Jump to content

Njutbar strid.


Recommended Posts

Klockan är 07.46. Uppställd i korridoren. Braken avklarad. Ordern tränger obönhörligen in i skallen; En dags skarp strid på skjutfältet. Genast en klump i magen. Tröttheten, den stela morgontrötta kroppen och frukosten som står i halsen efter braken säger -jag vill inte. Men den råa, kylslagna nattluften väntar obönhörligen liksom den hårda karga marken i skogen som kanske, om ÖB vill, kanske har tjällossning ngn gång innan nästa vinter. Snart kommer nog också solen orka sig upp över horisonten...

 

Situationen känns nog igen av många. Vissa dagar ville man bara inte. (Många andra dagar ville man dock :lol: ) Skarp strid var inte alltid förknippat med ngn avkopplingssafari. Och det ska det förvisso inte vara heller. Det är om ngt allvarligt. Men mitt i allvaret var man tvungen att hitta det där lilla som gjorde det hela uthärdligt.

 

Här är en episod där en tråkig dag på skjutfältet blev till en het rambo-rulle.

 

I eldställning. Ännu ett genomförande, tristess. 58:ans en-stork-starklånga eldskur drar plötsligt ut lite väl mycket. Målet har fallit ned för längesedan. Jag tittar förvånat bort mot ksp-skytten, han vänder upp ansiktet åt mitt håll, och det anfådda gröna trynet brister ut i ett kort, knappt upptäckbart grin. Lika snabbt är det borta igen. Övningsledaren skriker "Framåt!". Alla kommer på benen. Men den underförstådda signalen var upptäckt. Handsken var kastad. Nu hade en ny förbjuden dimension tillförts genomförandet och med små indirekta signaler sprids budskapet som en löpeld genom gruppen. Tempot går upp. En automatskur skär genom stridbullret. Tillräckligt kort för att instruktörerna inte skall hinna lokalisera den skyldige. Plötsligt går varje ansats lite snabbare, intagandet av eldställningar blir mer och mer spektakulära, naturens hinder passeras som plintarna i gymnastiken, enhandsfattningar av vapnet "råkar" ske och spridda skurar av automateld börja tränga genom stridsbruset. Ordrar och målangivelser skriks plötsligt ut med frenesi. De osynliga Rambobanden knyts kring huvudena. Hjärtat hamrar i bröstet. Ammunitionsåtgången går upp i ett huj och, märkligt nog, ökar antalet trädträffar på nolltid, ett till leende, flisorna flyger. Grgbemanningen består plötsligt av Elvis och Travolta, granaterna verkar flyga iväg i takt med beatet i en svängig soullåt på ett 70-talsdisco. Eldkvastar, stridslarm, bly, eldstötar, ett nytt leende, rusningar, rykande pipor. Fienden knullas rakt in i solen. Energiförrådet verkar outsinligt, Brak!, 58:an fäller en unggran, en menande blick i sidled, p-skottskyttarna har hittat ett par omöjliga akrobatiska ställningar (men snygga), blyet ligger konstant i luften, och där, just precis där infinner sig en känsla av flow, adrenalinet står en upp i hårtopparna, tanken att genomförandet är en stor big-boys-toys-show slår en, men nu med ett par extranummer. Magasinen byter plats snabbare än bröden i en storkökstoast, man klämmer skiten ur AK:n, pipan är olovligt varm och borde fått vila för länge sedan. Nytt magasin, mata, mata, mata. Mekanismen hamrar ut kulor. Grgexplosionerna dunkar skogen tillbaka till urtiden. Omfattning, understödjande eld, handgranat fram, drar sprinten, nu är man i frontlinjen i Normandie, kastar, lite snyggare än vanligt, skydd, tryckvågen fladdrar i uniformen, snabbt upp och rensning med automateld, hela magasinet "råkar" gå, fem långa sekunder tickar, målet flisas intill all oigenkänlighet. 58:ans blysvärm har dunkat ner ytterligare en pluton fiender och glider obemärkt över på den intilliggande stenen som dansar i stendamm och stenflis. Till sist ger till och med SAAB-målen upp. Genomförandet slut.

 

Okynnet till trots har viljan och energin lett till ett perfekt genomförande. Ner till viloplatsen vid stranden, upp med vattenflaskan och pansarkexen. Blickar möts och där är det igen, det förstulna nöjda leendet. Rambobanden åker av. Showen är slut, och inget befäl kommer någonsin få veta att den ägde rum. Eller märkte dem något? Utvärdering. Beröm; fienden har fått sitt.

- Och träden. Och buskarna, lägger vi till i våra stilla sinnen.

 

Har DU upplevt ngt form av flow eller skön känsla under övning? Ett lyft eller en oväntad vändning av ngt från början tråkigt?

 

Med respekt för allvaret.

/RP

Link to comment
Share on other sites

Men vafan, jag vill inte vara med längre. Jag är blöt, jag är kall, det är 30minus ute och mina knän värker. Mörkt är det också. Vafaaaaaaaan... Aha, nu ropar löjtnanten också Stridsparskamrat? Snicksnack, radiotattare/betjänt snarare. Jaja, jag får i alla fall sitta ner i vagnen.

 

-"HALT! Blom, avsittning, du kan lämna radion, pisspaus."

"Ja löjtnant."

 

Aha, ska löjtnanten pissa igen? Undrar om prostatan börjar göra sig påmind?

 

BOOM!!!

 

Det vita ljuset från BT-mottagaren på vagnen bländar mig nästan, hinner precis blunda så jag får behålla litet mörkersyn.

"Är vi utskjutna? Hur fan..."

-"BLOM!"

"Ja Löjtnant!"

-"Är du OK?"

"Vet inte löjtnant."

Jag sträcker mig inåt vagnen för att dra ut radion. En hand på min axel skrämmer nästan vettet ur mig.

 

-Vagnen är förstörd samt all materiel i den."

Jag ser nästan inte den blågula armbindeln i mörkret.

 

-"BLOM!"

"Ja Löjtnant!"

Löjtnanten har krupit bort till diket jag rullat ned i. Han viskar till mig:

-"Vi måste ta oss tillbaka till plutonen, okänt antal avsuttna skyttar i terrängen. Framryckning växelvis, riktmärke höga trädet. Långsamt, försiktigt och tyst som fan. Här, jag snodde med ett par GN1:or."

Det nästan ljudlösa vinet från GN1an känns nästan öronbedövande i den mörka gotländska vinternatten. Det kusliga gröna ljuset gör inte saken bättre.

"Klar Löjtnant."

-"Framåt."

 

Vi smyger oss fram, tysta som möss. Efter kanske 500 meter ser jag en skugga röra sig i skogen. Halt. Ner. Jämte mig.

 

"Någon där framme Löjtnant."

-"Jag ser dom."

Dom? När jag tittar igen syns de tydligt. En terrängbil har gjort halt cirka 80 meter längre fram. Besättningen är avsuten. De vita armbindlarna innebär Fi. Syns snyggt i GN1an. Vad sysslar de med? De måste ju fatta att en 302:a sällan uppträder ensam?

Jag ser en ur besättningen avlägsna sig från vagnen. De tog tydligen också kisspaus.

 

"Vad gör vi Löjtnant?"

-"Vi går mot stenen till höger. Där eldställning. Vi ska fan i mig ta dom."

"Ja löjtnant."

 

Vi ålar oss fram. Ålning meddelst hasning är en klar favorit. Inte.

Den kissnödige har pissat klart och ställer sig vid vagnen. Vad i helvete? Tar de rökpaus också? Lågan från tändaren dansar som en vitaktig fläck i mitt synfält. Vi är framme vid stenen.

 

-"OK Blom, Eldstöt, magbyte, sen är det framåt gå på."

"OK Löjtnant."

 

Hur fan ska det är gå?

 

"ELD!"

 

Våra vapen brakar loss. 60 skott spelar som ett vilt trumsolo, våra mynningsflammor lyser upp natten. Löjtnanten byter magasin, jag har några skott kvar. Jag byter, vi ska precis ruscha framåt.

 

"BRATATATATATATATATA!!!"

 

Till höger om oss lyser ett tjugotal mynnningsflammor, kulsprutor spelar, automatkarbinerna ackompanjerar. Shit vad utskjutna vi är hinner jag tänka. Va? Inte?

 

Visar sig att det är vår pluton. De undrade var vi hade tagit vägen, sen hörde de ett pansarskott. Till och med vagnsbesättningarna har gjort avsittning och letat efter oss.

Link to comment
Share on other sites

Men vafan, jag vill inte vara med längre. Jag är blöt, jag är kall, det är 30minus ute och mina knän värker. Mörkt är det också. Vafaaaaaaaan... Aha, nu ropar löjtnanten också Stridsparskamrat? Snicksnack, radiotattare/betjänt snarare. Jaja, jag får i alla fall sitta ner i vagnen.

När hände det här? Jag borde ju ha vatit med? fan va kul det e o kriga till det ibland!

Link to comment
Share on other sites

Men vafan, jag vill inte vara med längre. Jag är blöt, jag är kall, det är 30minus ute och mina knän värker. Mörkt är det också. Vafaaaaaaaan... Aha, nu ropar löjtnanten också Stridsparskamrat? Snicksnack, radiotattare/betjänt snarare. Jaja, jag får i alla fall sitta ner i vagnen.

När hände det här? Jag borde ju ha vatit med? fan va kul det e o kriga till det ibland!

Hände vinterövningen tidiga januari -01, den glada 2-veckors Arktis-manövern ;)

 

Skedde ngn gng under 2:a veckan, undrar om inte eran vagn var trasig? Har ngt löst minne av det hela. För jag minns inte att du var där, men däremot minns jag att Patzelt var hur nöjd som helst med att ha kört avsutten strid. :baskerKav:

Link to comment
Share on other sites

Får väl bjuda på lite historia från förra seklet:

 

Trelge skjutfält, Gotland, sensommaren 1998 under övningen "Sammarin"

 

Motorn som går på tomvarv lyckas inte överrösta bruset i interntelefonsystemet. Pjästroppen är grupperad på Trelge skjutfält för att bekämpa en fiende som framtränger mot Fårösund norrifrån. Min tropp är uppkopplad mot det tunga batteriet på Asunden, SE1 och allt är klart. Maskeringsnätet bryter upp solens strålar så allt blir prickigt. Trots de maskeringsfärgade och av svett randade ansiktena befinner sig i skuggan ser man breda leenden på am-aporna, magasinet är fyllt och de två närmaste håller en 12cm övningsgranat laddning 2 mellan sig. Riktaren sitter och slappar när bruset i interntelefonsystemet plötsligt bryts av en röst som på bredaste gotländska förkunnar:

 

"Viktår-Adam, Viktår-Bärtijl, eldsignalejring reopa! Beredskapsiljiment!"

Snabbt kvitterar vi ordern och motorn går upp på illvarv, både pjäsens och mitt hjärta.

 

"Viktår-Adam, Viktår-Bärtijl, kliarjiör triettan liag, kiom"

Illvrålande talar jag om för amaporna att nu jävlar blir det sjuta av så Guds änglar klappar i hännera åt att, och raskt lyfts mer ammuniton ner från ambilen intill och HKSAR skruvar på av ivriga händer.

 

"Vikto-Adam, kla"hörs på småländska och jag kontrar:

"Vikto-Bettil, kla"

 

"Viktår-Adam, Viktår-Bärtilj, ett skiott kiom"

 

"Vikto-Adam, kla"

"Vikto-Bettil, kla"

"Vikto, ett skiott eild"!

När jag hör det kryptiska "eild" så säjer jag "fyr" på intertelefonen till riktaren samtdigt som jag slår honom på axeln. Pendeln rasslar, jag hör en patron ansättas och...

 

"DANG"

 

En kort, snärtig knall som pressar luften ur lungorna och får hela pjäsen att gunga till. En 12 centimeters granat lämnar eldröret med samma hastighet som en gevärskula.

 

Nu förljer några sekunder av andäktig tystnad. Träffade vi? Ingen säjer något, det enda som hörs är våra egna andetag och pjäsens motor, och vi känner den stickande stanken av trotyl.

 

"Vikto, triettan lag, eild"

 

Vad fan? Tretton lag? Så mycket har vi aldrig skjut förut? Vilken lycka!

 

"Trettan lag, trettan lag" illtjuter jag och de breda leendena tycks vidga sig ännu mer.

"Tretton skott, fyr" ropar jag i intertelefonsystemet, fast jag inte behöver skrika, och knyter min hand om riktarens uniform. Första patronen ansätts och avfyras. Luften fylls av brända krutgaser och luften pressas ur våra lungor av mynningsknallarna som kommer med jämna, lugna mellanrum. Kanonerna pumpar iväg 12 cm granater, en var fjärde sekund, mot målet halvannan mil bort.

Efter tretton skott på knappa minuten är det över, och rusig av uppspeldhet kikar jag på besättningen. I krutröken kan jag inte urskilja deras ansikten, men väl deras breda, glittrande leender. Och så säjer folk att det är trsit att göra lumpen!

 

:wub:

Link to comment
Share on other sites

Wow! Snyggt skrivet!! Nog har man upplevt det där. Få har väl skjutit så mkt skarpt som livkomp 03-04 gjorde på P10. Oftast blev det trist rutin, ibland så tände det till, adrenalinet pumpade och en märklig känsla av total närvaro uppstod.

Link to comment
Share on other sites

Jag ska väl också göra ett försök att kasta mig in i den här literära genren. Tyvärr har jag ingen strid att bjuda på, men det kanska kan bli spännande läsnig i alla fall...

 

 

Jag sätter mig upp med ett ryck. Först inser jag inte varför jag vaknar så plötsligt, men innom en sekund tränger summerns envisna pip in i mitt medvetande. Jag slänger en blick på klockan. 02:48. Mitt i jävla natten! Jag kastar av mig täcket, sätter ner fötterna på det kalla golvet och tassar ut i vakten. På larmpanelen lyser dioden märkt D5 ilsket röd. Jag trycker på "bekräfta"-knappen och summern tystnar, men lysdioden fortsätter att lysa. Larmet återställs inte.

 

Jag går tillbaka till mitt rum och passar på vägen på att bulta på dörrarna till Backströms och Anderssons rum. "Upp och hoppa grabbar! Larmet har gått på femman." Jag får stön och grymtningar till svar, men jag vet att de är på gång. Jag bryr mig inte om att ta av mig min pyjamas utan M90-stället åker på utanpå. Så snart kängorna är på går jag ut i hallen. Trots mörkret hittar jag rätt av ren vana. Den vänstra skyddsvästen är till hundföraren och packad med spårsele, spårlina, extra vattenflaska och lite annat. Så snart jag har fått på mig västen öppnas dörren till Backströms rum och han tittar ut med byxorna på trekvart och kängorna i handen. "Jag hämtar Filippa" säger jag samtidigt som jag sträcker ut handen och plockar åt mig min kpist ur vapenstället. Han nickar och börjar snöra på sig kängorna. Filippa är egentligen Backströms hund, men Zacko är redan tio år och antagligen fortfarande trött efter gårdagens träning. Filippa skulle aldrig acceptera att jag tog ut honom igen, i synnerhet nu mitt i natten. Båda hundarna vet att när vi tar ut den på natten så är det inte för någon pisspromenad, då är det allvar.

 

Jag går ut i den råkalla höstnatten och styr stegen mot hundgården. Hundarna har naturligtvis redan hört mig så när jag öppnar dörren och tänder lyset står redan både Zacko och Filippa och väntar på mig. Jag lyfter ner ett koppel från väggen och öppnar Filippas bur. Hon börjar genast oroligt sno fram och tillbaka, men när hon stannar framför Zackor bur för att reta honom för att det är hon som ska ut lägger jag armen om henne och dra bort henne. "Tyst nu gumman" viskar jag och trär kopplet över huvudet på henne. Så snart jag släcker lyset och öppnar dörren så sticker Filippa ut som ett skott. Jag känner rycket i handleden och följer efter.

 

Jag ser att Backström redan står och väntar på mig. Hans redan från början imponernade gestalt blir inte mindre av att han har tagit den andra skyddsvästen på sig. Han har kpisten i färdigställning framför bröstet och bildförstärkare körn avstängd och uppvikt i pannan. "Klar?" frågar han. "Klar." svarar jag. Han vänder sig om mot vakten och gör tecken mot grindarna. Jag skymtar Anderssons siluett när han böjer sig fram och trycker på knappen. Med ett lätt surr glider grindarna upp och vi går ut.

 

Vi sneddar över gräsplätten och kommer upp på vägen som går söderut mot skyddsobjektet David fem. Bakom mig fäller Backström med jämna mellanrum ner bildförstärkaren och avspanar terrängen framför oss. Det är mulet men tillräckligt mycket markljus reflekteras mot molnen för att man ska kunna orientera sig utan hjälpmedel. Vi närmar oss David fem försiktigt. Radiomasterna och betonghyddan står kvar där de alltid har stått och allt är tyst och stilla. Jag håller in Filippa medan Backström går fram och kollar larmet. Han tar fram en trådrulle ur fickan och går över vägen för att rigga upp larmet på nytt. Tråden var alltså av. Någon har passerat här.

 

När han är klar går han fram till mig. "Vi går tillbaka runt David fem och slår en ruta." föreslår jag. Backström nickar. Så snart vi har rundat betonghyddan sätter jag mig ner och sätter igång Filippa. "Nu så gumman, nu tar vi busen." viskar jag samtidigt som jag ändrar om kopplet från stryp till fast. Filippa trampar otåligt. Vädrar hon något? Vi har inte gått många meter från David fem innan Filippa får upp ett spår och drar in oss i skogen åt höger. Jag vänder mig om och gör tecken till Backström, men han har redan sett. Filippa går på med nosen rakt fram, inte ner i backen. Hon följer luftvittring. Det här spåret är färskt! Jag försöker titta på klockan men det är för mörkt. Jag uppskattar att det har gått ungefär tio minuter sedan larmet gick.

 

Undra vilka det är som är här? Har någon fått upp figuranter från Visbybasen så här dags? Eller är det inlånat folk från KA3? Men hade det varit en spårövning så hade de antagligen gått västerut in i den en- och tallbeväxta heden på mitten av ön där det finns gått om plats att gömma sig på. Men nu hör jag havsbruset till höger om mig, vilket betyder att vi går norrut. Jag försöker visualisera kartan i huvudet. Norr om David fem ligger David ett, vårt huvudskyddsobjekt! Mycket riktigt, efter ett tag skymtar jag en svepande rörelse över de låga trädtopparna och snart hör vi också det välbekanta surrandet. På natten, när man bara ser siluetten, ser radarn än mer imponerande ut än i dagsljus.

 

Vi rundar en rotvälta och befinner oss plötsligt på patrullstigen som går längstmed stängslet som inhägnar radarn. Spåret rundar västra hörnet av stängslet och fortsätter mot nordöst, ner mot vattnet. Men så snart vi passerat stora vägen gör spåret plötslig en oväntad sväng och vi är snart framme vid förrådsbarrakerna vid David två. Tanken på att det skulle vara en spårövning känns allt mer avlägsen. Magen knyter ihop sig vid tanken på vilka det är som har gått där framför oss.

 

Spåret går igenom det smala stycket skog som ligger mellan barrakerna och vägen som går ner mot Östervik. "Besökarna" har, antagligen mer av tur än skicklighet, lyckats undvika att trampa ner larmsnörena även här. Vid fiskarstugen viker spåret av ner mot stranden. Nere vid strandkanten tappar Filippa spåret. Hon snor år höger och vänster, gör en liten cirkel, plockar upp spåret igen och tappar det igen på samma ställe. Slutligen stannar hon och tittar uppgivet på mig. Jag ger henne lite godis och klappar om henne. "Duktig flicka! Det blev inget napp den här gången, men du följde i alla fall spåret till vägs ände."

 

Jag reser på mig och säger: "Vi får nog gå tillbaks nu." Men Backström svarar inte. Han står med ljusförstärkaren nerfäld och spanar ut över havet. Jag vet vad han tänker. Dom har varit här! Dom har gått iland vid Herrviken, gått rakt igenom området och titat på tre av våra skyddsobjekt för att slutligen försvinna ut till havs igen vid Österviken utan att vi fick så mycket som en skymt av dem. Men nästa gång , då jävlar! Jag tittar också ut över havet. Vid minsta plask där ute skulle både jag och Backström genast kasta upp våra kpistar till axeln och elda på med allt vi har. Men inget stör den jämna raden av mjuka dyningar som sakta rullar in mot det gotländska klipporna.

 

Till sist vänder sig Backström om och börjar gå tillbaka mot vakten. Jag och Filippa följer efter. Klockan har hunnit bli 03:51. Bara drygt två timmars sömn kvar tills gryningen. Efters frukost kommer vi att undersöka det här spåret igen, troligtvis utan att hitta något.

 

 

Detta har inte inträffat, men det hade kunnat hända vilken natt som hellst.

Vissa detaljer har utelämnats eller förvanskats.

Edited by eskil
Link to comment
Share on other sites

Guest Pedro

Hej. Detta blir mitt första inlägg på detta forum.

 

Njutbara strider har jag aldrig varit med om därimot har jag vart med om besynnerliga övningar.

 

Vi hade skjutövning på en bondgård utanför våran bas som då hette Caetano efter presidenten. Basen var den största Portugisiska anlägningen i Angola vid tillfället. Vi låg fem man på rad och sköt med karbiner på träpålar och helt plötsligt så hör vi en ganska dov stöt och alla fem vänder sig. Då ser vi ett grönbrunt målat metallrör som satt sig med spetsen före i gräset femtio meter bakom oss. Vi fick senare reda på att det var ett av flygvapnets jaktplan som "tappat" sin bränsletank.

 

/Pedro

Link to comment
Share on other sites

Jag bryr mig inte om att ta av mig min pyjamas utan M90-stället åker på utanpå.

Wtf?! :Malaj: Bop-Bop-I-Do :P

 

Den enda sanningen i din berättelse? :)

Som the Swede brukar säga: "Flygvapnet är inte ett vapenslag, det är en klädstil" :D

Men jo, jag sov i militärens ljusblå poplinpyjamas, i en säng, med lakan...

Edited by eskil
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...