Jag tror jag har någon cutaway på den variant som sitter i Me 109, men var vet jag inte, skall undersöka.
Lite fördjupning:
Som Mats visade ovan började utvecklingen av fixerade, framåtskjutande beväpning redan före WW1 (Morane type 1). Då den enda delen av flygkroppen med styrka nog att bära beväpning på en scout ( ung. jaktflygplan) var huvudkroppen så fick man det uppenbara problemet propellern ivägen. Den vanligaste lösningen var till en början att ha en rörlig ksp manövrerad av en besättningsmedlem i baksits, eller att bygga en "pusher" där flygföraren satt framför motorn och propellern. Det senare var populärt främst inom brittisk flygindustri. Ett känt exempel är DH 2

Här gavs föraren fritt skott och synfält, men prestanda var sällan särskilt upphetsande.
Genomslaget för kspeld genom propellerdisken kom först när fransmannen Roland Garros sköt ner 3 tyska flygplan under april 1915. Uppfinningen han använde var inte särskilt komplicerad:

Nära roten på propellern syns deflektorplåtarna som förhoppningsvis skyfflar undan de kulor som kommer ivägen för propellern. Hans maskin kom i tyskarnas händer kort senare. Dock hade en tysk vid namn Schneider urvecklat en "interrupter" som mekansiskt förhindrade avfyrning av ksp vid det tillfälle propbladet passerade mynningen. Denna mekanism monterades på den då nyss framtagna Fokker Eindekker ( Fokker E III):

Eindekkern hade endast en ksp som beväpning men dominerade luftkriget under slutet av 1915, tots att den inte fanns i särkskilt stort antal ( runt 80 totalt tillgängliga för bägge fronterna). Det gick så långt att den epoken döptes till "The Fokker scourge". Mest kände användare av Eindekkern var Max Immelmann, som tillsammans med Oswald Boelcke ( han lärare) kans anses vara pionjörer inom luftstridstaktens utformning. Engelsmännens introduktion av en motsvarande maskin dröjde, men slutligen kom Sopwith Pup ut på förband....
Under mellankrigstiden fortsatte denna beväpningstyp att utgöra grunden för alla jaktflygplan. En bit in på 30talet, när konstruktionern började bli kraftigare började vissa dock experimentera med att flytta ut beväpningen på vingarna. En sådan konstruktion kräver dock att kulsprutorna riktas in så att kulkärvarna från respektive vinge korsar varandra vid ett satt avstånd.
En händelse under spanska inbördeskriget påskyndade Englands utveckling av vingbaserad huvudbeväpning: Av de tre Hawker furies som leverades till spanien ramlade två ner efter att ha kapat sina träpropellrar med sin egen kspeld. Denna händelse hade kanske inte en så stor inverkan, men samtliga brittiska enmotoriga jaktplan av rang under WW2 hade vingmonterad beväpning. Tyskland gick motsatt väg och behöll propeller-synkroniserad beväpning på både Me 109 och Fw 190, även om båda kompletterades med vingbeväpning. Här användes även propelleraxeln som eldrör för tung beväpning ( 20-30mm akan):
Me 109:

Här syns både de genom propellerdisk skjutande kulsprutorna och den genom propelleraxeln skjutande automatkanonen.