Jag har bestämt mig. Jag svär onödigt mycket och bestämde mig igår ikväll för att sluta, helt och hållet. Lättare sagt än gjort. Det underlättar nog inte heller att jag rycker in snart. Försvaret är ju inte direkt känd för propert språk. :P

Jag kom att tänka på saken när jag var i Norge förra helgen, att jag svär onödigt mycket. Det låter bara ointelligent, barnsligt och smaklöst. Svenskar svär nog även ganska mycket rent generellt. Eller vad tror ni? Och hur mycket svär ni? Någon som inte svär alls kanske?

Jag har väldigt svårt att låta bli att svära ibland ;) Måste försöka sluta.

Bra idé, jag ska också försöka. B)
Tror vi svär mindre än jänkarna iafs

Jag försöker svära så lite som möjligt. Varje gång jag svär så blir jag väldigt eftertänksam och tänker att jag måste försöka hålla mig borta från svordomarna.

Sluta svära? Varför sluta med något som man lade sig till med med mycket möda för att chocka sina skolfröknar när man var en liten marodör?

Nej jag säger bara lycka till! mitt svärande kommer automatiskt så att försöka att sluta är inte ens att tänka på.

Jag har märkt att jag svär olika mycket beroende på vilka jag är med,
hemma svär jag inte alls, jag säger "skit" på sin höjd, men i skolan så
svär jag, inte extremt mycket men betydligt mer, tex; fan, jävlar och dyl.

Men inte ens där svär jag ofta jämfört med kompisarna.

Jag försökte en gång, svor inte på 2 månader. Men sen bara kom det tillbaka utan att jag märkte det.

Måste prova igen. Det går hem hos tjejerna med en kille som inte svär. Lika mycket som andra iaf.

Forr svor jag aldrig (fram till nagot ar sen hade jag yttrat fyra svordomar i hela livet), men nu pa sistone har jag borjat anvanda "Bugger" ratt mycket pa engelska. "Tusan" anvander jag mycket pa svenska, men det ar ju egentligen ingen svordom.

I skrift anvander jag ibland "bloody" och liknande, men aldrig grovre uttryck.

Begränsat ordförråd brukar rendera stora mängder grova och upprepade svordomar.

Tänk er en arg Kn framför en pluton som gjort något dumt, och denne Kn spenderar en hel timme att framföra sin kritik på grövsta sätt - utan att upprepa sig en enda gång!

DET, mina herrar, är inget annat än poesi! B)

Ska man svära - gör det med finess!

edit:

Pinsamt? När jag var på språkkurs (UK, Isle of Wight, Newport) kom grannskapets UNGAR fram till mig och sade "please don't swear so much.."
Det satte perspektiv på tingen.

Jag har skurit ner på mitt svärande sedan jag blev tillsammans med min nuvarande flickvän. Hennes moder blir väldigt besvärad av svordomar, så det är inget man gör hos henne.
Om jag tappar något brukar det slinga ur ett "Jävlar!", eller möjligen ett mullrande "DJÄVUL!!!". Med polarna ger man ibland eftertryck med ett "... som fan!".

Det är mindre än förr, men finns där...

Nja, jag vet inte det jag. Jag tycker att jag, om jag får säga det själv, kan ganska många ord som generellt sett betecknas som svåra eller krångliga eller "J-la snobbspråk" som det kan heta på jobbet. Ändå kan jag inte hålla mig från att använda svordomar i mitt språk. Mitt absolut vanligaste bruk av fula ord är nog:
"men va´fan" tätt följt av "men va´fan i helvete"

Jag ska också passa på att ta tillfället i akt och svära lite mindre. Med en illbatting på 4,5 år här hemma och nummer två på gång 5 juni så skadar det nog inte att minska ned på svordomarna, framförallt de onödiga som bara slinker in när jag pratar utan att jag har någon anledning att svära.

Jag vet, jag vet, ungarna lär sig svordomar även om jag inte lär ut dem, men lite föredöme bör jag väl vara....

Med undantaget för barnen (ta i trä än så länge ;) ) sitter jag i samma sits som Axial. En dag insåg jag att "Fan vad jag svär, även i vardagligt tal...!" Synd vara att det är en ovana som är så förbannat svår att bli av med.

Sen underlättar det ju inte att man arbetar med barn i låg- och mellanstadieålder. Lika genant varje gång man blir lite exalterad över någonting, så sitter där plötsligt 10-12 ungar med gapande munnar, fördömande fingrar pekar och alla yttrar samtidigt de magiska orden; "Du sa fan! Man fååår inte svära! Det säger våran fröken!"

Eller som min gode far sade en gång vid matbordet när småsyskona satt och svor; Vem f*n har lärt er att svära så j*vla mycket?
Och detta gjorde han utan att tänka sig för... Vi i familjen skrattade iallafall gott!

Kan säga att jag svär på tok för mycket, men det kommer av sig själv...

I samma situation som Axial har jag valt att minimera mitt svärande. Jobbet lämpar sig inte heller för grovt språk, och soldaterna kan jag göra ledsna utan att ta till svordomar

Måste säja att jag svär en del. Och eftersom jag är lärare så känns det lite...eh...fel ibland. men barna tycker det är kul..."magistern sa faan"...Så tyvärr valde jag alternativet "ja, som fan", väl medveten om att jag är en dålig, om än tydlig, förebild!

Svär en hel del om man är med kompisar och min familj, men är tex kompisarnas föräldrar med, eller någon jag inte känner så bra, så försöker jag hålla nere på svordomarna och lyckas oftast riktigt bra med det.

Men egentligen borde ju tex "jävlar" inte vara sämre/bättre än ex "herre gud" att häva ut sig.

Måste såga att jag tycker inte det e nåt del med å svära, överhuvudtaget egentligen, men för den sakens skull behöver man inte svära i varenda mening, tycker åtminstone jag..

Svor oerhört mycket i min ungdom. T.o.m. arbetskamrater på en verkstad tyckte att det var mycket, detta nästan helt omedvetet från min sida. Bestämnde mig då för att sluta.

Varje gång jag kom på mig så sade jag något i stil med"...om utrycket ursäcktas."
eller liknande.

Det tog två år enan jag blev av med d*****skapet.

När jag sedan flera år senare blev en pånyttfödd kristen var det ingen nackde.

Jobba på vänner. Ordförådet blir också bättre och det är trevligare att tala med någon som inte svär i var och varanan mening.

Dock, när spiken böjer sig så man i stället slår sig över näven så blodet sprutar ligger en del kraftutryck väldig nära tillhands...

Jag svär bara i kombination med personlig fysisk smärta. Annars aldrig..

[MIN ÅSIKT]
Jag tycker inte att det är fult att svära. Det gäller att komma ihåg att språket handlar om kommunikation och inte vältalighet. Att göra sig förstådd är det viktigaste och om man vill förstärka sitt språk är det enklast att svära. Så varför göra det svårt för sig?
[/MIN ÅSIKT]

Mitt svar blev "tämligen lite" för jag svär nästan bara när jag är förbannad , och det är jag inte hela tiden

När jag läste till svensklärare tog vi upp det här med svordomar. De flesta tyckte att svordomar visade på att vokabulären inte var så utvecklad som den borde vara. Vår lärare ställer då frågan: Kan inte svordomar visa på att man klarar av språket tilll fullo och att man därför också kan slänga sig med några extra ord?

Det gäller ju att se hur personen man pratar med talar i övrigt, består samtalet till största delen av svordomar kan man kanske undra hur det står till med ordförrådet. Man kan ju se svordomar som en krydda i språket, de är ju förstärkningsord i mångt och mycket. Visserligen skall man kanske inte använda svordomar i sin doktorsavhandling, men i talspråk går ju det mesta för sig.

Personligen svär jag ibland men försöker att dra ner på det, speciellt i jobbet. Som företrädare för en myndighet tycker jag att jag skall uppträda och agera korrekt i så stor utsträckning som möjligt!