Efter att ha läst och imponerats av det som Hendrix skrivit här på forumet i den här tråden så gör jag ett trevande försök.

Skulle gissa på att det klasificeras som novell men jag vet inte riktigt.
Det är iaf något som jag har suttit och skrivit på under lite mer en ett års tid.
Det är egentligen inte någon tanke bakom utan har varit ett tidsfördriv när jag inte kunnat sova eller när jag åkt tåg och så där.
En del av det har i mer oarbetad form varit publicerad på annat håll.
Kan ju också nämna att det inte är en jätt möpig historia.

Hur själva storyn är upplagd kommer ni att märka vill dock nämna att under varje rubrik så kommer det stå en siffra inom parentes detta för att man ska kunna hålla koll på vem kapitlet handlar om då jag inte har nog med fantasi att komma på namn.
Kommer även att finnas någon som benäms som berättare och, ja det är väl just det text som driver hitorien framåt utan att vara del i den.

Nog med detta, skriv vad ni tycker och fråga när något blir oklart.
Here we go



Preludium

Där ligger du på gatan mitt i regnet.
Där ligger du sårad, ensam, våldtagen.
Där ligger du öppen för världen att döma.

Var du för svag i sinnet?
Eller var det kroppen som inte orkade slå ifrån?
Dom trängde sig in i din kropp och krossade din själ.
Dom slet din kropp itu, inifrån och ut.
Sedan kastade dom ut dig, precis som om du vore fredagens sopor.

Och du sprang, du sprang för att komma bort.
Men du kom inte längre en hit.
Du klöste i ditt kön, du klöste ditt kön blodigt.
Men dom kommer för alltid finnas kvar.
Där inne i din kropp, finns ärren kvar.
Nu ligger du i regnet och ingen verkar se dig.
Nu blandas ditt blod och dina tårar med regnet som faller ifrån skyn.

Hade drogerna gjort dig för svag?
Orkade du inte säga nej?
Kunde du inte ha skrikit på hjälp?
Varför slog du inte ifrån?

Jag sluter mina ögon och ser en kvinna.
Hon ligger slagen och blodig på marken.
Människorna stressar förbi, dom verkar inte se att det är en annan människa som ligger där.
En människa precis som dom.
Dom verkar blunda i stället för att räcka ut en hjälpande hand.

Jag sluter mina ögon och jag ser hur hon blir våldtagen.
Hur dom håller runt hennes hals, hur dom skrattar.
Jag sluter mina ögon och känner hennes tårar falla mot marken.
Jag sluter mina ögon och lyfter henne upp i min famn.
Så vandrar vi genom natten.
Jag och en döende kvinna.

Jag vandrar förbi husen där människor sover tryggt.
Där barnen sover i vetskap om att deras föräldrar älskar dom.
Jag vandrar förbi husen där alla tror på paradiset men ingen tror på helvetet.
Jag vandrar med en döende kvinna i min famn.

När dom märkte att hon var borta så hade hon redan börjat dö.
Dom svor och dom skällde när dom gav sig ut i natten.
För dom var hon bara ennu en ägodel.
För dom så fanns hon bara för deras njutnings skull.
Dom visste att dom skulle finna henne.
Hon hade rymt förr, men alltid förts tillbaka.
Men dom gav sig ut i mörkret, dom gick ut i natten.
Dom visste inte vad som väntade.
Nej inte ens jag kunde anat vad dessa män väckte till liv denna natt.

Jag är en nattens varelse.
Jag är ett med skuggorna.
På tysta vingar rör jag mig över staden.
Med tysta vingslag lyssnar jag på människornas hjärtan.
Med tysta tårar följer jag människornas liv.

Jag hörde hur dom kom och jag visste att dom ville ha henne tillbaka.
Jag såg skräcken i hennes ögon.
Jag hörde hennes hjärta bulta snabbare.
Så lyfte jag från marken och jag såg hur hon sträckte sina armar mot skyn.
Jag lämnar dig åt dit öde min vän och jag ska aldrig förlåta mig själv.

För jag är inte starkare en den svagaste utav skuggor.
Varken i själen eller i kroppen.
En gång var jag en krigare, en mäktig sådan.
Men nu är jag blott en skugga i nattens mörker.
Jag är ledsen min vän.
Jag är ledsen.

Kapitel 1. hård lycka
(1)

Så skiljde någon deras familjer åt.
Så tvingades dom se på när vänner och syskon blev fiender.
Men deras kärlek kunde inte hindras av ett streck på en karta.
Deras drömmar om att se världen dog inte tilsammans med alla dom som stred i skyttegravarna utanför deras hem.

Deras hem slets i bitar utav granaters eld.
Deras föräldrar, en gång vänner och hoppfulla för sina barn, nu fiender som skriker efter varandras blod.
Men dom bestämde sig för att fly.
Bortom bergen i öster där fanns friheten.
Där hade någon dragit ett streck och sagt att här är vi alla lika.
Bortom bergen i väster, där skulle dom kunna älska igen.

Så möttes dom en natt i ingemansland.
Hand i hand med slutna ögon springer dom över döda kroppar, taggtråd och minfält.
Nattens himmel lyser som dag när bomber och kulor söker sig mål i fjärran.
Nattens himmel lyser röd utav eld och blod.

Jag ligger uppe i bergen på frihetens gräns.
Det var nära att kriget nådde även hit.
Men vi är starka och vi höll det tillbaka.
Nu ligger jag i mitt skyttevärn så som jag gjort i snart fyra år och håller kriget borta från mitt land.
I fjärran lyser himmelen röd utav eld och blod.

Det har bara gått två dagar sedan mina kamrater blev dödade.
Det har bara gått två dagar sedan jag öppnade eld mot en fiende som kom uppför berget med flammande gevär och dånande kanoner.
Det har bara gått två dagar men fortfarande räknar man lik.

Så når dom bergen och friheten är bara ett par minuter bort.
Men en förlupen kula från en okänd soldat finner sitt mål i flickans ben.
Hon faller till marken och hennes anskite förvrids utav smärta.
Tyst torkar hon pojkens tårar och ber honom att lämne henne kvar, men han lyfter henne upp i sin famn och fortsätter gå.
Hans tårar faller tyst ner för hans kinder, det är inte långt kvar till friheten i öster.
Han viskar till henne att nu är dom framme, nu kan dom älska, nu kan dom leva fria.
Nu finns inget som hindrar dom och så fort kulan är uttagen ur hennes ben så ska dom dansa varje natt.