Om man tittar på den här organisationsskissen för luftburen bataljon, så verkar det som om det endast finns 120 mm grk i förbandet:

http://www.k3.mil.se/images/local/bild8.jpg

Varför har man helt uteslutit 81 mm grk? Ja, det går inte att skjuta STRIX med dem, men det finns en hel del intressanta mål som inte kräver STRIX. 81 mm grk är dessutom bärbara, vilket 120 mm grk inte ens med den bästa vilja kan sägas vara. Man hade i mina ögon kunnat haft båda typerna av grk i förbandet, utbildat grk-soldaterna på båda, valt grk efter uppdrag och på detta sätt maximerat förbandets flexibilitet. Då 120 mm grk kräver dragfordon, så undrar jag även vilka sådana som används?

Bra att ha 4 RBS 17 om man strider mot markmål...... B) .

Robot 17, 12cm GRK, GRG m/86, GRSP...

Fan, någon har varit snäll med tomten i år alltså!

Tanken bakom LBB är ju att dom skall föras bakom linjerna och upprätta en stödjepunkt eller farthinder (beroende på hur man ser på det). Det innebär ju att dom måste kunna möta ett rätt så rejält hotspektra långt hemifrån. Då kanske det inte är helt praktiskt att kalla in artilleri eller ens flygunderstöd.

Robot 17 och 12 cm GRK är portabla tunga vapensystem som kan sättas in på ett avstånd av 7-8 km med viss precision. Det som man undrar över är om tilldelningen av Robot 17 innebär att LBB skall ha viss verkan mot sjömål, då RBS17 är optimerad för detta. Något behov av jänkarnas ordinarie RSV-laddning finns ju inte då vi redan har STRIX för pansarbekämpning inom 8 km's området.En eldledare med en laser skulle nog kunna ställa till ett smått elände med en Robot 17 om han siktar rätt (och då menar jag inte enstaka lastbilar eller fordon...), det är kanske det som är den nisch LBB vill fylla med RBS17.


När det sen gäller rörligheten, LBB har ju experimenterat i det oändliga med 4- och 6-hjulingar och då har man ju plötsligt förmågan att flytta runt lite tyngre mtrl. med hyfsad rörlighet, eller?

EDIT: Ibland rasslar tangenterna snabbare än hjärnan hinner med...

Strix har en minst sagt begränsad verkan mot rörliga mål, så nog skulle LBB behöva RBS17 i pv-rollen. Om man läser vad de skriver på sin hemsida så står det mycket om markstrid och om "tungt beväpnad och bepansrad" angripare men inget om sjömål, så jag skulle gissa att de har en Rb17 med rsv. Å andra sidan så ska ju Amfs Rb17 motsvara en 12cm sjömålsgranat och en sådan borde ju ge en viss effekt på en stridsvagn, så det kanske är samma stridsdel även hos LBB.

Jag ligger inne som Pjäsman på 3.JGRK Plut nu på K3 och vi kommer utbildas både på 120mm och 8.1cm GRK med mest betoning på 8.1cm GRK. Därför att 120mm inte går att bära med sig.

MVH den nyblivne Livhusaren Laikmets

En stilla undran; räcker inte Rb56 till som Pvrb då?

jo, men inte som indirekt pv-robot...

Men jag kanske har missuppfattat rb17:s roll?

Rb17 har betydligt längre räckvidd, vilket gör att ett system kan täcka en större yta. Sedan kan man även dela på belysar- och skjutande delar, vilket skapar större flexibilitet.

Aha, alltid lär man sig något nytt :P

Jo, det är längre räckvidd på Hellfire än Bill, men hur ofta kan du som fotgängare utnyttja den räckvidden?

Sällan skulle jag vilja påstå.

Nu vet jag inte varför man har tagit med Rb17 i LBB, men är det för pansarvärn så tycker jag att dom är HELT fel ute.

Det går precis lika bra med Bill.


EDIT: En sak jag kan köpa är om dom har tagit med den för att öva målbelysningssystemet inför framtida ev. stridshkp.

Tack för informationen! Två följdfrågor:

1. Kommer man med 81 mm grk att ha lika många grk i varje pluton som med 120 mm grk?

2. Hur kommer grk vara organiserat inom bataljonen nu när man även har 81 mm grk? Jag kan nämligen se fyra rimliga alternativ:

2.1. Som på bilden ovan, d.v.s. två grk-plutoner i stabs- och grk-kompaniet.

2.2. Som på bilden ovan, fast med tre grk-plutoner i stabs- och grk-kompaniet.

2.3. En grk-pluton i varje stridande skvadron.

2.4. En grk-skvadron med tre grk-plutoner och en stabspluton.

@Alla andra: Om ni kollar på bilden, så är inte Rb 17-plutonen formellt klassificerad som en pansarvärnsrobotpluton, utan enbart som en robotpluton. Man kan se detta genom att dess symbol saknar det inverterade "V"-et som exempelvis finns i symbolen för de Rb 56-utrustade pansarvärnsrobotplutonerna i de stridande skvadronerna. Rb 17 i luftburen bataljon har dessutom redan diskuterats den här tråden:

http://forum.soldf.com/in...?showtopic=2840

Edit: Lade till följdfrågor och länk.

Fördelen skulle väl vara att man inte behöver omgruppera den skjutande delen så ofta, utan att det räcker med att belysardelen rör sig. Om det nu går att göra på det sättet, det ska jag låta vara osagt.

Tyvär kan jag inte svara på någon fråga =(. Har bara legat inne i två veckor. Vet bara vilka system vi kommer utbildas på. Och det är 120mm GRK och 8.1cm GRK. och att vi kommer att ha någon form av fordon till 120mm pjäsen när den kommer användas. Därför känns det som att 120mm pjäsen troligtvis inte kommer användas när vi landsätts med HKP.

(Kuriosa är att i år utbildas det tre Luftburna skytte Plutoner 7. 8. 9. i ordningen samt en Luftburen GRK pluton och det är den 3. i ordningen.)

Tar ju och gissar att man inte slutgiltigt fastställt org och utr tablå för Lbbat.

Men lite tankar har man ju.

1. I den organisation som visats här är man beroende av att kunna tillföra fordon till stabskompaniet för att det överhuvudtaget ska kunna röra sig. UH pluton lär ju ha en relativt stor kokutrustning med sig (om det ska kuna understödja hela bataljonen under vissa perioder) samt även rep och drivmedel fordrar fordon för att kunna agera.

2. Givet detta, så är väl möjliga fordon antingen Tgb 13 eller Bv 206.

3. Rörande Rb 17 så är väl det mycket möjligt att man kan målpeka med de enskilda kompanierna i de fall där Rb 56 inte anses tillräcklig, ej vill röja sig. Räckvidden är ju, som påpekats, ansenlig.

4. Samma borde nog gälla grk. 120 orna är utmärkta vapen som batresurs men det vore nog lämpligt att tillföra 81 orna som kompani resurs (samma system som i de gamla Norrlandsjägarskvadronerna), lämpligast på stabspluton.

5. Ngn mer som reagerar över att man endast har 2 manöver plutoner istället för tre?

6. Det blir väl 4 hjulingar på kompani nivån, helt OK för am till grk (precis som dom är som fordon för Rb 56).

7. Som addendum, kom ihåg att vikten av grk systemet är tämligen egalt, det är vikten på ammunitionen som är viktig. Inget helt fotvandrande förband kan, på ngt sätt, medföra nog med ammunition för att göra ett grk system effektivt om vi inte lägger oss på 47mm grk och dylikt.

Hur stor drivmedelsförbrukning har Bv 206? Hur ofta måste man byta band på den?



Nej, inte om jag förstått lbb:s tänkta användning korrekt. Du tänker förmodligen i termer av klassiskt lätt infanteriförband, men försök istället föreställa ett förband med två skillda uppgifter:

1. Lätta räder mot exempelvis staber. Här skippar man en stor del av de tyngre understödsvapen (granatsprutorna och pansarvärnsrobotarna) och uppträder som ett lätt skytteförband. Alla tre plutonerna fungerar som manöverplutoner genom att pansarvärnsplutonen uppträder som en skyttepluton.

2. Bakhåll mot pansar- och underhållsförband. Här har man med alla tyngre understödsvapen. Här finns inget behov av manöver i traditionell lätt infanteri(anfalls)bemärkelse.

Som jag förstått det, så kommer den stridande insatsenheten vanligtvis att vara skvadron eller förstärkt skvadron. Förbandet kommer därför inte att strida samtidigt/bataljonsvis på ett litet område på samma sätt som en traditionell (lätt) infanteribataljon.



Man lär nog ha problem som det är med lastkapaciteten i helikoptrarna. Detta gör att vikt och plats förmodligen bättre används till mer ammunition än till fler stycken grk. Det kan även hända att man redan i dag har svårt att hitta dugligt soldatmaterial i tillräcklig mängd, vilket i så fall borde innebära att man inte vill utöka organisationen. Jag tycker, baserat på det jag vet om lbb i dagsläget, att det vettigaste verkar vara att inte ha några grk på bataljonsnivå, utan istället ha en grk-pluton i varje stridande skvadron. Dessa grk-plutoner skulle i så fall vara utbildade på både 81 mm grk och 120 mm grk, och välja grk efter uppdrag. Med en sådan organisation, så kan även tänka sig att man inför ett uppdrag exempelvis medför två stycken 81 mm grk och en 120 mm grk, för att på så vis maximera antalet granater samtidigt som man bibehåller viss förmåga att skjuta STRIX eller annan "smart" ammunition. Om man ser till hela försvarets budget, så är kostnaden för en (maximalt) dubbelt så stor uppsättning grk småpotatis i sammanhanget, då sådana här enkla typer av grk (till skillnad från exempelvis AMOS) inte direkt tillhör de dyrare vapensystemen. Granater lär det nog redan finnas i lager i stor mängd till båda typerna.



Eller varför inte sexhjuliga ATV:er, då en del sådana tar bra mycket mer last än de flesta fyrhjuliga motsvarigheter?



Det är inte alla lätta dragfordon av ATV-typ som klarar av att dra en 500 kg tung 120 mm grk på ett bra sätt. Jag utgår dessutom ifrån att det är helt uteslutet att flytta en 120 mm grk med snöscooter. En 120 mm grk är dessutom svår att lasta in i många helikoptertyper. Det kan ju faktiskt hända att man ibland inte vill ta den som hängande last under helikoptern, om man exempelvis redan har en ATV hängande där. Det går dessutom inte att komma ifrån att 81 mm grk:s lättare vikt jämfört med 120 mm grk:s gör den förstnämnda allmänt lättare att förflytta, gruppera och handha genom att den kan bäras.

Det finns även ett antal Bv 208 ( med Dieselmotor) inom försvaret. Byta band, menar du att bandet slits ut eller bandkrängning.....
Vad jag har hört ska banden hålla minst 400-500 mil, och angående bandkrängning så fick ingen av våra bandvagnar i plutonen ( visserligen bara 2 st, men vi körde långt och i tuff terräng) under min GU någon.

Men det största problemet med Bv 206/208 är väl hur man ska få in den ( eller hängande under) någon av våra helikoptrar.

Bristen på Attackhelikoptrar och Transporthelikoptrar i rätt mängd och storlek är nog det största problemet för LBB ;) .

Jag tänkte nog på alla möjliga onda saker som kan hända som gör att man får kasta det befintliga bandet och sätta på ett nytt.



Som jag förstått det, så finns inget krav på att alla stabs- och underhållsdelarna ska vara transporterbara med helikopter, utan det är nog C-130 som sätter gränsen i det fallet, vilket inte vållar några problem för Bv 206 och Bv 208.

fördelen med 120mm är att man kan använbda dem till annat än att förvåna fi

Skälet till att jag angav 4 hjulingar är att det är vad man använder idag (jag gäller Rb 56 på släp till 4 hjuling skarpt ). Kollegor som gick som instruktörer/guider under lbbats lite jobbiga övning i Stockholm förra vintern berättade om förvåning hos befälen när de insåg att ATVrna inte gick att ta med i kulvertarna :P

Skule vara kul at se en fastställd org och utr lista för att kunna jämföra hur mycket trsanport resurser som måste tillföras.

Hercules erfordras naturligtvis för att leverera stabskompaniet. Hur många 206/208 får man in i en Herca egentligen?

Som startare av den här tråden, så tillåter jag mig att utöka den här diskussionens vidd något. Diskussionen nedan är inte heller helt genomtänkt, utan närmast att betrakta som några snabba idéer och utkast.

Hos förband liknande lbb och amfbat så finns det i mina ögon en viss risk för att det uppstår problem kring frågan om vilket slags förband man egentligen är. Som jag ser det, så kan dessa förbandstyper välja att försöka vara något av följande tre olika sorters förband:

1.1. Man är ett traditionellt jägarförband/commandoförband med uppgifter som spaning, sabotage, prickskytte, bakhåll och småskaliga räder. I modern tid så tillkommer här även ibland säkerhetsoperationer i form av uppsökande av, och strid mot, fientliga sabotageförband och liknande. Exempel på förband med denna inriktning är jägarbataljon ny (K4), svenska fallskärmsjägarna, nuvarande svenska kustjägarna, brittiska SAS och SBS och amerikanska Navy SEALs.

1.2. Man är ett traditionellt (relativt lätt) infanteriförband, fast med den skillnaden att man är luftburet eller amfibiskt. Ett sådant förband ska klara av en del av uppgifterna i punkt 1.1 ovan, men det är inte lika fokuserat mot dem som förband som är renodlat inriktade mot sådana uppgifter. Istället så tillkommer ett flertal uppgifter som förband i punkt 1.1 vanligtvis inte löser. Exempel på sådana uppgifter är försvar av terräng, anfall som inte är räder och fredsbevarande operationer i olika former. Man uppträder här oftast i större enheter än förband i punkt 1.1 och bedriver exempelvis strid i form av anfall och/eller försvar i sammanhållna bataljonsstora förband, vilket inte är så vanligt för förband i punkt 1.1. Exempel på förband med denna inriktning är amerikanska 82nd Airborne Division och USMC MEBs.

1.3. Man är en blandning av de två ovanstående och försöker klara båda typerna av uppgifter. Exempel på förband med denna inriktning är brittiska 3 Commando Brigade och 16 Air Assault Brigade.

Ovanstående är inte helt solklart vad gäller skillnader mellan uppgifter och inriktningar mellan olika förband, med det borde ändå ge en viss inblick i mitt resonemang. Genom sina skillnader i uppgifter, så uppstår även några skillnader i förbandens uppbyggnad:

2.1. Soldatämnenas kvalitet. I punkt 1.1 ovan så är förbanden vanligtvis relativt små, vilket ger en möjligthet att fokusera på soldatämnenas kvalitet på ett annat sätt än i punkt 1.2.

2.2. Mobilitet. I punkt 1.1 ovan, så förflyttas förbanden med flygplan, helikopter, båt eller ubåt till en plats nära insatsområdet, till vilket de sedan förflyttar sig till fots. Förbanden har eventuellt tillgång till ett litet antal landgående lätta fordon som ATV:er, snöscootrar och jeepar. Förbandens begränsade taktiska mobilitet begränsar i många fall kraftigt deras operationsområde bortom sina flygplan, helikoptrar, båtar eller ubåtar. Om vi nu tittar på lbb och amfbat, så har exempelvis lbb väldigt begränsad mobilitet bortom sina helikoptrar, då ett litet antal små helikoptrar inte kommer att medge medtagande av ett större antal landgående fordon, medan amfbat inte kan medföra några som helst landgående fordon i sina stridsbåtar och inte heller har några nämnvärda mängder sådana fordon i sin organisation. Jämför nu med exempelvis 3 Commando Brigade och 16 Air Assault Brigade, vilka båda är utrustade med ett relativt stort antal landgående lätta fordon i form av bandvagnar, lätta lastbilar och jeepar. De har dessutom tillgång till en imponerande mängd flygplan, helikoptrar, fartyg och båtar för att få de landgående fordonen till operationsområdet. Detta gör att de två sistnämnda förbanden har en mobilitet på land som lbb och amfbat bara kan drömma om i dagsläget. Man kan här invända att exempelvis amfbat haft som uppgift att enbart strida i den svenska skärgården. Ja, det är en bra invändning, men "amfibie" och "kust" innebär i mina ögon även andra saker än öar i Stockholms skärgård. Detta gäller särskilt i dessa dagar när internationella uppgifter förutom att vara ett modeord, dessutom är ett slagord för många förbands överlevnad. (Se här även diskussionen om ett svenskt amfibiefartyg i en annan tråd här på SoldF.)

2.3. Skydd. Lätta infanteriförband är inte direkt kända för sitt goda skydd. Varken amfbats nuvarande stridsbåtar eller lbbs nuvarande eller kommande helikoptrar kan sägas ha något gott skydd. Frånvaron av god landmobilitet gör dessutom att varje extra gram i form av hjälm och kroppsskydd riskerar att vara ett gram som inte kan medföras i form av vapenmateriel, ammunition eller förnödenheter, då man måste bära en så stor del av materielen. På grund av detta så kan man frestas att dumpa hjälm och kroppsskydd för att kunna röra sig snabbare eller bära mer materiel, vilket inte direkt ökar skyddet.

2.4. Eldkraft. Ska man lösa uppgifter som de i punkt 1.1 ovan, så räcker 81 mm grk en bra bit på vägen. Ska man dock lösa uppgifter som de i punkt 1.2 ovan, så är 81 mm grk klart otillräckligt. Man vill här åtminstone ha tillgång till 120 mm grk på bataljonsnivå och gärna även 155 mm haubitsar på antingen bataljonsnivå eller brigadnivå. De som eventuellt tycker att haubitsar på bataljonsnivå låter heltokigt, kan finna det intressant att notera att markstridskomponenten i varje USMC MEU (SOC) är en förstärkt infanteribataljon, där en del av förstärkningen utgörs av ett haubitsbatteri.

Av dessa punkterna, så är det givetvis 2.4 som är relevant för den här diskussionen.

I dagsläget så är mitt intryck att lbb/K3 verkar ha hittat sina lilla nisch, som ligger rätt så nära punkt 1.1 ovan, medan amfbat/amfiekåren inte riktigt verkar veta vad de är/vill. Det senare beror förmodligen till en stor del på att det traditionella invasionshotet försvann för flera år framåt iom det kalla krigets slut. Å andra sidan så medförde det traditionella invasionshotet försvinnande även en något knivig situation för arméns jägarförband, men både K3 och K4 verkar ha återhämtat och anpassat sig väl i mina ögon.

Om lbb tänkt begränsa sig till att vara ett luftburet jägarförband, så ser jag inte behov att tyngre indirekt eld än 81 mm grk kombinerat med några 120 mm för att skjuta STRIX. Om man däremot tänkt utföra uppgifter som att ta och hålla broar för egna pansarförband, så borde man allvarligt ta sig en funderare på att tillföra mer indirekt eld i form. Ett exempel på en sådan organisation skulle kunna vara tre stycken 81 mm grk per skytteskvadron och sex stycken 120 mm grk i en grk-skvadron. Om man hade tillgång till tyngre helikoptrar så skulle man dessutom kunna fundera över det vettiga i att ha någon modern dragen 155 mm lättviktshaubits i organisationen. Om man hade sådana, så skulle de i så fall förmodligen ersätta grk-skvadronen.

Motsvarande gäller i viss mån även för amfbat, men där ser jag ett ännu mer trängande behov av indirekt eld, då amfbat förmodligen aldrig kommer att kunna nischa sig lika mycket åt en traditionell jägarroll som lbb, utan istället även kommer att behöva fylla rollen som ett generellt amfibiskt infanteriförband. Med en amfbatorganisation med tre 81 mm grk i varje skyttekompani och sex stycken moderna dragna 155 mm lättviktshaubitsar i ett artillerikompani i varje amfbat, så skulle man både kunna ge varje skyttekompani tillgång till en omedelbar resurs vad gäller indirekt eld och även kunna stödja med tung indirekt eld långt ut i en skärgård utan att behöva flytta ut pjäserna i skärgården (d.v.s. bort från fastlandet). Frågan är även om man inte den vägen skulle "smyga" in en sjömålsförmåga genom "smarta" sjömålsgranater. Alternativt så skulle man kunna ha ett kompani med sex stycken 120 mm grk i varje amfbat, då en sådan organisation ger större rörlighet och högre eldhastighet än haubitsalternativet.

Om någon undrar, så har jag svårt att se vitsen med 105 mm haubitsar, då dessa i mina ögon inte erbjuder några nämnvärda fördelar gentemot 120 mm grk och dessutom har klara nackdelar vad gäller både räckvid och eldkraft jämfört med 155 mm haubitsar. 105 mm haubitsar har dessutom ett obetydligt utbud av "smarta" granater, medan detta utbud konstant växer för både 120 mm grk och 155 mm haubitsar.

Tycker du har gjort en väldigt bra analys A2Keltainen om LBB.

Men jag tror att hur LBB, K4 kommer utveckla sig beror nog lite hur vi kommer använda dem internationellt. Och det i sin tur beror på hur politikerna kommer våga använda förbanden.

Så utvecklingen kommer troligen gå till så här

LBB används i operation A = Vissa saker funkade inte under operation A = LBB anpassar sig till en Ny operation A, då händer att det är dags för operation B = Vissa saker inte funkar under operation B = LBB anpassar sig...


och så kommer det hålla på såvida man inte hinner aveckla bataljonen först.

Ett exempel på vad jag menar med modern 155 mm lättvikthaubits är BAE Systems Royal Ordnance Defence M777. Denna pjäs har ett 39 kalibers eldrör, vilket ger en räckvidd på ungefär 30 km. Pjäsen väger 3745 kg och är byggd för att kunna transporteras hängandes under en UH-60 Black Hawk-helikopter eller dras av ett luftbromsat 4x4 fordon som väger mer än 2,5 ton. Om man vill ha en självgående motoriserad 155 mm haubits som går att flytta med C-130, så är Giat Caesar ett rätt så intressant alternativ.

Om lbb och amf ska utföra mer traditionella infanteriuppgifter längre bort från luftlandsättningsplats respektive landsättningsplats, så är det förmodligen intressant att fundera över om de bör utrustas med bepansrade landgående fordon. Man kan få ett relativt gott skydd mot eldhandvapen och splitter och fortfarande ha ett fordon som lätt kan transporteras med tyngre helikoptrar och flygplan i C-130 klass. Exempel på sådana fordon är:

Alvis Hägglunds BvS10
Giat Panhard VBL
Krauss-Maffei Wegman Fennek
Krauss-Maffei Wegman Mungo
Krauss-Maffei Wegman Wiesel

Det finns exempelvis en rätt så käck variant av Wiesel 2 som är utrustad med en 120 mm grk. Ett liknande bygge borde gå att göra med BvS10, då åtminstone finska försvaret använder 120 mm grk monterad på bandvagn.

Luftvärn till lbb vore förmodligen inte heller någon dum idé om förbandet ska utföra mer traditionella infanteriuppgifter.

Jag kommer nu att vara lite hård (även om jag helt håller med om definitionerna).

Inget förband har någonsin kunnat klara uppgifterna enligt 1.2 utan att antingen ta oacceptabla förluster eller vara i en sådan situation att man lika lätt hade kunnat använda ett 'vanligt' infanteriförband.

Fast ett "vanligt" infanteriförband är ju inte luftburet, som LBB, som då kanske kan operera mer bakom fiendens linjer fast med uppgifter av samma typ som "landgående" infanteri. På punkt 1.2 är det väl mer plats och mobilitet som skiljer mot vanligt infanteri än sätt att lösa uppg. Vanligt infanteri måste ju ta (Strida till sig) terräng medan LBB flyger över det... (I princip)

Jag håller med dig i stort, men vill påpeka att det i min mening till stor del beror på fienden och exakt hur lätt ens eget förband är. Ett bra exempel på vad du menar är 82nd Airborne Division i Saudiarabien direkt efter Iraks invasion av Kuwait. Hade de irakiska tunga förbanden anfallit Saudiarabien, så hade förmodligen inte marktrupperna i 82nd blivit mycket mer än ett farthinder. Just denna incident är för övrigt ett av grundskälen till de nyskapade Stryker Brigade Combat Teams. Man insåg helt enkelt att 82nd och liknande förband varken har den mobilitet eller det skydd som behövs för att klara sig i konventionell strid mot allt annat än en lätt utrustad fiende i svår terräng.

De främsta scenariona, som inte kan lösas av vanliga infanteriförband, jag ser för tradionellt organiserade och utrustade luftburna infanteriförband är tagande av fientligt flygfält och temporärt försvar av kritiskt terrängavsnitt (som exempelvis en bro). För de amfibiska motsvarigheterna så gäller tagande och temporärt försvar av brohuvud vid landstigning. Jag kan inte heller släppa att sovjeterna/ryssarna var/är inne på intressant inriktning med sina mekaniserade luftburna förband (VDV), då dessa har en helt annan mobilitet, skydd och eldkraft än lätta infanteriförband, vilket gör att de bättre kan användas för luftlandsättningar i fiendens flanker och bakre områden. USMCs tyngre förband, och även ryska marinkårens motsvarigheter om jag inte minns helt fel, är här något av en amfibisk motsvarighet till VDV, då genom sitt pansar kan strida mot tyngre fientliga förband vid landstigningens brohuvud.

Det enda scenario jag på rak arm kan komma där svenska försvaret skulle ha nytta av tyngre luftburna förband är om man planerar försvara hela landet med ett litet antal förband. En medeltung/lättpansrad luftburen bataljon skulle då snabbt kunna transporteras för att möta en fientlig luftlandsättning och försöka fördröja denna tills egna tyngre förband når fram. Problemet med detta scenario är att flygvapnets nuvarande lufttransportkapacitet inte räcker till på långa vägar för en sådan uppgift. Förmodligen så är det betydligt billigare att skaffa fler vanliga pansrade/mekaniserade/motoriserade förband och sprida ut dessa över landet, än att skaffa tillräckligt med lufttransportkapacitet för att kunna lösa en sådan uppgift. Fler vanliga förband innebär dessutom en avsevärt mindre risk än den lufttransporterade varianten.

I mina ögon så verkar den vettigaste vägen för både lbb och amfbat vara att rikta in sig mot att vara jägarförband/commandoförband/säkerhetsförband. Man utesluter då all direkt strid mot tunga förbands stridande delar, och riktar vid strid mot tunga förband istället in sig på jägarstrid mot deras stabs-, underhålls- och specialresursdelar, där exempel på det senare är utslagning av artillerilokaliseringsradar, bromateriel och liknande. Man undviker alltså uppdrag som att hårdnackat försvara bron vid Brötläte mot fiendens 123e pansarbrigad i två dygn tills egna pansarförband når fram och kan avlösa en. Jag tycker även att det verkar vettigt att rikta in både lbb och amfbat mer mot säkerhetsuppdrag, så att de exempelvis skulle kunna få till uppgift att söka upp och slå fientliga specialförband som uppträder i upp till kompanis storlek. För att kunna ordna denna omorganisation, så skulle jag slå ihop K4 med livhusarerna vid K4 och utbilda luftburna jägarbataljoner för arméns räkning. Hela dessa jägarbataljoner skulle ha fallskärmsförmåga för att maximalt kunna utnyttja deras förmåga att penetrera djupt in på fientligt område och utföra precisionsuppdrag i upp till kompanis storlek. Amfibieförbanden skulle ha Vaxholm som enda utbildningsort, där frivilligt sökande värnpliktiga skulle utbildas till jägare inom de amfibiska jägarbataljonerna. Dugliga soldatämnen till de amfibiska jägarbataljonerna skulle frigöras genom sammanslagningen av K3 och K4. Båda typerna av jägarbataljoner skulle riktas in hårt för att även kunna tjänstgöra i utlandet i olika roller som passar deras speciella inriktningar. Jag skulle fortfarande inte utesluta att ge båda förbanden rätt så rejäla resurser i form av indirekt eld, då man exempelvis kan tänka sig scenarion under utlandstjänstgöring i stil med de som gällde för amerikanska lätta infanteriförband i Afghanistan, där man slåss mot en lätt infanterifiende i svår terräng. Motsvarande scenarion skulle förmodligen även kunna dyka upp här i Sverige, när man exempelvis bekämpar nämnda fientliga specialförband av upp till kompanis storlek ute i skärgården eller i någon skog i inlandet. Man får inte glömma att alla potentiella fiender inte enbart består av toppmoderna pansarbrigader, utan att det fortfarande finns kvar en hel del fiendemöjligheter som är lämpliga att bekämpa att bekämpa med egna lätta infanterförband av hög kvalitet. Dessa lätta infanteriförband är även utmärkta förband för att nöta på de mjuka delarna av nämnda pansarbrigader. Jag ser även att ett starkt skäl till att ge lätta infanteriförband fallskärmsutbildning eller kvalificerad amfibisk utbildning är den moralhöjande och förbandsandeskapande effekt sådan utbildning ger.

Hans poäng, som jag uppfattar den, är att det finns relativt få tillfällen när man verkligen kan utnyttja den luftburna förmågan på ett vettigt sätt om man tänker strida mot en tung fiende på ett konventionellt sätt och överleva det hela. Om man inte tänker utnyttja förbandets luftburna förmåga, så kan man lika gärna använda ett vanligt förband av en typ som är bättre utrustat och utbildat för att möta den tunga fienden.

Mina exempel är naturligtvis Kreta, Market Garden och Operation Varsity. Kreta och Market Garden innebar förluster utöver det acceptabla och Varsity var ju knappt värt att genomföra.

Lyckosamma operationer är ju naturligtvis de Sovjetiska attackerna mot Kabul och Prag, samt även vissa av operationerna under 2dra Gulf Kriget.

Vi ska ju också kanske koncentrera oss på 101a Divisonen och inte 82a, eftersom lbb är ett 'air assault' förband och inte 'airborne'.

Jag håller i stort med A2Keltainens beskivning av rollerna.

Överraskande landing i eller i närhet av en flygplats eller annan infallsport som genomförs med helikopter. Därefter inflygning av stabskompaniet (med Hercules) för att frigöra kompanierna att röra sig utåt och säkra området bättre. Därefter möjlighet att flyga in tunga förband.

Alternativt (agerande inom ramen för Divisons strid), infiltration för att kunna hindra/avvärja fis agerande (jämför Air Cav verksamhet i Vietnam).

Ett annat tänbart område är att snabbt agera i fredsframtvingande/fredsbevarande operatiner då man kan flyga in förbandedn relativt ostört. Packplanen för lbb måste vara enkel jämfort med en mekbat.

Det sista alternativet är natiulrigtis ren jägar strid. Detta bör då genomföras kompanivis i min mening.

För att åtegå till gundfrågan, jag reiterar att de bör finnas en grk tropp med 2 elelr 3 8 komma 1or på varje kompani, och att en eller två tyngre grk plutoner bör finnas tillgängliga på stabskompaniet. Man bör även undersöka möjligheten att kunna införskaffa Caesar eller motsvarande för att underställa eller understödja lbb.

Ett tänkbart exempel är att man beslutar skicka lbb samt en säkbataljon till Georgien (llelr valfri imploderande fd delrepublik). 6-8 155mm pjäser är ett utmärkt tillskott, särskilt om vädret blir dåligt (och flygvapenpojkarna tar på sig tofflorna och kurar ihop sig vid brasan istälet för att flyga CAS).