21 replies to this topic

[Status quo]

Emil Forselius tog sitt liv i hemmet

Jag blev lite bestött när jag läste artikeln. Mer specifikt efter som det låter som personen i fråga hade allt att leva för.
Okej jag kan förstå att man tar livet av sig när man förlorat allt, familj barn, jobb och hus... men att en person som tillsynes har en lycklig tillvaro (i artikeln ligger vikten på hans son) begår självmord är helt över min egen intelligens omfattning.
Om det är illa, kan det ju bara bli bättre (asså teoretisk) och har man en son, vill man inte iaf fortsätta leva för barnets skull som nu får växa upp utan pappa?

Tragiskt är det, och väldigt svårt att få huvudet runt. Psykisk sjukdom säger folk, men jag är inte så övertygad.

[eskil]

Status quo, on Mar 4 2010, 08:41, said:

Emil Forselius tog sitt liv i hemmet

Jag blev lite bestött när jag läste artikeln. Mer specifikt efter som det låter som personen i fråga hade allt att leva för.
Okej jag kan förstå att man tar livet av sig när man förlorat allt, familj barn, jobb och hus... men att en person som tillsynes har en lycklig tillvaro (i artikeln ligger vikten på hans son) begår självmord är helt över min egen intelligens omfattning.

Påfrestningen att försöka leva upp till den bild som andra människor har kan ibland bli övermäktig, i synnerhet om den fina fasaden av någon anledning börjar spricka och hotar att rasera hela ens liv.

Det jag säger har inget med Emil Forselius att göra, utan ska tolkas allmänt.

[Lt P]

Mycket tråkigt. Livet som förälder är i bland ordentligt jobbigt, det skall man komma ihåg. Existensiella funderingar dyker nog upp hos de allra flesta under sådana tider av tung belastning och på tok för lite sömn och i en djup psykologisk svacka kan det värsta hända.

Som förälder inser man snart att under en period måste man helt prioritera sina avkommor och inte längre se bara till sig själv. En viss rekreation behövs nog för att inte bli galen, men den är svår att hinna med.

[lampros]

Om en fattig stackare är olycklig och dödar sig, det kan man förstå.

Men om en rikis dödar sig - ja, då är han verkligen olycklig. Det är olyckans högsta potens så att säga. Så får man se det.

Han är kort sagt olycklig. Han är obetingat olycklig, han bara är det.

En svår fråga med ett svävande svar. Man måste kanske ha varit där - säger jag - som inte ska döda sig - men som var sjukskriven för depression i höstas. Nu vet ni det.

[Status quo]

Ja det är väl det som är problemet med mig, jag kan inte riktigt förstå det här med depression.. eller jag har fått för mig att man måste ha en anledning till att bli deprimerad men så är ju inte alltid fallet.

[lampros]

Enligt boken beror depression, och trivsel och "livslycka" i allmänhet på ens FÖRVÄNTNINGAR.

Väntar man sig att vid 30 ha en villa med Porsche, modellfru och storbilds-TV, och man sedan inte får detta, ja då kan detta vara orsak till depression.

Omvänt: den som nöjer sig med lite löper mindre risk att bli deprimerad. "Den som har lite att glädja sig åt har mycket att glädja sig åt." Detta kan vara lösningen. Att sedan få den deprimerade att inse detta kan ta sin tid. Vissa gör det aldrig utan dödar sig istället.

[903Lew]

Å andra sidan kanske den som 'nöjer sig' aldrig når lika högt som de som har de där höga förväntningarna? Och när sagda person får beskedet att SAAB lägger ner blir han helt plötsligt lika deppad som alla de där som inte fått sina höga förväntningar uppfyllda.

Såg en 'Despatches'-dokumentär på C4 här igår som hette "Battle Scarred" och handlade om soldater från England (bara England av någon anledning) som efter hemkomst från Irak/Afghanistan farit mycket illa. En hade blivit paranoid och snott hem sprängdeg, en annan hade snott hem en pistol, två hade haft kål på sig själva. Alla var alkade och led uppenbarligen av PTSD. Ingen hade gått till en psykolog.

Jag tror att mycket av vår ångest och oro kommer från det faktumet att vi i våra reguljära liv aldrig riktigt har någon att avlasta med. Livet är stressigt och många saker ska göras, dessutom måste vi upprätthålla vår självbild. På jobbet kan man inte prata om det, hemma stökar ungarna och när de till slut blir tysta orkar frugan/karln inte bry sig. Kanske skulle det därför vara en grej att likt företagsgymkortet även fixa fram en företagspsykolog, eller rent av jobba mindre generellt?

[Stefan F]

903Lew, on Mar 4 2010, 16:20, said:

...
eller rent av jobba mindre generellt?

Alltså jobba mer specifikt?

Vi reflekterar en del på jobbet. Ibland organiserat, men oftast mindre organiserat. Det är nästan alltid samma saker/händelser som vi tycker är jobbiga/irriterande/känslomässigt påfrestande*. Att kunna ventilera med någon som varit med om samma sak, eller åtminstone har fullkomlig förståelse för det som hänt, gör att jag sällan eller aldrig känner behov att ventilera hemma (vilket ändå skulle vara svårt relaterat till sektress).
Eftersom vi också jobbar rätt intimt med varandra känns det lättare att prata om privata saker på ett annat sätt än när jag jobbade på kontor.

* Självklart gäller det även när något gått extra bra.

[lampros]

903Lew, on Mar 4 2010, 16:20, said:

Å andra sidan kanske den som 'nöjer sig' aldrig når lika högt som de som har de där höga förväntningarna?

Sant.

"Att ha ambitioner" är en balansgång mellan vad man kan och inte kan uppnå. Den helige Fraciskus bad till Gud om förmågan att skilja båda dessa.

[Apone]

Det verkar som han hade den medicinska diagnosen "depression".

Det är INTE samma sak som att vara "lite deppig" pga höga förväntningar, att det är lite grått ute eller att man blivit dumpad.

Bakom en sådan diagnos ligger ofta ärftlig psykisk ohälsa, ett liv i psykiskt ohälsosam miljö och/eller anomalier i hjärnans signalsubstanser.
Ofta hänger den ihop med andra medicinska diagnoser, dvs det är svårt att "pin-pointa" exakta diagnoser och behandlingar.
För detta krävs ofta långvarig psykiatri i kombination med medicinering av bla serotoninåterupptagningshämmare, mm.

Det mest tragiska - ur mitt perspektiv som småbarnsförälder - är att han efterlämnar ett barn, som han troligen avgudade, i en verklighet som han själv inte kunde hantera.

Tragiskt är vad det är, och inget annat.

Stor tragedi att ingen i hans närhet insåg hur illa det faktiskt var.
Påminner om Svullos/Micke Dubois extremt tragiska bortgång.



edit: stvafle

Edited by Apone, Friday 05 March 2010, kl 11:57.

[Berg]

Det tragiska i min syn är att man faktiskt är så självisk att man tar livet av sig själv. Jag menar, tänk på ens omgivning?
Nu vet jag att det inte är många som håller med mig här, men det är min syn på det hela. Speciellt när ett nyligen lokalt självmord utspelade sig genom att köra in i en mötande buss.

[903Lew]

Jag skulle själv jämföra självmord som resultat av depression/PTSD med ett dödfall på grund av tobaksrelaterad cancer. Båda har att göra med vad som de facto är sjukdomar som ibland kan behandlas och ibland inte kan behandlas. Att då klassa det hela som 'själviskt' är i min värld extremt hårt. Reaktionen hos oss som är kvar torde vara 'vad är det vi andra kunde ha gjort?'. Kanske är det att lagstifta om rökfria restauranger, kanske är det att sluta stigmatisera sjukdomar som har att göra med det psykiska.


Jävligt tragiskt är det i vilket fall. Om ni kan och har tid rekommenderar jag att ni söker upp "Despatches: Battle Scarred", troligtvis lika effektivt som aldrig så många veteranutredningar.

[Status quo]

Berg, on Mar 5 2010, 21:20, said:

Det tragiska i min syn är att man faktiskt är så självisk att man tar livet av sig själv. Jag menar, tänk på ens omgivning?
Nu vet jag att det inte är många som håller med mig här, men det är min syn på det hela. Speciellt när ett nyligen lokalt självmord utspelade sig genom att köra in i en mötande buss.

Det var min första reaktion också, men där är jag också lite kluven efter som det handlar om depression och efter som jag aldrig själv varit där (hängig är väl det värsta jag varit) så vet jag ju inte riktigt hur man resonerar när man är så deprimerad att man funderar på att ta livet av sig.

I Stockholmsområdet, framförallt norrort, känns det som att det iaf är ett par i halvåret som kastar sig framför tågen mellan Stockholm och Märsta.
Där verkar man inte heller tänka så mycket på vem som drabbas mer än en själv. Det kan ju inte vara jättekul för lokföraren att varje dag fundera på om det blir idag som jag kommer få se en människa kasta sig framför mitt framrusande tåg på spåret.

[Annahörig]

903Lew, on Mar 4 2010, 16:20, said:

Jag tror att mycket av vår ångest och oro kommer från det faktumet att vi i våra reguljära liv aldrig riktigt har någon att avlasta med. Livet är stressigt och många saker ska göras, dessutom måste vi upprätthålla vår självbild. På jobbet kan man inte prata om det, hemma stökar ungarna och när de till slut blir tysta orkar frugan/karln inte bry sig. Kanske skulle det därför vara en grej att likt företagsgymkortet även fixa fram en företagspsykolog, eller rent av jobba mindre generellt?

Jag håller med dig. I dagens samhällsklimat tror jag definitivt på företagshälsovård
för både kropp och psyke (helst med helhetssyn eftersom de oftast hänger ihop).
Men det jag skulle önska är ett samhälle där människor inte jagar högre inkomst på
bekostnad av sina relationer och välmåenden.
Detta är Sverige. Vi har det vi behöver. Vi behöver inte hundra tvkanaler och nya
mobiler två gånger om året.
Vi behöver vårda oss själva, våra nära och våra relationer.

[LV426]

Sällan skådat maken till drövel att läsa... Du skall nog hitta en annan "bok" att läsa och in till dess inte yttra dig om viktigare saker än polkagrisar!

lampros, on Mar 4 2010, 15:29, said:

Enligt boken beror depression, och trivsel och "livslycka" i allmänhet på ens FÖRVÄNTNINGAR.

Väntar man sig att vid 30 ha en villa med Porsche, modellfru och storbilds-TV, och man sedan inte får detta, ja då kan detta vara orsak till depression.

Omvänt: den som nöjer sig med lite löper mindre risk att bli deprimerad. "Den som har lite att glädja sig åt har mycket att glädja sig åt." Detta kan vara lösningen. Att sedan få den deprimerade att inse detta kan ta sin tid. Vissa gör det aldrig utan dödar sig istället.

[Krille]

Man kommer nog aldrig få svar på exakt varför människor tar sina liv... Dom som satt inne med svaren finns ju inte längre med oss.... Har en kompis vars pappa lovad honom att inte ta sitt liv, det löftet höll han inte... Jag kan förstå varför och jag inser också att de som tar sina liv inte ser det som själviskt utan det är den sista utvägen ur nåt som måste vara ett extremt helvete. En person som tar klarar av att resonera om hurpass själviskt ett självmord egentligen är är nog inte så långt gången i steget mot just självmord, fast det är min egen amatörmässiga diagnos.

Självmord är ofta oförklarliga för tillochmed närastående, att som helt utomstående ens komma på tanken att ifrågasätta hur pass olycklig någon är/var är ett hån mot både dn döde och hans/hennes familj och vänner.

[lampros]

LV426, on Mar 9 2010, 21:09, said:

Sällan skådat maken till drövel att läsa... Du skall nog hitta en annan "bok" att läsa och in till dess inte yttra dig om viktigare saker än polkagrisar!

lampros, on Mar 4 2010, 15:29, said:

Enligt boken beror depression, och trivsel och "livslycka" i allmänhet på ens FÖRVÄNTNINGAR.

Väntar man sig att vid 30 ha en villa med Porsche, modellfru och storbilds-TV, och man sedan inte får detta, ja då kan detta vara orsak till depression.

Omvänt: den som nöjer sig med lite löper mindre risk att bli deprimerad. "Den som har lite att glädja sig åt har mycket att glädja sig åt." Detta kan vara lösningen. Att sedan få den deprimerade att inse detta kan ta sin tid. Vissa gör det aldrig utan dödar sig istället.

Kom med något bättre då. Det är inte enkla frågor detta.

Ja, vad beror depressioner på LV246, du som tycks veta och som kan stämpla dravel på andras inlägg? Jag väntar.

[Status quo]

Inte för att jag förstår varför livslycka inte kan vara = motsvarande förväntningar.

Om du har en förväntning att du ska tjäna 30 000 kr, äga ett hus och ha två barn och en hund när du fyllt 35, och detta inträffar, då är du ju kanske inte nödvändigtvis lycklig, men du har ju iaf uppträffat dina egna förväntningar på ditt liv.

Om du däremot inte ens är i närheten av detta, och börjar tvivla på meningen, är det väl lätt att man blir deprimerad.

[Annahörig]

lampros, on Mar 10 2010, 07:16, said:

Kom med något bättre då. Det är inte enkla frågor detta.

Ja, vad beror depressioner på LV246, du som tycks veta och som kan stämpla dravel på andras inlägg? Jag väntar.

Ja, det blev lite onödigt hårda tongångar här inne... låt oss inte
spä på dem, även om det är ett känsligt ämne.

Många glömmer att depression är en biologisk process också.
Känslorna och det låga energiläget (och framför allt att de håller
i sig så länge) är delvis ett symtom på den biologiska processen.

Jag är nybliven psykologstudent, så jag tycker förstås att det här
är mycket intressant. En sak jag nyss fått lära mig är att många
människor har högre aktivitet i antingen höger eller vänster hjärn-
halva, vilket har enorma konsekvenser för ens känsloläge. De som
har en dominerande högerhjärnhalva urskiljer nämligen lättare
negativa mönster och ser det negativa i alla sammanhang. Tvärtom
för 'vänstrisarna', som lättare ser positiva faktorer och möjligheter.
Det intressanta är att man kan påverka detta själv genom att
stimulera valfri hjärnhalva så att aktiviteten där ökar.

Åter till självmord nu...
Enligt min erfarenhet ligger det ofta mycket i bakgrunden när någon
tar livet av sig, framför allt svårigheter att hantera sina egna känslor.
Det leder ju till relationssvårigheter och påverkar hela ens liv.

(Vill man veta mer om depression kanske man inte ska läsa Expressen.
Det finns mängder av mer objektiv information, både på nätet och
biblioteket. Här är en länk till Vårdguidens grundläggande info om
skillnaden mellan nedstämdhet och depression.)

[trädet]

Berg, on Mar 5 2010, 21:20, said:

Det tragiska i min syn är att man faktiskt är så självisk att man tar livet av sig själv. Jag menar, tänk på ens omgivning?
Nu vet jag att det inte är många som håller med mig här, men det är min syn på det hela. Speciellt när ett nyligen lokalt självmord utspelade sig genom att köra in i en mötande buss.

min morsa hade en arbetskamrat förut som helt plötsligt fick för sig att alla i hennes omgivning skulle må så mycket bättre om hon försvann. Så hon försökte helt enkelt ta livet av sig, för att det skulle vara bäst så för alla (i hennes tänk).

Nu vet jag inte hur vanligt just den tankegången är, men den finns ju.

[Stefan F]

Från Tråd om Micke Dubois självmord

stefanf, on Sep 25 2006, 11:41, said:

Uppfattning ändrad. Efter att ha umgåtts med mentalt sjuka personer kan jag ha viss förståelse för hur någon kan tro att självmord gagnar även andra.

Vi hade en föreläsning med en person med en psykiatrisk diagnos; han kunde rationellt förklara varför han försökt ta livet av sig. Och förklaringen var på sitt sätt "logisk", när han berättade hela förloppet.

[sleget]

Jag har lärt mig ett par små saker den hårda vägen.
1. Vårda dina vänner! Var rädd om dem.
2. Jag kan aldrig veta till 100% vad som rör sig i en annan människas tankar.
3. Jag är inte ansvarig för andra människors beslut.

Det tog ca tio år att komma över min bästa väns beslut att inte vilja leva mer.
Jag borde ha sett, jag borde ha fattat medmera.
Man fattar ofta inte förräns det är försent.

Enda rådet jag har är : Försök vara så bra vän som möjligt, mer än så kan ingen begära av dig.

Har själv råkat ut för det som kallas stressrelaterad utmattningsdepression.
Har aldrig diagnosticerats för detta iofs så egentligen är det ingen sjukdom, snarare en åkomma.
Jag lyckades ta mig ur det någotsånär helskinnad, med stor hjälp av vänner som aldrig gav upp.

Nej, jag har aldrig suttit och tyckt synd om migsjälv eller egentligen velat sluta leva bara varit helt otroligt trött.
Vid kulmen kunde jag under en månads tid sova ca 15-17 timmar per dygn.
Det går att ta sig ur en depression! Liksom det faktiskt går att kurera de flesta psykiska sjukdomar.
Och, ALLA kan drabbas!