spaningsplutonen, och hade blivit inkallad till "beredskapskontroll" för drygt två veckor sedan. Just då var det inget han hade välkommnat. Med en nyligen införskaffad lägenhet tillsammans med sin gravida flickvän, och idel mycket att göra på el-firman, så fanns det, som tjejen syrligt hade uttryckt det, ingen tid för honom att springa omkring på något lerigt skjutfält och leka pang-pang.

Men order var order, och det hade, i ärlighetens namn, kännts rätt skönt för Eric att kunna försvinna bort från den ansvarstyngda verkligheten, träffa sina gamla lumparpolare, och just "leka pang-pang" ett tag. Det var därför en rätt uppsluppen Eric som stigit på tåget som skulle ta honom till regementet.

Väl på plats var det en helt annan stämning som rådde. Förvisso var det ett glatt gäng spaningssoldater som återsåg och välkommnade varandra utanför kasernporten, men påmönstringsofficerarna var allt annat än uppsluppna och glada, kaserngården var alldeles fullproppad med fordon av alla dess slag, och välkomsttalet som regementschefen hade hållit i aulan sopade bort de sista illusionerna i de nygammla beväringarnas huvuden. Det här var inte fråga om någon nyinförd KFÖ. Det var något långt allvarligare som lurade i bakgrunden, och snart började rykten spridas i leden. "Beredskapskontroll" var, som någon okänd trossoldat sade till Eric under lunchen, ett skönmålande ord för mobilisering, och det ryktades om att samma sak skedde överallt på så gott som alla regementen runtom i landet. Armén förberedde sig tydligen, i smyg och utan den stora allmänhetens vetskap, på krig.

När bataljonen efter en veckas repetitionsutbildning ansågs fältdugliga och påbörjade uppmarschen mot grupperingsområden öster om Vättern en tidig torsdagsmorgon, stod syftet med "beredskapskontrollen" overkligt klar för Eric och hans plutonskamrater. Ryssen slog ordentligt på sin krigstrumma, tydligen mycket hårdare än vad den svenska ledningen tyckte var behagligt, vilket hade påpekats av en pressad statsminister på TV-nyheterna, dagen innan bataljonen lämnade regementsområdet.

Sen dess hade det alltså varit bland annat Eric Nilssons uppgift att "ta smällen för det som de verklighetsfrämmande och flumnaiva politikerna ställt till med", som hans laddare hade uttryckt sig samma dag som markkriget inleddes.
Att "ta smällen" hade för spanarna inneburit att gå långt och länge med 40 kilos packning på ryggen, och för Eric ett tungt stålrör utöver det, alternativt ligga stilla och stirra på en väg eller dalgång. Än så länge hade de inte stött på något av vad man kunde kalla fiende. En och annan vilsen BTR-vagn hade man visserligen observerat, men inte mycket mer än så. Dessutom hade man inte fått någon som helst information om vad som pågick på andra ställen i landet. Ovissheten om vad som egentligen pågick var otroligt frustrerande och mentalt tärande.

Rent ut sagt började spaningsplutonens soldater tröttna. Kriget var varken kul, hemskt eller spännande. Bara mentalt och fysiskt jobbigt och dessutom tråkigt. Egentligen visste de innerst inne att de borde vara nöjda så länge som krigets fasansfulla verklighet höll sig borta, men de kunde inte hjälpa det. De ville att något skulle hända. Det var därför som Eric och hans gruppkamrater, med stor otålighet, väntade på att gruppchefen Ljungstedt skulle återvända från ordergivningen, som skedde via radio, med något nytt och annorlunda att berätta. Ljungstedt och gruppens signalist hade lämnat gruppens maskerade o-plats tio minuter tidigare, för att ostört kunna ta emot dagens order. När de till slut återvände hann de knappt sätta sig ner innan Ljungstedt med ett illa dolt flin på läpparna utbrast:
"Nu smäller det snart, grabbar!"



-------------------------

Men det var väl typiskt att den här posten skulle komma precis när man är på väg tillbaka efter permis och bussen går om ett par min...

:P

vackert

spännande och bra skrivet

och berättelser där spaningsförband är med är aldrig fel B)

nu väntar vi bara på beskrivningen av det hektiska arbetet på en haubitspluton under skjutning

skitbra skrivet Simon...
tror du att du kan göra lite fler kartor där du markerar anfallsvägar osv?
typ kartoleaten de använder
älskar kartor
ger mer överblick ;)

Som Grehn förtydligat tidigare, så kommer haubitsunderstöd inte finnas att tillgå. :P


Kartor blir det nog så det duger.

pfffft, det är inte slut än ;)

Underbart. Helt enkelt underbart.

Underbart!

Men jag får lite känslan av att svenskarna är i överläge totalt sett, och sådan kan väl sanningen inte vara?
släng in en herrejävla massa högt överflygande bombflyg och störande spaningsplan så får man en lite mer tryckande känsla? Eller hur ser det strategiska läget ut?

På vilket sätt får du känslan av att svenskarna är i överlägsenhet TOTAL sett?

Vill gärna veta vad jag gjort för fel....

Kan bara hålla med om att svenskarna är överlägsna lokalt sett, i Högbroområdet.
Annat har jag inte på något vis försökt att påskina.

Det är nog bara du som inte riktigt kommer ihåg allting, då det brukar dröja mellan avsnitten. Om du läser tidigare avsnitt kan du till exempel läsa om hur fronten sviktar utanför Stockholm, och att det bara är en tidsfråga innan fienden väller in i huvudstaden. Läget är något annorlunda österut, där huvuddelen av historien utspelar sig. Där har fienden sträckt ut sina trupper över stor yta, samtidigt som underhållslinjerna krånglar. Lägligt då att svensken går till motanfall.

Och kom ihåg, det är oftast enklare att försvara i känd terräng än att anfalla i okänd.

Woohoo!

Ser fram emot nästa avsnitt, du skriver mycket bra Simon!

Ahhh...
Jag ser att vi inte väntade förgäves

Sanning i det du säger simon när jag tänker efter.
Men, faktum kvarstår. lede fi har en imponerande luftflotta till sitt förfogande, den har spaningssatelliter, han har signalspaning.

är det byråkratikrångel eller vadans är anledningen till att man inte spårar den svenska, faktiskt ganska stora, pansarstyrkan? man borde åtminståne låta några flyg söka av terrängen?

endast tankar som jag skulle ha som befälhavare efter att ha fått storstryk i "första slaget" som du strålande beskrev tidigare!

Tack för ordet!

Nu får vi inte glömma att Potecknov tidigare har hintat oss om hur dåligt planlagt och förberett angreppet var. Dessutom har man fler fronter än den svenska. Baltikum och Finland kräver en hel del också. Vi vet också att den ryska ledningen (arrogant nog) har räknat Sverige som en på förhand besegrad fiende, och satsat mer kräm på framför allt Finland men också Baltikum.


Men känner själv att det kan vara lite tunt på den delen av berättelsen, tack för påminnelsen som sagt. Skall tas i beaktning i en eventuell genomgång när allt är klart!

Eventuellt att delar av bakgrundsscenariot omarbetas. Vi (Jag) får se...

du skulle inte kunna lägga in nåt avsnitt som handlar om tex USA´s presidents tankar och problem?
alltid kul att få se hur omvärlden har reagerat..

kanske nåt avsnitt som handlar om en rysk soldat någonstans...
kan vara ett avsnitt där soldaten är mitt i en strid och man får som läsare aldrig veta vart det är eller vem soldaten egentligen är (mer än möjligen ett förnamn) ex "Mischa tog snabbt skydd bakom stenen bla bla bla bla osv"

annars tycker jag det är jävligt bra
kan man få en autograf? ;)

Då du släpper den här på PDF motsvarande (eller ännu bättre i bokform ) så ska jag banne mig ha ett ex..

kanske nåt som SoldF shoppen kan sälja sedan ;)
med ensamrätt givetvis

haha självklart. det vore najs!

Har läst igenom allt nu, mycket imponerande! Fortsätt så här simon

Kanske något att använda i ditt spel?

Det låter som en bra idé, men i nuläget finns det inget spel. Anledning till att vi inte valde ett tredje världskrigs-scenario (Eller något i din stil) är att vi ville börja på en liten skala och pröva oss fram, då ingen av oss har gjort något liknande innan

När vi väl har ett spel så är det mycket möjligt att det kan komma ett Invasion: Sweden, eller till och med ett spel där man välja mellan de baltiska staterna, Finland, Ryssland osv. (Gärna baserat på din berättelse).

Om ni skulle komma till den punkten då ni börjar i större skala, så har ni min välsignelse att använda min berättelse som influens eller liknande!


(ett omnämnande i credits:en vore ju i sådana fall önskvärt )

Simon hur går det med skrivandet..

är trött på att ligga på OP utan att det händer nått :P

Jag pratade med Håkan, programmeraren, och han var helt klart entusiastisk över idéen. Vi har tänkt oss att göra fler Invasion-spel och då kommer helt klart din historia finnas med. Den ryske spelaren är Potecknov, den svenske är Grehn eller något i den stilen. I varje fall är det här långt in i framtiden, och när/om det väl händer så kommer vi självklart att nämna dig i Credits

Skrivkramp och omotivation ett tag nu. Förra avsnittet var rätt jobbigt att skriva/researcha. Men har börjat komma igång så smått nu igen. Det får ta den tid det tar...