Posted Tuesday 12 May 2009, kl 14:13
Det var ju ett kreativt förslag, men..
Som flera skribenter redan varit inne på är skydd av banden inte det mest kritiska. Antingen skyddar man hela chassit genom att parkera sig bakom naturlig eller modifierad terräng (värn) så att bara tornet, eller ännu hellre, bara sikten och periskop sticker upp. Eller så är man i rörelse, och då vill man verkligen kunna röra sig fort för att minimera tiden man är exponerad för fienden, samt försvåra för denne att målfölja. Då kan man inte ha hur mycket pansar som helst.
Ta de tyska gamla Tiger II som exempel. Vagnarna var mycket väl bepansrade, men alldeles för tunga (65 ton) för den drivlina man hade utvecklat. Följden blev en mycket låg mekanisk pålitlighet. Den ringa farten innebar även att de till eldkraft och skydd underlägsna motståndarvagnarna kunde flankera Tiger II och skjuta på den bakifrån, där skyddet var sämre. Det tunga pansaret var inte heller till någon större nytta mot anfall från attackflygplan, vars eldkraft vid anfall med attackraketer brukar jämföras med en bredsidan från ett slagskepp.
Under vk 2 och under en period efteråt delade man upp stridsvagnarna i tre klasser, lätta stridsvagnar, mellantunga stridsvagnar och tunga stridsvagnar. Tiger II var naturligtvis en tung stridsvagn. Andra tunga stridsvagnar från samma tidsepok samt tiden efter kriget var den sovjetiska JS III, den brittiska Conqueror och den amerikanska M103. Men de stridsvagnar som betytt mest för efterkrigshistorien har varit de medeltunga vagnarna, M60, Leopard 1, Chieftain, T-55 m.fl. Att de medeltunga vagnarna varit de som så att säga överlevt har helt enkelt handlat om att de har varit bättre balanserade när det gäller rörlighet, eldkraft, skydd och inte att förglömma, pris.
När det gäller skydd så prioriterar man som sagt inte banden, man prioriterar besättningen. Utan besättning är stridsvagnen bara en utsmyckning av landskapet. Efter besättning prioriterar man de system som krävs för att besättningen ska kunna fortsätta striden/försvara sig, sedan kommer möjligheten att röra sig. Prioriteringsordningen är ganska logisk. Utan besättning, vare sig strid eller förflyttning. Utan vapen finns inget behov av att kunna fortsätta framåt i en anfallsrörelse. Är man stillastående är det fortfarande viktigt att kunna försvara sig tills dess att bärgaren kan släpa bort en i säkerhet.
Att banden går utanför själva chassit fyller alltså även en slags skyddsfunktion för det som finns inuti chassit. Israelerna (och svenskarna med Strv 103) placerade ju dessutom motorn fram för att öka på skyddet för besättningen. Har man få innevånare och många fiender måste man prioritera sina soldaters överlevnadschanser.
Sen dryftas det om tungt bepansrade fjärrstyrda/robotstyrda stridsvagnar. Om man plockar bort besättningen från en stridsvagn så kan man säkert öka på mängden pansar. Man kan i alla fall öka vikten med 500kg utan att totalvikten påverkas eftersom man slipper köttpåsarna och deras behov av sovsäckar, rena kläder med mera. Men varför lägga en massa pengar på pansar man inte behöver. Utan besättning kan man minska storleken på vagnen eftersom en massa luft inuti vagnen inte längre behövs. Minskar man storleken minskar man vikten, minskar man viken kan man använda en mindre och billigare drivkälla. Utan besättning är de politiska riskerna med att förlora en vagn inte lika stora. Civilbefolkningen tenderar ha väldigt lite medlidande med trasiga maskiner. En "död" robotstridsvagn kan man dessutom ofta laga. En död vagnschef tenderar att förbli död.. Eftersom vi inte behöver skydda några människor kan vi satsa på att bygga vagnen utifrån ett modultänk där varje större komponent snabbt kan bytas ut. Därför kan vi spara in mer på pansaret, vilket gör att vi sparar ännu mer pengar. Ju billigare vi kan bygga robotstridsvagnen, desto fler kan vi bygga, vilket leder till att vi blir mindre känsliga för förluster. Det är bättre att ha 200 lätt bepansrade stridsrobotar än 20 tungt bepansrade.
/E